
Jag har svårt
att förstå hur en person i det 21:a århundradet
kan lära något om livet genom att läsa Charlotte
Brontës klassiska roman "Jane Eyre" som hon skrev
1847. Det är bara prestationen som räknas i den nu tredje
bokcirkeln på Trelleborgs bibliotek som jag nu deltar i.
Boken
handlar om Jayne Eyre som i jag-form berättar om sitt liv,
från barndomen till vuxenlivet. Hennes föräldrar
avled i hennes yngsta år och fick fick tas om hand av sin
morbror. Morbrodern dog så småningom också och
hon blev kvar med hans osympatiske fru och deras barn, där
hon fick leva med dagligt våld och i elände. Boken
är en biografi av författaren Charlotte Brontës
och hennes systers liv.
Efter flera år kom hon därifrån och fick börja
på en välgörenhetsskola för föräldralösa
barn. Hon levde där i åtta år, i början
som elev och i slutet som lärarinna, och placeras därefter
som guvernant på Thornfield Hall, vars husbonde, mr Rochester,
är full av hemligheter och mystik. De båda blir hopplöst
förälskade i varandra, men på deras bröllopsdag
avslöjas hans största hemlighet och de går åt
skilda vägar där Jane utan varken pengar eller ägodelar
får kämpa för att överleva.
Charlotte
Brontë (1816-1855) var den äldsta av de intellektuellt
begåvade systrarna Brontë, vilkas litterära verk
är tungt vägande inom den engelska litteraturen. Alla
tre gav ut romaner som idag betraktas som klassiker. Deras verk
brukar tolkas som gestaltningar av kvinnans psykologiska utbrytningsförsök
ur den viktorianska konventionen. Charlottes mest berömda
verk är "Jane Eyre" (1847), viktiga är också
hennes övriga romaner: "Shirley" (1849), "Villette"
(1853) och "The Professor" (1857).
Tidigare
bokcirklar:
Bram Stokers: Dracula
(1897)
En modern variant på Dracula är John Ajvide Lindqvists
Låt den rätte
komma in (2004)
I våras deltog jag i en bokcirkel på Anderslövs
bibliotek som hade som tema "nordiska deckare". Den
tredje och sista i serien var den danska författaren Elsebeth
Egholms bok Dolda
fel och brister.
Då läste vi också Jo Nesbös Fladdermusmannen
Paradisets fångar

Så heter Arto Paasilinnas senaste bok på
svenska (2010). På finska kom den redan 1974 och heter Paratiisisaaren
vangit. Hans fyra tidigare översatta böcker som jag
läst är Skyddsängel, Domedagen gryr, Milda makter och Fabrikör Liljeroos luftskepp. Detta är
en roligare bok att läsa än de som kommit ut på
svenska under de senaste åren. Det beror säkert på
det att är en av hans tidigare böcker. Den skrevs redan
1974 och där finns drag av andra av hans "mästerverk"
som Milda makter, "Gud tar friår" och Uppdrag:
Skyddsängel.
Det är förbluffande hur en bok som skrevs för nästan
fyrtio år sedan håller så bra idag.
Tjugo av Arto Paasilinnas (f 1942) 40 böcker har översatts
till svenska.
Ett fyrtiotal människor överlever en flygkrasch. Planet
landar på stranden till en obebodd ö. Den tillhör
den indonesiska övärlden. De var på väg från
Japan till Indien för att där tjänstgöra för
FN, som skogsarbetare, sjukvårdspersonal eller barnbegränsningsprofeter.
Detta utspelar sig i början av 1970-talet då krig råder
och vänstern diskuterar hur socialistiska länder ska
se ut för att förverkliga paradiset på jorden.
Det gäller först att överleva men allt efterhand
som de i finsk kollektiv anda organiserar sitt Robinson Crusoe
liv upptäcker de många fördelar med att leva i
denna paradisiska och det blir problem när de får möjlighet
att lämna ön.
Baksidestexten.
Recensioner i Nwt "Paasilinna i Indonesien 2011" och i DAST.
Peter Höeg driver med religioner

I "Elefantskötarnas
barn" är "dörren till friheten" ett återkommande
tema och Peter Høeg uppmanar sina läsare att ständigt
vara på utsikt efter den.
På ett både humoristiskt, underhållande och
allvarligt sätt driver den danske författaren Peter
Höeg, både med de stora världsreligionerna och
med de små sekterna.
Men boken kan också läsas som en deckare, som en burlesk
komedi eller som en andlig upplevelse.
Höegs ilska inför självbelåtna och okänsliga
myndighetspersoner lyser tydligt fram. De får de namn de
förtjänar, kommunalrådet Bodil Flodhäst,
biskopen Anaflabia Borderrud, överläkaren Thorkild Thorlacius-Dröbert
m fl.
Men även mot de mobbare han utsatts för som barn. Uttryckt
med en underbar humor: "Personligen anser jag att burka kan
vara klädsamt och jag hade gärna sett att fler personer
gick den vägen, till exempel Kaj Ofredare Lander (som mobbat
Peter i skolan), och i hans fall behöver det inte finnas
hål för ögonen". (135)
Men inget av allt detta hade varit möjligt utan översättarens
hand, Ninni Holmqvist, Lasses dotter, min facebook vän likson
Crister Enander som skrivit den enda recension av boken, värd
att läsa. För all del även Per Svensson är
på rätt väg.
De religiösa lever ständigt med tvivel på Gud
och sin religion. De har en längtan "stor som en elefant"
att komma till klarhet över vad som händer människan
efter döden. Elefanten kan bli så stor att den nästan
krossar dem. Peter, Tilte och Hans Finö är "Elefantskötarnas
barn" med alla problem detta innebär.
Peter Høeg är nummer tre på min favoritlista,
efter Klas Östergren och Håkan Nesser.
Min blogg efter ha läst Peter Høegs förra bok:
Den tysta flickan får
hjälp.
Om Peter Høeg (på danska). På
Wikipedia.
Recensioner:
Crister Enander i Tidningen Kulturen: "En uppsluppen äventyrsberättelse om
livets väsentligheter".
Jan Arnald i DN: "Säregen blandning av komisk ungdomsroman,
gammaldags skröna och andlig frigörelseskrift".
Per Svensson i Sydsvenskan: "Elefantskötarnas barn kan läsas som
en mild men vild drift med religiositeten som livslögn och
fetisch och livstilssprojekt".
Nils Schwartz i Expressen: "Rejält dålig"
Mats Gellerfeldt i SvD "Berättelse på högvarv"
L O Rindberg i Länstidningen "En riktigt skruvad historia i farstempo".
Tomas Polvall i Smålandsposten: "En underbar saga för vuxna".
Ingalill Bergensten: Berättelsens huvudtema är två
tonåringars sökande efter sina försvunna föräldrar.
Recensioner på danska: "Dejlig fortælling", Fantastisk, original, velskrevet og humoristisk
roman.
Torgny Lindgrens Minnen

Man håller
gärna med honom om att människan bara har "inbillningar",
inga minnen. Det är längesedan hjärnforskarna lämnade
psykiatrins omhuldade inbillning att allt vi varit med om och
tänkt finns ograverat som en bandinspelning i hjärnan
som bara väntade på att spelas upp. Torgny Lindgren
är därför motvillig att ställa upp på
sina förläggares förslag. Och boken blir därför
inte bra. För mig som väntat i tre år på
en ny bok av Lindgren är den en stor besvikelse. Det som
räddar den är det underbara språket. Men Lindgrens
fantastiska förmåga att gestalta en intressant berättelse
kommer inte till sin rätt. Som i andra böcker som jag
har läst: Hummelhonung från 1995, Pölsan från
2002 och Dorés bibel från 2005. De handlar om några
små byar i det inre av Västerbotten och dess egenartade
befolkning i Avabäck. De två senaste var en triptyk
som avslutades med Norrlands
Akvavit som kom 2007.
Det pratas ganska mycket i det här manuskriptet säger
förläggaren, det har inte pratats så mycket i
dina tidigare böcker. "Man kunde kanske", säger
hon, "önska sig lite mer handling". Jag tror att
många läsare, med mig, håller med förläggaren.
En presentation av boken av Eva Johansson, kulturjournalist
i Böckernas klubb.
Recensioner:
Björn Gunnarsson i GP: "Filosoferar om sanningen och fantasin".
Nils Schwartz i Expressen följer författaren på en
vandring i dödsskuggans dal.
Tom Hedlund i SvD: "Antagligen har det mesta hänt".
Crister Enander i Tidningen Kulturen "Svårmodet och ledan har närapå
förtärt mig".
Alvtegen sviker

Karin Alvtegen har tidigare givit ut fem deckare
och debuterar nu med en "vanlig" roman. Det är
en så kallad relationsroman om två medelålders
människor som på olika sätt mår dåligt
men möter varandra och mår bättre på slutet.
Det är relationer och intriger. Mellan vuxna barndomsvänner
och det sexuella spelet mellan man och kvinna. Karin Alvtegen
behärskar inte detta bättre än en hygglig medelmåtta.
För oss som läst hennes tidigare böcker och väntat i två
år på hennes nästa bok är denna bok en mycket
stor besvikelse. Så länge hon höll sig till genren
psykologiska kriminalromaner gick det bra. Nu avslöjar hon
vilken medioker skribent hon är.
De positiva personerna man kan sympatisera med är "Protonen",
fysikläraren som ägnar hela sitt liv åt kvantmekaniken
och "Verner" den missförstådda filosofen
och konstnären.
Recensioner:
Annina Rabe i SvD: "Ett mord hade piggat upp",
Jonas Thente i DN: "Det är en på många sätt
ofrivilligt komisk roman; ett pekoral helt enkelt"
Cristine Sarrimo i Sydsvenskan: "Ansatsen är god men finliret saknas",
Ingemar Nilsson i Tidningen Kulturen: "Trist då att det bara "bidde en tumme"
när det skulle bli en vante",
Marie Hedberg i Västerbottens Folkblad: "Den som tycker om Alvtegens författarskap
kommer inte att bli besviken".
Den döende detektiven

Domarna och deras bödlar. Öga
för öga, tand för tand. Har just läst
ut LGW Perssons senaste bok "Den döende detektiven".
Originell, aktuell, kunskapsrik, spännande och känsloväckande.
Snart i klass med Håkan Nesser. Rekommenderas varmt!
Leif GW Persson går en match med döden, sin egen kanske,
i sin nya deckare. Den numera pensionerade chefen för Rikskriminalen,
Lars Martin Johansson, får en stroke redan får en
stroke redan i första kapitlet. Strokepatienten frisknar
till för varje dag som går. Sjukgymnastik hjälper
till men kanske allra mest den träning av hjärnan det
innebär att sätta sig in i ett gammalt sexualmord som
just preskriberats. Lars Martin Johansson är den som gillar
läget, hatar slumpen och aldrig krånglar till det i
onödan.
Hjälp får han av sin pensionerade kollega Bo Jarnebring.
Men också av Biträdande överläkaren och docenten
i neurologi Ulrika Stenholm vars fader, prästen Åke
Stenholm är död. På sin dödbädd anförtrodde
han Ulrika att en kvinna biktat sig för henne att hon visste
vem som mördat en 9-årig flicka, Yasmine Ermegan. I
juni 1985.
Mycket om autentiska fall, Anders Eklund, Engla Höglund,
Ulf Olsson som mördade Helene Nilsson. Småflicksmördaren
John Ingvar Löfgren.
Kärnfrågan i romanen är inte: Vem gjorde det?
Kärnfrågan är i stället: Vad ska vi göra
med den som gjorde det?
Brottet är ju preskriberat. Men brottet är också
så vedervärdigt att det strider mot varje rest av rättskänsla
att låta det förbli ostraffat. Så vad ska en
hederlig polis göra? Demaskera mördaren och sedan blunda
medan han lynchas? Skydda honom?
Per Svensson recenserar i Expressen. Han rekommenderar en deckare där
alla pratar som Leif GW.
Magnus Persson recenserar i Svenska Dagbladet. En berättare på gott humör.
Ingegärd Waaranperä i DN gillar inte boken. Den är för
ytlig. Men deckarläsare är sällan kräsna.
Det kanske inte ens är litteratur vi vill ha, säger
hon. Det är inte mycket hon begriper om god kriminallitteratur,
säger jag.
Åke Leijonhufvud i Sydsvenskan Ett precist mästerverk.
Mina bloggar om Leif GW Perssons två senaste böcker:
"Den
som dödar draken" och "Faller fritt som i en dröm".
Arvet från Darwin

I boken Arvet från Darwin granskar Birgitta
Forsman både Darwins egna synsätt och de åsikter
som senare förts fram av darwinister och antidarwinister.
Evolutionen har ingen avsikt. Den går inte framåt.
Om intelligens är viktig för överlevnaden blir
framtida generationer klyftigare. Om intelligens missgynnar fortlevnaden
så blir det tvärtom.
Forsman tycker att vi förringar arvets betydelse kraftigt
och överskattar miljöns. Hon menar att förnuftet
är satt på undantag. Om vi tänker förnuftigt
på människan som biologisk varelse, lär känna
våra gränser och möjligheter, kan vi skapa ett
bättre samhälle och en god moral.
En
grundläggande invändning mot evolutionsteorin har varit
att om den är sann behövs Gud inte längre. Då
skulle moralen kollapsa menar en del. Men en religiös moral
är inte bättre än en sekulär. Den icke-religiösa
etiken är en vetenskapsgren som måste ges mer utrymme.
Okunnigheten om evolutionen och evolutionsteorin är enorm.
Vi måste lära oss mer om människans natur och
inte nöja oss med fantasier och önsketänkande.
Kunskaper från olika infallsvinklar är nödvändiga
för att lösa problem som våld, fattigdom sjukdomar,
klimatförändringar. För allt detta är kunskapen
om evolutionen relevant och nödvändig.
Birgitta Forsman är vetenskapsteoretiker och docent i forskningsetik
men har också en bakgrund som kulturarbetare. Som forskare
och universitetslärare har hon skrivit flera böcker
om forskningsetik och haft många olika uppdrag med anknytning
till etik och vetenskap.
Boken inhandlade jag för
drygt ett år sedan efter att på Limhamns föreläsningsförening
ha lyssnat på Birgitta Forsman som pratade utifrån
sin bok "Arvet från Darwin. Religion, människa,
moral".
Recensioner av boken:
Ola Wihlke i Norrköpings Tidningar: Människan är ett djur precis som masken,
Benny Holmberg Tidningen Kulturen: En tankeväckande bok.
En modern variant på Dracula

Det finns tydligen
en ny genre i den litterära världen som handlar om "vampyrer".
Det är en sorts människor med specifika egenskaper.
De är "odöda", lever kvar efter sin död
och kan bara dö på speciella sätt. Ett är
att slå en spetsig påle genom hjärtat, en annan
att utsättas för solljus. I Bram Stoker's Dracula är de den personifierade ondskan,
i John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 mer moderna
verk "Låt den rätte komma in" har de "en
särskild sjukdom". Gemensamt är att de bara kan
leva på färskt människoblod. De har enorma krafter
och dödar ofta sina "blodleverantörer" i ren
glupskhet. De kan inte gå in i en byggnad eller lokal första
gången om de inte "bjudes in". Om de försöker
riskerar de att dö.
Oskar är ett mobboffer. Han har lärt sig att finnas
i det och talar inte om det för någon. Han träffar
en ung, vacker flicka och blir förälskad. Eli, som föddes
som pojke, ger honom styrka och han börjar kämpa mot
mobbarna. Hon/han är en vampyr som behöver färskt
människoblod för att överleva. Hon bor med Håkan
Bengtsson som var lärare men blev uppsagd misstänkt
för pedofili.
Vampyrer behöver "blodtransfusioner", måste
dricka människoblod för att överleva. De borde
attackera blodbussen i stället för att döda människor.
En enkel, teknisk lösning? Ge blod och rädda vampyrernas
offer!
Det är ett nytt exempel på en bok som jag aldrig skulle
ha läst om jag inte deltagit i höstens Bokcirkel på
Trelleborgs bibliotek under ledning av Linda Boström. Cirkeln
har ytterligare en bok på sin lista, vilken är en förborgad
hemlighet.
Om boken: Wikipedia,
Recension i Ordfront: En svensk skräckroman.
Dracula

I våras deltog jag i en bokcirkel på
Anderslövs bibliotek som hade som tema "nordiska deckare".
Den tredje och sista i serien var den danska författaren
Elsebeth Egholms bok "Dolda fel och brister. Höstens bokcirkel
som hålls på Trelleborgs bibliotek ska handla om "vampyrer".
Den första boken är klassikern "Dracula" från
1897, av den irländske författaren Bram Stoker. Boken
är baserad på Vlad på historien om en riktig
furste som var oerhört grym: Vlad III Dracula, eller Vlad
Tepes (Vlad Pålspetsaren)
Det är en tjock bok på över 550 sidor som är
oerhört detaljerad. Boken har ett konstlat, omständigt
språk. Dracula är skriven som en journalbok med flera
röster som turas om att föra berättelsen vidare.
Ett syfte kan vara att göra en otrolig berättelse mer
trovärdig. De goda är helt otroligt goda, det är
en lika stor förvanskning av sanningen som beskrivningen
av Drakula. Drakula ger ondskan ett ansikte.
Boken betonar betydelsen av kristendomen som frälsaren från
det onda. De kristna symbolerna, korset och oblaten, är vapen
som de odöda inte kan motstå. En grupp 1800-talets
Ghostbusters drar ut i strid för att rädda för
att rädda två besatta kvinnors själar.
Jag är helt nöjd med att ha läst denna bok, det
tillhör allmänbildningen.
Ett långt kompendium
skrev jag under läsningen.
Hanami

Hanami,
är ett japanskt ord som betyder "att beskåda blommor"
och är namnet på en av de viktigaste årliga högtiderna
i Japan. Den äger rum då körsbärsträden
blommar. Den skrevs 1997 av Steinunn Sigurðadóttir
och kom på svenska 1999 med titeln Hálfdan Fergusson
lämnar livet på jorden. Boken har nyligen kommit
i en ny svensk upplaga som exponerades i snurran för nya
böcker på Skurups bibliotek i augusti. Den intressanta
titeln fick mig att låna boken.
När Hálfdan Fergusson i Reykjavik plötsligt en
dag blir övertygad om att han är död fastän
han fortfarande kan prata, äta, köra bil och till och
med älska då blir hans tillvaro mycket komplicerad.
Eftersom ingen tror honom och ingen förstår hans hopplösa
situation finns det bara en sak att göra: att ge sig av.
Sedan han med hjälp av hemliga privatdetektiver lyckats ordna
sin egen begravning blir det Tokyo som blir hans nya hem där
han träffar unga vackra japanskor och får tillfälle
att odla sin specialbegåvning, att garnera tårtor.
Boken är lättläst, galghumoristisk - man kommer
ofta att tänka på en annan nordisk författare,
Arto Paasilinna, som jag läst en del böcker av, den
senaste var Fabrikör
Liljeroos luftskepp - och innehåller en del filosofiska
reflektioner. Men det räcker inte för en förnyad
bekantskap.
Tidningen Kulturen om författaren. Författarens
hemsida.
Islamismens seger
En
bok av Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut
(FOI) och vid The Washington Institute for Near East Policy. Han
har specialiserat sig på frågor som rör terrorism,
politiskt våld och säkerhetspolitik i Mellanöstern
och Centralasien.
Boken "Islamismens seger - från Libanon till Iran"
tar sin utgångspunkt i kriget mellan Israel och Hizballah
i Libanon sommaren 2006 som blev en seger för Hizballah
och dess främsta vapendragare regimen i Iran. Men
framför allt blev kriget en seger för islamismen. Kriget
och vad som följde avslöjade att hindret för fred
i Mellanöstern inte i första hand handlar om ockupation
eller bosättningar utan för att Hizballah och
andra islamistiska organisationer som Hamas över huvud taget
inte vill se någon fred med Israel. Israel ska försvinna
som nation. Det är målet. Hos dess företrädare
kallas denna doktrin Muqawama - det ständiga kriget. Raketbeskjutningar,
kidnappningar och andra asymmetriska taktiska metoder kan användas
även mot ett Israel som är militärt starkare. Det
är också viktigt att metodiskt nöta ner motståndarens
-Israels - moral. Det är alltså taktiskt att fokusera
på Israels civila befolkning som ett mål för
attacker.
Om boken, Bokförlaget
Fri Tanke.
Recensioner av Frans Cohn och Sapere Audel.
Jules Verne-magasinet
Jag
lånade på Skurups bibliotek februarinumret av Jules
Verne-magasinet, JVM, en liten tidskrift jag inte kände
till. Det har funnits i många år men tycks nu vara
på fallrepet. Det som fick mig att låna tidskriften
var att den står för bland annat "patafysiken",
de inbillade lösningarnas vetenskap, ett område som
tilltalat mig ända sedan min tid i Vevey i Suisse Romand
där jag för många decennier sedan kom i kontakt
med den franska författaren Alfred Jarry och hans figur,
den groteske Père Ubu. Alfred Jarry "uppfann"
patafysiken på sent 1800-tal.
Författaren Claes Hylinger har nyligen skrivit intressant
om patafysiken i sin bok "Utan ärende".
JVM startades 1940 och var på sin tid världens enda
science fiction-veckotidning. Nu utkommer den med mer blygsamma
4 nummer om året, och redigeras sedan 1972 av Sam J. Lundwall.
Februarinumret innehåller främst "Brottstycken
ur en världshistoria" av André Maurios. Le chapitre suivant
(1927) - The Next Chapter - i översättning av Jonas
Norén.
"A meditation on the gullibility of the masses,
and the dangerous influence of newspapers. Ben Tabrit, a great
Moroccan scientist, invents a revolutionary "wind-accumulator";
this is in 1963, during a period of worldwide peace engineered
by five benevolent newspaper barons known as the Dictators of
Public Opinion. Thanks to a combination of worldwide boredom,
the prospect of unemployment in the coal and oil industries (because
of wind energy), and squabbling among nations about ownership
of the world's windiest places, a new world war seems imminent.
Two of the DPOs conspire to avert war by uniting the human race
against a common outside enemy. (Hello, Alan Moore's Ozymandias.)
The enemy? The imaginary inhabitants of the Moon, whom hoax newspaper
stories soon accuse of wiping out remote villages around the world
with powerful death rays. All goes well, and a Worldwide Wind
Company is established. But then the scientist Tabrit invents
a death ray of his own, and fires it at the Moon. Unfortunately,
it turns out that the Moon really is inhabited, and the Moon-men
blast the city of Darmstadt. The Earth retaliates. The novella's
final sentences: "On February 7th, the cities of Elbeuf (France),
Bristol, Rhode Island, and Upsala (Sweden) were burned to ashes
by the Moon. The era of Inter-Planetary War had begun." (The Next Chapter), bläddra ner på
sidan.
Sam Lundwall finns på Facebook.
Sam Lundwall på en tysk sida.
Gabriella Håkansson: Fallet Sandeman

För drygt tre år sedan läste jag
Gabriella Håkanssons senaste bok "Hjärnmänniskan". Sedan dess
har jag varit nyfiken på hennes tidigare bok "Fallet
Sandemann" som kom fem år tidigare, 2002.
Är detta en parodi på agentromaner, som fler recensenter
menar. Koder och anagram, pseudonymer och dubbelgångare.
Eller en beskrivning av en absurd form av åldringsvård
där den förmenta viljan att göra människor
väl leder till ett fruktansvärt elände. Eller handlar
boken om vad som är manligt/kvinnligt. Det "feminina
konceptet". Om hur kläderna ger kvinnan både hennes
egna upplevelser och avgör hur andra uppfattar henne? Särskilt
viktiga är de högklackade skorna som ger kvinnans kropp
en särskild S-kurva
och ett feminint rörelsemönster.
Filosofer, matematiker och andra vetenskapsmän ägnar
sig så helhjärtat åt sin verksamhet att de glömmer
allt annat i livet, de letar förtvivlat och efter det ouppnåeliga
"das Ding an sich". "De drivs av ett lika outsläckligt
som vansinnigt begär att finna svaret på livets gåtor,
på tillvarons outhärdliga mysterium"
Många drabbas redan i medelåldern av en mystisk sjukdom
och hamnar på Hilberts Hotel i "det tomma hörnet"
i den saudiska öknen. Det drivs av madame Qlan van der Risk
tillsammans med den vietnamesiske dvärgen Chang.
Bokens jag är en ung kvinna. En kvinnlig agent under pseudonymen
Anabel Shank. Hon arbetar på Femte Internationella Säkerhetsroteln
i London. En agent, Sandemann - eller Maksim Ellington, har gått
under jorden i Lissabon. Anabel Shank ska tillsammans med Korowski,
alkoholist med spelmani och snart 65 år hämta hem Sandemann.
Anabel är en Lisbeth Salander typ, det är bokens (enda?)
styrka.
Sandemann reser tillsammans med Erik Bäcklund, schackspelaren,
som skriver den "hypnagoga dagboken", världen mellan
sömn och vaka. Anabel är chockerad över Sandemanns
"vederstyggliga vanföreställningar om könet
och världen", hans sjukliga självstympningar -
den brända svarta tungan - hans kallhamrade tillvägagångssätt
med Erik Bäcklund.
Vad är det som utspelar sig i "Mugamman", den stora
statsförvaltningsbyggnaden i Kairo. Är det därifrån
"exekutörerna" styrs.
En lång bok, nästan 500 sidor, äntligen är
jag klar.
Läs baksidestexten.
Recension i Dagens bok Labyrintartad resa till mörkrets hjärta
av Rikard Liljenskog.
Kristianstadsblade En hjältinnas dubbla kamp av Ann Lingebrandt.
Läs den!
Ralf Rothmannn: Mjölk och kol

Boken
skrevs 2000 och kom på svenska 2009 som det nya bokförlaget
Thorén
& Lindskogs första bok. Den är översatt
av Jörn Lindskog.
Det finns en nutid och en dåtid (som vanligt är man
frestad att säga. De bästa böckerna skrivs inte
så här, som en blandning mellan händelser som
beskrivs och minnen).
Ingen bok jag rekommenderar. Jag frågar mig varför.
Det är inte min generation. Men visst säger den något
om efterkrigstidens Tyskland, skulden från nazitiden och
saknaden efter Östtyskland. Stilen är rå och direkt
och man håller gärna med Lyrans Noblesser om att "berättelsen
känns lika kolförgiftad som miljön den utspelar
sig i".
Den handlar om Simon, en tonåring som går på
handelsgymnasium. Men den börjar med att han begraver sin
mamma och då erinrar sig hennes (och hans) liv. Simon rensar
ut i hennes lägenhet och hittar ett papper, ett brev från
pappa. "Vi hade ju bra år också".
Pappa, Walle, jobbar i gruvan Gute-Hoffnings-Hütte. Innan
arbetade han på en stor gård. Walle sliter hårt
för brödfödan. Han lämnade gården -
mjölken - för gruvan - kolet.
Mamma Liesel jobbar i servisen på Centralstationen. På
lördagarna syr hon klänningar efter mönster i Burda.
Hon går gärna ut och dansar. Gärna med Friede,
hennes bästa väninna. Friede arbetar som städerska
på Hoesch. Liesel vill ta för sig allt som finns att
erbjuda några decennier efter kriget, mitt i "det tyska
undret".
Liesel är ständigt attraherad av andra män särskilt
av Gino som bjuder med henne till Italien. Gino Perfetto är
en ung arbetskamrat tilll Walle, en italienare.
Simon har en kamrat som heter Pavel. Han är ständigt
inblandad i småkriminella verksamheter. Försvinner
ut boken.
Simons lillebror, Traska, är på ett sätt huvudperson.
Han kallas "Gipskatten", är en god fotbollsspelare.
Traska får epileptiska (?) anfall. En gång skadar
han sig så allvarligt att han blir invalid för livet.
Förlagets andra bok "Upptäckten
av Currywursten" har jag redan läst.
Det finns en recension av boken i FIB: "Nihilismen gjort sig hemmastadd bland det proletära
bottenskrapet".
Får bra recensioner i DN av Aris Fioretos.
Christer Enander i Ystads Allehanda " Tysk litteratur efter söndring och skuld".
Att sluta cirkeln

Så
hade Håkan Nessers senaste bok "De ensamma" kunnat
heta men det hade kanske varit för avslöjande. Därför
använder han med avsikt en helt menlös titel.
Håkan Nesser har lyckats skriva en ny bok, den fjärde
om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti som verkligen berör
läsaren och får honom att fundera på sitt eget
liv. Boken är lång men man läser sakta med avsikt
för att den ska räcka länge.
I boken finns också de övriga välkända personerna
på Kymlinge polisstation, Eva Backman, Asundander och inspektör
Sorgsen. Eva Backman tillhör polisgänget i Nessers senaste
böcker. Det är en historia om ond bråd död
med sex personer inblandade vars liv och förehavanden berättas
från flera perioder i historien, från barndom till
slut skulle man kunna säga. Där finns fyra avgörande
ögonblick.
Rikard Berglund hade en plan. Den uppnådde han när
han blev präst och flyttade in Rödåkra prästgård,
en idyll som hämtad ur en sagobok. Nådens gåvor.
Men han hade levt på en lögn i flera decennier och
idyllen rämnar. Livet kan förändras på ett
ögonblick, det är bokens budskap.
Germund Grooths pojkstreck får katastrofala konsekvenser
för många människor under ett halvt sekel.
Maria, "Sparven" ramlar från gungan, slår
sig i huvudet och blir personlighetsförändrad.
Under en busstur kör hennes bror Tomas vilse i Rumänien,
måste köra in på förbjudet, militärt
område för att vända och alla sex vännerna
grips av vakter. Det leder till en traumatisk upplevelse som påverkar
resten av deras liv.
Det är en lång bok, nästan 600 sidor, och jag
tycker nog att första halvan är lite trög. Efter
den katastrofala bussturen genom Rumänien lossnar det emellertid
och spänningen stiger oavbrutet.
Jag höjde hans förra bok "Maskarna på Carmin Street" till
skyarna, denna når inte riktigt dit, men den är den
bästa hittills i Barbarotti-seien.
Ingegärd Waaranperä Recension i
DN,
Nils Schwartz i Expressen,
Marianne Jeffmar i SvD "I omtuggningarna märks en trötthet",
Crister Enander i Tidningen Kulturen.
sidans topp