Blogg Funderingar Startsida

Bertil Tomelius  Blogg  Funderingar Böcker

Bertil Tomelius Startsida

Upptäckten av Currywursten

2010-06-09 Böcker

För ett år sedan För två år sedan  För fem år sedan

Några år innan andra världskrigets början upptäcktes penicillinet av ett misstag. En Petriskål med en odling av patogena bakterier blev infekterad med mögelsporer och Alexander Fleming drog den rätta slutsatsen när han såg att bakteriekulturen försvann i närheten av möglet.
Precis så upptäcktes Currywursten i det eländiga efterkrigstidens Tyskland, där alla försökte överleva på alla möjliga sätt och där svarta börshandeln och byteshandeln florerade. Amerikanska cigaretter och äkta, skotsk whisky var hårdvalutan. Lena Brücker som förlorat sin unge desertör som återförenats med sin familj efter nazismens fall och som kastat ut sin man, kamspelaren och förföraren, upptäcker Currywursten genom ett missöde. Hon ramlar i trappan och är förtvivlad över att ketchupflaskorna och glasburken med curry går sönder och samlas i en röra på golvet, varor hon bara med största energi och initiativkraft lyckats skaffa sig, men vilken underbar röra. Med lite extra kryddor blir ketchup-curry blandningen tillsammans med korv av kalvkött en himmelsk rätt. Det blir grunden till hennes framgångar i korvkiosken på Grossneumarkt i Hamburg. Receptet kopieras sedan i hela Tyskland.
En fantastisk liten bok skriven av Uwe Timm för snart 20 år sedan och översatts och utgiven av det nya bokförlaget Thorén & Lindskog som har specialiserat sig på tyska böcker på svenska.
Johan Thorén är dessutom son till min frus (och min) ungdomsvän Ann-Charlotte Thorén från Skurup.
Recension i SvD, av Martin Lagerholm, Tysklands historia är korvens.

Förlagets första bok är Ralf Rothmanns lika socialrealistiskt rebelliska som ömt gestaltande roman "Mjölk och kol", om den tonårige killen Simons uppväxt i en stormig arbetarfamilj i 60-talets Ruhrområde. Och på väg är den tredje : Siegfried Lenz relativt nyskrivna "Schweigeminute". Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Fladdermusmannen

2010-04-09 Böcker

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan

Jo Nesbøs bok "Fladdermusmannen" skulle jag aldrig ha läst färdig om det inte vore för att den ingår som en del i en bokcirkel som Trelleborgs Bibliotek erbjuder våren 2010. Jo Nesbø är den norske rockstjärnan som blev författare. Fladdermusmannen är hans första bok. Bokens titel anspelar på att fladdermusen är aboriginernas symbol för döden. Han skrev den 1997 (på svenska 2000) och sedan dess har det kommit ytterligare nio kriminalromer översatta till svenska, senast "Pansarhjärta", 2010. Huvudpersonen är antihjälten Harry Hole, en alkoholiserad polis, som en verklig Wallander typ. Fladdermusmannen fick priset "Glasnyckeln" för bästa nordiska kriminalroman, 1998. Samma pris erövrade 2003, den isländske författare Arnaldur Indriðason, för Kvinna i grönt. Han är också med i bokcirkeln med sin bok Glasbruket.
Harry Hole skickas till Sydney i Australien för att vara behjälplig med att hitta sin landsmaninna, Inger Holters mördare. Han misslyckas gruveligen då han orsakar en ung svensk kvinnas död. Han tas emot av Andrew Kensington som har bred näsa och krulligt hår. Han är aborigin. Eller "australien Negro" som Hole säger. En vän till Kensington, aboriginen och boxaren Robin "The Murri" Toowoomba spelar en stor roll i boken.
Boken är alldeles för lång. Det finns för mycket om aboriginernas historia. Långa sagor och skrönor berättas. Mycket om homosexualitet och transvestiter. Våldsamma sporter. Alkohol och tunga droger. Blod och våld. Undersöka ondska, ondskan på ett personligt plan. Har vi alla sadism i oss? Det tror jag, i olika grad, säger Jo Nesbø.
Ingen spänning alls förutom möjligen de sista 50 sidorna. Men då är det så dags sedan man tvingats ta sig igenom de första 300 sidornas transportsträcka.
Artikel i Dagens Nyheter: "Rockaren som blev deckare".
Recension i SvD "Nesbø omfamnar klichéerna".

Igelkottsklubben

2010-01-12 Böcker

För ett år sedan För två år sedan  För tre år sedan

Det är många decennier sedan jag senast läste något av Ann-Charlotte Alverfors och det kanske är synd, eftersom hennes senaste bok från i höstas, "Igelkottsklubben" gav mig en stor behållning. Boken var svår att lägga ifrån sig, samtidigt som jag inte ville läsa den för fort med risk för att gå miste om något.
Det är en familjedrama över flera generationer där många trådar till sist löper samman. Det är också en klassroman där de fattigaste är de mest utsatta och (låter sig) utnyttjas av andra.
Dolores Johnsson är en äldre dam som snart ska fira sin 85:e födelsedag. Inför födelsedagen tänker hon tillbaka på sitt långa liv och minns sin sedan länge försvunne man, barnen och även den hemlighet som hon aldrig delat med någon i familjen.
Huvudpersonen Dolores, född i Björkeröd i nordvästra Skåne, blir som ung vittne till ett hemskt svartsjukedrama, där mördaren, droskägaren, också förgriper sig på henne. Hennes föräldrar lägger skulden på sin dotter, som flyr till släktingar i Helsingör. Hon föder ett barn som hamnar på barnhem och sedan adopteras av dett barnlöst par. Hon får namnet Yvonne och hennes biologiska mor tar helt avstånd från henne. Fostermodern lyckas bli gravid till sist och föräldra lyckan är stor då en välskapt pojke föds. Yvonne har fram till dess levt lyckligt i förvissningen att hennes föräldrar också var hennes biologiska. Nur får hon veta att hon är stämplad "fader okänd". Hela hennes värld faller samman, hon tar sitt andra namn, Alva, och flyr liksom hennes mor gjorde i samma ålder. Boken slutar med att den 70-åriga Alva ställer sen 85-åriga mor, Dolores, till svars och efter många stridigheter finner de varandra.
Bokens presentation på Normal förlag.
Recensioner:
Elise Karlsson i SvD "Stark klasskildring om kampen för rättvisa".
Malin Lindroth i GP "Den går inte att slöläsa".
Kerstin Johansson i HD "Taggig skröna".
Lena S. Karlsson i Dalademokraten "Ett skillingtryck av olyckor".

Sista uppgörelsen med 80-talet?

2009-12-29 Böcker

För ett år sedan För två år sedan  För tre år sedan

Klas Östergrens bok "Den sista cigaretten" handlar om hans alter ego Clas, författaren som sitter på en gård i Skåne och blickar tillbaka på ett antal starka händelser han var med om på 80-talet. Han var pjäsförfattaren som träffade Madde, hon med det fantastiska blandbandet som Clas fortfarande spelar i "flyktbilen", den gamla Opeln på landet med en flaska sprit i handskfacket. Bilen som Maddes vän och konstnär Jörgen lämnat.
Jörgen med livsprojektet "Closing the deal". Ett projekt som bland annat går ut på att skaffa sig så mycket pengar att han blir oberoende och kan spränga alla gränser för vad som är "tillåtet" inom konsten. Måla över Den döende dandyn, fotografera lik?
"Så slutade mitt åttiotal" skriver Klas Östergren. "Med en knytnäve farande för att utdela en fet smäll, rakt över ögat. Punkt slut.
När svullnaden lagt sig och ögat åter fungerade, så såg det en annan del av världen, ett annat ljus, fyra breddgrader söderut.
Han "hamnade på en fyrlängad gård på en blåsig slätt i söder, omgiven av åkrar i alla väderstreck". Han hamnade i Österlen där han försökte komma tillbaka från sin alkoholism. Den skånska landsbygden som en räddande ängel för en nergången Stockholmare.
Den sista cigarretten är en sådan där tjock bok man lever med och som så småningom får sitt eget liv.
Jag citerar gärna Crister Enanders recension i Ystads Allehanda " Måhända en aning sökt kan man säga att Klas Östergren skriver med tre ständiga ledstjärnor: Stil, story och stämning. Jag vill hävda att han tidigare aldrig lyckats att så effektfullt och helgjutet förena dessa tre element som nu." Men visst är hans tidigare böcker också fantastiska. Som Gangsters och Orkanpartyt.

Recensioner:
Crister Enander i Ystads Allehanda "En stor roman om en skändlig tid".
Anders Björkman i Västerbottenskuriren ""Skarp blick på 80-talet".
Åsa Lindberborg: i Aftonbladet "Nu fimpar han 80-talet".
Björn Wiman i Expressen "En metalitterär resa mot den tid som flytt".
Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad "Konst, brott & kassettband".
Per Svensson i Sydsvenskan "Berättelse på liv och död".
Inger Dahlman i Gotlands Allehanda "Bisarr humor i elegant förpackning".
Isabella Rothberg i Sydsvenskan "Och dandyn han går i dansen".

Ett angeläget ärende

2009-12-21 Böcker

För ett år sedan För två år sedan  För tre år sedan  För fyra år sedan

Claes Hylingers nyutkomna bok "Utan ärende" innehåller fyra avsnitt, alla med lockande rubriker.
Den tålmodige dervischen, Istanbul - en ny bekantskap - där han kombinerar vanlig turism med besök hos de dansande dervischerna och samtal med sufiska mästare. Den siste upptäcktsresanden om den åldrade äventyraren Wilfred Thesiger på ett ålderdomshem utanför London och Livets salt.
Mest glädje gav mig dock det kapitel som handlade om patafysiken, "de imaginära lösningarnas vetenskap".
Collège de Pataphysique invigdes den 29 december 1948. Redan 1893 nämndes emellertid patafysiken av den franske författaren Alfred Jarry, som hävdade att det var hans figur, den groteske Père Ubu, som uppfunnit patafysiken. Jarry fastslog att patafysiken är vetenskapen om det som följer efter metafysiken som i sin tur sträcker sig bortom fysiken. Den ska studera lagarna som styr undantagen och förklara den värld som utgör ett supplement till denna. (Jag erinrar mig från tiden då jag läste statistik att det var intressant att göra en analys av s k "outliers". De flesta mätvärden - t ex vuxna mäns längd i cm i Sverige - fördelar sig enligt en s k normalfördelning och 99 % av hamnar inom ett ganska smalt område, låt säga mellan 160 och 205 cm. De personer som är längre eller kortare utgör s k outliers, värda en analys).
I spetsen för Collège de Pataphysique står den "Oavsättlige Kuratorn" Doktor Faustroll, en av Jarrys romanfigurer. Kollegiet drog till sig (levande) personer som Raymond Queneau, Max Ernst, Eugène Ionescu och Boris Vian.
I boken alla kapitel dyker det upp personer som kände Göte Andersson, som kom från samma by som Birgit Nilsson och som arbetat på SAS.
En klurig, lärorik, intressant och lättläst bok som jag läste med stor njutning. Bidrog gjorde säkert att jag kommit i kontakt med Alfred Jarry och Père Ubu redan för 40 år sedan då jag bodde några år vid Lac Leman i fransktalande Schweiz. Författarens hemsida: Claes Hylinger.

Recensioner:
Dan Jönsson i DN: "Får svindel av formuleringar i "Utan ärende".
Crister Enander i Tidningen Kulturen "Och vardagen plötsligt skimrar av överrumplande innebörder och lockande tankar".
Michel Ekman i SvD: "Claes Hylinger möter Istanbuls dervischer".
Cecilia Nelson i GP: Utan ärende tvingar henne undersöka sin egen position i den yttre och inre geografin.
Nils Schwartz i Expressen: " Claes Hylingers författarskap är en pågående oxymoron".

Evolutionen är inte politiskt korrekt

2009-12-17 Böcker

För ett år sedan   För tre år sedan  För fyra år sedan

Jag blev riktigt glad när jag läste kultursidan i Trelleborgs Allehanda. Inte att förvåna sig över eftersom det är min favoritkrönikör - sedan Crister Enander flyttat över till bl a Ystads Allehanda - Ann Heberlein som skrivit. Hon har läst Torbjörn Fagerströms (svensk författare och naturvetare) bok "Den skapande evolutionen - om vad evolutionsteorin innebär och inte innebär" och tar den som en utgångspunkt för att fundera över vad som är tillåtet att säga i vårt land och vad man absolut inte får säga. Man får inte ha evolutionära aspekter människan. Människan ska uppfattas som en produkt av sin omgivning. Utgångspunkten ska vara att alla människor föds som blanka blad, alla är lika och om den ene blir ett geni och den andre en mördare så beror detta på vilken uppfostran de fått och vilken miljö de levt upp till. Om någon begår våldtäkt beror detta på att han eller hon själva har utsatts för våldtäkt. Det "sociala arvet" sågs som en mycket viktig förklaringsfaktor redan på 60-talet. Det genetiska arvet däremot betraktades som mycket suspekt. I gamla Östtyskland skulle människan uppfostras att bli en socialistisk medborgare, vilket av många uppfattades som en mycket framgångsrik metod också i Sverige, vid den tiden och fortfarande av många idag.
Ann Heberleins artikel i Sydsvenskan "En obekväm sanning".

Evolutionen är inte politiskt korrekt - eller med andra ord - det politiskt korrekta är osanning. Man frågar sig varför? För att det passar politiken? Varför är sanningen så obekväm?

Om Romaner och deckare

2009-11-28 Böcker

För tre år sedan

"I lyckade fall är romanens form och innehåll ett- alltså ofullkomlighet, brist och tillfälliga provisorier. En perfekt och fulländad roman är en självmotsägelse, en falsk historia eftersom den ska stå närmare livet än konsten. Romanförfattaren avser att skapa liv, att ge livet företräde med allt vad det innebär av kompromisser och tillkortakommanden. Romanens livsluft är kris.
En deckare är något annat. Den kan mycket väl vara perfekt och fulländad eftersom den inte bara är tillåten att förtiga och förneka vissa sanningar - man förutsätter att den gör det. Dess väsen är död.
Deckaren uppehåller sig gärna kring en gåta. Den kan till och med vara gåtfull i sig, men närmare livet än så kommer den inte.
En roman däremot är själva gåtan.
I enlighet därmed kan man påstå an en deckare kan skildra ett liv utan att ha något eget. Den kan skildra en roman utan att själv vara en.
Det är ingen värdering av konstnärliga förtjänster; det är ett enkelt konstaterande av skillnaden mellan två syften. Att det ena verkar mer attraktivt än det andra säger mer om publiken och mänsklighetens tillstånd än om konsten.
Det hindrar inte att en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv. Eller att massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det."

Hela texten är ett citat ur Klas Östergrens nyutkomna bok "Den sista cigaretten", sidan 298. Det är en bok man inte bara läser. Man lever med den i minst en månad. Läs den! Och har du inte redan läst Gentlemen och Gangsters. Läs dem!

Svenska favoritförfattare

2009-11-07 Böcker

För ett år sedan För två år sedan  För fyra år sedan

Äntligen har då Klas Östergren kommit med en ny bok. "Den sista cigaretten". Den är lång så det tar lite tid att läsa den. Han är en av mina få verkliga favoritförfattare. Titeln syftar på en låttext han skrev, och som enligt hans barn var det coolaste han gjort.
Hans förra bok "Orkanpartyt", om asalärans renässans läste jag för ett och ett halvt år sedan. Mycket intressant och återuppväckte mitt intresse för den nordiska gudasagan.
Men den bok som verkligen fick mig att ta mig an Östergrens produktion för fyra år sedan var "Gangsters", där han gav en fränt kritisk bild av socialdemokratins Sverige, en uppföljning för att inte säga en direkt fortsättning på samtidsskildringen "Gentlemen" som utkom för 30 år sedan.
En annan favorit vars nästa bok jag länge väntat på är Torgny Lindgren. Hans senaste bok var "Norrlands Akvavit" som jag läste i november 2007. Det var den fjärde och sista delen av en triptyk vars övriga delar är Hummelhonung 1995, Pölsan 2002 och Dorés bibel 2005. De handlar om några små byar i det inre av Västerbotten och dess egenartade befolkning i Avabäck.
En tredje författare vars nästa bok jag väntar på är Marie Hermansson. Det har inte kommit något sedan "Svampkungens son" 2007. Alla hennes böcker är mycket läsvcärda. "Mannen undertrappan" har blivit film och visades nyligen på TV.  Marie Hermanssons, hemsida.

Fabrikör Liljeroos luftskepp

2009-10-15

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Så heter Arto Paasilinnas senaste bok på svenska (2009). På finska kom den 2003 och heter Liljeroosin ilmalaivat. Hans tre tidigare översatta böcker är Skyddsängel, Domedagen gryr och Milda makter.
I och med att "Fabrikör Liljeroos luftskepp" publiceras, har 19 av Arto Paasilinnas (f 1942) 40 böcker översatts till svenska.
Luftskeppet är som vanligt en fantasifull skröna, där den ingenjörsmässigt beskrivna verkligheten blandas med författarens traditionella fabulerande. Men det tycks gå lite för mycket på rutin. Boken gör en bra start och flyter på nästan hundra sidor men sedan tyngs den ner och är nära att kraschlanda. Boken lyfter inte lika fint som luftskeppet "Slättens Goda fe". Dessutom är idén inte särskilt originell, redan boken "Domedagen" gryr hade temat luftskepp, då i form av en ballong. Läs Storyn här.
Brombergs förlag,
Recension av Leif-Rune Strandell i Dast Magazine,
Lasse Halvarsson i Gefle Dagblad, "Hisnande Paasilinnaresa" och Peter Grönborg i Borås Tidning "En av Paasilinnas mer inspirerande verk".

Mästerlig Varggrop i Torsås

2009-10-11 Böcker

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Eddie Fransson, som i Måns Ripas debutroman "Skarvar", begår flera allvarliga brott i Kalmar trakten men lyckas undkomma till varmare nejder med en rejäl summa pengar, återkommer till hembygden i författarens senaste (sista?) bok, "Varggropen". Fransson har maffian i hälarna sedan han som kurir lurat dem på både pengar och bankkonton i Schweiz. Men de två utskickade torpederna blir själv skjutna av Fransson som dumpar liken i Varggropen.
Vendela Karlsson, för tillfället praktikant på Kalmar stadsbibliotek, känner igen Fransson som den nynazist som hennes "Ung revolutionär Vänster" slogs med några år tidigare. Hennes nom-de-guerre var då Jessica Bengtsson.
Kommunalrådet Rolf Daneslätt (s) och oppositionsrådet Bertil Sigurdsson (c) i Torsås kommun nappar gärna på förslag med löfte om internationellt (kinesiskt) investeringsstöd för att bygga ett jättekasino på Garpens Fyr! De blir lurade av en mycket ohelig allians bestående av Karlsson, Fransson och torpedernas uppdragsgivare Peter Dahlberg som snor åt sig 75 miljoner kronor från kommunen. Men till slut blir det hongkongkineserna som får bekosta kalaset och då blir det pengar över också för det såta paret Daneslätt och Sigurdsson med familjer som kan pensionera sig på ett soligt Mauritius.

Vendela Karlsson är en småländsk Lisbeth Salander. Boken är en blandning av Jönssonligan och Lisbeth Salander.
Det går snabbt, med snabba kast mellan avsnitten.
Lättläst, spännande, välskriven, bra språk, Man vill inte släppa den ur händerna. En liten smal, ung tjej, som tidigare togs om hand av barnavårdsnämnden, skärp och manipulativ, duktig på datorer och nummerkonton på Internet, tar till våld mot samhällets fiender men kan också bli hjälpsam och visa ömhet mot de som skadat sig och behöver hjälp. Det är Vendela Karlsson, assistent på Stadsbiblioteket i Kalmar, alias Jessica Bengtsson. En underbar mix av Jönssonligan, Lisbeth Salander och kommunalpolitisk korruption och inkompetens. Humor och spänning.

Förlagets hemsida.   Måns Ripas Blogg.  Artikel i Östran.   Nyheterna.net.   Strahlerts blogg.

Nesser bättre än någonsin i "Maskarna på Carmine Street"

2009-10-07 Böcker

För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Vilket språk, vilken mystik, vilken inlevelse, en thriller. Vilken underbar bok att läsa. Man sitter helt trollbunden. Maskarna på Carmine Street är författaren Erik Steinbeck, 38 år, som skrivit fem romaner men nu är det 3 år sedan sist, och hans älskade fru Winnie Mason. De träffades i Nederländerna men flydde till New York med "fyra fullpackade koffertar och två tomma hjärtan". För sjutton månader sedan försvann deras fyraåriga dotter Sarah. Det var ett citat som förde dem samman 1999 i Maardam då Steinbeck hållit ett föredrag om sin bok "Trädgårdsmästarens horisont". Efter mötet kom en kvinna fram till honom, och citerade en mening från min bok "sex fot under jorden hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar, lystrar förvånade till rösten från ovan, ändrar riktning och möts som av en händelse". Det var Winnie Mason. Den meningen hade hon skrivit identisk med min mening i maj 1999. Hon i Berlin, jag i Aurach. Sägs härstamma från dikt av den franske lyrikern Bernard Grimaux. Eller?
Hon uppför sig allt märkvärdigare. Steinbeck tar hjälp av den gamle privatdetektiven Mr Edwards. Denne tar reda på att Winnie Mason egentligen är Ursula Nedomanska och är dotter till den invandrade tjeckiske ingenjören Jan Nedomansky och hans engelska hustru Dagmar. Och att en desertör från Vietnamkriget påverkar hennes liv mycket negativt.
Det är en bok i Håkan Nessers tradition med böcker som "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" (1998) och "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" (2002).
Hela den kronologiska historien i 22 punkter ger en bakgrund till den dramatiska upplösningen.

Recensioner:
Crister Enander i Tidningen Kulturen, En av våra gedigna och angelägna berättare,
Karin Thunberg i Svenska Dagbladet" Med rätt att döda",
Jonas Thente i DN, Märkligheter på Manhattan,
Nils Schwartz i Expressen, ser Håkan Nesser hitta sin rätta stil i Maskarna på Carmine Street.

Senast lästa bok av Håkan Nesser, nu en internationell storhet. Berättelse om herr Roos. Tänk det är ett helt år sedan. Ännu tidigare: En annan historia och Människa utan hund.

Intressant program för Bokens dag i Trelleborg

2009-09-23  Böcker

För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Till årets Bokens Dag i Trelleborg har samordnaren Sune Andersson bjudit in bland andra deckarförfattaren Jan Mårtenson och forskaren och författaren Stefen Einhorn. Mårtenson är en deckarlegend som skrivit om antikhandlare Johan Christian Homan sedan 1973. Se Homans hemsida där Jan Mårtenson presenteras som VSF (Vår store författare). Han är inte min favoritförfattare men det är en prestation att skriva nästan 40 böcker på lika många är. Av vilka jag läst de allra flesta. På bild med sin älskade sambo Cléo de Merode. Stefan Einhorn är professor i molekylär onkologi vid Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Mest känd för vanligt folk är han med sina böcker Konsten att vara snäll (2005) och årets Vägar till visdom.
 Stefans hemsida. Även Igor Ardoris, gympalärare och författare är med. Han är kändis från TVs program om Klass 9 A. Hemsida "Själförsvar".
Dety ska också bli intressant att ta del av vilka lokala kulturpersonligheter som ställer upp. I fjol var det Karin Brunk Holmqvist och Bernt Fribing. Läs mer i dagens nummer av Trelleborgs Allehanda.
Fjolårets Bokens Dag med René Vazquez Diaz och Carl Johan De Geer.

Fantasin ger friheten draghjälp

2009-09-05  Böcker

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan

Ledande författare, däribland Joyce Carol Oats, Henning Mankell och Ariel Dorfman har bidragit med berättelser till en ny antologi för att markera att det är 60 år sedan den Universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna kom till. Alla har skrivit gratis och förtjänsten går till Amnesty International.
Författarna har skrivit noveller som har inspirerats av var och en av deklarationens 30 artiklar.
I sitt bidrag berättar Mankell om en vän till honom, Sofia, som som barn i Mocambique trampar på en landmina men kämpar för att överleva.
Amnesty presenterade antologin, som heter Frihet, i samband med den internationella bokfestivalen i Edinburgh förra veckan.
Mer att läsa i en artikel i The Guardian: "Top authors donate stories for human rights anthology". Eller läs den här.
Boken finns att köpa på Bokus.

Hedersmord bland svenska utvandrarfamiljer

2009-07-07 Bocker

För ett år sedan  För tre år sedan  För fyra år sedan

Det är en mycket fascinerande underhållnings roman, spännande och tragisk. Men blir verkligen intresserad av att läsa författarens två tidigare böcker. Jag rekommenderar den med varmt hjärta.
Pauline Wolffs "Swede" som nyligen kom ut är en spännande kriminalroman om två svenska invandrarfamiljer som kom till USA för omkring 100 år sedan. Samtidigt ett episkt drama med blodshämnd mellan familjerna som det centrala temat. Särskilt två av familjerna beskrivs. Det är familjen Steen och familjen Anderson.
Hundra år senare hade det i stället kunnat handla om två kurdiska familjer som kommit till Sverige. Då hade vi kallat det för "hedersmord".
Systrarna Steen, Jennifer, Ada och Esther har förlorat både far och mor och nu måste de lämna hemmet och bege sig iväg. Deras mor och lillebror Kristian dog båda av febern. Far begravde dem. Sedan kom en ung svensk man och sökte arbete. Han hjälpte far med att röja kullen där de två låg begravda. Nästa natt kom han tillbaka. Far och han bråkade om hästar och han dödade far. "Och vi uppfylldes av stor vrede".
Tanken på hämnd kom att fylla hela deras liv. De var mycket förslagna och allt mer hänsynslösa i sin jakt på mördaren. De tog sin kristna tro till hjälp och sjöng religiösa sånger mycket vackert på renaste svenska där de drog fram. De tar en gruvlig hämnd. Även många "oskyldiga" som kommer i vägen för dem dödas.
Läs storyn på egen risk.
Pauline Wolffs hemsida.   . Förlagets presentation.   Författarens egna ord om boken:.

Recensioner:
Magnus Eriksson i SvD, "Blodig jakt i mytiskt laddad miljö".
Anders Öhman i Västerbottenskuriren, "Kvinnor bland revolvermän".
Björn-af-Kleen i Expressen, " Jag måste medge att jag fann Wolffs roman lika nedslående som semesterbilder från naturparadis."
Johanna Andersson i Tidningen Kulturen, Halvbra skjutet av Wolff.
Helena Dahlgren, Bokhora, " Krutröksdoftande vildavästernskildring om en svenskättad prisjägare och tre hämnddrivna systrar som jagar honom i 1800-talets Montana"
Johanna Lindbäck, Bokhora, "Och summa summarum är "Swede" en utmärkt liten bok. Läs den i sommar!"

En underhållande äventyrsroman

2009-06-30 Böcker

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

Man känner sig informerad om det exilkubanska livet i Miami av René Vázquez Díaz i hans bok "De pronto el doctor Leal" 2008, på svenska i år "Välkommen till Miami, doktor Leal".
Fem olika områden: .
1. Exilkubanen, och den svenska läkaren Otto Leals kontakt med sin familj hemma i Uppsala. Han är nyligen skild och saknar fru och barn.
2. Den hemliga polisens försök att värva honom som medarbetare för att spionera på kubansk forskning. Ottos känsla av att vara förföljd.
3. Hans relation till sin exilkubanska familj i Miami. Hans döda bror Samuel, hans rika och mäktiga bror Jorge, hans senila mamma.
4. Den exilkubanska kulturen, språket, maten, attityderna, som han känner sig så främmande för efter att ha bott länge utomlands.
5. Hur dog Samuel? Blev han skjuten av polisen eller hängde han sig för att komma från sitt drogberoende?

Där finns spänning, kulturkunskap, livskunskap, humor, självironi.
En briljant författare. Perfekt att läsa i solen för att få underhållning, passion och dramatik. Kanske lite för politisk och melodramisk på slutet. Författarens avsky för de amerikanska sanktionern av Kuba och hans övertygelse om hur bra det är på Kuba lyser tydligt igenom.

Författarens officiella hemsida.    Författaren på Bokens dag i Trelleborg.    Förlaget Ordfronts presentation .
Recension i DN av Martina Lowden: En bladvändare om USA och Kuba, som också anser boken vara "ett flygblad elegant förklätt till högfungerande spionroman"
Jan Nygren i DAST Magazine, som menar att "Man kan tycka vad man vill om författarens politiska hemvist, men det går inte att ta ifrån honom hans uttrycksfullhet och känsla för språkliga valörer."
Nils Schwartz i Kvällsposten, Det kubanska gnällbältet.

Båbärsmaskinen

2009-06-24 Böcker

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Blåbärsmaskinen är Nils Claessons berättelse om sin uppväxt och om sin far, Stig "Slas" Claesson. Författaren ger här sin egen bild av "Slas", men inte den allmänt traderade bilden av den folkkäre författaren och konstnären, utan en bild inifrån, från en familj där faderns missbruk och kändisskap har en betydligt mindre tilltalande sida.
Nils skriver likadant som sin far, med korta meningar, lättläst text också därför att allt repeteras om och om igen. En stil som gör boken tilltalande att läsa. Han har självklart ärvt de unika anlagen att kunna skriva och bli läst. Varför är han så arg på sin far? Jo, naturligtvis av samma skäl som andra barn till alkoholister har, att de blivit bestulna på sin barndomstid. Nils kände sig förstås nedtryckt, samtidigt som han såg upp till och beundrade sin far. "Det är lätt att göra fel i hans sällskap" "När man växt upp i ett krig blir man lite skadad. Man försöker mäkla fred. Man skapar sig en roll som stödförälder… När man växer upp på det sättet finns ingen normalitet. Barn vill vara som andra.
För sonen Nils Claesson är det främsta intrycket fadern gjort hans supande. Det var en stor egotripp menar Nils, ett sätt att kontrollera sin nära omgivning och sina egna känslor till att gälla alla i familjen Claesson. Det var Stig som bestämde "stämningsläget" i familjen som alla måste rätta sig efter. Alla, förutom katterna. "Det blev en ond och smärtsam lek som i sitt epicentrum hade Stigs vilja att styra, manipulera och kontrollera sin omgivning, med alla till buds stående medel". Men Nils visar också i sin bok den ömhet han kände inför sin far, om än motvilligt, särskilt under faderns sista sjuka levnadsår.
Mycket är mycket intressant, som den "verkliga beskrivningen" av det som utspelar sig i en av Stig Claessons böcker " Sov du så diskar jag". Den läste jag i januari i fjol. Läs här. "I stugan intill bor Ida Adriana vars man just dött". Sedan Monalis, som hon hette i verkligheten, dött började det på allvar gå utför med Stig. Han drack fyra burkar 11-% Björnbrygd om dan, den öl han älskade. Han fick cancer men dog slutligen av en överkonsumtion av alkohol. Bokens sista del är de detaljerad beskrivning av alla sjukhus och alla behandlingar Stig fick i sällskap med sin son.
En bok man inte läser utan att bli berörd. Den är verkligen bra. Jag uppskattar verkligen också Stigs böcker. Läs här.
Nils Claesson (f. 1958) är konstnär och filmskapare, har en lång tid verkat inom media och var bl.a. med och startade tidskriften ETC. Han har arbetat med fotografi, animerad film, video och datakonst och producerat flera radiodokumentärer. Claesson har haft ett flertal utställningar i Sverige och Europa.

Om Nils Claesson på Wikipedia.       Nils Claesson om sin fars kvinnorsyn.        Presentation på Ruins förlag:

Recensioner
Åsa Beckman i DN, i DAST av Kjell E. Genberg,
Crister Enander i Ystads Allehanda (som fick mig att läsa boken) "Eftertankarna borde ha fått klarna",
Mats Gellerfelt i SvD "Motvillig ömhet för en far"

Dramatik och skuldkänslor

2009-06-17 Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För fyra år sedan

Gick på Åke Smedbergs bok "Jag är inte den du ser" på biblioteket i Anderslöv häromveckan. De nyinkomna böckerna är numera märkta med en pappersremsa med stor och tydlig text " NY BOK" som drar ögonen till sig. Storleken var lagom och designen snygg så jag lånade den. Jag hade hört talas om författaren men aldrig känt mig attraherad av hans böcker.
Knappast mer efter att ha läst denna bok. Visst är den dramatisk och intensiv på sina ställen men den beskriver personer som med en nattsvart inställning till livet som känns mig mycket fraämmande.
Titieln "Jag är inte den du ser" är banal, alla människor hoppas ju ha en privat sfär med hemligheter som de tror att andra inte ser eller kan gissa sig till. Å andra sidan avslöjar varje människa med sitt kroppsspråk, mimik, röst och och naturligtvis också språk mycket om sig själv annat än den bild hon eller han önskar och har som avsikt att visa upp.
Frank Westling har en snickerifirma som inte går så bra. Därför blir han glad då han får ett större jobb för 30 000 kr av Rolf Ståhle. Denne vill dock ha arbetet gjort svart och de kommer överens om 17 000 kr. När arbetet är nästan färdigt påstår Ståhle att kvaliteten är så dålig att han inte vill låta Frank avsluta jobbet och han vill bara betala 5000 kr. Frank blir kränkt och rasande. och slår ner och misshandlar honom grovt. Franks fru Isa lider av skuld :Allt handlade om skulden, den förbannade skulden! Hon går i sin mors fotspår som hon hatar och lider av att ha en dotter som hatar henne. Inte blir det bättre av att hon inleder ett intensivt fysikt förhållande med en arbetskamrat. Hon blir besatt av honom och därför avbryter han förhållandet.
På Wikipedia ser jag att Smedberg är 60 år, han har skrivit många böcker och fått många priser. Hans tre senaste böcker betecknas som "kriminalromaner". Kanske är han bättre på det området? Bonniers har en presentation av honom.
Recension av Nils Schwartz i Expressen "nattsvart, svartare än den norrländska vinterhimlen".
Heidi von Born i Svenska Dagbladet : "Mörkret är obevekligt".

En sömnlös historia

2009-04-29   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

När jag lämnade tillbaka de två böcker jag läst av den argentinske författaren och matematikern Guillermo Martínez tipsade mig den vikarierande bibliotekarien i Anderslöv mig om Paul Auster. Och ser man på en alldeles nyutkommen bok av honom låg i snurran. Den heter Mannen i mörkret, 2009, Man in the Dark 2008.
Detta är en bok producerad av en sömnlös författare. Då måste man producera mycket detaljrika texter för att kunna behålla den koncentration som krävs för att undvika alla obehagliga tankar som hjärnan alltför gärna vill "rota i", skapa obehagliga känslor och hindra sömnen. "Hans krigföring mot sig själv i nattens skyttegravar".
Mannen i mörkret är en man som inte kan sova. Han heter August Brill och han tänker jämt på sin hustru Sonia som efter 41 år tillsammans dog och lämnade honom. Han bor i Vermont med sin dotter, 47-åriga Miriam och dotterdotter, 23-åriga Katya. Katya lider av brustet hjärta sedan hennes fästman Titus Small omkommit. Miriam lider svårt sedan fem år tillbaka då hennes man Richard lämnade henne.
August Brill är själv skadad och har svårt att röra sig. Varje natt för han en ständig kamp mot tankar han förgäves söker värja sig mot.
När han inte kan sova tänker han ut en berättelse som hindrar honom från att fundera på de ting som han försöker glömma. Berättelsen handlar om en professionell trollkarl som heter Owen Brick och är gift med Flora från Argentina. Owen Brick vaknar en dag i ett djupt hål. Till sin förvåning är han klädd i en korpralsuniform. Han vet inte varför han är där och han har ingen chans att fly, han ropar på hjälp och då börjar ett vilt skjutande och bombande.
Nästa morgon vaknar han av att någon hjälper honom upp ur gropen. Det är Serge Tobak, hans sergeant. Tabak säger att det pågår ett inbördeskrig i USA. Owen Brick är utvald att stoppa kriget. Owen Bricks uppgift är att döda en man därför att han "äger" kriget. Mannen sitter och skriver en berättelse som alla måste leva med i. Mannen heter August Brill. Om Owen Brick vägrar kommer både han och hans fru Flora att dö. Inbördeskriget kräver hundratusentals offer och måste få ett snabbt slut. Owen skickar sin fru Flora till Argentina och vägrar utföra dådet.
Det är en mycket underhållande och omväxlande bok som jag gärna läste.
Paul Auster om boken.

Recensioner:
Anders Sjögren i Västerbottenskuriren "Bitarna faller på plats mellan dröm och verklighet"
Länstidningen: "Raffinerat romanbygge"
Ulla Strängberg i Värmlands Folkblad "Ursinnigare än någonsin"
Eva Johansson i Västerviks tidningen "Kriget i fantasivärlden"
Eva Johansson i SvD "Austers trollkonster börjar likna pastisch"

Morden i Oxford

2009-04-26   Böcker

För ett år sedan  För tre år sedan

Sedan jag med njutning och spänning läst den argentinske författaren och matematikern Guillermo Martínez senast utgivna bok "Lucianas långsamma död" blev jag oclså intresserad en annan bok av honom, också utgiven på svenska, "Morden i Oxford".
Morden i Oxford är en riktigt bra titel, och innehållet är inte sämre. En argentinsk gäststuderande matematiker blir inblandad i vad som verkar vara början på en rad seriemord, med referens till matematiska talserier, särsklt Oxfordserien.
Han var 22 år och efter en examen fått ett stipendium i Oxford. Hans handledare hette Emily Bronson.Han bodde hos mrs Eagleton, änka efter en av hennes gamla lärare. Hon hade en gång i tiden hjälpt till att tolka Enigmakoden. Hos henne bodde också hennes dotterdotter Beth. Mrs Eageton hittas mördad. Strax innan det sker får den kände matematikprofessorn Arthur Seldom på Oxford Universitet ett anonymt meddelande. På en diskret lapp är en matematisk symbol ritad samt adress till mordplatsen och orden "Den första i serien". Anledningen till att Seldom får meddelandena kan bero på att han skrivit en känd bok om seriemord kopplat till logik och sannolikhet. Det andra mordet visar att mördaren är mycket hänsynfull i sitt val av offer. Varför symbolerna? Vilken matematisk ekvation måste räknas ut för att stoppa honom? En intelligent pusseldeckare av Agatha Christies eller Stieg Trenters klass. Snart kan du räkna ut hur det hela hänger ihop. Men aj vad du bedrar dig.
Guillermo Martínez , född 1962 i Bahía Blanca i Argentina, bor och arbetar i Buenos Aires, där han har doktorerat i matematik. Han har också arbetat på ett matematiskt institut i Oxford. Det avspeglar sig i flera av hans romaner, kanske mest i succén Los crímenes de Oxford (2003), som belönades med det prestigefulla Planeta priset, har filmats och översatts till trettiotre språk. I Sverige kom den ut 2006 med titeln Morden i Oxford, översättning Manni Kössler.
Författarens hemsida. http://guillermo-martinez.net/.
Recensioner:
En sida om böcker: En modern, intelligent deckare med bra upplägg.
Lenas Bokhörna.
Blogg - Martin Birkeldh.
Blogg - Bokidioten

Toffs bok, bara för de närmast sörjande

2009-04-21   Böcker

För två år sedan  För tre år sedan

Tyvärr går Kalle Dixelius bok "Toffs bok" samma öde till mötes som Michael Gimres dvs i "soptunnan" efter hundra sidor jag plågat mig igenom, även om de innehållsmässigt är helt olika. Dixelius har gjort ett försök att skriva scince-fiction eller snarare ren fantasy.
Toff bor i ett framtida Stockholm, eller Ståkkolm som det nu heter. Vad som hände för 300 år sedan, på storhetstiden i början 2000-talet är det ingen som minns. De mer eller mindre livegna ”knegarna” som kallas för "skyfflare" utför ett Sisyfosartat men ytterst diffust arbete åt sina förtryckare – skyfflar de jord ur de gapande huskropparna, gräver de upp saker? Mycket förblir oklart i Dixelius roman.
Man håller gärna med Anna Nordenhöks bedömning i Helsingborgs Dagblad att "Dixelius debutbok blir i slutänden en ganska grumlig framtidsvision och samtidskommentar".

Kalle Dixelius är född 1974 och bor i Stockholm med sin familj. Han arbetar inom PR-branschen, men har ett förflutet som musikkritiker och nöjesreporter på bland annat DN och nyhetsbyrån TT Spektra. Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson är hans skönlitterära debut.
Recension i GP av Per Planhammar,
Lennart Götesson i Dalademokraten "Efter katastrofen"
Bokens tjugo första sidor kan man läsa gratis här, det är de bästa.

Glimrar inte

2009-04-16   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Det var Crister Enanders recension betitlad "Vardagsliv i Kristianstad" i TA för två månader sedan som fick mig att beställa Michael Gimres debutbok: Ingen kommer till paradiset på biblioteksfilialen i Anderslöv. Det händer en hel del men alltför långsamt och det intresserar inte mig.
Fredrik Thorsson är fastighetsmäklare sedan många år. Han har förlorat både arbetslusten och sin fru. Inte heller barnen är förtjusta i honom. Han lägger ner alldeles för mycket tid enligt den alerta chefen Joakim Reiners på att sälja ett gammalt torp, före detta styrmannen Henning Perssons förfallna hus. Henning är försvunnen och den mystiken vill Fredrik reda ut. Ett särskilt skäl är att han därmed hoppas få närmare kontakt med frilansjournalisten Helena.
Det blir soptunnan direkt efter 100 sidors läsning. Bättre böcker väntar redan.
Andra recensioner är positiva:
P A Ydrefelt i Kristianstadsbladet: Lovande debut.
Helsingborgs Dagblad skriver: En mycket övertygande debut om en helt vanlig människa.
Michael Gimre har sina rötter i Kristianstadstrakten där berättelsen utspelas. Han är civilingenjör och har jobbat med försäljning och marknadsföring inom svensk exportindustri i många år och bott på flera platser i Asien och i England. Nu bosatt i Malmö.

Orsak eller verkan eller slumpens vågor?

2009-04-14 Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Luciana är en ung flicka som arbetat med att skriva rent de romaner som den enormt firade och berömde argentinske författaren Kloster dikterar. Under en kortare period har hon utfört samma arbete för en måttligt framgångsrik författarekollega till honom, bokens "jag". Deras vägar skiljs, men så dyker hon plötsligt 10 år senare upp hos bokens jag, helt förtvivlad, och vädjar om hans hjälp.Hennes fästman har drunknat och hennes familj drabbats av en serie osannolika och hemska olyckor. Kan det bero på tillfälligheter? Är det hennes arbetsgivare Kloster, som straffar henne för att hon avvisat honom och anmält hans närmanden? Eller är det Luciana som är tokig när hon tror att han vill hämnas sjufalt, som det står i Bibeln?
Ett drama om vilket en själv inte helt objektiv person får sig presenterad två olika uppsättningar beskrivningar och förklaringar. Det lämnas åt läsaren att välja och tolka och finna ut den mest plausibla beskrivningen om den finns.
Människans subjektiva upplevelser är av naturnödvändighet inte objektiva och kan därför vara lika sanna om än helt olika.
Alla inblandade skyller varandra för att vara mördare. De drar in bokens jag i sina hot och fantasier.
Boken, som är mycket läsvärd, heter "Lucianas långsamma död" är alldeles nyuitkommen på svenska och är skriven av Guillermo Martínez på spanska 2007. Av samma författare finns en tidigare bok på svenska "Morden i Oxford", 2006.
Författarens hemsida.
Recensioner:
Tidningen Kulturen
Crister Enander: En berättelse som vrider sig runt sin egen handling.
NT, Inger Dahlman "den är värd varenda minut man ägnar åt den".
Per-Erik Tell i Kristianstadsbladet.
Jonas Thente i DN: Förnuft och känsla Argentina.
Mats Gellerfelt i SvD: Intrikat historia med chimära sanningar.

I väntan på Josefin

2009-03-30   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Johan Kling har skrivit boken "Människor helt utan betydelse". Det bästa man kan säga om boken är att den är kort och lättläst. Den har också en lovande inledning, men den tycks aldrig ta slut. Johan Klings bok är en bok helt utan betydelse.
Magnus tankar kretsar ständigt kring Josefin och han är helt upptagen av sin oro och farhågor om vad hon tycker om honom. Han känner sig mycket osäker på om hon fortfarande är ihop med honom eller ej. Han vågar inte tala om för henne att hon betyder allt för honom av rädsla för hur hon ska reagera. Magnus tar aldrig någon risk. Han vågar aldrig någonting.
Magnus har ont om pengar och svårt att få jobb. Han arbetar med media särskilt med TV men få är intresserade av hans tjänster och för den sakens skull också hans känslor. Han tillbringar en dag i Stockholm med att promenera, alternativt åka buss i väntan på att Josefin ska höra av sig. Han kollar sin mobil varannan minut men vågar inte ringa upp av rädsla för att verka påflugen.
Magnus känner sig vara av mycket ringa betydelse för andra personer, åtminstone för de vänner han träffar på under sina vandringar på Stockholms gator.
Han förödmjukar sig inför alla människor, har ingen stolthet alls och det är inte att undra över att ett sådant beteende väcker irritation och avståndstagande.
Den enda som verkar intresserad är hans mor men henne negligerar han helt. Någonting hände med Magnus tidigare i livet som ledde till att de han delade lägenhet med inte pratade med honom på två är. Detta berättade han en gång för Josefin som blev helt bestört. "När det där andra började," säger han. "När jag flyttade".
Om

Kling på Wikipedia.
Johan Kling, född 1962 i Stockholm, är en svensk regissör och manusförfattare. "Johan Kling, född 1962 i Stockholm, filmregissör och manusförfattare som 2007 nominerades till 6 guldbaggar för debutfilmen "Darling". Han har tidigare arbetat som tv-producent för bl.a. "Knesset" och "Nalles show".
Intervju i DN 2007. Om boken på Norstedts förlag.
Recension av Björn Wiman i Expressen. Av Eva Redvall i Sydsvenskan.
Av Anna Rabe i Svd "Allvarlig roman om en ironisk epok".

Inte mer om det gäller Guillou

2009-01-05   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Tack, inte mer om Hamilton, säger jag när jag efter att ha kämpat mig igenom hälften av Jan Guillous senaste bok "Men inte om det gäller din dotter", känner mig tvingad att leta upp soptunnan. Med glädje tänker jag på att jag åtminstone inte köpt boken utan lånat den på biblioteket så att jag inte bidragit till författarens nya miljoninkomster.
Det handlar verkligen inte om någon "välskriven rafflande thriller" som förlaget rekommenderar.
Istället enormt mycket sidobeskrivningar som inte för intrigen framåt. De ger en viss bakgrund till hur intrigen utvecklar sig men är för det ändamålet minst 10 gånger för långa. Sidobeskrivningarna ger främst en information om hur duktig författaren är, hans höga moral, hans kamp mot alla korrumperade idioter och ger honom tillfälle att peka ut och smutskasta och fördöma andra personer. Guillous värderingar som ligger till grund för hans bedömningar av andra människor och samhällsfenomen kommer konsekvent från vänster. Han hatar den amerikanska regeringen och det saudiarabiska kungahuset eftersom de är George Bushs vänner. Men även bortsett från vänsterpolitiken så är dessa sidobeskrivningar enormt tråkiga att ta sig igenom.
Varför jag började läsa boken? Jo, dels för att jag faktiskt trivdes ganska bra med Guillous "Madame Terror" som kom 2006 och dels för att Pernilla, bibliotekarien i Anderslöv är en stor Hamiltonälskare.

Recensioner:
Ira Mallik i Aftonbladet: En rörig relation mellan fakta och fiktion.
Jesper Högström i Expressen: Jan Guillou förblir den svenska litteraturens svar på Mamma Scans köttbullar.
Johan Svedjedal i DN: De verkligt stora pengarna tillfaller den författare som kritiserar samhället från vänster.
Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet: Guillou bäst när han släpper käpphästarna
Torbjörn Forsild i Sydsvenskan: Småputtrig och trivsam läsning för alla Hamiltonfans
Kjell E. Genberg i DAST Magazine: Författarens fantasi och von obenattityd till det mesta han beskriver är smått oemotståndlig.
Per-Erik Tell: Pengar, massor av pengar, och egen framgång är uppenbarligen Guillous ledstjärnor.

Kändisskapets baksidor

2008-12-22   Böcker

För ett år seda  För tre år sedan

Kim Kärnfalk har skrivit en bok, eller kanske snarare någon har skrivit en bok åt henne, den är väldigt rapsodisk som om hon berättade olika saker hon minns. Men det spelar absolut ingen roll, den är verkligen värd att läsa. Den är ärlig och nästan för självutlämnande. Den avslöjar också mycket om andra, främst om hennes släktingar men också om andra namngivna kända personer.

Kim Kärnfalk gjorde världens "klassresa". Från en svår barndom med en fattig uppväxt till att på bara några månader bli en av Sveriges mest firade artister. Det kräver sin kvinna. Knappast någon har de personliga resurser som krävs för att klara detta. Scenframträdandena gav enorma kicker. Men när glädjesubstanserna i hjärnan ebbat ut efter några timmar är lätt att de underlägsenhetskänslor man bär med sig dyker upp. Dessa tvingades Kim dölja genom att spela över, visa sig överlägsen de andra i Friends och framhålla sig själv som bäst. Naturligtvis tröttnade dessa på henne - de hade ju själva liknande problem att brottas med - de sa att hon var divig och hade fel attityd, vilket ytterligare stärkte hennes underlägsenhetskänslor.
Hon skriver att "Friends-tiden sitter som ett djupt sår som fortsätter att blöda år efter år".
"Efter Friends sista spelning ville jag bara spy på alla, på alla utom Nina. Jag kände mig mobbad och utfryst. Jag drabbades av panikångestattacker. Jag tror att jag besökte nästan alla psykakuter i hela Sverige under våra turnéer".
Samtidigt var det en makalös upplevelse med "Friends på turné". Det var som en Eriksgata. Alla älskade oss. I december 2002 var allt slut.

Kim Kärnfalk har nu upptäckt att hon fortfarande är arbetarklas och har förstått att i medelklassvärlden är det vanligt och accepterat att låtsas. Mot detta har hon sin arbetarklasstuffhet. Det är mycket bättre.

Boken "Mamma, mormor och jag" är Kim Kärnfalks historia. Men det är också en berättelse om tre generationer kvinnor i Uddevalla. Om en mormor som drev skoaffär men drömde om ett glamourliv långt därifrån, om en barnskötarmamma som försökte räcka till men inte alltid klarade det, om Kim som förverkligade mormors drömmar om ett annat liv. I dag är Kim 34 år, "bonusmamma till tre, matte till två och fru till en" som hon presenterar sig på sin blogg. Läs Kim Kärnfalks blogg.
Kim på My Space.
Många fler bilder på Kim (och Nina) finns här.
En bra artikel i Aftonbladet för ett år sedan.
Kim Kärnfalk berättar om sitt liv i Uddevalla för att hjälpa andra.
Kim Kärnfalk: Var din egen superhjältinna.

Maria K Broman: i Expressen: "Jag hade svår ångest".
Agneta Ullenius i Svenska Dagbladet: Kim har blivit vän med sig själv.

Bilder på Kim Kärnfalk i Friends och idag, och med Rickard Sjöberg och Magdalena Graaf i Postkodmiljonären.

Blåsningen, en skröna med verklighet?

2008-12-10  Böcker

För ett år sedan   För två år sedan  För tre år sedan

Jag har tidigare skrivit en blogg om vilken reklam Trelleborgsförfattaren Ulf Persson (bild) får för sin bok ”Blåsningen” i Trelleborgs Allehanda och att jag skulle köpa boken hos bokhandlare Anders Löfberg på Algatan innan den blev slutsåld. Och det blev den också. Blåsningen är i särklass den bok som sålts mest i Trelleborg i år. Man kan ju fråga sig varför? Kanske söker läsarna verkligheten i skrönan?
Nu har jag läst den:
Hemspråksläraren Jarmo Donner "stjäl" den fagra informationschefen Julia Ljung från kommunalrådet Eskil Björk på dansgolvet. För det blir han av med alla möjligheter att få den höga politiska position som han hoppats på. Det är Eskils hämnd. Donner beslutar sig för att slå tillbaka. Han ska ge Björk världens blåsning. Han ska lura politikerna och skolcheferna att förändra skolans organisation till ett tayloristiskt industriföretag med sträng hierarki, många mellanchefer och en styrning med "hela handen". Avsikten är att få lärarna att revoltera mot denna organisationsförändring, skolan att braka samman och det viktigaste, att få socialdemokraterna att förlora valet och tvinga Eskil Björk från makten. Arbetsnamnet för förändringen blir "Pilspetsskolan".
Med hjälp av ett alkoholrikt restaurangbesök lurar Eskil Björk att anta förslaget. Sedan går det lätt att "blåsa" också politikerna i skolnämnden och gymnasienämnden liksom tjänstemännen i skolledningen. Skolnämndens ordförande Sten Lundkvist, känd för sitt innehållslösa blomsterspråk, prisar lyriskt nyordningen.
Det går emellertid inte som Donner tänkt sig. Tillräckligt många lärare köper i stället idén. Lärare köpes upp med löfte om löneförhöjning på 1500 kr. Vad mera är att de slipper en del undervisning, får rätt att bestämma över sina tidigare kolleger och erhåller försåtligt klingande titlar som processledare och programutvecklare. Lärare som inte vill vara med hotas med sämre scheman, löner och till och med uppsägning.

Boken har en lång, tråkig inledning så att jag är mycket nära att lägga den på hyllan för ogenomlästa böcker. Men så händer det något strax innan mitten. Den blir mer personlig och engagerande, flera lärares, Erik Sjöholm, Per Sonne, hemska öden griper tag i läsaren. Även humor får vi, främst i samband med bildandet av Skolpartiet, i form av den avdankade rektorn Tore Henriksson och den finska skolbibliotekarien Sofia Stålhandske med "motorsågen" och avhandlingen om Johan Ludvig Runeberg.
Så visst är den värd att läsa och särskilt, förmodar jag, för de som mer eller mindre motvilligt kommer att känna igen sig själva eller andra skol- och politikerkolleger.
Rektorerna Jan-Allan Svensson, Anna-Stina Olsson och Stina Malm är för mig okända personer bättre känner jag mig hemma med skolcheferna Ingrid Wetterberg och Bettan Selander för att inte tala om politikerna Eskil Björk och författarens verkliga hatobjekt Sten Lundkvist.
Författaren lägger in en brasklapp i baksidestexten:
"Boken är en skröna, det vill säga författaren har hittat på. Han ljuger. För dess händelser skulle ju inte kunna inträffa i en kommun nära oss (som i Trelleborg, min anmärkning)? Eller?"
Boken presenteras på UP Media. Intervju med författaren i Lokaltidningen. Recension i Skånska Dagbladet. Trelleborgs skolpartis hemsida.

Uppdrag: Skyddsängel

2008-11-25  Böcker

För ett år sedan   För två år sedan  För tre år sedan

Så heter Arto Paasilinnas senaste bok på svenska (2008). På finska kom den 2004 och heter Tohelo suojelusenkeli. Hans två tidigare översatta böcker är Domedagen gryr och Milda makter. Alla tre har det gemensamt att de handlar om Himlen, änglar och djävulen. Författarens har ett slags hatkärlek till kyrkan och kristendomen och boken innehåller många komiska situationer, är underhållande om man bara läser en bit i taget, men blir snabbt långtråkig. Kanske för att han inte lyckas ge liv åt sina litterära gestalter. Där är mer liv i de döda som nu blivit änglar.
Känner du dig någonsin otursförföljd? Känns det som om helvetets makter konspirerar för att göra ditt liv så surt som möjligt? Då kanske du har en riktig klåpare till skyddsängel. Disponenten Aaro Korhonen söker sig till den finska huvudstaden för att börja ett nytt liv som caféägare, intet ont anande att han just blivit tilldelad den före detta religionslektorn Sulo Auvinen som skyddsängel. Sulo, som inte lyckades utmärka sig nämnvärt under sitt åttiotvååriga liv, försöker gottgöra det efter sin död genom att vara den bästa tänkbara skyddsängeln. Han går in för uppgiften med liv och lust, men tyvärr är hans föresatser bättre än resultatet.
Sulos ansträngningar att ta hand om sitt skyddsobjekt misslyckas så fatalt att till och med Djävulen själv blir imponerad och vill värva Sulo till den andra sidan.

Arto Paasilinna, född 20 april 1942 i Kittilä, finsk författare. Skriver humoristiska romaner och har gett ut ett 40-tal böcker översatta till ett 20-tal språk. Paasilinna är bror till politikern Reino Paasilinna och till författaren Erno Paasilinna. Hans bok Harens år har filmatiserats, och blev en stor publikframgång i Finland. Datum anger svensk översättning (Källa: Svenska Wikipedia)
Recensioner:
Maria Vedin i Norrländska Socialdemokraten och Markus Huss i UNT.
En hyllningssajt på svenska.
Arto Paasilinna-sällskapet i Sverige

Prins Wumba-Bumba från Watapunkuland

2008-11-15  Böcker

För ett år sedan   För två år sedan

Sedan flera veckor försöker jag läsa en bok som heter "Röntgengrammofonen". Den är svår att komma igenom trots sitt tunna format på 100 sidor. Det är en bok av C-J Charpentier och kom ut i år. Förlaget Förlags AB Gondolin ligger i Eslöv men har upphört enligt hemsidan.

Jag får inga träffar på "Röntgengrammofonen" på Google utöver på vilka bibliotek man kan låna boken. Ingen tidningsrecension, inga bloggar, ingenting. På en webbsida som varit "under konstruktion" i två år finns en bild på författaren som presenteras som "antropolog, författare, journalist, debattör & biker".

C-J Charpentier är 60 år och har skrivit flera böcker under många år bl a "Live to ride. Knuttar och ryggmärken". Han bor idag på Österlen, där han förutom skrivandet ägnar sig åt konstkritik och motorcyklar. Han är fil.dr, socialantropolog, författare och journalist. Jag har träffat på hans namn tidigare, det var på 80-talet då han skrev två böcker om Afghanistan. Redan då hade han kontroversiella politiska åsikter som att skylla den sovjetiska ockupationen av Afghanistan på USA.

Boken är en skröna om och drift med mannens önskan om virilitet och det eviga ståndet. En målarmästare i Paris, som var deltidsringare i Notre-Dame, uppfann en apparat som underlättade onani. Elektricitet överfördes med trådar till pitten med ackumulatoreffekt. Drömmen om det eviga ståndet var verklighet. Den skapade maximal och ångestlös lycka. Efter 50 år förlorar han den till en negress på en bordell i Paris och apparaten hamnar i Watapunkuland södra Afrika hos prins Wumba-Bumba. Denne startar en lång fotvandring genom Saharaöknen till Sverige för söka bostadsbidrag och sälja ritningarna till apparaten.
Det finns en homoerotisk prägel över boken. Stjärtgossen. Syster Ritva ville bli rektoskoperad. Kanske ädlingens håg stod till manlig akter.
Jag har lånat boken på Anderslövs bibliotek. Nu har jag blivit uppmanad att lämna tillbaka den. Den är beställd av annan låntagare. Tydligen finns det andra läsare också.

Sirila gentlemän sökes

2008-11-11  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Förra boken jag läste av Karin Brunk Holmqvist var Mintgrodernas återkomst som inte nämnvärt väckte mitt intresse. Hennes senaste bok "Sirila gentlemänsökes" är klar bättre om än inte i klass med den som jag tycker är bäst nämligen Rapsbaggarna.
Alma Nord och Margit Berg.är grannar och nära väninnor 80 årsåldern. Alma är ogift. Hon levde länge tillsammans med sin bror Ove. Margit är änka. Hennes man Sture är död. Hennes son Axel är gift med Gerda och har sonen Christer som just tagit körkort. Alma har en haltande gång sedan födseln.
Ulla Ström är föreståndare på Solgläntans äldreboende. Hon styr och ställer med de boende. Men mot oppositionsrådet Kjell Johansson som hon har ihop det med är hon helt annorlunda. Kjell är gift med Eva-Britt som är den som sitter på egendom och pengar.
Alma och Margit blir mycket upprörda då kommunen ska göra en ny infart till den planerade stugbyn intill Tommelilla Sommarland. Då måste deras två hus rivas och lösas in. Hur ska det då bli med deras regelbundna vanor och var ska Alma få plats med sin trädgårdstomte och hans sällskap gåsen?
Mycket ömsint humor, lagom med spänning, två damer som reagerar mot andras översitteri - värderingar som sitter djupt i pensionärsgenerationen.

Karin Brunk Holmqvist (till höger på bild med undertecknad) har arbetat länge inom hemvården, lärt känna många människor och fått många förebilder att skriva om.
Hon verkar vara förtjust i äldre personer, i Rapsbaggarna som jag fortfarande tycker är hennes bästa bok handlar det om två gamla bröder som bor tillsammans, i "Sirila gentlemän" är det två damer i 80-års åldern som bott grannar länge och har många gemensamma fasta rutiner. Brunk Holmqvists beskrivning är lättsam och ömsint, full av humor och självironi.
Och hela tiden finns driften med överheten och andra dryga personer, som uppträder hänsynslöst och överlägset mot andra, ett beteende som de hoppas och tror ska dölja deras egen dumhet, falskhet och egoism.

Bloggar om boken :
En bok om dagen.

Egna bloggar om böcker jag läst av Karin Brunk Holmqvist:
06-04-26 Rapsbaggarna, 
06-05-30 Potensgivarna,
06-10-03 Stenhimlen, 
07-02-12 Villa Bonita.
08-07-21 Mingrodornas återkomst

Erotik, natur och humor på Bokens dag i Trelleborg

2008-11-05  Böcker

För två år sedan

För 58:e året i rad anordnades Bokens Dag i Trelleborg med författarna Carl Johan De Geer, Karin Brunk Holmqvist, René Vazquez Diaz och Berndt Fribing. Anslutningen, med en klar övervikt av damer, var imponerande. Karin Brunk Holmqvist som är aktuell med boken "Sirila gentlemän sökes", tyckte dock att antalet gentlemän bland publiken var ovanligt stor, hon var van vid betydligt färre vid sina framträdanden och männen brukade vara de som kört sina fruar eller föredragshållaren till mötet. Hon gjorde en bejublad föreställning och sålde snabbt av alla sina signerade böcker i kaffepausen. Hon är populär, hennes bok "Potensgivarna" har sålts i 150 000 exemplar.
Annars var det hemmasonen Bernt Fribing som inledde med en bildvisning från sin senaste bok som skildrar Sydkustens natur i text och foto. Han och hans fru och en vän har vandrat längs kusten, ibland med "ena foten i vattnet", från Falsterbo till Sandhammaren. Hans lågmälda, humorrika framställning fångade publikens intresse och fick mig att köpa boken. Nu är jag ännu mer förtjust i Sveriges sydligaste kust än tidigare (se min blogg).
Kvällen internationellt mest kände gäst, kubasonen René Vázquez Díaz, romanförfattare, poet och översättare, berättade om sin senaste roman Florina, som även getts ut på franska och spanska. René Vázquez Díaz är en strålande talare som på ett livfullt och passionerat sätt berättade om förälskelse mellan en man och en kvinna, mellan José och Florina, och om hur det krävs ett hårt arbete för att förvandla detta till kärlek.
Detta synbarligen uppskattade tema fick Carl Johan De Geer, mångkunnig kulturpersonlighet, att välja för sin uppläsning mycket privata stycken ur sin bok, "Jakten mot nollpunkten". om hur han i många år varit sexuellt fångad av en kvinna, samtidigt som han varit gift, och hur detta förhållande även varit mycket intellektuellt stimulerande.
Föreställningen lyfte med Réné och Carl-Johan och jag lämnade församlingshemmet i Trelleborg med en känsla av att ha varit med om något viktigt.
Tack till Sune Andersson för att lyckat arrangemang.

Läs mer om Karin Brunk Holmqvist på Boknytt och på Förlaget Kabusa böcker.
Mina bloggar om hennes tidigare böcker: 06-04-26 Rapsbaggarna, 06-05-30 Potensgivarna, 06-10-03 Stenhimlen, 07-02-12 Villa Bonita, 08-07-21 Mintgrodernas återkomst.

Carl-Johan de Geers bok recenseras av Jesper Högström i Expressen och av Malena Rydell i Dagens Nyheter.

Recension av René Vázquez Díaz' Florina av Ulrika Kärnborg på DN och av Stefan Whilde i tidningen Kulturen.
Läs mer om Bokens dag i Trelleborgs och Ystads Allehanda.

Bernt Fribing visar upp sin underbara bok om Sydkusten tillsammans med Bokens Dag arrangören Sune Andersson	Carl Johan de Geer letar efter ett avsnitt i sin bok med anknytning till Trelleborg	I minglet syntes nya bibliotekschefen Bodil Jörgensen Schylit med kulturnämndens ordförande Rolf Persson.
Bloggskrivaren sjäv med en favoritförfattare: Karin Brunk Holmkvist. (bilden togs av René Vazquez Diaz)	René Vazquez Diaz och Carl Johan De Geer väntar på att signera sina böcker	Bernt Fribing svarade för en storartad inledning av Bokens dag (bilden är från Ystads Allehanda)

Berättelse om herr Roos

2008-10-16  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

De kan av andra uppfattas som tråkmånsar, ja till och med beskrivas som "en möbel". Men inom dem brinner en eld som vid rätta tillfällen blossar upp. Då upplever de stunder som "aldrig blir bättre än så här". Idag skulle de säkert få en diagnos och en bokstavsbeteckning. De är "pyrofiler" och njuter av att ha ansiktet i solsken. Pyrofiler gråter av lycka då de ser något vackert och då någon sjunger en egen sång för dem. Det händer då de "pyrofila fröna" pickar sönder sina skal. Sådan är Ante Valdemar Roos och det som får honom att vakna är den unga kvinnan Anna Gambowska, vars polska mamma kom till Sverige 1981. Nyligen togs hon omhand av de sociala myndigheterna i Örebro i år med uppenbara missbruksproblem.
Även en tipsvinst på flera miljoner spelar en stor roll som grund för den frihet han längtat så länge efter. De två möts på hans nyinköpta torp Lograna sedan hon rymt från Elvaforshemmet.
Boken är en tragedi, Ante Valdemar Roos offrar sitt liv för sin kärlek till Anna.
Håkan Nesser har lyckats skriva en ny bok, den tredje om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti som verkligen berör läsaren och får honom att fundera på sitt eget liv. Boken är lång men man läser sakta med avsikt för att den ska räcka länge.
I boken finns också de övriga välkända personerna på Kymlinge polisstation, Eva Backman, Asundander och inspektör Sorgsen.
Kriminalromaner skylls ofta, i många fall med rätta, för att vara stereotypa och att läsaren kan förutsäga vad som kommer att hända. Detta kan ingen göra med men bok om Barbarotti. Varje nytt kapitel är lika överraskande. Nesser är en mästare i att luras. Håkan Nesser låter sig gärna påverkas av den nye rumänska författaren Marceu Cartarescu.
Senaste boken om Barbarotti, En annan historia. Den första boken var Människa utan hund.

Recensioner:
Magnus Persson i Svenska Dagbladet, Nils Schwartz i Expressen, Monika Tunbäck-Hanson i GP, Christer B Johansson i NA, Gunder Andersson i Aftonbladet, Cecilia Isberg i Kristianstadsbladet,
Crister Enander i Trelleborgs Allehanda.
Läs om boken på Kymlinge-nytt.
Håkan Nessers hemsida.
Förläggaren Magnus Bergh samtalar med Håkan Nesser och berättar om en förbluffande geografisk detalj i nya boken.

En schweizisk kriminalroman från 30-talet

2008-10-02  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Överkonstapel Studer är kriminalförfattaren Friedrich Glasers deckarklassiker från 1936. Årligen utdelas Friedrich-Glauser-Preis, den högsta utmärkelsen för en tyskspråkig kriminalroman. Det är förlaget Ersatz som ger ut nyöversättningar. Förlaget ger här en beskrivning av författaren.
Originalroman från 1936 heter ”Wachtmeister Studer”. Två år senare skrev han en fortsättning:
Die Fieberkurve. Wachtmeister Studers neuer Fall. Den har kommit på svenska i höst. Böckerna utspelar sig i Schweiz. Byn Gerzenstein är en alldeles speciell schweizisk by med lika speciella invånare. ”Gamle” Ellenberger, notarie Münch, kommunalordförande Emil Aeschbacher, magister Schwomm som är kommunalsekreterare, med flera.
Handelsresande Witschi hittas skjuten i Gerzensteiner Wald och allt tycks vara ett rutinfall. Den för mordet misstänkte sitter redan anhållen i häktet på slottet Thun. Erwin Schlumpf är tidigare straffad och dessutom den dödes dotters fästman. Han försöker hänga sig i häktet och räddas i sista stund av överkonstapel Studer som börjar sin kamp för att rentvå honom från misstankarna.Överkonstapel Studer har en iakttagelseförmåga utöver det normala när det gäller mänskligt beteende och mänskliga reaktioner. Han har också en skicklighet att styra spelet för att framkalla dessa reaktioner.
Alla ljuger, undanhåller sanningen. Fullt av halvsanningar, dunkelheter. Alla har dåligt samvete och vill styra och ställa över andra. Fulla av underlägsenhetskänslor lurar alla varandra.
I Paris arbetade Studer med en avdelningskommissarie vid la police judiciaire. Madeline som beskrev 20 års erfarenhet så här: hellre tio mordfall i stan än ett på landet. På landet sitter människorna ha ihop som kardborrar, alla har något att dölja.
Recensioner i: Sundsvallstidning, i Kristianstadsbladet, i Mina Bibliotek. I DAST Magazine nr 5 2008.
Boken i fokus: Europeisk deckarhistoria. 6 tyska recensioner .
DVD filmen: Wachtmeister Studer.
Bilder på Glauser, Studer (med cigarrer) och böckerna.

Blodshämnd och bessa i Albanien

2008-09-03  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Det är en helt främmande, näst intill otrolig värld som Ismaïl Kadaré skildrar i sin senaste bok på svenska. Den heter Grymma april. Romanen gavs ut redan 1982 i Frankrike ”Avril brisé” (på albanska Prilli i thyer) men kommer först nu på svenska. Titeln syftar på den månads frist, en så kallad bessa som Gjorg Berisha har innan han är lovligt villebråd för familjen Kryeqyge. Det blev han när han dödade en ung man i den familjen som hämnd för att Gjorgs bror tidigare mördats. Gjorg måste ”återta” sin broders blod. Gjorg blev då en ”doreräs” (hand-som-dödar). Doreräs är klanens avant-garde.
Familjen Berisha hade haft 22 doreräs, alla är själva dödade, men de försvann aldrig ur klan medlemmarnas minne. Vendettan startade långt tillbaka i tiden då en gäst till Berishas familj blev skjuten innan familjen tagit avsked av honom. Då måste Berishas hämnas den som skjutit gästen. Och på den vägen är det, skulle man kunna säga med en klyscha.
Som läsare av boken vet man först inte om det är en skröna eller en sann beskrivning av de många häpnadsväckande fenomen som exemplifierar att sanningen är mer fantastisk än dikten.
Läser man emellertid ett avsnitt från vår regerings webbplats om mänskliga rättigheter så får man otroligt nog en bekräftelse av bokens innehåll på ren byråkratsvenska att i Albanien, främst i den norra delen på högplatån, rrafsh, råder lagar som står över polis och alla andra myndigheter. Lagen kallas Kanun, en samling regler enligt sedvanerätten. Det är lagens uttolkare som bestämmer över människorna och allra mest makt har ”fursten” i fästningen Orosh. Fursten har flera medhjälpare, den viktigaste är blodsintendenten Marc Ucacierre. Alla som begår blodshämnd måste betala en stor summa i blodsskatt. Det är viktiga inkomster för fursten och Ucacierres uppgift är att hålla skatteinkomsterna på hög nivå. Hans arbete är att cyniskt skapa situationer och kränkningar som enligt lagen Kanun måste leda till hämnd.
Det tycks vara ett fullständigt barbariskt system som måste göra de människor som lever under det totalt omänskliga. De tvingas att följande exakta regler för underkuvning att mörda varandra och sedan betala de styrande skattepengar för detta. Hu! Det finns många sorters människor i vår Herres hage och variationen i gener hos rasen människa är stor.

Boken är verkligen fascinerande och jag är glad att jag hittat en annan bok av författaren i mitt eget bibliotek så att jag kan läsa vidare. Den heter Stäppgudarnas skymning. Den översattes från albanska till franska 1981 ”La crépuscule des dieux de la steppe” och till svenska 1983.
Jag undrar hur det står till med sederna hos de albaner som bor Kosovo? Och hos de familjer som flyttat från Kosovo till Västeuropa och till Sverige. Tillämpas också här blodshämnd intill tredje eller femte generationen? Och hur mycket av polisens och domstolens resurser förspills i så fall på dessa ritualmord?

Recensioner i HD, i Nwt och i Nsd

Wikipedia om författaren. Wikipedia om lagen Quanun.
Bloggen Tinas läslust.
Bloggen "Beska droppar": Kosovo under rövarklanerna.

Rymmaren

2008-08-04  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Det var med stor tveksamhet jag började läsa Thomas Bodströms bok "Rymmaren" (2008) efter att ha hört läst negativa kommentarer. Men boken är faktiskt riktigt bra för en ”nybörjare” i kriminalgenren. Bodström skriver en rak och tydlig svenska och den löper rakt fram utan för många onödiga tillbakablickar. Boken är spännande och trovärdig och mycket välskriven. Författaren är som advokat och före detta justitieminister väl initierad i de frågor som han behandlar.
Kriminalvårdschefen Stig Erlandsson kräver ständigt att få tillgång till spaningsregistret för att kunna kontrollera vilka personer som arbetar på anstalterna. Han vill kunna förhindra det kriminella ”samarbetet” mellan intagna och personal. Men kanske är det också för att få hållhakar på regering och riksdagsmän. I varje fall försöker justitieministern Gerd Lundin med alla medel förhala detta. Gerd Lundin är författarens verkliga hatobjekt. Man undrar om det är hans efterträdare som är förebilden.
En återkommande fråga är om det är lagligt med anonyma vittnen och om det är moraliskt riktigt att döma någon efter vad en person berättat som inte vill visa vem han är. Allt för den goda sakens skull att kunna låsa in representanter för den grova organiserade brottsligheten i Sverige menar länskriminalchefen Christian Pedersen medan hans medarbetare, kriminalinspektören Susanne Dahlgren, starkt ifrågasätter detta.
I boken finns också en kamp mellan den hederlige advokaten Mattias Berglund och den cyniske, totalkorrumperade Douglas Malm, som alltmer går de kriminellas ärenden.
Det handlar mycket om advokater och deras kontakter med tingsrätt och domare och åklagare – och med interner och andra brottslingar. Alla medel – nästan – är godkända när det gäller att få stopp på brottsligheten och fälla de skyldiga.
Recensenterna i våra dagstidningar är väldigt eniga i sitt fördömande av boken, det är nästan så att jag anti-socialdemokrat som jag är tycker synd om författaren.
Ibland får jag en känsla av att kritiken är politisk, Bodström kritiseras för att i boken svika sina socialistiska "ideal".

Recensioner: i DN Lotta Olsson, i Aftonbladet Åsa Linderborg, i SvD Magnus Eriksson, i Kristianstadsbladet Lotta Tholin, i HD Crister Enander, i Arbetarbladet Karin Månsson och i Nyheterna Rolf Asmundsson.
Bloggvärlden är mer positiv: Jinge, Dodzon, Du är vad du läser

Svårt att skriva om döden ännu levande

2008-07-29  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Skådespelaren Hasse ligger på ”terminalen”, den sista instansen för sjuka inom vården. Detta är utgångspunkten för Carl-Henning Wijkmarks bok ”Stundande natten” som kom ut i fjol Först har Hasse två medpatienter, Harry och Börje, men dessa bestämmer sig för att själva avgöra när slutet ska komma. Tillsammans med en sjuksyster ordnar de en fest med delikata maträtter och drycker. Orgien blir deras sista upplevelse.
Men Hasse vill inte ta några genvägar med dödshjälp. Ju närmare han känner sig komma döden ju hårdare klamrar han sig fast. Det är lätt att spekulera över dödshjälp och att man vill få möjlighet att avsluta livet själv när det är som mest besvärligt men i det ögonblicket är kanske alla dessa spekulationer glömda.
”Dödsviljan skulle alltså vara uttryck för en vitalitet jag inte längre hade” (93), tänker Hasse.

Snart får läsaren tanken ”lever författaren”? Det förefaller självklart att det som beskrivs måste vara självupplevt. Men så är det ju inte. Carl-Henning Wijkmark är 74 år men han lever än i högönsklig välmåga och kommer förmodligen att skriva fler böcker.
Det är nästan skrämmande hur någon levande person kan beskriva den sönderfallande processen hos en människa under hans sista dagar på sjukhuset med en sådan inlevelse att det var för mig obehagligt att läsa den. Jag undvek boken på kvällen på samma sätt man – som barn – undvek att titta på en spökhistoria på TV innan det var läggdags för att inte få mardrömmar. Carl-Henning Wijkmark är en stor författare med en unik förmåga och han är verkligen värd Augustpriset han fick i december i fjol. 
Men det är ändå något som haltar och detta blir tydligare när boken går mot sitt slut. På ett ställe får jag för mig att författaren själv tycks fått upp ögonen för hur omöjligt hans projekt är när han konstaterar (120) ”det är lätt att fantisera om döden men svårt att komma med något av värde förrän man själv har upplevt den och då är man förhindrad. Om andras döende vore det ännu mer förmätet att yttra sig. Det man inte kan tala om, därom måste man tiga”.

Norstedts presentation av boken. Bibliografi och priser
Boken diskuteras i Läkartidningen

Recensioner: Per Svensson i Expressen, Stefan Spjuth i SvD.  
Bloggar: Bibblotanten, Bokhora, Victoria Olsson.

Portugisiska oregelbundna verb

2008-07-23  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Alexander McCall Smith (bild) är en sedan slutet av 90-talet världsberömd författare för sina egensinniga böcker om Damernas detektiva byrå och privatdetektiven Mma Ramotswe som lever i Botswana. Jag har inte känt mig frestad att läsa denna bokserie. Men för några månader sedan upptäckte jag att författaren också skrivit tre böcker om en självgod tysk språkprofessor vid namn Professor Dr Moritz-Maria von Igelfeld. De heter Portugisiska oregelbundna verb (Portuguese Irregular Verbs), Ett slags tax (The Finer Points of Sausage Dogs) och De små omständigheternas hus (At the Villa of Reduced Circumstances).
Böckerna handlar om filologen professor Moritz-Maria von Igelfeld, hans ständige opponent doktor Detlev Amadeus Unterholzer, hans vän professor doktor doktor Florianus Prinzel och bibliotekarien med sin sjuka faster. von Igelfeldt är mycket stolt över sitt släktnamn som betyder igelkottsfält (bild). Alla är de tyska akademiker vid Institutionen för filologi i Regensburg i Tyskland. von Igelfeld har mycket höga tankar om sig själv, han hamnar ofta på grund av egna eller andras missförstånd i komplicerade situationer som han dock enligt sin egen uppfattning löser på ett utomordentligt sätt. Han har skrivit boken Portugisiska oregelbundna verb (bild) som är oöverträffad inom sitt mycket smala område men omöjlig att sälja.
Utrustad med tummen mitt i handen och don Quijotisk iver kämpar han mot sin egen betydelselöshet, nedriga och ondskefulla kolleger och andra vardagens besvärligheter.
Författaren avslöjar i 15 av vanvett sprudlande episoder den tyska akademikerns titelsjuka, löjliga skrytsamhet och hur de alltid tar sig själva på det största allvar. Författaren driver med akademiker överhuvudtaget taget antingen det handlar om tyska akademiker, vid Cambridge i England eller i Colombia och Indien. De är uppblåsta och äregiriga, känsliga för titlar och officiella utmärkelser. Von Igelfeld är en nästan överdrivet hederlig person som därför råkar ut för en hel del. Boken egen stil är överdrivet och högtravande akademisk.
I den sista i trilogin finns i flera avsnitt en sensmoral om att överlevnad bara är möjlig om vi ömsesidigt börjar respektera varandra i stället för att skapa konflikter och intrigera och att vi måste älska dem som vi lever och arbeta med och älska dem med alla deras brister, hur inbitna och uppenbara de än må vara.
Läs ett utdrag ur "Ett slags tax" på engelska.
Ha gärna de små mästerverken på nattygsbordet som njutning inför insomnandet. Alla är lika bra.

Mintgrodornas återkomst

2008-07-21  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Naturligtvis fortsätter Österlenförfattaren Karin Brunk Holmqvist att skriva, och jag att läsa hennes böcker även om jag blev besviken på hennes förra bok Villa Bonita. Hennes femte bok (2007) heter Mintgrodorna återkomst och består av 36 kåserier indelade i fyra avdelningar: Kvinnligt, Rädslor, Det Moderna samt Hem & Familj.
Boktiteln anspelar på författarens svaghet för sötsaker och bekymmer med sin vikt.
I kiosken där hon brukar handla har chokladgrodorna med mintkräm varit slut ett tag och hon har frågat efter dem flera gånger. Men nu är de där och hon köper fyra stycken trots att hon bestämt sig för att banta.
Där finns små aforismer, lite lagom snälla politiskt inkorrekta synpunkter som att jämställdhetsdebatten är ”förbaskat tråkig och onödig” och vi kvinnor binder bara ris åt egen rygg genom att upprätta jämlikhetsplaner.
Det är en självbiografisk bok som inte kan väcka mitt intresse alls lika mycket som hennes tidigare böcker. Den är till och med klart sämre än Villa Bonita.
Några korn finns det dock: som 25 m bröstsim och saltlakrisklubba som belöning samt inköpet av en värdelös "Tvättkula" i Tomelilla Folkets Park på 60-talet.
Intervju i Trelleborgs Allehanda och i Nya Vermlands-tidningen. Jag tror att boken uppskattas mer av kvinnor, se Malins blogg och Kerstins krumelurer.
Egna bloggar om böcker jag läst av Karin Brunk Holmqvist:
06-04-26 Rapsbaggarna, 
06-05-30 Potensgivarna,
06-10-03 Stenhimlen, 
07-02-12 Villa Bonita.

En ond saga för vuxna barn

2008-07-08  Böcker

För två år sedan  För tre år sedan

Solnapolisens förundersökningsledare, kriminalkommissarie Evert Bäckström som inte tycks besväras av något större själsdjup har dock skrämts av personalläkaren till att börja med en grönsaksdiet och sluta med alkoholen. Det håller på att ta död på honom mentalt. Dessbättre är han snart på gång igen och sedan han återfått sin tjänstepistol som han nu bär i ett vristhölster är han åter mordutredaren med intuition och självsäkerhet. Han får till och med användning för ”supersalamin” i den vältränade polisinspektören och deltidsflatan Annika Karlsson som blir eggad av kulhålen i Bäckströms lyxiga lägenhet.
Leif G W Persson visar än en gång att han är en svensk deckarförfattare av mästarklass. Hans nya bok ”Den som dödar draken” är spännande och underhållande och lättläst. Man håller gärna med Magnus Persson i Svd att den är "hårdkokt, smart och spännande". Kanske förledande, där finns säkert många ledtrådar jag missat. Ty en pusseldeckare är det och samtidigt en polisroman med många av de kända figurerna med. Huvudperson är naturligtvis kommissarien Evert Bäckström. Boken är full av humor och självironi och har mycket av den hårdkokta amerikanska stilen.
Bäckström får ett dubbelmord att reda ut. Tidningsbudet Septimus Akofeli hittar liket efter Karl Danielsson, 68, på Hasselstigen 1 och blir sedan själv mördad. Utgången är lika överraskande för Bäckström som för läsaren. I bara farten löser han också, på sitt eget typiska sätt, ett rått värdetransportrån med en internationell liga av iranier och HA medlemmar. Läs också den nystartade GW-bloggen.

Blogg om hans förra bok 2008-02-07 "Faller fritt som i en dröm".
Recensioner i SvD, i DN, i Expressen och i GP.

Tro, vett, vanvett – en uppgörelse med religionerna

2008-07-02  Böcker

För alla oss som tror på det mänskliga förnuftet och på den vetenskapliga metoden som främsta sättet att söka kunskap är detta en bok vi läser med njutning och glädje. Det är en bok som borde stå på grundskolans obligatoriska läselista. Den jag närmast tänker på att jämföra med är den norske författaren Jostein Gaarders bok Sofies värld, där en ung flicka undervisas i filosofiska frågor – en bok som sålts världen över i 30 miljoner exemplar.
Boken är underhållande och spännande. Kryssningen i den ståtliga segelbåten Algarina (bild) i Kroatien erbjuder saltstänk och solbad. Härliga måltider och vackra scenarier blandas med stormar, sjösjuka och nära döden upplevelser. Bokens författare blir misshandlad för sin ”gudsförnekelse” av ett gäng storväxta norrmän som är ”sjundedagsadventister” och som förbereder sig på ”Jesu återkomst” och väldens undergång. Boken har en hemsida. Läs mer här.
Under en kryssning i Kroatien samtalar sex goda vänner om vetenskapens betydelse och religionernas roll för människors liv och utveckling.
Författaren Hans Christian Cars (bild) är väl insatt i vetenskapens teorier om världsalltets uppkomst och utveckling så väl som människans. Men är också kunnig i de vanligaste religionernas berättelser och myter. Han låter ressällskapets personer gestalta och försvara katolicismen (Eva), Gudstron i stort (hennes man Sven), Jehovas vittnen (Anna) och buddismen (hennes man Johan). Även presidenterna George Bush och Ahmadinejad är med på ett hörn liksom en imam och en rabbin.
I en epilog presenterar författaren sin egen ”trosbekännelse”. Här finns många grundläggande värderingar som jag gärna delar. Den är en så bra sammanfattning att jag tar mig friheten att lägga ut den här. http://www.tomelius.se/Blogg/TroVettVanvett.html
Om författaren:
Hans Christian Cars, f. 1939, har bl a varit kansliråd vid försvarsdepartementet, finanschef vid FNs organisation för att bistå Palestinaflyktingar, administrativ chef för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, direktör vid Internationella atomenergiorganet samt administrativ chef för OSSEs mission i Kosovo.

Musselstranden av Marie Hermansson

2008-05-24  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Musselstranden är en roman utgiven 1999. Det finns två parallella handlingar i romanen, båda handlar om två olika kvinnor, Ulrika och Kristina. Handlingarna kommer att vävas tillsammans och binds ihop av en lite udda figur, Maja från Indien. Boken växlar mellan Kristina och Ulrika, mellan nutid och dåtid. Den är dramatisk och mystisk. Har många bottnar och väcker starka känslor. Det är en bok man gärna läser men nog tycker jag att Marie Hermansson har utvecklats sedan 1999.
Ulrika är bokens jag. Som barn träffade hon familjen Gattman, De äter honung och dricker äpplemust. En gyllene föda. Deras yngsta barn, Ann-Marie blir hennes lekkamrat och bästis.
Kristina tycket inte om att prata när hon var liten. Hon blir sjuk och tål inte se någon människa i ögonen. Hon skaffar djurmasker som hon bär för att skydda sig.
Det är egentligen en ganska banal historia om två flickor som blir nästan mer än bästisar och som med åldern glider allt mer ifrån varandra. Det som skapar spänning och mystik är dels den lilla adopterade flickan Maja från Indien som inte pratar men som tycks förstå allt, vara intelligent och försigkommen. Hon har ett bildspråk, hon tecknar små figurer i rad som en seriestrip. Och dels är det huvudpersonen Ulrikas intresse för myter om människor som försvinner.
Ulrika forskar om bergtagningsmyten, om människor som kidnappas av utomjordingar eller av troll och häxor. När Maja försvinner från en ö där flickorna Ulrika och Ann-Marie Gattman firar midsommar och sedan helt oförklarligt återkommer stående på en otillgänglig klipphylla blir denna händelse ett trauma av sorg och skuld som påverkar hela familjen Gattmans och Ulrikas liv.
Marie har skrivit nio böcker sedan starten 1986 med ”Det finns ett hål i verkligheten”. Jag har tidigare läst hennes fyra senaste böcker, Ett oskrivet blad, 08-04-14, Svampkungen son, 07-11-24, Mannen under trappan, 06-09-07 och Hembiträdet 05-06-13.

Bipaviljongen frestar ej till svärmeri

2008-05-02  Böcker

För två år sedan

Jag läste Bo Bjelvehammars recension av Leena Krohns nyutkomna bok Bipaviljongen i Trelleborgs Allehanda för några månader sedan. Den lockade mig att beställa boken på biblioteket i Anderslöv och nu har jag försökt läsa den. Den består av 44 korta, 2-4 sidor långa novellbitar. Det är inga helt lösryckta bitar som ska bilda den svärm, som bokens undertitel ”en berättelse om svärmar” antyder, personerna återkommer ständigt i nya konstellationer. Novellbitarna ska väl föreställa delarna i en svärm och bakom finns kanske en önskan eller försök att skapa en helhet.
Sällskapets hus är den geografiska enheten. Där träffas många av personerna i olika märkvärdiga sällskap, som strupsångarna, de bilboende, herpetologiska föreningen, Dahlgrens syndromsällskapet etc.
För ovanlighetens skulle läser jag ytterligare några recensioner av boken innan jag läst den färdig. Flera av recensenterna tycks också ha det svårt att se meningen med boken och det får mig att obönhörligt öppna soptunnelocket för att inte kasta bort min tid på bokens andra halva.
På sidan 71 bestämmer jag mig slutgiltigt. Då har jag läst att det bland svärmgruppen författare fanns de som kallade sitt skrivande för ”en textuell lek med betydelser”. Vissa hade som mål ”att med orden skapa ett verbalt töcken” och att skapa en text som inte är avsedd att förstås. Detta tycker jag är en bra beskrivning av Bipaviljongen” och jag lämnar den utan större saknad.
Recensioner: Nina Lekander i Expressen, Thomas Kjellgren i Kristianstadsbladet, Annina Rabe i Svenska Dagbladet, Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad.
Leena Krohns hemsida.

Hur har andra det?

2008-04-28  Böcker

För ett år sedan För två år sedan

Det bästa man kan säga om Björn Collarps alldeles nya bok "Hur har andra det?" är att den är lätt att läsa. Det andra att den handlar om vissa grupper av människor och att han förmodligen beskriver dessa på ett både empatiskt och inträngande sätt. Det är svårt att veta. I de flesta av novellerna ligger detta tema gömt, nästan i undertexten.
Det ska sägas med en gång, det är en bok om homosexuella, om prostituerade av båda könen och om alkoholister och andra drogmissbrukare.
De åker ut och in på offentliga institutioner där offentligt anställd vårdpersonal tar hand om dem ett tag, alternativt på frivilliga organisationer som AA tills de knarkar eller super ihjäl sig. Om hur deras beteende påverkar deras släktingar och vänner. Om människor som gett upp allt - alternativt som inte längre försöker ta sig själva i kragen. De ser slutet på sina korta liv närma sig men utan att göra något åt det.
Eller om män som hamnar på psyket för att deras älskare lämnat dem för andra män.
Det är helt främmande miljöer för mig. Män som blir ledsna och deprimerade för att de sviks av sina älskare som nu träffat andra män de vill ha sex med. Narkomaner som vill bli avgiftade men som i sista stund inte förmår sig göra det. Främmande miljöer och främmande människotyper.
Det är titelnovellen som man främst bör läsa. Det övriga är utfyllnad. Här har boken ett enkelt och rakt språk, orden är lätta men tunga att ta till sig. De gräver djupa spår hos läsaren.
Den handlar om en högborgerlig medelålders kvinna som druckit bort familjen, kärleken och tilliten och inte har en aning om hur hon ska handskas med tillvaron efter att ha skrivits ut från behandlingshemmet. "Jag har slutat räkna med dig" säger hennes dotter Madeleine. Du har ljugit och skadat våra liv tillräckligt.
Björn Collarp har inte skrivit på nästan 10 år. Senast var det "Palatsbarnen" som kom 1999.
Hans debutroman 1985 var gay-romanen "Tårar för Alexander".
(Björn Collarp dog knappt ett år senare, i mars 2009. Han blev 61 år gammal. Läs nekrolog i Östgötakorrespondenten)

Recensioner av Magnus Eriksson i Svd, av Jonas Thente i DN, Anne Marcusson i UNT, Crister Enander i Tidningen Kulturen, Henrik Jansson i Hufvudstadsbladet, Jakob Carlander i Corren, Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad och Peter Viktorsson i Kristianstadsbladet.
Bonniers förlag presentation.
(Björn Collarp dog den 10 mars 2009, 61 år gammal. Läs minnsesord av Marie Peterson i Fokus nr 16 2009. Och i tidningen Kulturen av Sara Hjalmarsson "Han var en mästare i inlevelse").

Domedagen gryr

2008-04-19  Böcker

För ett år sedan För två år sedan

Domedagen gryr är den senaste boken av Arto Paasilinna som översatts till svenska. Den handlar om den arbetslöse ambulerande skogshuggaren Hermanni Heiskari som sedan många år använt sina arbetsfria perioder till att arbeta fram en mycket detaljerad plan för en revolution i Finland. Alla de besvikna och djupt frustrerade arbetslösa ska ta makten och kräva arbete åt alla.
När Hermanni Heiskari av en tillfällighet räddar livet på den mycket förmögna svenskan Lena Lundmark, rederiägare och äventyrerska, får han tillgång till de pengar han behöver. Han får också till sin hjälp hennes onkel Ragnar, den bankrutte före detta översten, för att förbereda revolutionen.
Boken handlar emellertid mer om hur morbrodern och översten Ragnar ska lära den vildhuggne skogsfällaren att bli en bildad och kulturell gentleman. Själv vill Ragnar passa på och leva ett bekvämt och lyxigt liv på sin brorsdotters bekostnad. Och på bröllopsresan under en stor ballong tycker Lena Lundmark att nu får det vara slut på revolutionsromantiken. Hon kastar diplomatportföljen med hela den samlade planeringen överbord från hög höjd. Läs gärna innehållsförteckningen här.
En långskäggig skogsbo ute på skidor i ödemarken hittar portföljen och förstår att detta var en detaljerad krigsplan som bara behövde förverkligas. Han bestämde sig för att domedagen nu skulle randas och det redan innan kvällen.
Boken innehåller många dråpliga situationer men når inte alls upp till den nivå som flera av hans andra böcker ligger på. De bästa är kanske redan översatt till svenska?
Arto Paasilinna är en av Finlands mest lästa och älskade författare.
Från debuten med boken Harens år 1975 har han hunnit med att skriva hela 36 böcker, varav 28 romaner. Paasilinna är inte bara uppskattad i hemlandet Finland utan finns översatt till ett tiotal olika språk. På svenska finns 17 titlar utgivna med start i början av 90-talet.
Jag har tidigare läst Kollektivt självmord (1997) och Milda makter (2005). Recension av Bertil Arnold här och min blogg om boken här.
Därefter har översatts till svenska ”Snablar”, 2006 och senast ”Domedagen gryr”. Den senaste boken skrevs redan 1997.

En hyllningssajt på svenska.
Arto Paasilinna-sällskapet i Sverige

Ett oskrivet blad

2008-04-14  Böcker

För ett år sedan För två år sedan

Marie Hermansson är en verkligt stor författare. Det gemensamma för hennes böcker är att verkligheten alltid är helt annorlunda än den framstår som.
Boken är också en deckare, en thriller, med flera mord, mordförsök och kidnappning. Bokens huvudperson, Angela, har en bakgrund som liknar Lisbeth Salanders, huvudpersonen i Stieg Larssons trilogi. Beskrivningen av Angelas barn- och ungdom, med misshandel, ansvar för mindre syskon och hämnd på fadern gör henne till Salanders eländessyster. Angelas liv är en katastrof men hon gömmer sig i drömmar om paradiset som hon själv pratar om som Australien. Reine har varit hunsad i hela sitt liv. När han träffar Angela ändras hans liv. Nu är det han som ska styra och lära "det oskrivna bladet" hur man lever i vardagen. Tror han, ja. Efteråt inser han att han bara varit ett medel för Angelas mål, syften som han inte lyckas genomskåda. Angela dör på sjukhuset och Reine upptäcker att han lärt sig ta vara på de små stunderna av trevnad och lycka, de som är livet.
Han vän och arbetskamrat Ture föreslår att de två ska gå någonstans och fira att Reine fått villkorligt straff. Reine blir glad över omtanken och "tänkte på hur skönt det var att ha en varm och tålig jacka och hur trevligt det skulle bli att gå in på något ställe med Ture, dricka en öl eller en kopp kaffe och lyssna på någon rolig historia".
Marie har skrivit nio böcker sedan starten 1986 med "Det finns ett hål i verkligheten". Jag har tidigare läst hennes tre senaste böcker, Svampkungen son, 07-11-24, Mannen under trappan, 06-09-07 och Hembiträdet 05-06-13. Nästa gång ska jag ge mig på "Musselstranden", som är boken före "Ett oskrivet blad".
En recension i Bokkanalen, i Bokmärkt, i Bulldozer och i Annas Bokhylla. 
Wikipedia Ett oskrivet blad. 
Författarens hemsida.

Die Ringe des Saturn

2008-03-23  Böcker

För ett år sedan För två år sedan

Saturnus ringar består av iskristaller och stoftpartiklar, fragment av en sönderslagen måne som kommit alltför nära planeten och förstörts. Dess födelse är alltså någonting annats förintelse. Bokens titel är symptomatisk för författarens livssyn.
Boken ”Saturnus ringar” av den tyske författaren W G Sebald, sedan länge bosatt i Enland,presenterades för mig för minst ett halvår sedan, jag minns ej var, antingen i någon av de populärvetenskapliga tidskrifter jag läser regelbundet sedan decennier tillbaka eller kanske var det en recension i husorganet Trelleborgs Allehanda där ju frilansande kulturskribenter som Crister Enander och Bo Bjelvehammar för att bara nämna några, av högsta nationella klass ibland presenterar sina alster. Jag beställde den på biblioteket i Anderslöv och sedan väntat på den tills nu.

Bokens jag, som är författarens eget, gör en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk i augusti 1992, ”i hopp om att undkomma den tomhet som bredde ut sig inom honom efter att ha avslutat ett större arbete”. Professor Sebald ger den dystra och melankoliska pessimismen ett ansikte. Kanske förebådade hans böcker hans snara hädanfärd i en bilolycka 2001.
Han gör under sina promenader iakttagelser som han beskriver detaljrikt. Men mer skriver han om de många associationer han får till tidigare upplevelser i sitt liv, som ofta präglats av skuldkänslor kring förintelsen. Hans far var soldat i nazisternas Wehrmacht, togs som krigsfånge och släpptes 1947 då W G Sebald var tre år gammal.
Varje kapitel innehåller också referenser till kända författare han läst eller historiska fenomen. Genomgående för allt är förstörelse, förfall och försämringar. Sebald fantiserar om de enorma resurser i människoliv och materiel som gick till spillo under det stora sjöslaget, The Battle of Sole Bay, som ägde rum 1672 utanför bukten vid Southwold. The South World Museum. Exempel på försämringar är fisket utanför Lowestofts kust som försämrats av tungmetaller och andra miljögifter eller helt av utfiskning.
Författaren njuter av att herresätet Somerleyton, en gång ett av lantadelns eleganta hus, nu ”omärkligt närmar sig upplösningen och det tysta förfallet” och nu mest liknar en pantbank eller en loppmarknad, sedan han tagit rälsbussen från Norwich till Lowestoft på den engelska östkusten. Fast på Internet visar slottet upp ett helt annat ansikte idag 16 år senare.
Det skulle inte förvåna mig om han får ett postumt Nobelpris i litteratur!
Kulturredaktörer och andra lärda skribenter överträffar varandra i att analysera och beskriva boken.
GP, Barometern, Expressen, Sydsvenskan, Kvällsposten, SvD.
Om Sebalds författarskap.

Orkanpartyt - asalärans renässans

2008-03-11   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Hösten 2005 startade ett unikt internationellt bokutgivningsprojekt. Minst 27 förlag i 35 länder medverkar bland annat svenska Albert Bonniers förlag. Förlagen kommer att ge ut böcker i en serie kallad The Myth series. Först ut i serien var Karen Armstrong. Den kanadensiska författaren Margaret Atwoods bidrag till mytserien är hennes egen version av Odyssén. Den svenske författaren i detta mycket hedrande projekt är Klas Östergren. I sin bok Orkanpartyt använder han sig befriande respektlöst av den nordiska mytologin och särskilt då myten om Loke.
Boken skapar ett stort intresse för nordisk mytologi och asaläran. Jag önskar att den fick en renässans. Den är värd att ta en plats bredvid kristendomen som idag är den helt dominerande myten i vårt land.
Det är intressant att parallellt med boken läsa den fornvästnordiska dikten ”Loketrätan” som finns i den poetiska Eddan.
Klas Östergrens bok om Nordens Gudar och grymma jättar är en verkligt läsvärd bok. Östergren visar åter att han är Sveriges största berättare.
Crister Enander har skrivit en recension i Tidningen Kulturen. Per Svensson en i Expressen.
Läs ett provkapitel på Bokus.
Mina tidigare bloggar om Klas Östergren: Gangsters och Klas Östergren en paranoiker som har rätt?

Äntligen är allt över

2008-02-07   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Leif G W Persson sätter punkt Palmemordet.
Jag har läst Leif GW Perssons bok "Faller fritt som i en dröm”. Romanen ingår i en trilogi och är den tredje delen efter Perssons tidigare kriminalromaner Mellan sommarens längtan och vinterns köld? och En annan tid, ett annat liv. I intrigen ingår välkända poliser från Perssons tidigare böcker. Dessa två tidigare böcker har jag inte läst. Varför läste jag då den senaste boken, en lång trög historia på 550 sidor, som inte ger någon trovärdig förklaring av Palmemordet? Första halvan handlar om att avföra de så kallade huvudspåren, Christer Pettersson, kurderna, 33-åringen etc.
Jo, på grund av L GW Perssons eminenta marknadsföring då han fick tillfälle i ett TV program att framträda som experten som skulle avslöja vad han visste om Palmemordet i sin kommande bok. TV programmet var Filip Hammar och Fredrik Wikingssons Boston Tea Party i höstas på Kanal 5. Avsnittet som handlade om kriminalitet och bestraffning och kan ses här.
Jag gillade verkligen Leif GW Perssons framträdande och lät mig luras av hans marknadsföring av boken och önskade mig och fick den i julklapp.
Men inte ger boken större trovärdighet åt ”Polisspåret” än vad t ex Sven Anér gjorde redan 1988 med sin bok ”Polisspåret” eller TV-producenten Lars Krantz bok om mordet på Olof Palme.
Enligt bokförfattaren var mordet politiskt - en som var väl insatt var ”den särskilt sakkunnige”, matematikprofessorn på regeringskansliet - och utförare var personer med anknytning till polisen.
Han skyller på en polisöverintendent som anlitade polisinspektören, attackdykaren och vittnesmördaren Hedberg för att genomföra mordet på Olof Palme. Båda är numera döda, mördade och chefen för Rikskriminalpolisen, Lars Martin Johansson (bokens huvudperson) kan i sängen bredvid sin hustru lättad konstatera att ”äntligen är allt över” sedan han vaknat våt av kallsvett efter en mardröm där han kände sig ”falla fritt som i en dröm”.
Recensioner i Svenska Dagbladet, Expressen och Göteborgsposten.

Sov Du så diskar jag

2008-01-31   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

John Andersson, nybliven pensionär, reser mellan lägenheten i Stockholm och stugan Stenlyckan i Knäledsåsen där han växt upp. Han känner sig gammal sedan han fått pensionsbeskedet som bevis på sin mogna ålder. I stugan intill bor Ida Adriana vars man just dött. John och Ida lever i kamratskap som slutligen övergår i ett förhållande som varar några år. Han brukar bjuda henne på lunch. Efteråt sover han gärna en halvtimma. Hennes replik är då: ”Sov du så diskar jag”. John lärde sig älska den repliken som nu är hans enda tröst sedan hon dött.
De levde lyckliga i alla sina dagar. Men dagarna var räknade av den som håller reda på molnen och räknar dagarna på sin kulram.
Han var hennes reskamrat men den sista resan fick hon göra utan honom. En bild där John håller Ida Adriana i handen vid sjukbädden.
John har en glasveranda. Där samtalar han ibland med Rainer Maria Rilke. Om sin gemensamma önskan att veta allt om kvinnor.
John citerar gärna greven och överamiralen Carl August Ehrensvärd som levde på 1700-talet. Ehrensvärd var mer intresserad av konstteorier än krig och var en flitig tecknare.
Tidigare blogg om Stig Claesson.

Nya tankar med Stig Claesson

2008-01-19   Böcker

Tidigare blogg om Stig Claesson.
Stig Claessons bok ”Sov du så diskar jag” handlar inte om någonting, eller snarare där finns ingen handling. Detta gör att man måste tänka själv. Tankar om livets viktigaste ting sätts i gång. Tankar som alla mår bra av att tänka.
Jag tror att alla alltid ska ha en bok av Stig Claesson på gång, i fickan, på toaletten eller bredvid sängen. Man behöver inte läsa så mycket i taget. Det gör inget om man lagt boken ifrån sig några dagar. Det går alltid bra att börja igen. Samma tankar återkommer ständigt. Om läsaren glömt något får han snart läsa samma sak igen. Boken är som livet, livet är ju också ett ständigt upprepande av allt det som är livets nödvändighet.
Boken handlar om död och begravningar och om övertygelsen om att prästens ord vid kistan bara är svammel som han inte själv tror på.
Jag tänker ibland att det är konstigt att min yngsta dotter Nilla, 19 år, troligen ska leva största delen av sitt liv utan att jag vet om vad hon gör, eftersom jag är död. Men när jag använder hjärnan för att tänka inser jag att det snarare är konstigt att jag inte redan nu är död. Mitt eviga liv har jag ju redan säkrat. Mina gener finns redan i sex personer, mina fyra barn och mina två barnbarn och de kommer förmodligen att sprida dem vidare till fler. Jag borde därför snarare ligga på mitt yttersta än att fundera över att överleva mina barn.
Sådana goda och sanna tankar kan man få när man läser ”Sov du så diskar jag” av Stig Claesson.
Men också andra mer praktiska idéer får jag. Som att ”otukt är världens lön” och att pensionärer ska skaffa sig ”en underbar gräsklippare, bensindriven och med startnyckel. Man kan ställa in hastigheten så att den passar otränade pensionärer”. Detta ska jag göra innan gräset snart gror igen på Gränsbo.
Tidigare blogg om "Meningen med livet och evigt liv".
Jonas Pettersson, Slas-kännare, recenserar boken i ”Dagen bok”. "Om livet och åldrandets egensinnigheter".
Recension i Gefle Dagblad.
Crister Enanders ovanliga intervju av Stig Claesson i Tidningen Kulturen.

Jag läser som andra

2008-01-13   Böcker

För två år sedan

Min lässmak är tydligen ”mainstream”, åtminstone i jämförelse med de Skånekommuner som enligt en artikel i Sydsvenskan ingår i ”Omkretsen” (från Vellinge i söder till Höör i norr, från Lomma i väster till Svedala i öster: Lite skämmigt är det verkligen att Trelleborgs bibliotek inte förmått presentera en lista.). De 10 böcker som är de mest utlånade vid biblioteken i Omkretsen är böcker som jag läst nästan alla. Mest överensstämmer min smak med Höörs-borna (9 av 10) och minst med Staffanstorpsborna (6 av 10).
Det handlar om Stieg Larssons tre böcker, tre av Karin Brunk Holmqvists böcker, Håkan Nessers En annan historia, Åsa Larssons Svart stig, Alakoskis Svinalängorna, Marklunds Nobels testamente och Jan Guillou Madame Terror.
Men jag har ju också andra favoriter som Torgny Lindgren, Peter Höeg, Arnaldur Indríðason och Marie Hermansson som inte andra gillar lika mycket.
Jag avviker däremot genom att inte följa med i ljudboksvågen. Den har kommit starkt och tydligen är det främst ”medelålders män” som har blivit nya läsare tack vare den tekniken.

Stig Claesson, värd att läsas på nytt

2008-01-10   Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Stig Claesson, signaturen Slas, dog den 4 januari, ett halvår innan han skulle ha fyllt 80 år.
Jag erinrar mig att jag för några decennier sedan mycket gärna läste hans böcker. Särskilt minns jag: Vem älskar Yngve Frej, Knut K. Selma Johansson med rätt att leva och Henrietta ska du också glömma. Totalt har han skrivit omkring 80 böcker så det finns mycket kvar att läsa. I dagens Trelleborgs Allehanda har den alltid läsvärde krönikören Bengt Eriksson en krönika om Stig Claesson. Detta får mig att vilja återstifta bekantskapen med författaren. Jag börjar med att låna två av hans senaste böcker på biblioteket i Anderslöv: Svart asfalt, grönt gräs från 2000, där han kartlägger sin barndom och uppväxt och Sov du så diskar jag från 2004, om den korta sagan om Ida Adriana och John Andersson.

Den översvämmade hjärnan

2007-12-10 Böcker, F & V

För ett år sedan  För två år sedan

När du samtidigt försöker följa med i CNN:s nyhetspresentation och läsa textremsan med aktiekurser i nedre delen av skärmen är din subjektiva känsla att du ligger på gränsen till vad du klarar av att ta emot och bearbeta. Hjärnan känns översvämmad. Analyserar man situationen genom att använda begreppet arbetsminne kan man konstatera att känslan motsvaras av något mätbart: simultansituationen är extremt arbetsminneskrävande. Vissa bestämda delar av pann- och hjässloben i din hjärna sätter gränsen för hur mycket du kan ta emot. Men känslan av att vara okoncentrerad kan också bero på fel relation mellan kraven och vår kapacitet. Och kapaciteten kan ökas genom träning. Genom att träna arbetsminnet får vi det att fungera bättre. Om vi låter oss utsättas för lagom mycket information blir vi smartare. Varför inte besöka ”mentala gym”? Bäst tycks vara att spela schack ty där tvingas vi att tänka ut flera drag framåt. Bra är också att läsa, helst lagom komplicerade texter. Titta på TV är inte lika nyttigt om du vill förbättra ditt arbetsminne och därmed också minska risken för tidig demens, även om bokförfattaren menar att flera TV-program har blivit mer komplicerade att följa och därmed ”nyttigare”. De slutsatser som professor Torkel Klingberg i sin bok ”Den översvämmande hjärnan” (2007) drar av den hjärnforskning han bedriver på Karolinska Institutet ligger mycket nära den amerikanske psykologen Mihály Csikszentmihalyi som för snart tjugo år sedan i sin bok Flow: The Psychology of Optimal Experience beskrev hur man genom att ägna sig åt uppgifter vars krav upplevs som att vara i balans med, eller i närheten av din maximal förmåga ökar din kompetens samtidigt som du upplever en känsla av ”Flow”, tillfredsställelse och glädje. Kanske är det meningen med livet att öka sitt arbetsminne. Åtminstone känns det så medan man håller på.
Läs båda böckerna men helst ”Flow”. Det är psykologins bibel. Klingberg refererar till en senare bok: Finna flow – den vardagliga entusiasmens psykologi. Den kom på svenska förra året.
Blogg om den översvämmade hjärnan. Recension i SvD. Fokus: Intelligensen har sina gränser.
Wikipedia om Flow. Presentation av Mihály Csikszentmihalyi .

Camorran, här som där

2007-12-06  Böcker

För ett år sedan

Camorran i Neapel är Italiens äldsta maffia. Camorran mördar fler människor än den sicilianska maffian och krigen mellan dess olika klaner är intensivare och mer militärt explosiva än maffiastriderna på Sicilien. Camorran är en del av den offentliga kulturen i Neapel - den vill synas och höras.
I Neapel finns 66 camorra klaner, 6500 personer är medlemmar i dessa och 50000 står dem nära. I hela Kampanien är 160 000 affärsinnehavare utsatta för utpressning och 150 000 tyngs av olaglig ockerverksamhet. Kampanien är det landskap där Neapel är huvudstad.
De olika klanerna strider inbördes om att behärska den inkomstbringande droghandeln och beskyddarverksamheten. I Neapel handlar det också om renhållningen och sophanteringen där vinsterna kommer från att dumpa farliga avfall.
När jag läser Tomas Lappalainens bok ”Camorra – en bok om maffian i Neapel” (Fischer & Co 2007) är det förvånande och obehagligt mycket som känns igen från Sverige. Den svenska maffian som tar sig uttryck i Hell Angels och Bandidos och andra ligor och i de så kallade kriminella ungdomsgängen som främst härjar i Malmö och Göteborgs förorter. Myndigheterna talar om videoövervakning av gatorna för att komma tillrätta med de många morden. Man vill beslagta de många vesporna som ofta är gärningsmännens fortskaffningsmedel, men dels finns det inte förvaringsutrymme och dels vänder sig opinionen och väljarna mot en sådan åtgärd. De regionala politiska ledarna förringar problemen vill inte att deras region eller kommun ska pekas ut.
De som försöker lämna maffian skjuts obönhörligen ner, på öppen gata eller på restauranger utan hänsyn till om andra skadas. I Neapel angriper ungdomarna angriper renhållningsarbetare och skadar dem. Maffian vill komma över renhållningen. Där finns vinster att göra när det gäller att ta hand om farligt avfall.
I Rosengård kastar ungdomarna sten på brandsoldaterna. Är det en protest från underlägsna mot myndigheterna? Eller är det ett sätt att hindra verksamheten och på sikt kunna ta över den?
Bara i Neapel finns det många hundratals människor som ingriper till de kriminellas försvar och mot den ordningsmakt som försöker utföra sin plikt.
”Vi borde göra de kriminella skräckslagna och få de hederliga att känna sig trygga” säger chefåklagare Franco Roberti. Det är ett måtto som man skulle önska att något svenskt politiskt parti, gärna flera, gjorde till sitt. Men de kriminella har ett stöd i alla de medborgare som blir oroliga och får ångest när det talas om hårda straff och som därför ständigt hävdar och gömmer sig bakom att det ”inte finns vetenskapliga bevis” för att straff avskräcker.(Liksom att det finns vetenskapliga bevis för att det är dåligt med betyg i skolan. Samma ångestfyllda personer.)
Recensioner i Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och Norrköpings tidningar.

Svampkungens son

2007-11-24  Böcker

För ett år sedan För två år sedan

Det underjordiska, det okända outforskade, som styr våra liv. Det finnes en magi i Marie Hermanssons böcker. Livet är inte alltid som vi tror. Det som inte syns styr vad som händer på den synliga ytan. Det är Marie Hermansson budskap åt läsaren i hennes två föregående böcker, Mannen under trappan och Hembiträdet och också i höstens bok Svampkungens son som är den bästa av de tre. Det är inte många böcker som jag har så svårt att lägga ifrån mig som hennes.
I Svampkungens son bildar svamparna med sitt underjordiska nästan oändliga mycelium ett förbund med träd och växter. Svampar kan ge kulinariska njutningar men kan också användas till droger och som vapen och medel för sjukdom och död. Spänningen mellan njutningen och döden ligger i svampens väsen.
I boken finns också en polär spänning mellan skogen (fadern) och havet (modern).
Sonen får ständigt stå tillbaka för sin far, den kände svampkungen. Fadern är mest intresserad av de kvinnor som följer hans svamputflykter. Han förför flera av dem. Han faller helt för Madeleine, änkan efter en greve. Både son och far älskar henne. Madeleine försöker lura fadern med äktenskapsförord och hotar med skilsmässa. Sonens kärlek utnyttjas som verktyg för att döda Madeleine så att fadern kan ärva hennes mark och gods i södra Frankrike. Hon förgiftas med en grottsvamp som sonen tror ska göra henne erotisk och lätt förförd.

Recensioner i SvD, Trelleborgs Allehanda, Arbetarbladet, GP och Sydsvenskan.
Bloggar: Bokmoster, Amoroso och Bokhyllan.
Författarens hemsida. Läs ett utdrag ur boken.

Norrlands Akvavit 2007

2007-11-03  Böcker

För ett år sedan

För några år sedan började jag läsa Torgny Lindgrens senare böcker. De har kallats en triptyk och består av Hummelhonung 1995, Pölsan 2002 och Dorés bibel 2005. De handlar om några små byar i det inre av Västerbotten och dess egenartade befolkning i Avabäck. Nu har jag läst hans senaste bok Norrlands Akvavit 2007 som är en fortsättning av och ett slut på serien. Man tänker och känner sig klokare när man läser Lindgrens böcker. Han är en vis man. Han har förmåga att skriva om livets allvar på ett humoristiskt sätt, som en ironisk skröna om livets förgänglighet och fåfänglighet. Torgny Lindgren är Sveriges största skönlitterära författare och han försvarar väl sin plats i Svenska Akademin där han sitter på stol 9 sedan 1991.
Norrlands Akvavit håller stilen även om de tre tidigare var bättre. Predikanten Olof Helmersson återvänder som 83-åring till Avabäck efter 50 år. Han säger sig ha ett kall, en viktig uppgift. Han vill ”avfrälsa”, hela församlingen, de som han så försåtligt med hjälp av sitt dragspel frälste. I sin lägenhet på 10:e våningen i Umeå har han insett att det inte finns någon Gud, inget evigt liv är tänkbart, bara evig död. Domens dag ska aldrig komma. De flesta är emellertid redan döda eller känner inte igen honom. Bara två utgör idag församlingen och hälsar honom välkommen. Det är gamla Gerda i Inliden som han ger sista nattvarden åt i Norrlands Akvavit i brist på rödvin och hans före detta fästmö den vackra och eftertraktade Isabella Stenlunds dotter Maria. I henne igenkänner han sin dotter. Hon ärver Gerdas hela livs rikedomar och blir förbålt rik. Det tar inte lång tid för Marita att förstå att med mycket pengar är det bättre att lämna församlingen i det inre av Västerbotten och ta sig till kusten och söderut i Sverige där man kan bli en avfälling och ”vältra sig i synden”. Ja, säger fadern, den före detta predikanten Olof Helmersson, utbudet är större där.
Recensioner i DN, SvD, Expressen och Dagens Bok.
Ett smakprov på Norrlands Akvavit.

Biblioteket och Läckberg

2007-09-18  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Bibliotekskatalogen är fortfarande stängd sedan tre veckor tillbaka då hela bibliotekssystemet i Trelleborg började bytas ut mot ett nytt som kallas LibraSe. Igår ägnade sig bibliotekspersonalen åt internutbildning på temat känslor, enligt sin blogg. Dock inte Pernilla på filialen i Anderslöv som ägnade sig åt sina kunders problem och alldeles särskilt åt mina. Ett stort tack är du värd!
Camilla Läckbergs (bild) debutroman ”Isprinsessan” kom 2004 och handlar om den unga författaren Erica Falck som hittar sin barndomsväninna Alexandra död i sitt badkar. Hon har pulsådrorna avskurna och temperaturen är så låg att ett istäcke bildats på vattenytan. Boken är full av beskrivningar av människorna i Fjällbacka som jag inte har så stort intresse för. Den saknar spänning och handlingen vacklar fram och tillbaka som om författaren inte visste vad hon ville med sin bok.
Det är en chick lit bok som marknadsförs under falsk varubeteckning som kriminalroman. De unga kvinnliga sjuttiotalisterna passar bättre att läsas av mina två döttrar Lina och Nilla än av mig. De älskar henne men jag har redan fått nog.
Läckbergs hemsida. Hon är också aktiv bloggare, började förresten skriva samma månad som jag själv, alltså i juni 2005.

Isprinsessan på bloggen: Hans Persson, Kulturbloggen och Helena Sofia.

Religionen fruktar vetenskapen

2007-08-31  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

Inte behöver väl det europeiska vetenskapliga centret CERN frukta konkurrensen från den katolska kyrkan? Det är ett välkänt fenomen att den katolska kyrkan är på marsch tillbaka samtidigt som naturvetenskapen inte på sekler haft en sådan stark period av positiv tillväxt någonsin som det senaste decenniet. De muslimska oljestaterna har anledning att frukta CERNs avancerade energiforskning.
Boken handlar om hur en forskare lyckas framställa och förvara mängder av antimateria och genomföra kontrollerade experiment som ger upphov till enorm energiutveckling. Forskarens mål är att experimentellt bevisa att materia kan skapas av Intet och menar sig därmed kunna bevisa Bibelns skapelseberättelse. Han vill därmed förena naturvetenskapen med religionen.
Dan Brown skrev ”Änglar och Demoner” år 2000, men den översattes till svenska först 2005 och därför kom den ut efter ”DaVincikoden” även om Browns skrivordning var den motsatta. Davincikoden läste jag i januari 2006 och såg filmen ett halvår senare.
Men naturligtvis är boken full av hedniska och kristna symboler som bara Harvardprofessorn Robert Langdon kan tolka och som ska visa vägen till den plats där en sinnesjuk och överspänd person gömt den antimateria han stulit från CERN. Langdon har en ung kvinna till hjälp, CERN-doktorn Vittoria Vetra, och särskilt de mycket suggestiva symbolerna som tillskrives Illuminati, en organisation som sägs stå Frimurarlogerna nära. Så kallade ambigram – ord som kan läsas både rättvända och upp och ner – av de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten, spelar en stor roll i jakten som främst utspelar sig i Vatikanstaten i Italien.
Boken är på många sidor, men går snabbt att läsa, den är spännande och innehåller många spektakulära för att inte säga övernaturliga moment. Jag läste den under min semestervistelse i Tunisien i augusti 2007.
Det finns en ambigrammaskin som kan göra ambigram av vilket ord som helst.Det finns en ambigrammaskin som kan göra ambigram av vilket ord som helst.

Brunners missfoster

2007-08-17  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

I dagens Trelleborgs Allehanda recenserar Crister Enander (bild) en bok av Ernst Brunner. Den heter ”Yngling på guld” och handlar om en välplanerad kupp mot Nationalmuseum i Stockholm år 2000. Enander kallar boken för ”ett grandiost misslyckande”.
Jag tycker att recensionen är ett ”grandiost mästerverk”. Språkvirtuosen Enander har gjort ännu en intellektuell prestation på hög nivå.
Exempel: ”Det svider snart i hjärnan av snubblande syntax, syftningsfel och en okänslig meningsbyggnad som närmast påminner om en tondövs desperata försök att dansa foxtrott”.
Slutklämmen: ”Det är ingen deckare han har skrivit. Det är ingen roman värd namnet. Det är en litterär katastrof, ett pretentiöst missfoster till bok.”
Enander skriver numera gärna i Tidningen Kulturen. Där får man 55 interna träffar på Enander. Det senaste är en kritisk recension av Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. Läs den!
Jag har tidigare skrivit blogg om Crister Enanders recension av en bok av före detta kommunistkramaren Thomas Nydahl.
Det är intressant att TA valt att matcha recensionen med en intervju av Brunner som Lisa Boda gjort. Där säger Brunner att han är ”sårbar och ångerköpt” och inte har så gott självförtroende som det verkar. Hur ska han klara av att läsa Enanders artikel?

Bögjävlar

2007-08-08  Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

En av författarna till Bögjävlar som nyligen kommit ut (sic!), Tomas Hemstad, säger i ett av de chattliknande samtal som ligger mellan de fem artiklarna att: ”Jag skiter faktiskt i hur straighta tar emot den här boken.” Då jag är en av den straighta mansmajoriteten kan jag därför påstå att: Lågt självförtroende, fysisk svaghet och rädsla är egenskaper som bögen tycks bära med sig. Boken handlar mycket om att bögarna, eller puggorna som de vill kalla sig, själva måste börja med att skaffa sig en självrespekt i stället för att försöka efterlikna den straighta mannen, majoritetsmannen. Roger Wilson skriver om att respekt från samhället måste börja med att bögen skaffar sig självrespekt. Att känna respekt för att vara en man som vill ha sex med män och med rätt att prioritera ligg med så många män som möjligt även anonyma. Toleransen från andra ska inte uppnås genom att låtsas vara någon annan. Den bild av sig själva, som de kallar ”bögen version 2.0” och som lanserats under de senaste fem åren, som den som längtar efter partnerskap, äktenskap och adoption av barn känns mycket obekväm för de fem personer som tillsammans skrivit boken Bögjävlar och detta är bokens budskap. I slutet av boken säger Roger Wilson att riktiga bögar är barnlösa. Allt med barn är heterokultur.
Två avsnitt handlar om bögmode och popmusik. De ”arga” bögarna äcklas av ”schlagerbögarna” och deras devota beundran för Carola.
Jag lär mig om respektlösheten och rädslan men mer förstår jag inte. Det största hindret för förståelsen är Tomas Hemstads avslöjande att det bara finns exakt en skillnad mellan ”oss och straighta män. De föredrar fitta framför kuk. Allt annat är hittepå. Identitet är hittepå”. Ett sådant tänkande avslöjar en graverande okunskap om människan och dess biologi, historia och framtid.
Tilläggas kan att i Skåne använder vi ordet ”pugga” dialektalt för groda. Ordet kommer från danskans pugge. På Svenska invektiv får man veta att pugga är ett ålderdomligt uttryck för en liderlig, kåt, sexuellt besatt kvinna.
Recensioner i SvD, HD, DN, Borås Tidning, Tidningen Kulturen, Bloggrecension.
Blogg om Bögjävlar.
På bilden syns författarna (från vänster): Daniel Björk- skribent, delägare och redaktionschef på modetidningen Rodeo, Tomas Hemstad - skriver för Nöjesguiden och Kom ut, Stefan Ingvarsson - Redaktionsledare på bokförlaget Modernista, Petter Wallenberg - ska inte förväxlas med sin namne Petter och Roger Wilson - anställd på Sveriges Radios kulturredaktion.

Bland strippor och modetidningar

2007-08-02 Böcker

För ett år sedan   För två år sedan

Nathalie arbetar på en av Sveriges främsta mode/livsstils tidskrifter. Efter en våt kväll på krogen visar Douglas, en medelålders man, henne hur man på Internet kan sexchatta med strippor. Om man är beredd att använda sitt kreditkort kan man få ”personlig” kontakt. De är alla studenter vid de främsta högskolorna, företrädesvis i Polen, de är mycket välklädda och fräscha. De strippar bara för att de tycker att det är en kul grej. ”De är smarta och attraktiva affärskvinnor som valt att exponera sina kroppar mot betalning”, menar Nathalie som övertalar sin chef om att få göra en artikel om en av flickorna, polskan Agnes, i kommande nummer. Om detta handlar Sissy Lindbloms nya bo ”De skamlösa”. Vad betyder skamlös? Att skämmas, att känna skuld är ett vanligt skäl till att må dåligt och att gå in i väggen och bli utbränd. Man känner sig otillräcklig och blir stressad av det. I det perspektivet står ”skamlös” för något sunt och friskt. Motsatsen till det ”politiskt korrekta” är att vara skamlös. Det står för självständighet, kreativitet och mod att bejaka sina känslor, även de sexuella. Kanske kan detta kallas att ha en hedonistisk inställning.
Tyvärr tycks den skamlöshet som Sissy Lindbloms tre romanfigurer, Natta, Tito och Erik visar upp mer kunna exemplifieras med en person som mitt inne i folksamlingar börjar tala högt i sin mobiltelefon om intima saker. En person som saknar respekt för sina medmänniskor och som visar nonchalans och hänsynslöshet snarare än skamlöshet. När Nathalie berättar för Douglas om sina många försök att få göra en ”seriös” intervju med en kvinna som kallar sig Agnes, har han svårt att hålla sig för skratt inför hennes okunniga naivitet. Nathalie tar illa upp och tänker att ”Ibland är killar bara för mycket” (210).
Här blir hela boken för mig ”för mycket” och jag märker att soptunnans lock förväntansfullt är på väg upp!
Norstedts presentation av boken.
Recension i DN och i SvD.
Intervju i DN.
Recensioner i bloggar: Köpstopp.

Luftslottet som sprängdes

2007-07-13 Böcker

Inom Säpo, eller som den "hemliga polisen" egentligen heter, RPS/Säk finns en extra hemlig avdelning som bara kallar sig Sektionen. Den fick sin juridiska grund av Torbjörn Fälldin som nyss blivit statsminister efter valet 1976 och på grund av okunnighet och oerfarenhet lät sig övertalas att sätta sin signatur under ett papper. Orsaken var att en spion "hoppat av" till väst från Sovjetunionen och hamnat i Sverige. Det fanns stora pengar att tjäna på det som han läckte när informationen såldes till natoländerna. Andra medlemmar av Sektionen drevs av patriotisk anda. "Sektionen är det svenska totalförsvarets spjutspets. Vi är sista försvarslinjen. Vårt jobb är att vaka över landets säkerhet. Allt annat är oviktigt" säger Fredrik Clinton som inte lät sig hindras att hyra serbiska lönnmördare för att göra sig kvitt demokratins försvarare.
Spionen och lönnmördaren Zalachenko var emellertid främst intresserad av kvinnor och sprit. Agneta Sofia Salander blev ett av hans offer. Hon fick tvillingarna Lisbeth och Camilla. Zalachenko misshandlade Agneta regelbundet och Lisbeth som var 12 år ordnade då en brandbomb som höll på att ta livet av Zalachenko. Nu fanns det en stor risk att Sektionens hemliga hantering av Zalachenko skulle bli offentlig. Psykiatern Peter Teleborian blev Säk-medarbetare och ordnade en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Hon blev mycket illa behandlad av Teleborian som senare greps av polisen misstänkt för pedofili. När hon blev 18 år blev hon omyndigförklarad.
Efter tvåtusen boksidor har Lisbeth Salander nu blivit 27 år gammal. Hon har fått sin upprättelse. Hon är förklarad oskyldig till vad hon åtalats för och för första gången i sitt liv är hon myndig. Luftslottet Sektionen har sprängts och dess sammansvurna fängslats.
Böckerna handlar om de goda och dygdiga mot de onda och falska Efter tre böcker och 2000 boksidor får de goda total upprättelse. Sådant tycker vi om att läsa.
Tidigare delar av Milleniumserien: Flickan som lekte med elden, Män som hatar kvinnor.
Recensioner i SvD och DN.
DN, intervju med Joakim Larsson.

Lisbeth Salanders upprättelse

2007-07-09 Böcker

För ett år sedan  För två år sedan

En vecka utan att vara uppkopplad, det är inget kul. När dessutom inte TV anslutningen heller fungerar kan kvällarna när de värsta inflyttningsbestyren är överstökade bli långa på Gränsbo. Dessbättre finns det ett utmärkt botemedel mot denna informationssvacka. Jag har just fått min beställda bok från biblioteket i Anderslöv. En verklig tegelsten på över 700 sidor. Det handlar om den tredje och avslutande delen av Stieg Larssons Milleniumserie: "Luftslottet som sprängdes". Här fördjupas kunskapen om och förklaras sammanhangen mella tidigare händelser och personer från de två föregående delarna "Män som hatar kvinnor" och "Flickan som lekte med elden".
Stieg Larsson har den ovanliga förmågan att få läsaren intresserad redan efter några inledande meningar. Han placerar snabbt in huvudpersonerna i sitt sammanhang, det gör att tidigare läsare känner igen sig och underlättar för nytillkomna läsare. Alla tidigare personer - som fortfarande är i livet, några har ju tagits av daga under resans gång - finns med.
Stieg Larsson är ett fenomen. Själv är han död men hans böcker kommer att leva länge än.

Svinalängorna

2007-05-14  Böcker

För ett år sedan

Susanna Alakoski har debuterat med boken ”Svinalängorna”. Boken gav henne Augustpriset för ”årets bästa svenska skönlitterära bok” och 100 000 kr. Motiveringen är Susanna Alakoskis moderna klasskildring är en humoristisk helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen.
Boken handlar om flicka i för-tonåren som bor med sin invandrade finska familj i ett nybyggt bostadsområde i Ystad i början på 1970-talet. Allt är gravallvarligt, det finns ingen humor, inget sammanhang mellan alla berättelser om grannarna och grannbarnen, var de arbetar och hur de bor.
Alakoski fantiserar om sin barndom. Hon minns vissa saker och fyller i med fantasier. Hennes debutbok är inte speciellt intressant.
För alla oss som har varit med om att växa upp med utedass, och levt under ekonomiska omständigheter där det inte var tal om bil, ett eget hus eller en sommarstuga krävs det mer än en upprapning av händelser vi redan känner väl igen. Visst kan man läsa Svinalängorna men förvänta er inte mer än en vanlig uppväxtskildring.
Jag läste drygt halva boken, finns inget skäl att fortsätta. Det enda mysteriet är hur boken kan ha gett henne Augustpriset.
Alakoski är socionom och har bland annat jobbat på en fiskfabrik, som flyktingsamordnare och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Hon är född 1962.
Recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, LO-tidningen.
Förlagets bokpresentation.

Feminismen är en falsk frälsningslära

2007-05-10  Böcker

För ett år sedan

Boken ”Bitterfittan” (bild) handlar om en charterresa som författaren Maria Sveland (bild), under namnet Sara, tar till Teneriffa för att komma ifrån sin 30-års kris och alla bestyren med sin treårige son Sigge. Men det blir ingen avkoppling. Hon drabbas av skuldkänslor och kan inte låta bli att iaktta alla exempel runt sig på kvinnans underordning och patriarkatets överlägsenhet. För säkerhets skull har hon en lista över alla de områden där män förtrycker kvinnor som hon kan ta till för att bevara bitterheten i fall hon skulle känna sig glad och nöjd med livet.
”När glappet mellan dagdrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta”, säger hon. Att lära sig att bli en människa innebär bland annat att man måste lär sig njuta av sina dagdrömmar men också inse att den biologiska och sociala verkligheten finns där. Detta gör Maria Sveland bitter. Hon projicerar denna bitterhet på männen och särskilt på sin sambo Johan. Feminismen är den enda vägen till hennes befrielse.
Exempel på hur hon skriver: ”Det är svårt nog som det är att bli mamma i det här förbannade patriarkatet. Modersrollen och dess förbannat tunga bagage ska ingen jävel behöva bära ensam”.
Hon fattar inte att det aldrig varit lättare någonsin och någonstans än i 2000-talets Sverige att bli mamma. Sverige är världens bästa land att vara mamma i, skriver Rädda barnen på sin webbplats, och stödjer sig på ”Save the Childrens” årliga rapport ”Mothers index”.
Sara har världens sämsta självförtroende. Vågar inte släppa något av sina arbetsuppgifter under graviditeten trots att hon uppmanas till detta och får därför en svår förlossning. Hon vågar inte tala ut med familjeterapeuten utan låtsas att allt är bra med det nyfödda barnet trots att hon är nästan berusad av sömnlöshet och brösten amningsinflammerade. Hon är rädd under charterresan att ta kontakt med andra människor och samtidigt rädd för att de ska tro att hon känner sig ensam. Det finns inget ”jag” i henne. Hon upplever sig själv som en respons på andra människors uppfattning om henne eller rättare sagt på de uppfattningar hon inbillar sig att de har. Bli vuxen Maria! (Du är faktiskt född 1974).
Hon skriver om en intervju hon gjort med Suzanne Brögger, en av hennes idoler. Hon bli djupt besviken på att denna kvinna som på 1970-talet skrev ”Fräls oss från kärleken” och manade till kamp mot kärnfamiljen och patriarkatet nu är gift och har barn. Brögger säger att man blir klokare med åren och jag tänker att jag nog själv är för klok för att fortsätta att läsa Maria Svelands bok till slut och låter den bli ett fall för soptunnan!
Om Maria Sveland.
Recensioner: Ulrika Milles i DN, Nina Lekander i Expressen, Eva-Lotta Hultén i Göteborgsposten, Anna Hellsten i Sydsvenskan och Karin Thunberg i Svenska dagbladet.
Intervju av Andreas Ekström i Sydsvenskan.

Den tysta flickan får hjälp

2007-04-19   Böcker

För ett år sedan

Jag började läsa Peter Höegs bok ”Den tysta flickan” för flera veckor sedan, gav upp, återkom och gav upp igen. Jag fann ingen röd tråd. Jag började från början igen, skrev kompendium men inget hjälpte.

Jag ville verkligen läsa boken eftersom jag vet att Höegs böcker innehåller enormt mycket och ger en stor behållning att läsa. Jag har läst två av hans tidigare böcker, hans första var ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992) som både blev en bestseller och en film. Jag har också läst ”De kanske lämpade” (1995).

Och inte blev man inspirerad av att läsa recensioner av ”Den tysta flickan”; Sydsvenskan kulturchef avfärdade den som ”Känsla för snömos” och i Dagens Nyheter talar Ulrika Kärnborg om ”litteratur för new age-erans lätt fascistoida idealmänniska - ett strålande superego uppfyllt av sin egen kroppslighet, frustande hedonistisk mitt i all sin naiva fromhet”.
Nej, det gick inte bra förrän jag hittade en föredömlig analys på danska med ett innehållsrikt kompendium av boken som man kan läsa parallellt och som gör det mycket lättare att få ett grepp om vad som händer bakom Höegs alla metamorfoser och analogier.
Och inte nog med detta, på en tysk sajt hittade jag ett underbart persongalleri med personerna beskrivna i den ordning de förekommer i boken. Över huvudtaget är de tyska sajterna betydligt intressantare att läsa än de svenska kulturredaktörerna.

En stark debutbok om Oboy-generationen

2007-04-17   Böcker

För ett år sedan

Jag läste Bo Bjelvehammars recension av Ronnie Sandahls (bild) debutbok i Trelleborgs Allehanda i början av mars, beställde den på biblioteket i Anderslöv och har nu läst den.
Det är en sorts nyckelroman för de födda på 80-talet, något i stil med Ulf Lundells Jack, som var senfyrtiotalisternas generationsroman och som kom 1976. 80-talisterna, den första generationen barn som hade 40-timmars vecka på dagis, Oboy-generationen.
Miljön har likheter med filmen ”Farväl Falkenberg” som också handlar om ett antal barndomsvänner som med svårigheter växer upp till unga män. Boken handlar om Falköping, staden mellan två berg Mösseberg och Ålleberg och där det alltid regnar.
De unga männen Hannes, Kristian, Fribbe och Stig lockas inte av att stanna kvar och bli anställda på Falbygdens ost.
Boken heter ”Vi som aldrig sa hora”, men kunde också ha hetat ”vi som använde ett vårdat språk och därför inte fick de fräckaste flickorna” (som inte är något att ha – men det förstår de inte). Hannes blir förälskad i Wilma men det är Frippe hon vill ligga med. ”Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi är också de som aldrig blir deras”.
Jag håller gärna med Jan Arnald i Dagens Nyheter att Ronnie Sandahls debutroman har ett mörkt sug som gör den svår att släppa. Människan är låst vid sina destruktiva beteendemönster, och varje utbrytningsförsök är förgäves. "Vi som aldrig sa hora" är helt enkelt en riktigt stark debut.
Ronnie Sandahl är född i Falköping 2 december 1984. En presentation av honom finns här.
Intervju med Ronnie Sandahl. Recension i DN, Expressen, Sydsvenskan.
Bloggar: Åsa Petersen, Marcus Birro.
Läs sidorna 85-90 här.

Hjärnmänniskan

2007-04-09   Böcker

För ett år sedan

Gabriella Håkansson skriver böcker som inte liknar något annat även om man kommer att tänka på både Albert Camus’ ”Främlingen” och Franz Kafkas böcker om ensamma instängda människor när man läser hennes senaste bok ”Hjärnmänniskan” (2007). Hon har tidigare skrivit två böcker, Operation B (1997) och Fallet Sandeman (2002), vilka jag med stor förväntan snarast kommer att ta itu med.
Gabriella Håkansson tycks i likhet med flera evolutionsforskare mena att människans hjärna egentligen växt sig för stor och blivit en belastning. Människan befann sig i ett lyckligare tillstånd för många tusen år sedan då tankeapparaten inte var lika utvecklad som nu.
Annonsförsäljaren Hans Hermann Gustavsson i ”Hjärnmänniskan” är mycket ensam och vill inte ha något att göra med andra människor. Han har starka mindervärdeskänslor och döljer detta för sig själv genom att betrakta andra människor som lägre varelser. Ett sätt att överleva sin existentiella ångest och förhöja sig själv är att skriva ihop en massa ”Traktater”, kvasifilosofiska fantasier. Han känner sig behärskad av en inre röst som han föreställer sig som ”Hjärnmänniskan” och som ansätter honom med verbala trakasserier, kverulanta påhopp och ondsinta beskyllningar.
Under en semester till Sundaöarna i Indonesien tröttnar han på sitt inskränkta skriftställeri och börjar längta efter ett enklare ursprungstillstånd.
Men detta är ju ingen realistisk framtidsväg för människan, evolutionen går ju knappast bakåt. Bättre är att lära sig att använda hjärnan på rätt sätt menar jag, vår hjärna är ju inte bara en källa till ångest utan också till lycka, till upplevelser av ”flow”. Att lära sig att använda hjärnan på rätt sätt är varje människas plikt och ”mening med livet”.
Recensioner av Hjärnmänniskan:
Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, Sydsvenskan, Smålandsposten, Expressen.

Menlösa Bonita

2007-02-12  Böcker

Två barnlösa kvinnor, båda i 55+ åldern träffas på nytt. De växte upp i husen bredvid varandra men gick sedan skilda vägar. Doris Strand har varit gift med Åke, "lektor och skitstövel". Bonita Larsson har mest ägnat sig åt sin gamla, senila mor Ylva. Hon har aldrig ägnat sig åt "den fysiska kärleken" med någon man. Doris arbetar på distans åt ett obskyrt företag i Göteborg. Det handlar om prostitution. De två "arrangörerna" Bengt Jarl och Kent Ohlin framställs av författaren Karin Brunk Holmqvist som totalt imbecilla, osäkra och rädda för sin egen skugga. Vore alla som ägnar sig åt trafficking lika menlösa och inkompetenta så skulle den trafiken snart vara över.
Lika naiv och men(ings)lös är hela boken. Det är svårt att förstå att det är samma författare som skrivit Rapsbaggarna och Potensgivarna.
Den största behållningen av boken är att de talar "svinatyska" som är ett av barndomens ordförvrängningsspråk. Ordet "svinatyska" finns inte ens på Google! (Jo, nu 070904, finns ordet där! Jag känner mig stolt över att ha ett "eget" ord på Google).
Unal ankal gjaal atalal vinatyskasal! På Astrid Lindgrens Rövarspråket blir det "jojagog kokanon totalola sosvovinonatotysoskoka".
Holmqvists val av namn är anmärkningsvärd. Bengt Jarl är en psykolog som ägnat sitt yrkesliv åt just våldtäktsmän. Han är legitimerad psykolog på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och har eget företag Psykologkonsult. Dessutom var han och undertecknad båda aktiva i Folkkampanjen (bild) i Malmö inför folkomröstningen mot kärnkraft för snart 30 år sedan. Han arbetade redan då för Fountain House som är amerikansk modell inom psykiatrisk rehabilitering.
Recension av Robert Dahlström i Trelleborgs Allehanda.

Ny bok av Henning Mankell, Italienska skor

2007-02-07  Böcker

2006-02-07

En äldre man, Fredrik Welin, bor ensam med sina gamla djur, en hund och en katt, långt ute i havsbandet. Han har varit läkare men lämnade sin tjänst sedan han amputerat fel arm på Agnes Klarström. Hon tar idag hand om unga flickor som skickats ensamma från främmande länder till Sverige. En är Sima som kom till Sverige gömd i en långtradare. Hon hade kastat alla sina identitetshandlingar. Hon hade en lapp med sig där någon skrivit på svenska: "Flykting, förföljd, ensam". De rätta orden som smugglaren visste skulle öppna dörren för henne i Sverige. Sima går omkring med ett samurajsvärd.
Agnes säger att "Vi gör våra barn så illa i Sverige att de till sist inte har något annat uttryckssätt än våld".
Men är det verkligen så? Barn har tvärtom aldrig haft det så bra i Sverige som idag. Skolskjuts, skolmat, en massa fritidsaktiviteter, en mycket bättre bostadsstandard, agan förbjuden etc. Det som barnen däremot inte har idag - som vi hade på 50-talet - är en mamma som är hemma och är den trygga famnen och hamnen att ständigt veta att man kan återkomma till. Är det detta Mankell menar? Kanske är det det? Är det "kvinnoemancipationen" som är plågoriset för barnen idag? (Socialminister Göran Hägglund skulle nog hålla med mig!).

Den kvinna Fredrik en gång varit kär i men som han lämnat för länge sedan utan att ens ta farväl av kommer oväntat på besök. Plötsligt upptäcker han en kvinna med rollator långt ute på isen bredvid den vak han brukar vinterbada i. Det är Harriet Kristina Hörnfeldt, cancersjuk pensionär med handväska och behov av förklaringar. Fredrik får överraskande också träffa sin medelålders dotter Louise. Hon tar med fadern till Giaconelli Mateotti, en uråldrig italienare som bor mitt i Norrlands ingenstans. Denne fotbeklädnadernas Mozart sägs göra skodon åt påvar och presidenter och andra celebriteter. Därav titeln "Italienska skor".

Till sist försöker författaren göra en "Torgny Lindgren" eller överträffa hans äckelbeskrivningar, men det blir bara patetiskt. Mankell låter Fredrik gräva upp liket av sin hund han tidigare begravt på ön. Förruttnelsen har gått fort. Vid analöppningen finns en vit klump av maskar. Fredrik tar några av de feta likmaskarna i handen och funderar på om han ska lyckas svälja dem eller om kväljningar ska hindra honom.
Torgny Lindgrens bok Hummelhonung från 1995 handlade om de två bröderna Hadar och Olof. Olof har fått blemmor och bulnader på kroppen. I handen gömmer han en liten tesked och erkänner motvilligt att han har den för att samla upp vätskan från blemmorna. Sedan dricker han nektarn. Det är som honung menar han.
Du blir aldrig en ny Torgny Lindgren Henning! Håll dig till Wallander!
Henning Mankell, Officiell webbplats. Intervju med Mankell i Aftonbladet om Afrika.
Recensioner i:
Labyrint, Östersundsposten, DN, Sydsvenskan, SVD, Kristianstadsbladet.

FredrikWelin bor nu i Skåne och skolar om sig till elektriker.

En skrämmande bok om ”Enhet”

2006-12-06  Böcker

I näst senaste numret av Forskning och Framsteg som har som TEMA ämnet ”Kroppens framtida reservdelar” kan man läsa angående xenotransplantation det vill säga att använda djurs organ i människor. Bäst passar organ från schimpanser som genetiskt står människan så nära. Hindret är att många människor ”skulle ha svårt att acceptera att man avlivar tusentals djur som i hög grad är medvetna om sig själva och sin omgivning”.
Men i Ninni Holmqvists (bild) framtidsfantasier är det redan en realitet att använda människor som reservdalsbank. I hennes bok ”Enhet” har man haft en folkomröstning huruvida banken skulle inrättas och svaret blev ja.
En sak som en man har svårt att emotionellt förstå men däremot rationellt kan analysera är de skräckblandade skuldkänslor som framför allt kvinnor får när de barnlösa närmar sig den ålder då barnafödande inte längre är möjligt. Denna skräck är bakgrunden till Ninni Holmqvists bok ”Enhet”. Man kan säga att Enheten materialiserar ångesten och ger den en diagnos.
Reservbanksenheten ombesörjer att alla kvinnor som fyllt femtio och alla män som fyllt sextio hämtas med en stor limousine med tonade rutor. De har fått diagnosen ”umbärliga” (överflödiga, oviktiga) därför att de inte är föräldrar, inte är gifta och inte ens kan visa papper på att de är älskade av någon man/kvinna. De är ofta kreativa och produktiva men det hjälper inte. Det är bara deras potential att leverera organ till andra människor som nu räknas.

Jag frågade mig tidigt i boken varför de umbärliga inte försöker rymma. De är ju dock dömda till döden inom en nära framtid. Men där finns ingen revoltstämning. Vad skulle hända om de ”obehövda” skulle göra uppror?
Huvudpersonen i boken får till och med en reservnyckel och en kod som gör det möjligt att lämna Enheten. Hon lyckas ta sig ut och lämna Enheten. Efter en timme har hon emellertid frivilligt återvänt. Friheten var tydligen för stor att bära. De hade lyckats anpassa henne så att hon hellre än friheten väljer att frivilligt föda sitt barn, få det överlämnat till en adoptivmamma och sedan fyra månader senare lämna över sitt hjärta och sina lungor. Överlämna sig till ”slutdonationen” och döden. Hon offrar sig för det allmännas bästa, för produktionen och för enheten.
Det är en otäck bok som fyller läsaren med sorg. Ninni Holmqvists första roman är en mycket stark bok. Kanske den bästa som skrivits i Sverige i år.

Recensioner: DN Kultur, Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning, Barometern, Västerbottenskuriren, Arbetarbladet, Östersundsposten, Blogg Robert Planström.

Den byråkratiska polisdeckaren saknar vibrationer

2006-12-05  Böcker

Jan Arnald (bild) heter författaren, sedan 1998 skriver han under namnet Arne Dahl böcker om A-gruppen – Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Den nionde heter ”Efterskalv” (bild) och kom ut i höstas.
På hemsidan beskrivs hans böcker som ”andlöst spännande, erkänt välskrivna, bitvis mycket roliga och djupt försänkta i samtiden. Svåra att lägga ifrån sig”. Värre exempel på falsk marknadsföring har jag sällan sett. ”Efterskalv” saknar totalt spänning åtminstone under den första halvan av de 400 sidorna, humor finns inte alls och det är inte svårt att lägga boken ifrån sig. Det känns tvärtom som den första njutning boken gett.
Den är pratig och tjatig, en detaljrik och byråkratisk beskrivning av polisarbetet efter det att en bomb exploderat i en tunnelbanevagn i Stockholm och dödat 11 personer. En okänd man som säger sig representera en organisation som kallar sig ” The Holy Riders of Siffin” tar på sig ”äran” för detta. Mycket detaljer om polisgruppens arbete och hur samarbetet dememellan fungerar.
Nej tacka vet jag en sådan deckarförfattare som Björn Hellberg. Han förmår skriva böcker som på bara halva Dahls sidantal förmår koncentrera sig och skapa intrig, sammanhang och spänning. Författare med denna talang måste inte dra ut alla lösa ändar i brist på förmåga. Eller för att framhålla en mer aktuell författare: Läs Stieg Larssons två böcker, där är spänning och intrig från början till slut!
Om boken: Nom.se, DN Kultur, Barometern.

Ny bok av Tomas Arvidsson "Andras pengar"

2006-11-04  Böcker

Tomas Arvidsson (bild) började skriva 1975 och de flesta av böckerna har handlat om studierektor Jan Bertilsson från Kalmar. I den tionde boken som kom 2004 tröttnade Arvidsson uppenbarligen på sin efterhängsne figur och valde att ta livet av honom på ett spektakulärt sätt under ett åskväder på Öland i ”Studierektorns sista stöt”. Med detta satte han punkt. Trodde jag. Men till min stora glädje kom det i höstas en ny bok (bild) av Arvidsson. Dock inte med Jan Bertilsson som ”var upptagen på annat håll”, som ju är en korrekt beskrivning av hans hädanfärd. Andra kändisar är emellertid med som John Frithiof Gary Sven Mattsson, kallad "Svenne", 36 år, som är säkerhetsexpert och egen företagare i branschen datorbedrägerier och hans kumpan Kenneth Lind, 27 år, f d säkerhetsexpert med specialisering på kassaskåp, numera seriös frimärkshandlare.
Trion fullbordas denna gång med Martin Strand som är uppfinnare och expert på elektroniska lås på värdetransportväskor, de lås som om de öppnas av andra än en verklig expert gör att innehållet missfärgas och blir obrukbart.
Det största hindret för den kriminella trion att lyckas är Karolina Jonsson, kampsporttränad och klipsk. Tidigare var hon polis men sedan fler böcker tillbaka är hon anställd på ett försäkringsbolag som brottsfalls- och försäkringsbedrägeriutredare.
De tre kumpanerna slår till fredagen den 22 december klockan 17.23, sista vardagskvällen före jul. Tidpunkten är väl vald. Staden är igenkorkad, trafiken står still, polisen har börjat dra ner inför helgen, de skarpaste kriminalarna har redan stämplat ut och sitter och dricker glögg framför brasan. En av Securitas tyngsta värdetransporter försvinner spårlöst från Kungsportsplatsen i centrala Göteborg. De största mångmiljonrånet i Sverige är ett faktum. Läs mer om Tomas Arvidssons böcker här.

Da Vanger-koden, en svensk industriklans morbida hemligheter

2006-10-22  Böcker

Mikael Blomkvist, redaktör på den avslöjande tidskriften Millennium får i uppgift av koncernens f d VD att ta reda på vad som hänt Harriet Vanger, en sextonårig släkting som spårlöst försvann för 37 år sedan och av sin farbror Henrik Vanger befaras vara mördad. Mikael Blomkvist förstår snart att svaret ligger i Vangersläkten av vilka många bor på Hedebyön i Hedestad någonstans i södra Norrland. Det är ett svårt problem som kräver hans noggranna, systematiska och tålamodsprövande arbete. Han letar efter vad jag kallar Da Vanger koden – små ledtrådar som allteftersom dyker upp. Detta är den första boken av Stieg Larsson i hans serie om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist "Män som hatar kvinnor".
Ett ryck uppåt i arbetet blir det då hackern Lisbeth Salander anlitas som assistent. Lisbeth Salander är en annorlunda människa som väcker djup sympati både hos MB och hos läsaren och det är hon som är bokens största behållning.
Det är spännande och man läser boken noggrant och eftertänksamt. Man kontaktar de kartor: Hedeby1 och Hedeby2 och släktträd som MB gör upp för att underlätta släktförhållandena.
Paret MB och LS lever sina egna liv i bokens första hälft för att sedan i symbios få fart på handlingen och avslöjandena.
Det var nog annorlunda att läsa del ett efter del två eftersom man då åtminstone delvis vet vad som hände Harriet Vanger – del etts stora mysterium. Ändå anar man vittförgrenad konspiration på hög kommersiell nivå blandad med religiösa satanssekters blodiga mördarriter. Spännande! Lyssna på bokens inledning.
Ta varning och stäng av datorn när du inte använder den eller åtminstone stäng av Internetkontakten så att ingen kan leta igenom din dator. Det kan finnas flera salandrar ute på nätet som tar över din dator sedan de applicerat ”manschetter” på dina linor ut på Internet.
Den bästa svenska deckaren som skrivits sedan en annan Stieg – Trenter – debuterade med sin fotograf Harry Friberg för nästan sextio år sedan! Nästa bok i serien "Flickan som lekte med elden" har jag redan läst och skrivit om.
Webbsida för de två böckerna. Norstedts bokförlag. Recensioner: Västerbottenskuriren, Sundsvalls tidning, Arbetarbladet, (2009:01, hittar inte recensionen), Göteborgsposten, Dagens bok, NOM,
Johans Sundkvists blogg (2009:01, Recensionen finns inte i hans arkiv idag. Har han problem med utrymmet på servern, är det därför kan kastar bort sina recensioner?).

Madame Terror, en ideologisk skröna

2006-10-15  Böcker

Israel har ett överlägset militärt försvarssystem. PLO måste besegra Israel för att kunna uppnå drömmen om ett eget land. Den ryska militären och dess nya ultraoffensiva ubåtsvapen, U-1 Jerusalem (bild), ska bli utgångspunkten. Ryska tillsammans med palestinska experter, utbildade i Storbritannien ska genomföra attacken. För att kunna leda denna blandning av människor, utan rasism och misstroende, krävs en verklig speciell ledare. I San Diego i Kalifornien hämtar Mouna al Husseini som är biträdande chef för PLOs underrättelsetjänst upp sin gamle vän, den 52-årige Carl Gustaf Gilbert Hamilton (bild) som har en enastående karriär i underrättelsehistorien. Han är tillbaka efter 10 års tystnad. Hon träffade honom i Beirut första gången redan i första Hamiltonboken ”Coq Rouge”. Hon föddes i Gaza och har bland annat två års utbildning från Nordkorea. Hon betecknas inte utan goda skäl som ”Madame Terror” i Jan Guillous senaste bok med samma namn.
Al Husseini behärskade hela miljardarvet efter Arafat sedan hon fått honom att viska de hemliga bankkoderna till henne på sin dödsbädd. Sedan dess fanns dollarmiljarderna på en rysk bank.
Man läser sista delen av boken som en osannolik och orimlig äventyrsskröna skriven på blodigt allvar och en förment seriositet. Det blir groteskt.
Jan Guillous önsketänkande kräver att Ryssland utvecklar ett vapen- och styrsystem för ubåtar som är helt överlägsen alla andra länders. Vidare att det finns palestinier så välutbildade och intelligenta att deras datorkunskaper för att utveckla styrsystem för vapen är överlägsna andra länders.
Vidare ska dessa palestinier som är födda i demokratiska länder ha sådana värderingar att de offrar sin karriär, sina familjer och sina liv för krossa Israel. Det internationella samfundet, Nato, EU etc ska snällt acceptera detta. Det är svårt att tro på detta Jan Guillous fantasiscenario.
Recensioner: Expressen,  DN,  Sydsvenskan,  Kristianstadsbladet,  NOM,  Johan Sundkvist Blogg.(2009:01, Recensionen finns inte i hans arkiv idag).
Om Carl Hamilton kan man läsa i en artikel av Peter Antman "Agent Hamilton och Sverige"
Carl Hamilton har en egen sida där alla hans 11 böcker presenteras. (2009-01, länken går fel, kanske är det denna som avses. Det finns en annan sajt om Carl Hamilton och hans böcker. Den är gammal men ändå).
Intervju med författaren om boken. (Piratförlagets sajt är ombyggd. Nu - 2009-01- finns intervjun här).

Nobelpriset i litteratur 2006

2006-10-12  Böcker

En mycket märkvärdig känsla att höra Horace Engdahl i dag kl 13 på TV 2. Han avslöjade 2006 års nobelpristagare i litteratur och för första gången var detta ett namn som jag inte bara kände igen utan till och med väntade mig! Jag ska gärna avslöja att jag en halvtimma innan läst på Aftonbladets kultursajt där det fanns sju namn att ”välja på”. Två var amerikaner. Dessa bortsåg jag ifrån direkt. Det är inte läge för USA i det kulturella Sverige idag.
Av de återstående var det en libanesisk poet, Adonis, känd för att ha besökt bokmässan förra året, den egyptiska kvinnan Nawal El Sadawi med flera andra politiskt korrekta namn. Men när jag kollade på Wikipedia förstod jag att det skulle bli den turkiske författaren Orhan Pamuk (bild). Han har suttit i fängelse för sina politiska åsikters skull. I en intervju med en schweizisk tidning har han sagt "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Då förstod jag att det måste bli han.
Jag rusade ner till Linnéa Jeschke på mitt lokala bibliotek i Anderslöv och beställde två av hans böcker. Om de är läsvärda återstår att se.

En ständig jakt på bekräftelse

2006-10-09  Böcker

Mats Strandbergs nya bok ”Jaktsäsong” är fascinerande, den ger inblick i en helt ny värld som är mig totalt främmande och förblir detta. Den förefaller vara en ärlig beskrivning av Stockholms bögmediavärld.
(För detta talar också en recension jag läste i Sydsvenskan och som fick mig att skaffa boken).
Melinda Foghagen arbetar tillsammans med Magnus Malmgren med TV-webbplatsen dumburk.se. Han är bög och hon vet inte vad hon är. Vad båda vet är att det helt avgörande i livet är att vara vacker framför allt i andras ögon. Livet går ut på att ha dragningskraft och väcka åtrå hos andra. Det är livsviktigt att tillhöra ”innefolket”. De känner ett förakt för den vanlige ”Svensson” samtidigt som de avundas honom/henne dennes liv. De lever i en ständig skräck för att bli gamla och för att se tecken på sin kropp att de åldras. Deras fruktan är stor och allomfattande. De är mycket självupptagna. De super sig fulla offentligt för att döva sin ångest. De går ofta i terapi och är skrockfulla och vidskepliga. Magnus måste tänka ut skräckscenarier i förväg så att dessa inte kan inträffa. De skickar ständigt sms till varandra. Söker oupphörligen sin bekräftelse i andra. Det är en narcissistisk värld, som är sträng och hänsynslös.
I sin lägenhet har Sebastian haft hjälp av en inredningsarkitekt för att ”gömma alla störande tecken på liv”. Böcker som fyller hans bokhyllor är köpta i metervara och aldrig öppnade. De pocketböcker han läser slänger han direkt. Han tycks vara paniskt rädd för den fysiska människan och de märken dessa sätter. Det väcker ens medlidande. Man vill säga till dem. Väx upp!
Melinda är mycket uppmärksam på sin kropps utseende. Den ger henne mycket arbete särskilt med ”alla hår som ständigt vill ut”. En kroppsfixering som samtidigt är ett förnekande av den biologiska kroppen. Människorna i boken tycks bära en rustning av perfekthet där inte minsta spricka eller repa får finnas. Man kan fråga sig vilka svagheter och rädslor det finns innanför det blanka attraktiva skalet som kräver ett sådant fullständigt skydd. Jag blir nästan mörkrädd vid tanken på vilka fobier och ångest som dessa mediakåta människor bär på.
Melinda skriver skandalartiklar om dokussåpadeltagare. Hon spontanshoppar så pengarna tar slut och att hon måste åka hem till sina föräldrar. Hon är livrädd för att bli gammal och gammalmodig så att hennes värderingar och bedömningar av TV-program och dokussåpor inte längre stämmer överens med de unga tittarnas. Hon är alltså livrädd för att bli erfaren och klok. Melinda tittar på minst två TV program samtidigt medan videon spelar in ett tredje. Det är TV 3s Top Model, OC på Kanal 5 medan hon spelar in TV4s Lost på videon. Webben ger mig TV4s ”Lost” där finns bilder som fotografen Anders Foghagen tagit. Är han släkt med Melinda Foghagen eller är detta en tillfällighet?
Recensioner: Arbetarbladet, (2008:12, jag kan inte hitta recensionen) Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad. Strandbergs blogg. Oswalds blogg om boken.

Farväl Mikael Niemi

2006-10-07  Böcker

Mikael Niemi tycks inte heller med ”Mannen som dog som en lax” (2006) kunna leva upp till de förväntningar han gav oss läsare med sin kritikerrosade och mångmiljoninbringande ”Populärmusik från Vittula”. För två år sedan försökte han med "Svålhålet" som var en science-fiction variant av fyllefesterna i bastun på Fittmyren i Vittula.
Ändå startar boken dramatiskt: Hemtjänstens Rauha Jauhojärvi hittar den 89-årige Martin Udde, en gammal tullare, död i sängen. Han är spetsad på ett ljuster. På en elektrisk platta finns något förkolnat. Det är mannens utskurna tunga. Mordet inträffar under Pajala marknad – Norrbottens största sommarmarknad. Från rikskriminalen kallas 33-åriga Therese Fossnes upp till Pajala i Tornedalen.
Det är inget fel på anslaget. Men sedan går berättelsen i stå.
Det blir en kärlekshistoria mellan den 33-åriga, barnlösa, välutbildade och vältränade polisen från Stockholm och den svettiga tystlåtna skogshuggaren och jägaren Esaias som röker cigarr och badar bastu.
Men mest handlar boken om de stackars tornedalingarna som tvingats att prata svenska i stället för sitt eget språk, mäenkieli. (2008:12, kursen finns inte längre på UR:s webbsidor).
Många skäms för sina finska efternamn och tar konstiga konstruerade svenska namn.
Mäenkieli är sedan 1999 ett av Sverige erkända minoritetsspråk. Då kom en lag som ger rätt att tala språket med myndigheter och domstolar. Det finns en webbkurs i Mäenkieli.
Den mördade var motståndare till att tornedalsfinskan blev ett accepterat minoritetsspråk och blev hatad för detta i bygden. Många tycker att han var ett äckel. Han ville inte att barnen skulle lära sig det språket i skolan.

Tornedalen är en miljö som är mig totalt främmande. Jag är inte heller övertygad om att Niemis beskrivning är sådan att den lär mig något mer om hur den i verkligheten är. Det är bara att lyfta på soptunnelocket. Bye, bye!
Några recensioner: Aftonbladet, Kristianstadsbladet, Arbetarbladet, (2008:12, recensionen finns inte kvar), Labyrinth, LO-tidningen och Ny tid.

Stenhimlen och Kvällsstunden förenade

2006-10-03  Böcker

Stenhimlen av Karin Brunk-Holmqvist kom ut 1999. Jag har tidigare läst ”Potensgivarna” och ”Rapsbaggarna” av henne vilka båda varit betydligt bättre. De har haft en befriande humor medan ”Stenhimlen” mest är en gråtmild och sentimental skröna.
Keramikern Börje Ek har nyss lämnat ett förhållande i Stockholm och flyttat till Österlen för att utvecklas som konstnär. Där träffar han hemmadottern Erna som lever på en gård utanför Kivik med sin förtryckta mor Viola och sin far hustyrannen Ernst. Man ser siluetten av Stenshuvud från gården.
Kungagraven i Kivik och de tre hemliga sägner som florerar kring den är centrala i boken särskilt den som säger att om man älskar i gravgången under fullmåne lyfter sig stenarna och bildar en Stenhimmel och sedan kommer man aldrig mer att skiljas. Börje och Erna upplever gärna kungagravens mystiska krafter tillsammans och som happy end blir Börje accepterad som svärson även av Ernst.
Boken kunde ha gått som följetong i ”Kvällsstunden” en sorts litteraturtidning som mina föräldrar prenumererade på 1950-talet och som kom veckovis.

Och denna association tackar jag Karin Brunk-Holmqvist för eftersom när jag söker på ”Kvällsstunden” får jag som första träff just den tidskriften med samma logga som på 50-talet! Jag tänker utnyttja tidningens erbjudande att bli gratisprenumerant i fyra veckor! Sen får vi se.
(Ja, det blev faktiskt en helårsprenumeration av detta, "tack vare" en skicklig försäljare. Jag var ganska nöjd i början men, trots mina 63 år insåg jag efterhand att tidningen bäst passade de som var 10-20 år äldre, och/eller emigrerat till USA).

En blodig familjevendetta i högt tempo

2006-10-01  Böcker

Vem kan ana när man börjar läsa Stieg Larssons (sista?) deckare i tegelstensformat ”Flickan som lekte med elden” att den handlar om en familjeuppgörelse med en mycket blodig vendetta som avslutning. Där vidskepelse och mörkrädsla spelar en stor roll för utgången!
Ingen kan skapa spänning som Stieg Larsson och det är det som det avgörande med en god deckare! Och på samma gång komplicerade intriger.
Lisbeth Salander är hacker i världsklass känd under signaturen Wasp. Hon är deckargenrens svar på datorvärldens Lara Croft. Det finns mycket datorkommunikationstermer i boken. Ord som ftp-adresser, zip-fil, folder, PGP-nyckel, OCR-scanning (ord som fanns i datorkunniga personers vokabulär redan för 10 år sedan men som jag sällan sett användas i romaner).
Hon är mycket intelligent och har enorm handlingskraft. Hennes kunskap om datorer har gjort henne enormt rik. Här finns en som vet hur man gör datorintrång men utan att bli haffad. Hon bor i Percy Barneviks gamla övernattningslya på 350 kvadratmeter.
Finns det delar av henne som tagit oreparabel skada av vad som hänt henne i tonåren? Det hon kallar ”Allt Det Onda” i 12-13-årsåldern. Eller är det tvärtom så att det är dessa händelser som gjort henne stark och rik? Upplevelserna gjorde henne till en "kvinna som hatar män som hatar kvinnor". Hon tycks vara oövervinnerlig mot allt utom mot att andra visar henne sin omtanke och ömhet. Den hon tycker om kallar hon ”den kaxige jäveln”. En sådan är Paolo Roberto, som varit hennes tränare i boxning! Mikael Blomkvist tycker hon så mycket om att hon flyr från honom.
Boken är full av bifigurer som skapar spännande händelser, och framför allt hundratals extra sidor att plöja igenom, men som är betydelselösa för intrigen. Det finns egentligen bara ytterligare tre huvudpersoner, journalisten och världsförbättraren Mikael Blomkvist, Roland Niedermann, en blond jätte som lider av en ovanlig sjukdom samt ”Zala”, en gammal sovjetisk lönnmördare från underrättelsetjänsten.
Dessa inklusive Lisbeth Salander är desto bättre beskrivna och lämnar bestående intryck hos läsaren.
Jag undrar hur det nu ska bli för mig att läsa ”del ett” – ”Män som hatar kvinnor” när jag redan sitter med facit på hand. En stark rekommendation är därför att läsa böckerna ”i ordning” det vill säga läs först ”Män som hatar kvinnor”. Sista delen i Millenniumserien.
Webbsida för de två böckerna. Recensioner: Dalademokraten, Kristianstadsbladet, DN, (2008-12 Recensionen finns inte kvar. I stället en senare artikel om filmerna). Göteborgsposten, Pensionären, Kristdemokraten Bokhandeln: Internetbokhandeln, Norstedts. En blogg. Blogg. (2008-12 jag hittar inte Jinges artikel om boken).

Den som vässar vargars tänder

2006-09-19  Böcker

Carina Rydberg, 44 år, är mest känd för sin bok "Den högsta kasten". I år har hon just kommit ut med en ny bok "Den som vässar vargars tänder". Jag läste första halvan av boken och det räcker mer än väl för att veta att Rydberg är ingen författare som lockar mig. I boken finns många funderingar kring ondskan, om underkastelse och om incest och pedofili. I bakgrunden, gömd i texten i form av kursiverade ord, finns antydningar om sexuella kontakter mellan vuxna människor och ännu ej vuxna och om följder i form av känslor av synd och skam som sådana kontakter får. För oss, den stora majoriteten bokläsare som förskonats från sådana sexuella upplevelser, finns det böcker av andra författare som vi mycket hellre läser.
Det finns en recension av boken i gårdagens Sydsvenskan.
I recensionen säger Rydberg att det är deprimerade människor som ska skriva böcker och jämför sig med Dostojevskij. Medan hon skrev boken gick hon på Nefadar, antidepressiva medel vars biverkningar kan vara "onormala drömmar". Boken "Den högsta kasten" är helt skriven på Prozac.
Hon tycker inte om "feel good" böcker säger hon. Det är inte litteratur. Litteratur ska handla om mörker och hemskheter, menar hon. Det enda sympatiska med henne är att hon är vän med Amanda Ooms som är född på Söderslätt och sedan en tid åter bor i kommunen - i Södra Åbys gamla skola.

Mannen under trappan

2006-09-07  Böcker

Jag är i början av en aktiv bokläsareperiod och har flera böcker på gång som det väl ska vara när kyliga och regnvåta höststormar börja ersätta de soliga och milda sommarvindarna. En av dem är Marie Hermanssons ”Mannen under trappan” (2005).
Jag läste för drygt ett år sedan hennes förra bok ”Hembiträdet” som är en bok om skuld och förlåtelse. Den handlade om yrkeskvinnor i karriären som tycks kompensera sig för en olycklig barndom. Yvonne känner sig uppskattad som människa och beundrad som en duktig yrkeskvinna. Men vilket ögonblick som helst kan botten i hennes liv gå ur om hon ifrågasätts och negligeras, då är hon åter den lilla flickan som mobbades och behandlades hänsynslöst av sin mamma. ”Mannen under trappan” har samma utgångspunkt men nu är det en man som beskrivs.
Fredrik Wennéus har en aktad tjänst i kommunhuset i Kungsviks kommun. Han flyttar in i ett nytt hus med sin familj, två älskade barn och en älskad hustru, konstnär från en överklassfamilj. Fredrik har en helt annan bakgrund med fosterföräldrar och en sinnessjuk, biologisk far som tagit livet av sig. När Fredrik upptäcker att det bor en liten, smutsig och våldsam man i en skrubb under trappan i det nya huset, en man som vägrar att flytta blir detta början till hans nedbrytning och förfall där barndomsupplevelsernas känslor av ovärdighet och skuld hinner i fatt honom.
(Mannen under trappan blir TV-film 2009 med Jonas Karlsson som Fredrik. Skrivet den 080907).

Mycket går igen från Marie Hermansson förra bok. Människor som tränger sig på, som flyttar in i andras hus, som tränger innanför människors revir och orsakar dem obehag. Det går inte att stänga ute de ”onda andarna” genom att låsa dörrar och spika för masonitskivor. Marie Hermanssons hemsida, där man kan läsa att en ny bok har kommit ut 2007. Den heter "Svampkungens son".

Släpp boken fri med BookCrossing!

2006-07-18   Böcker, Datorer & Internet

Jag läste om något som förefaller vara en väldigt trevlig idé. Förebilden är amerikansk och kallas ”BookCrossing”. Om man som jag har ett stort bibliotek som bara samlar damm är det bättre att ”släppa böckerna loss” så att andra kan få läsa dem. Man lägger ut boken på någon offentlig plats. Innan dess registrerar man boken och kan sedan via Internet följa vad som händer den.
Först väljer jag ut en bok som jag vill ”släppa loss” från sitt fängelse i min bokhylla. Eftersom jag gillar svenska deckare valde jag ut Stieg Trenters ”Farlig fåfänga”. Den skrevs 1944 och var Trenters första bok med fotografen Harry Friberg som freelancande mordspanare. Det är en av hans allra bästa böcker och verkligen värd att läsas på nytt och av många. Boken återkom i pocket 1979 och det är den som ska bli fri.
Sedan registrerade jag mig som medlem på www.BookCrossing.com. Det går snabbt och kostar ingenting. Därefter registrerade jag boken med ISBN-nummer, titel, kategori (Mystery & Thrillers) Jag fick då ett BCID-nummer BCID: 457-4242443.
Jag får förslag till texter och bilder jag kan klistra in på bokens försättsblad för att förklara vad allt går ut på.
Sedan återstår det bara att lägga ut boken. Jag tänker göra det på Apoteket i Anderslöv. Där finns en trevlig deckarintresserad person i disken.

Potensgivarna

20060530   Böcker

En bok av Karin Brunk Holmqvist från 2004. Hon har också skrivit "Rapsbaggarna".
Systrarna Elida, 79 år och Tilda Svensson, 72 år bor i sitt omoderna gamla föräldrahem i Borrby, 13:83 på Österlen i Skåne, ett litet samhälle med 1000 bofasta invånare. De har aldrig varit gifta eller ens förlovade.
Så en dag händer något. Grannhuset köps av en stockholmare som sommarstuga. Alvar Klemens, en 60-årig byrådirektör, stannar där över sommaren och systrarna blir mycket förtjusta i honom. Han kokar kaffe på sitt eget sätt. Han slår lite vodka och ett par stänk Angostura tillsammans med vattnet i behållaren till kaffekokaren. Sedan kaffebönor som vanligt och låter allt filtreras genom kaffefiltret. Det dricker han som sängfösare. Sumpen slår han ut bland blommorna.
Elida och Tilda upptäcker att en katt och en kanin som ätit av sumpen snabbt blir väldigt kåta och virila. De får en idé att starta ett postorderföretag och sälja sumpen som potensmedel förpackad i mors gamla géléglas. De får många order och snart har de tillräckligt med pengar för att kunna byta utedasset mot en vattenklosett inne i det omoderna föräldrahemmet. Deras yngre bror Rutger, överviktig och lindrigt alkoholiserad, har svårt att tillfredsställa sin fru Marianne. Han är en av de många som svarar på annonsen och det leder till förvecklingar när han tror sig känna igen handstilen på försändelsen.
Man anar verkligen nästa bok ”Rapsbaggarna” när man läser ”Potensgivarna” och det finns en tydlig progression och därför ser jag med nyfikenhet fram emot nästa bok som följaktligen borde bli ännu bättre. (Tänk så fel man kan ha!)

Rapsbaggarna

060426  Böcker

Jag har just läst en verkligt bra bok som gett mig glädje och kunskap och som jag verkligen kan rekommendera. Det är ”Rapsbaggarna” av Karin Brunk Holmqvist, Kabusa böcker, 2005.
Det är en naivistisk bok men varför inte? De allra flesta bokälskare är naiva och varför ska det inte skrivas böcker som gör alla oss glada? För glad är vad ”Rapsbaggarna” gör mig.
Den är nostalgiskt och beskriver en period som vi gärna vill minnas hade varit just så som Karin Brunk Holmqvist beskriver den. Den handlar om två bröder i tidig pensionsålder, Henning och Albert, som bor i en gammal stuga i Onslunda på Österlen. De lever ett enkelt liv som skapar förnöjsamhet och tolerans. Den verkliga, upplevda och självklara toleransen mot våra medmänniskor som är ett resultat av det liv de lever i motsats till den tolerans som idag predikas uppifrån av politiker och massmedia och som dessa snarare vill ska vara en acceptans av sitt förtryck över oss andra.
Boken är en uppgörelse med dessa de dryga, okunniga och fega översittarna, de är som ”uppblåsta påfåglar som trör högt och spissar truten”. Det är ryktesspridarna, skvallertanterna.
Bröderna lever ett liv i fåordighet därför att de så väl förstår varandra. Det enkla liv de lever gör att de upplevelser som för andra kan framstå som trista och intetsägande är för dem ett firande med hjälp av Mariekex med riktigt smör emellan till eftermiddagskaffet.
Bröderna är inte modiga men inte heller fega. Deras avlidna moders regler och önskningar är smått heliga för dem som vägvisare i livet och när dessa överträds av andra reagerar de genomtänkt, aktivt och modigt.
Boken är också en kärleksförklaring till Österlen med sina bethögar, pilealléer, sina små grusvägar och alla sina vanliga människor.

Milda makter, Gud tar friår

060330   Böcker

Arto Paasilinnas senaste bok (på svenska) heter ”Milda makter”. Gud har för mycket att göra, han har egentligen inte känt sig ha makten i sin hand sedan första världskriget. Nu har han bokstavligen gått in i väggen, han är utbränd helt enkelt. Gud vill utnyttja möjligheten till ett friår.
Himlens högste kanslitjänstemän Ängeln Gabriel och Sankte Per får ett svårt och omfattande uppdrag att hitta en ställföreträdande Gud. Metoden de använder är att engagera hela kansliet av änglar att gå igenom samtliga böner under den senaste veckan. Det är många hundratals miljoner. Det krävs många änglar för denna uppgift.
Påven åkte ut redan i första omgången eftersom hans böner inte kom från hjärtat och dels tror han inte på Gud! Han fick inte ens komma med till ”andra chansen”.
Efter mycket om och men så blev det en tornkransförare, Birger Ryynänen från Finland som blev den utvalde och som smordes av Gud. Skälet var att han bett så innerligt, sittandes högt uppe i sin kran om att hans sambo skulle få ett lugnare humör och inte vara så svartsjuk. Och sannerligen hon blev som omvänd.

Gud är utarbetad men det är inte de många bönerna som stressar honom. Det är alla människor och deras ondska och särskilt den allestädes närvarande ”Själafienden” med horn i pannan, satan själv som uppträder i välskräddad svart kostym. Bokens allvarliga innehåll är om hur stor ondskans ofantliga är kraft på jorden. Den exemplifieras med Pinochet i Chile där Gud hämnas genom att matförgifta hela militärjuntan, Sovjetunionens krig i Afghanistan och de kubanska legosoldaternas gerillaverksamhet i Angola. Man blir lite förvånad tills det går upp ett ljus. Boken skrevs 1989 och kom ut på svenska först 2005.
Boken är en skröna helt i Paasilinnas anda, men långt ifrån hans bästa. Ska man bara läsa en bok av Aarto Paasilinna i sitt liv rekommenderar jag i stället Kollektivt självmord, som skrevs 1990, på svenska 1997.

Det är en hel del Birger Ryynänen har hunnit med då Gud avbryter sitt friår redan efter fyra månader. Han har flyttat himlen från Bulgarien till en stor kyrka i Kerimäki i Finland, han har hindrat utbrottet av ett tredje världskrig och grundat en särskild himmel för djuren som gamle Mose fått det dagliga ansvaret för.
Läs min egen recension.
Inofficiell hemsida - en hyllning till "Nordens roligaste författare".
Arto Paasilinna-sällskapet (på finska). På svenska. Arto Paasilinna Sällskapet.

Kanger och terrorism

060124 Böcker

Tomas Kanger har i ”Ockupanterna” lyckats få ihop en riktigt spännande rövarhistoria om terrorister som avser att sätta skräck i den välutvecklade västvärlden genom att spränga kärnkraftverket i Barsebäck med hjälp av ett stort ryskt fartyg fullastat med sprängämnen. Påverkan ska inte bara ske genom den fasansfulla effekten av ett sprängt kärnkraftverk utan de ekonomiska konsekvenserna ska bli ännu större. Via några skattefria öar i Stilla Havet säljs köpoptioner för hundratals miljarder dollar, som ska göra investerarna mycket rika – och andra utfattiga - sedan börsen rasat efter katastrofen.
Som en förövning sker en ockupation av staden Korsör i Danmark, strategiskt belägen vid stora Bält bron. Bredvid denna spännande historia, där för övrigt vår statsminister Göran Persson också medverkar främst genom att ge klartecken åt ett JAS-plan som räddar Barsebäck genom att sänka fartyget precis i tid med en fullträff med en Robot 04, förs en diskussion om vad terrorism beror på och hur den ska hindras vilken varken är spännande alls eller tillför något nytt. Kanger menar att när det gäller hur terrorism ska bekämpas finns det två teorier vilka politiskt sett ”klyvs längs en höger-vänsterskala”.
Min uppfattning är att den som blir terrorist är en som vill förtrycka och härska över andra.
Kanske en som har förstått att hela det land och kultur han lever i är en sämre kultur och då han inte ser någon möjlighet att förbättra sin egen kultur så vill han förstöra den andra så att han slipper den förnedrande jämförelsen. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”. Den blivande terroristen vet inte hur han ska få sin egen gräsmatta lika grön. Han ser sin egen alltmer förtvina medan grannens blir allt frodigare. Hans strategi blir därför att riva upp och förstöra grannens gräsmatta, gärna med våld om det behövs.
Han, eller hon börjar med att hävda att en så grön gräsmatta som grannens strider mot någon helig princip, mot någon text i Bibeln eller Koranen eller någon annan uråldrig, anakronistisk skrift. Om grannen inte tar rättelse anser sig den blivande terroristen ha rätt enligt någon av skrifterna att ta till våld, riva upp och förstöra, eller ännu bättre att uppvigla några andra skrifttolkande bröder att göra det i den helige skriftens namn, så blir det ju de som blir dödade och inte han själv om grannen skulle vara så övermaga att han försvarar sin gröna gräsmatta. Detta är en tredje teori om terrorismens ursprung.
Varför terrorismens dykt upp just nu beror främst på att skillnaden i kvalitet mellan olika ”gräsmattor” runt i världen aldrig har varit så stor och aldrig växt så snabbt som nu. Vad ska man göra? Antingen försvara sin egen allt grönare gräsmattan eller försöka få skrifttolkarna att sluta med terror och våld och i stället börja arbeta på att förbättra sin egen gräsmatta. Övertyga dem om att de faktiskt duger till detta. Det är bara vanligt hårt arbete och lite intelligens som behövs.

Da Vinci koden

060116 Böcker

Få böcker har väl lästs av så många som ”Da Vinci koden” av Dan Brown. Nu har jag också gjort detta. Till en början ganska motvilligt, jag fick den av min dotter i julklapp med uppmaning att läsa den. Det blev en lång resa i symbolernas och mystikens förtrollande och förförande värld. Antalet gåtor och koder blir för många och sökandet efter den heliga Graal blir till sist ingenting annat än ”en strävan efter att få falla på knä inför Maria Magdalenas ben”. Jag håller mig nog i framtiden fortfarande hellre till vetenskapens värld än till mystikens. Det är svårt att tro boken skulle vara ett hot mot den katolska kyrkan. Det kan nog bara de värsta kristna fundamentalisterna oroa sig över.
Boken ger en falsk föreställning om att det är orden, sanningen som bestämmer vad som händer i världen. Den som har ”Sanningen” kan härska över andra.
Snarare är det makten och i sista hand effektiviteten hos de vapen makten besitter som är avgörande. Pennan är aldrig mäktigare än svärdet. Det är en lögn som de som har svärdet och därmed makten gärna vill övertyga de vapenlösa om så att de nöjer sig att fortsätta sin omöjliga och ofarliga kamp med hjälp av pennan.
Detta har till exempel Irans nya politiska ledning förstått. Det som ger makt är att ha kontroll över kärnvapen. Nordkorea har visat att det räcker med att hota med kärnvapen även om man inte har dem.

Boken kommer naturligtvis också som film och lär ha premiär i maj månad i år. Och den såg vi naturligtvis på Grand den 28 maj 2006.

Unsgaard: Mijailovic-berättelsen om en mördare

060111  Böcker

Mijailo Mijailovic är född på Lidingö 1978. Han dömdes 1997 för grov misshandel för att ha huggit ner sin pappa med en kökskniv efter ett bråk mellan föräldrarna i familjen. Polisen fann vid tiden för Anna Lindhmordet att Mijailo redan hade fyra noteringar i brottsregistret. Då var han 25 år. Förutom den grova misshandeln som nästan dödat hans far handlade det om utpressning av en av hans landsmän kombinerat med olaga hot för att få ut pengar samt ofredande av en kvinna varvid han belagts med besöksförbud. Dessutom togs han en gång av polisen när han hade på sig en laddad pistol på allmän plats.
Mijailovic var en person som gjort livet till ett helvete för många redan innan han mördade Anna Lindh. Däremot var svenska myndigheter måna om att inte göra livet till ett helvete för Mijailo, de dömde honom till exempel aldrig till fängelse utan bara till ”skyddstillsyn” vilket innebar att han varje vecka skulle ta kontakt med en särskilt utvald person. Ofta gjorde han inte ens detta utan skyllde på sjukdom och liknande.

Boken handlar mest om polisens och åklagarmyndighetens arbete, dess framgångar men också misslyckanden och återvändsgränder. Det finns också långa beskrivningar om Anna Lindhs vänner och familj och hennes begravning och minnesstunder. Det finns emellertid inte mycket nytt om Mijailovic och det beror på att ingen av hans familj och släkt har velat låta sig intervjuas av bokförfattaren som är Edvard Unsgaard, en inrikesreporter på Sveriges Radio Ekot.
Min egen uppfattning om Mijailo Mijailovic är att han aldrig kände sig hemma i Sverige. Han var ständigt frustrerad och besviken. Hans familj (farfar och farmor) hade haft en betydelsefull position i hemstaden Mladenovac 5 mil söder om Belgrad innan de åkte till Sverige på 1960-talet för att tjäna pengar. Mijailo kände aldrig att han fick den ”respekt” från andra människor i Sverige som han ansåg sig kunna kräva. Därför beväpnade han sig och hotade och trakasserade andra. Jag tror tyvärr att det finns många i Sverige idag i samma situation som Mijailo. Skillnaden mellan honom och alla de andra är att han dödade en så känd, mäktig och omtyckt person – både i Sverige och internationellt – att han som mördare blev en ”kändis”. Alla andra vanliga människor som blir offer förblir anonyma liksom gärningsmännen. Inga böcker skrivs om dem.

Postmodern pedagogik

060103  Böcker

Den postmoderna pedagogiken, att väva in klassisk kunskap i ett spännande och mystiskt sammanhang som kan fängsla också barn och ungdomar och få dem att känna glädje inför att lära sig något. Det är verklig pedagogik, att lära sig något viktigt medan man tror att man gör något annat. Men detta kräver naturligtvis att den som skriver eller undervisar själv har tagit till sig denna mänsklighetens klassiska kunskap och älskar att förmedla den. En sådan lärare förefaller Robert Langdon vara, att döma av hur han beskrivs av författaren Dan Brown i den världsberömda boken ”Da Vinci koden”.
Det allra viktigaste är ju inte att varje detalj i boken är sann, eller hemska tanke, att innehållet är kollationerat mot den styrande politiska regimens definition av vad som är ”politiskt korrekt”. Utan det ska vara spännande, väcka intresse för att lära sig mer. Att lära sig vad Fibonaccs talföljd är (och kanske på egen hand gett sig på andra talföljder) än vad matematiklärarna klarat av. Och kanske börjat studera geometri efter att ha följt Langdons ”lektion” om gyllene snittet. För att inte tala om det intresse boken väcker för Louvren i Paris och alla dess klassiska målningar. Vidare om anagram och hur de kan användas.
Man kommer osökt att tänka på boken Sofies värld av Jostein Gaarder, och det inte bara för att kryptografen vid den franska polisen Sophie Neveu har samma namn. Sofies värld är samtidigt en spännande filosofihistoria och en roman om två flickor. Sofie får brev som fyller henne med förundran över världen och hennes egen existens
Både Dan Brown och Jostein Garder ger utmärkta exempel på vad jag skulle vilja döpa till postmodern pedagogik, en nödvändig pedagogik för skolan i det 21:a århundradet.

Vad varje 40-talist bör veta

051219   Böcker

Den tredje boken för fyrtiotalister jag läst är ”Vad varje 40-talist bör veta!” av Ann Lindgren och Jonas Hellman. Den kan jag verkligen rekommendera för alla över 55 år. Boken är ”optimistiskt realistisk” och har en välgörande brist på pekpinnar.
Viktigast är kapitel ett ”Har du råd att gå i pension?” som noga går igenom Garantipensionen, kollektiv och individuell tjänstepension och privat pensionssparande. När det är lämpligast att ta ut dem och vad man förvänta sig av dem. Intressanta är också avdelningarna ”Kroppen och hälsan” och ”Vårdlabyrinten”. Kapitlet om golf läste jag inte men väl avsnittet om Utlandsboende.
Boken är pragmatiskt skriven. Man kan till exempel kolla väntetiden för olika åtgärder vid landstingens sjukhus på www.vantetider.se. Få lära sig mer om vilka rättigheter man har som patient.
Varje kapitel avslutas med ett stort antal länkar där man kan få mer information.
Precis som i Ludvig Rasmussons bok ”Åldersupproret” betonar författarna vikten av motion för att leva ett bra liv på äldre dar. Det är ännu mer betydelsefullt när man är över 60. Blodcirkulationen ökar och detta förbättrar minnet och inlärningen. Bra tillgång på vitamin B 12 kan också hjälpa till att hålla den fysiska och mentala vigören uppe. Det äter jag regelbundet sedan 55-årsåldern i form av kosttillskottet Q 10.
Ingenting är så dåligt för människan som fysisk – och psykisk – inaktivitet. Det Kronblomska sättet att åldras är inte att rekommendera.

Att stressa av är också viktigt, yoga och/eller motion är bäst. Kanske också Johannesört i form av Movina som jag också äter sedan flera år tillbaka – tack för tipset min gamle vän och kollega Per Öhlin!
Information om Johannesört.

Åldersupproret

051216   Böcker

Den andra boken jag läst under hösten med anknytning till fyrtiotalister är Ludvig Rasmusson: Åldersupproret 2005 (om ungdomskult, fyrtiotalisterna och Sveriges framtid).
Den första var Göran Häggs ”Välfärdsåren”, som behandlar Sveriges nutidshistoria 1945-1986. Om denna kan man läsa här. Kompendium finns här.
Rasmussons huvudbudskap är att äldre diskrimineras. Det borde finnas en ”SeniorO” lika väl som en JämO och en HomO. EU beslutade år 2000 om ett förbud mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Sverige begärde uppskov till 2005. Idag har 22 av EU-länderna infört lagen, men inte Sverige.
Rasmusson frågar sig varför det finns så få äldre politiker i Sverige i dag. Är den erfarenheten som de har ingenting värd för att vara med och styra Sverige. Varför anses trettioåringar veta mer?
I många år har Sverige haft en av världens ungdomligaste, minst erfarna och sämst utbildade regeringar”. (46)
Ju fler över 60 vi plockar bort i Sverige, desto mer kompetens förlorar vi.
Myten om de gemytliga danskarna: Det är en myt att man lever trevligare med cigarrer och alkohol. Danskarnas livslängd minskar. När man lever längre får man fler friska år, inte fler sjuka år. Man bör tala om ”uppskjuten sjuklighet”. Fyrtiotalisterna kommer inte att öka vårdbehovet förrän på 2030-talet! Men det förutsätter motion, ingen rökning och rätt kost. De som aldrig motionerar saknar begrepp om vad de går miste om. Man sliter ut sig mer om man tar det alltför lugnt än tvärtom.
Pensionärerna måste sluta med att betrakta sig själva som svaga. Det är första steget i att bryta diskrimineringen. Fyrtiotalisterna är den friskaste generationen hittills, de är många, de har bättre ekonomi än tidigare pensionärer och de har ända sedan de gjorde sin ungdomsrevolt på sextiotalet vant sig vid att ha makt och påverka.
Ett sätt är faktiskt att fortsätta att arbeta efter 65 år.
Jag skrev ett kompendium om boken medan jag läste den. Det finns här:
http://www.8ung.at/bertilarnold/Ludvig_Rasmusson_Aldersupproret.doc

Om välfärdsstaten som försvann

20051130   Böcker

Nu har jag äntligen läst ut Göran Häggs ”Välfärdsåren”, en mycket lång bok som behandlar Sveriges nutidshistoria 1945-1986.
1986 började Välfärdssverige förändras menar Hägg och låter mordet på Olof Palme bilda startpunkten.
Han skriver att ”Genom de förändringar som tog sin början i oredan efter Olof Palmes död har Sverige förvandlats till en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i Europas utkant, utan fungerande eget försvar och utan egen utrikespolitik, med en levnadsstandard lägre än Italiens, sämre sociala förmåner för dem som verkligen behöver sådana än i övriga Norden, med långsam tillväxt och låg produktivitet, präglad av samma ökande klyftor, politiska vilsenhet och misstro mot överheten som i jämförbara randstater i Syd- eller Östeuropa. Ingenting gör idag Sverige unikt” (s 445).

Hur hamnade vi då i detta läget? Varför nedmonterades välfärdsstaten?
Välfärden var på väg att bli för dyr. Kostnaderna för att låta allt större del av befolkningen stå utanför arbetslivet galopperar. Hösten 2004 lyfte 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder dagligen bidrag för att inte arbeta.
Hägg pekar på fyra orsaker till detta:

• En orsak till bidragsberoendeexplosionen är ”upplösningen av den allmänna moral på vilken välfärdsideologin vilade”.
• En annan är ”nonchalans och bristande kontroll från myndigheter”.
• En tredje är övergivandet av sysselsättningsmålen, vilket gör bidragsberoende till själva grundsituationen för många och ”valet” av bidragsform till en strategifråga för den marginaliserade individen.
• En fjärde, vad gäller just sjukbidragsdelen, är en strävan från den socialdemokratiska regeringen att dölja en del av den nödvändiga struktursarbetslösheten.
  (s 445)

Jag har skrivit ett eget kompendium under läsningens gång. Finns här.
http://www.8ung.at/bertilarnold/Goran_Hagg_SverigesHistoria1945_8.doc

Farväl Inger Frimansson

20051113  Böcker

En recension i Sydsvenskan för några veckor berömde Inger Frimanssons ”Skuggan i vattnet” som utkom i juli i år, till den grad att jag bad Linnéa Jeschke på biblioteket att sätta upp mig på väntelistan. Samtidigt lånade jag hennes två senaste böcker om den romanfigur, Justine Dalvik som också är huvudperson i ”Skuggan i vattnet”.
Den första av dessa är ”God natt min älskade” från 1998. Den utsågs av Svenska Deckarakademin till det årets bästa svenska deckare. Juryns motivering: "En psykologisk thriller om vettlöshet och hämnd som inte på länge släpper sitt grepp om läsaren.

Boken började på ett mycket ointressant sätt men jag föresatte mig att läsa minst 100 sidor, mer ska inte behövas för att få en säker uppfattning om en bok på 236 sidor. Men absolut ingenting av spänning händer på dessa hundra sidor. Ingenting som kan få mig nyfiken att läsa vidare.
Miljön är förlagsvärlden. Några personer och familjerelationer beskrivs ytligt. Efter ca 90-100 sidor får de av en slump kontakt med varandra. Huvudpersonen Justine Dalvik var mobbad i skolan för 35 år sedan, åtminstone enligt författaren Inger Frimansson, född Willén, som i boken beskriver egna minnen av sin skoltid och sin uppväxt hos sin styvmor Flora. I boken är det en av ”mobbarna”, Berit Assarsson, som sägs minnas vad de utsatte Justine för. Det är detta som är och tydligen ska bli ”storyn” i flera böcker framåt. Justine Dalvik ska ägna sitt liv åt att ta hämnd på personer från barndomen.

Jag tror, och stödjer mig på aktuell hjärnforskning, att ett ”bra” sätt att må dåligt som vuxen är att ständigt ”minnas” en olycklig barndom och elaka föräldrar, Det är inget speciellt med det. Det har säkert de allra flesta barn haft. Jag tror däremot inte att vi verkligen ”minns” vad som hände för 35 år sedan utan vad vi gör är att varje gång vi tänker på den tiden formulerar vi om ”minnena” utifrån mer aktuella händelser.
Efter 35 år finns inte dessa ”minnen” kvar utan de är fantasifoster på vilka vi projicerar aktuella upplevelser. Vi börjar då att lägga skulden för våra vuxna tillkortakommanden på dessa fantasifoster som vi, tragiskt nog, är alldeles säkra på verkligen motsvarar ”traumatiska” upplevelser i tidig barndom. Vi blandar emellertid ihop orsak och verkan och kan inte reda upp det liv vi verkligen lever idag. Det är ju de problem vi upplever i dag som är orsak till ”minnena” och inte tvärtom!
Det finns i boken flera kvinnor i 45 års åldern som ser sitt liv på detta sätt. De är att beklaga men inte värda att läsa om. Det är bara att lyfta på soptunnelocket. Bye, bye!

Svålhålet

2005-10-30 Böcker

Efter den kritikerrosade och mångmiljoninbringande ”Populärmusik från Vittula” se här provade Mikael Niemi fyra år senare (2004) på att göra om bravaden med en sorts norrländsk rapsodi på decenniets enorma vetenskapliga framgångar inom Kosmos-forskningen.
Boken består av ett knappt tjugotal korta skrönor där nutida samhällskritik blandas med äckelbeskrivningar av vilka toppen nås i ”Svålhålet”. Värdshuset Svålhålet finns på asteroiden Nugget. Det är den värsta sylta en tassare, det vill säga rymdresenär, kan dimpa ner i. Dit kommer alla livsformer från hela Universum för att droga sig. Det gäller för bartenderroboten att ge rätt drog till rätt existensform, myrsyra eller whisky. En science-fiction variant av fyllefesterna i bastun på Fittmyren i Vittula.
Den mänskliga civilisationen har samma rösträtt som fistelmaskarna i det kosmiska parlamentet. De lever i rövfistlar hos skyskrapeväldiga, mammutliknande idisslare. Inne i blåsorna finns det gott om näring och det ger tid för filosofiska samtal vars nivå anses motsvara vår egen civilisation.
Det roliga med Niemis bok är de ord han uppfinner. Som tassare, ponorister, sömnbörs, kurtarna små mörka anhopningar av ”mörk energi” som sprutar otur. Kurtarna dras till dem som visar ambition , karriärkåthet, skitviktighet. De får genast otur.
Före BigBang existerade bara en kallpölsasten. Då två darriga blötdjur av vilka den ena vidrör stenen med sitt huvud. En grop öppnas och huvudet försvinner i den. Kallpölsastenen är befruktad. BigBang inledes.
Ponoristerna var äventyrare som gav sig iväg ut i rymden med otillräckliga fordon. För alla dessa ensamseglare i rymden fanns en ”Ponor” en Point of No Retur. Om denna passerades kunde man aldrig återvända levande till Jorden.
Fantasieggande om tidsresor är ”Tidens sista vinkel” i vilken matematiklektorn Öyvind Kuno plötsligt finner sig hopkopplad med en existens som föreföll heta ”Nilson” och som är från annat universum som tycks ha träffat vårt eget från sidan. I detta såg man inte tiden som riktning, som en pil framåt utan något som man kunde betrakta från sidan och där man kunde själv bestämma sig för var man placerade sig, alltså både bakåt och framåt i tiden enligt vårt eget sätt att se det.

När bokens jag lämnar sin sovkabin hör han sin robot-android bekräfta att han låst dörren efter sig med orden ”Dörren är låst, din tokfan, ha en maxad rövslickardag”. Den är inställd på humor och jag-personen konstaterar att ”Jag får nog höja nivån en aning”. Detta skulle någon tala om för Niemi att han borde tillämpa rent allmänt på sina böcker. De skulle alla må bra av en höjning.

Böcker på gång

2005-09-29   Böcker

Jag läser Klas Östergrens senaste bok som kom för några veckor sedan. Den heter ”Gangsters”. Han håller för tillfället på att bygga en ny lada till gården där han bor på Österlen. Den bok ”Gentlemen” som han skrev i slutet av 1970-talet och som blev hans stora succé finns med i Gangsters, fast nu berättar han ”hur det egentligen var”, enligt egen utsago. Den är väldigt bra, spännande och välskriven, men lång. För att kunna skriva ”Gangsters” var han tvungen att läsa om sin bok ”Gentlemen” och då förstod jag att jag också måste läsa den. Så ”Gentlemen”, som är ännu längre, läser jag parallellt. Jag har inte läst den tidigare. Den är ännu bättre än ”Gangsters”. Jag rekommenderar alla att läsa båda dessa böcker. ”Gentlemen” finns i ”Bok för Alla” och kostar bara 30 kr.
Jag läser också Ernst Brunners ”Carolus Rex: Hans liv i sanning återberättat”, eller snarare tvingar mig igenom de första 200 sidorna. Boken är en tegelsten på 800 sidor! Det sägs att i Brunners bok kommer kungen äntligen själv till tals och vi kommer honom närmare. Om det är så tycker inte jag att han är värd att bli bekant med.
Jag köpte två böcker från en bokklubb nyss efter att ha blivit påmind om att det ingick i det åtagande jag gjort för att få ”välkomsterbjudandet”. Det blev Mankells och Håkan Nessers senaste. Nessers heter ”Från doktor Klimkes horisont”, och är en novellsamling. Jag har läst den första novellen som heter ”En helt annan historia” och som handlar om en författare som reser till Venedig för att få inspiration till en ny novell. Nesser är en stor författare så den kan jag också rekommendera.
Slutligen har jag börjat beta av Kjell E Genbergs stora produktion av svenska deckare. Han första bok som är från 1974 och är en klassisk polisroman, heter ”Fnask i fördärvet”. Den har Linnéa Jeschke beställt till mig från Sveriges depåbibliotek i Umeå.
Recensioner av Gangsters: Joans Thente i Dagens Nyheter, Kaj Lundgren i Svenska Dagbladet, Daniel Sandström i Sydsvenskan, Csabi Urban på Dagens bok.

Klas Östergren, en paranoiker som har rätt?

2005-09-22   Böcker

Klas Östergren kommer med en ny bok i höst. Han ger en fränt kritisk bild av socialdemokratins Sverige i "Gangsters", en uppföljning av samtidsskildringen "Gentlemen" som utkom för 25 år sedan. Den ska jag läsa!
Den utmärkte medarbetaren i Trelleborgs Allehanda Crister Enander (som jag tidigare hyllat här) har intervjuat Östergren och citerat honom så här:
"Folk står upp och applåderar och jag begriper inte vad det är de applåderar. Bara en gangster kan väl tycka att allting går åt rätt håll i dagens samhälle. Vår tid är en tid av paranoia, fortsätter han. Det är en otäck känsla som breder ut sig av att alla viktiga beslut och alla viktiga avgöranden sker bakom lyckta dörrar. Att vi ska hållas okunniga om vad som egentligen händer”.
Visst finns det idag risk för att bli paranoid med känslan av att det finns en osynlig makt som bestämmer över en, en makt som man inte rår på med demokratiska medel utan är utlämnad till på gott och ont. Eller med Enanders ord om boken Gangsters:
Det samhälle som träder fram, sakta framtonande som ett fotografi i badet med framkallningsvätska, är en skrämmande och ofta frånstötande bild av ett Sverige som förlorat både sin heder och sina ideal.
Allt stort, alla avgörande beslut och landets framtid och öden, avgörs i hemlighet, bakom lyckta dörrar dit ingen demokratisk insyn eller inflytande är möjligt. Landet styrs av den osynliga makten och det oåtkomliga storkapitalet.
Denna krypande känsla av att något i grunden har förändrats, av en otäck förskjutning från öppen demokrati till ett smusslande och hymlande och ljugande samhälle, lyckas Klas Östergren skildra på med snudd på ett gastkramande sätt.
Man ska då komma ihåg Norman Mailers åsikt om paranoiker nämligen att det finns bara en sak som är värre än en paranoiker. Det är en paranoiker som har rätt! Klas Östergren är en sådan.
Den som vill kan läsa hela recensionen på Internet här och här. Den förekommer som två dokument. För den som är riktigt intresserad finns en annan i Kristianstadsbladet. Jag håller mig till de skånska landsortstidningarna.

Karl XII och Bewerfittan

2005-09-13   Böcker

Ernst Brunner har skrivit en bok om Karl XII som publiceras i höst. Det är en bok som åtminstone kvantitativt sett är svår att överskrida. Den har ett monumentalt format med 806 sidor och med en tämligen liten text. Och inga bilder alls. Jag undrar vem som läser denna bok i sin helhet? Att döma av de recensioner jag läst förefaller recensenterna ha givit upp och nöjt sig med att komma med sina omdömen efter de första 100-200 sidorna. Min avsikt är att åtminstone ta mig in en bit i den kolossala boken.
Den bild jag får av den unge kungen efter att ha läst ca 100 sidor är en maktgalen, sadistisk slyngel som borde ha burats in redan som 15-åring (hade han fått döma sig själv hade det naturligtvis blivit dödsstraff). Idag hade han väl fått sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Alla som på något sätt har en avvikande mening straffar han på våldsamt brutala sätt och gärna med döden. Han tillåter inte ens att någon kröner honom – han lyder inte under en enda människa – bara Gud (säger han). Den kungaförsäkran som hans farfar Karl X Gustav avgivit 1654 gäller också honom.
När en dotterdotter till Karl X:s syster Eleonora Katarina, Sofia Eleonora, som Karl XII kallar ”Bewerfittan” kommer till Stockholm för att försöka äkta honom blir han helt vansinnig. Han skjuter sönder sitt rums fönster och inventarier och rider sedan ut på isen där han är nära att omkomma.
Även annars lever han ett djävla liv. Super vin hela dagarna. Sliter sönder kläderna och slår sönder bänkarna i slottskapellet. Fin start för ”Hjältekonungen”. Ernst Brunner kan behöva livvakt!
Läs om boken i "Dagens bok". Karl XIIs "egen" webbplats. Krtik av bokens faktaunderlag.
Recension av Mats Gellerfelt i SvD och av Bengt Liljegren i Sydsvenskan. 

Några av höstens böcker

2005-08-01   Böcker

Böcker jag tänker försöka skaffa mig och läsa under hösten:
Ludvig Rasmusson: Åldersupproret, i vilken han hävdar att Sverige har den värsta åldersdiskrimineringen i världen.

Göran Hägg skriver en antologi ”Välfärdsåren – Sveriges historia 1946-1986”

Ann Lindgren och Jonas Hellman ger råd i sin handbok om pensioner och pengar ”Vad varje 40-talist bör veta!

Ernst Brunner kommer om några veckor ut med en bok om Karl XII ”Carolux Rex” där han avslöjar att kungen inte hade normala medkännande känslor utan var helt känslokall. Modern forskning brukar använda uttrycket Aspergers syndrom för dessa symptom hos en människa. Detta har väckt ont blod hos dyrkarna av ”hjältekonungen” eller är det bara ett reklamtrick från förlagets sida?

Forum för levande historia ger ut en antologi om ”det fördrivna folket”, romer/zigenare/resande med Karl-Axel Jansson som redaktör. Den heter ”Ett fördrivet folk” och majoriteten medverkande är själva romer.

Jag vill också läsa Klas Östergrens nya bok ”Gangsters” som är en fortsättning på den bok ”Gentlemän” som han skrev för 25 år sedan och som blev en bibel för flera generationer unga.

Ulla Bolinder har skrivit ”Utsaga” en detektivroman som sjunger det svenska samhällets alltmer näraliggande svanesång.

Jonas Bonnier: Eva Lauri & jag. Eva Lauri gestaltar och personifierar makten med en närapå gudagiven självklarhet. Den beordrade, Anna Malm reflekterar inte över ordern utan gör den direkt till handling.

Vittulajänkkä – Fittmyren

2005-06-14  Böcker

Så kallas ett kvarter i Pajala där Matti och hans kompis Niila växer upp. De är huvudpersoner i Mikael Niemis omtalade och filmatiserade bok ”Populärmusik från Vittula” där han beskriver deras uppväxt på 60- och 70-talet. Det är snorkråkor och strykkedjor. Den ska jag läsa idag på min solaltan i Anderslöv. Boken är som vanligt för mig personligen rekommenderad av Linnéa Jeschke, Anderslövs kulturängel.

Skuld och förlåtelse

2005-06-13  böcker

Läst ut Marie Hermanssons ”Hembiträdet”. Det är en bok om skuld och förlåtelse. Om yrkeskvinnor i karriären som tycks kompensera sig för en olycklig barndom. Yvonne känner sig uppskattad som människa och beundrad som en duktig yrkeskvinna. Men vilket ögonblick som helst kan botten i hennes liv gå ur om hon ifrågasätts och negligeras, då är hon åter den lilla flickan som mobbades och behandlades hänsynslöst av sin mamma.
Yvonne lämnar barndomen med en stor tung rycksäck av skuld som hon tydligen varken kan eller vill bli av med. Ja, hon påstår t o m att det är skulden som gör oss till människor.

Yvonne säger till Bernhard ”det finns något som är värre än att känna skuld: att inte känna skuld. Den som inte kan känna skuld är ingen människa längre” (227)
Jag kan inte känna igen mig i detta. Det låter ju hemskt! Tvärtom måste man ju handla på ett sätt som gör att man inte känner skuld. Det är meningen med livet!
Författaren Maj-Gull Axelsson har ett liknande tema i sin årets bok ”Den jag inte var”. Skillnaden är att Hermansson ser skuld som något positivt, som en förutsättning för förlåtelse (det låter katolskt religiöst) medan Axelsson menar att det finns handlingar som inte kan förlåtas, som t ex att köpa sex av kvinnor. Prostitution och trafficking är ju Axelssons särskilda hatobjekt.

Media och service på Söderslätt

2005-06-12  Böcker, Anderslöv & Söderslätt

Jag läser med glädje Christer Enanders recension av Thomas Nydahls bok: Kön, Klass och Kultur. Rubriken är ”En intellektuell aladåb utan ryggrad” och Enander menar att Nydahl som har hyllat både Stalin och den albanska diktaturens förskräcklige ledare Enver Hoxha, har gett hållningslösheten och ryggradslösheten ett ansikte genom att följsamt ta efter tidsandan och utropa varje ny vindriktning till den stora och enda sanningen.

Enander är en av de många skickliga skribenterna (andra är t ex politiske redaktören Petter Birgersson och krönikören Robert Dahlström) i det som är mitt husorgan ”Trelleborgs Allehanda” sedan ett år tillbaka.

Ett stort steg för min integrering i Anderslöv har jag tagit idag. Jag har klippt mig på Anderslövs frisörsalong. Det blev ett så gott resultat att jag allvarligt funderar på att klippa av banden till min Mia i Malmö som klippt mig alltsedan hon startade sin verksamhet.

Våld och gamla deckare

2005-06-10  Nyheter & Politik, Böcker och Motion

- Är inbördeskriget på gång i Köpenhamn? Det är i varje fall ett allvarligt angrepp på demokratin då en ministers hus utsätts för mordbrand? Man kan inte låta bli att misstänka vänsterextremisterna eller som de ibland kallar sig ”autonoma anarkister” eller ”antifascistisk front” (afa). Snart är det väl dags att ta bort ordet ”anti”. Västerextremister slog ju till med våld och misshandel också i Sverige på nationaldagen. Och vem är det som skjuter genom fönstret in i kommunalrådet Ilmar Reepalus arbetsrum på Björkgatan i Malmö?

- Jag har läst några av Torbjörn Stålmarcks deckare från början av 1960-talet. Det är en hobby jag har sedan snart ett decennium tillbaka att läsa äldre svenska deckare. Stålmarck är tyvärr inte någon av de mest framträdande representanterna i den samling jag kallat ”från Trenter till Baldersson” och som finns redovisade på deckare.just.nu. Ingen av hans huvudpersoner, arkitekten Tore Nilertz med sin fru Ingela eller kriminalassistenten John Fors lämnar några större spår efter sig i mina tankebanor. Men livet var verkligen lugnare på 50- och 60-talen i Sverige. Det var bättre förr!

- På kvällen spelade jag badminton, en vana sedan flera år tillbaka. Jag spelar dubbel med mina arbetskamrater BGL, LB, MT och VP. I Aurahallen i Malmö. Jag gör stor affär av att jag förlorat mitt racket på väg in i lokalen. Av en vänlig dam i receptionen får jag låna ett annat för kvällen. Sen visar det sig att jag själv förlagt det. Har för mycket annat i huvudet!

Biljardklubben Framtiden

2005-06-08   Böcker

Min fru hade redan ombesörjt den USB-sladd som jag så förtvivlat försökte skaffa i går. Heder åt en sådan maka. Med sladdens hjälp blev min HP psc 1350 snart installerad. Skrivare, scanner och kopiator ”all-in-one!
Dessutom skiner solen från en helt blå himmel. Livet är åter värt att leva. Det blir dopp i poolen idag.
Har äntligen läst ut Gull-Maj Axelssons senaste bok ”Den jag inte var” som rekommenderats mig av Linnéa Jeschke på biblioteket i Anderslöv, mer om henne en annan gång – Linnéa alltså.
Sju gymnasieungdomar vinner en uppsatstävling, får träffa riksdagens talman och får priser och beröm. De känner på sig att ”Man lyckas om någon tror att man kommer att lyckas” och det gör de på olika sätt. De har mycket olika social bakgrund och resultatet blir därefter. De bildar ”Biljardklubben Framtiden” en grund både för trygghet och förtryck under flera decennier framåt. Men visst handlar boken också om trafficking och sexhandel, författaren gjorde studiebesök inför boken i Litauen och träffade flickor och pojkar som utsatts för trafficking.
Men huvudtemat är skuld och skam och vad man kan förlåta av det som en annan människa gjort en – och vad man inte kan förlåta.

Axelssons säger någonstans att ”Hämnd kan ju vara ganska behagligt att fantisera om, men i samma sekund som hämnden utförs blir den meningslös. Så någonstans ville jag väl undersöka vad förlåtelse är och hur vi når den”.
Själv tror jag att hämnden och då framför allt funderingar på hämnd av någon oförrätt gör livet mycket gladare och är mentalt mycket mer hälsosamt än tankar kring förlåtelse.