Blogg Funderingar Startsida

Bertil Tomelius  Blogg  Funderingar Böcker, Deckare

Bertil Tomelius Startsida

Systrarna Svenssons sybehörsaffär

2010-05-26  Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan

En "ny" Hövenmark. För mig alltså. Den skrevs 1978 och var apotekare Nils Hövenmarks sjunde kriminalroman om Svartsele och Sundå. Denna bok är mera en skröna än en deckare och han har lyckats ovanligt bra. Den har sina likheter främst med Karin Brunk Holmqvists böcker om Österlen särskilt den om Villa Bonita som också handlade om två äldre damer som med friskt mod och stor påhittighet tog sig an män med brottslighet i sinnet. Att blanda brott med humor är också kalmarförfattaren Tomas Arvidsson skicklig på. Alla tre kan skapa spänning utan våld men med humor och intrig.
Systrarna Svensson är Agda och Elin, Agda är ett magerlagt fruntimmer i 55-års åldern som inte ser illa ut, Elin är fem år yngre, lönnfet, med anlag för att se svettig och rödmosig ut. Agda är den driftiga, Elin är religiös. Elin råkar ut för Rolf Olsson, en lovande kemist som dock hemfallit åt sol-och-vår av äldre damer med pengar och mer olycksdrabbande, amfetaminproduktion. Två torpeder åt knarkmaffian, Lillen, döpt till Orwar Sundberg och Arvid med Armen, Arvid Emanuel Nilsson, blir hans banemän med hjälp av dynamit och bensin.
Nästa bok på läslistan över Hövenmarks böcker är "Ensamstående äldre herre".
Senast lästa Hövenmark är Döden på vandring 1976.
Min startsida för Nils Hövenmark. Sammanfattningar av några av hans böcker.

Dolda fel och brister

2010-05-14  Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Jag har läst en bok av Elsebeth Egholm. Orsaken är att den ingår i en bokcirkel på Anderslövs bibliotek med deckare från nordiska länder. Förra boken i bokcirkeln var Jo Nesbös Fladdermusmannen som jag inte heller var förtjust i.
Dolda fel och brister skrev hon 2002 (på svenska 2007). Den var den första om journalisten Dicte Svendsen, ensamstående mamma till tonårsflickan Rose. Hon är skild från Torsten. Och om hennes två väninnor Anne Skov Larsen som är adopterad från Korea och barnmorska och Ida-Mari som är från Sverige. Ida-Marie är gravid och sambo med Theis. Samma personer är med boken "Personskada" som kom 2005 (på svenska 2007). Den läste jag bara en del av och konstaterade att "Ingen kriminalroman för mig". Boken har som ett tema vad en tidning ska avslöja. Hur stor hänsyn ska tas till enskilda individer gentemot allmänintresset? "De ska tydligen skyddas till varje pris, även om det sker på bekostnad av sanningen", menar kollegan Davidsen. Dicte är av en annan mening. Detta andra temat handlar om "skuld och skam" och om hur dessa känslor bestämmer kvinnors liv i vuxen ålder utifrån vad som hänt dem tidigare. Det tredje är ett försök till en deckargåta som aldrig blir spännande och som bara är banal och ointressant. Boken - avslöjande - story kan läsas här.

Bevingad död

2010-04-29 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Förra bokens tema var det bedrövliga tillståndet på svenska mentalsjukhus. I denna andra bok av Peter Heiden alias Bernt Christophs, handlar det om alkoholisterna som lider av sin svåra "sjukdom". De blir missförstådda och utstötta i samhället. Människorna litar inte på dem. Men i hjärtat är de mycket känsliga människor med stor empati, beredda till hjältemodiga offer för sina nära och kära.
Pyret gör nu en aktivare insats och hjälper till att avslöja motsägelsefulla delar i de misstänktas redogörelse.
Birger och Pyret Brenner börjar likna Folke Mellvigs kapten John Hillman och hans fru Kajsa. Samarbetet med kriminalkommissarie Wilhelm Zacharias Zander går allt bättre.
Zander citerar gärna doktor J. E. Mc Keown i Chicago "en känd expert med stor erfarenhet av brottets psykologi" som hävdar att varje människa kan bli en mördare under tryck av omständigheterna. Zander/Heiden/Christophs är intresserad av brottspsykologi.
Stadsfiskal Jesper Svensson mördades på sitt arbetsrum i sin villa vid Rosengränd i förgår kväll. Tidpunkten för mordet har av polisläkaren fastställts till nån gång mellan åtta och tio på kvällen, och mordet har utförts på ett sätt som är alldeles unikt i moderna svensk rättshistoria. Det utfördes av en bågskytt och utredningen försvåras av att bågskyttet är ett omtyckt fritidsnöje i stan, där man har ungefär 25 medlemmar i bågskytteklubben.
Det första mordet förövades med en specialtillverkad pil, en vanlig tävlingspil av stål, och på den hade mördaren monterat en tveeggad spets från en jaktpil. Mordet tycks vara genomtänkt och överlagt i högsta grad och pilens mått och vikt säger oss att det är en pil av den typ som i vanliga fall begagnas av kvinnliga bågskyttar. Mordvapnet nr 2 är ett vanligt mausergevär.
Av alla drygt 500 svenska deckare jag läst finns det bara ytterligare en där "pil och båge" använts som mordredskap Nämligen Anders Hellens "Pil och båge" från 1951.
Läs bokens Story på egen risk. Baksidestexten finns här.

Alias Peter Heiden

2010-04-18  Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan För fyra år sedan

Journalisten debuterade 1954 som deckarförfattare under pseudonymen Peter Heiden med "Mördande fakta".
Det är en klassisk femtitals deckare både till omfång - omkring 200 sidor - och innehåll. Där finns fram för allt en svåravslöjad intrig, mycket spänning och en hel del humor och självironi. Alla Heidens fyra böcker handlar om det unga, äkta paret Birger och Pyret Brenner och kriminalpolisen, den rödbrusige Wilhelm Zacharias Zander.
Han skrev sedan ytterligare tre böcker som jag ser fram emor att läsa efter den lovande debuten. Boken är en riktig triller och mycket välskriven. Jag har en svaghet för den klassiska deckaren "slutspel", kriminalpolisen samlar alla inblandade inbjudna till bjudning där han avslöjar vad han kommit till och till sist får den skyldige att träda fram och erkänna. Birger Brenner, som är journalist har fått ett vikariat på en lokaltidning på Västkusten. Tidningens personal presenteras här.
En spännande avkoppling som också avslöjade fakta om dåtidens mentalsjukhus ganska brutala behandling av och inställning till patienterna. Grymma elchocksbehandlingar. Insulininjektioner som leder till chock och livsfarliga kramper då blodsockret försvinner.
Peter Heiden var samtida med de stora svenska deckarförfattarna Stieg Trenter, Maria Lang, Vic Suneson, Folke Mellvig och Hans Christer Rönblom men är alls inte lika känd som dessa. Detta delar han med flera andra som på 50-talet skrev utmärkta spännande pusseldeckare som Fale Burman, Anders Jonason, Arne Wingenfeldt, Elisabeth Kågerman och Anders Hellén med flera. Hellén skrev 1951 boken "Pil och båge" där mordvapnet är en pilbåge. Kanske fick Bernt Christophs sin idé därifrån till sin andra bok "Bevingad död" där också en pilbåge är inblandad.
På omslagsbilden syns Birger Brenner och den vackra sjuksköterskan Paula Wendelson med en insulinspruta i handen.
Baksidestexten finns här.

Tre sekunder

2010-03-30   Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

"Tre sekunder" är en bok av författarparet Anders Roslund och Börje Hellström. Det är deras senaste bok. Den kom ut förra året. De har skrivit fyra böcker tillsammans tidigare med start 2004 med "Odjuret". Jag lånade boken på biblioteket därför att den utsetts till bästa svenska kriminalroman 2009 av Deckarakademin.
När jag förra året följde Deckarakademins rekommendationer blev resultatet bättre. De ledde mig in på Johan Theorins böcker om Öland, särskilt hans mästerverk "Skumtimmen" och Andrea Maria Schenkels från tyska översatta kriminalromaner. Två mycket läsvärda böcker, Mordbyn och Bunker.
"Tre sekunder" däremot inbjuder inte till vidare läsning. Det är en misslyckad blandning av Stieg Larssons Millennium trilogi och kriminologiprofessor Leif G W Persson böcker.
Boken är för lång, 600 sidor, detaljrik och ger ingen trovärdig bild av korruptionen inom rättsväsendet.
Alldeles för mycket detaljer. Målet med boken måste ha varit att producera så många sidor som möjligt. Kvittar vad det står på dem. Allt beskrivs lika ingående med så många ord som möjligt …
Alla gator Piet Hoffman kör på i Stockholm, vilka gatukorsningar han måste vänta vid, barnens feberkurvor, förhållandet till hustrun Zofia, vädret, naturen, etc etc. Och i alla dessa ord saknas kriminalromanens viktigaste ingrediens, nämligen spänningen. Ingenting alls av den varan.
Jag skulle vilja träffa den person som läst boken, alla sidor, från pärm till pärm.
Om jag fått välja hade jag röstat för en annan av de fem nominerade böckerna: Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser.
Recension i DN.

Het kärlek får katastrofalt slut

2010-03-19   Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan För fyra år sedan

Pensionerade polischefen Jörgensson är ute och rastar sin tax när de påträffar en brutalt mördad man alldeles i anslutning till Strömstads välbesökta motionsspår.
Den som stack kniven i den mördade måste ha hyst ett stort hat till mannen och i letande efter motiv rör sig spåren tillbaka till 60-talet, då offret tjänstgjorde i en FN-bataljon stationerad i Kongo. Hände något där som polisen borde känna till? Eller finns det någon i närheten som kräver sin hämnd?
Polischef Bo Kronborg och hans gamla medarbetare vid Strömstadpolisen, Jörgensson och Gryt påbörjar omgående efterforskningar.
För kriminalinspektör Pernilla Bitén och hennes team som formellt leder utredningen innebär detta konflikter i jakten på mördaren. Hon känner sig inledningsvis lurad av sin make och chef Bo Kronborg som hellre förefaller samarbeta med de två pensionerade "gubbarna".
Hämnden är min är Gösta Unefäldts fjortonde polisroman om de populära poliserna i Strömstad. Gösta Unefäldt var 83 år när han skrev denna bok (hösten 2009). En imponerande prestation.

Här finns också noggranna beskrivningar över natur och fisketeknik. Hur man steker nyfångad fisk och hur man packar en ryggsäck inför en lång vandring. Hur man överlever när man ensam på fjället träffar på en björn med unge. De tre vännerna provar fina whiskysorter och läcker mat och lär ut hur man gör en utmärkt gravlaxsås.
Men här finns också berättelser om kärlek, dock mest olycklig sådan, som får katastrofala slut.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.

Blogg om förra boken Högt spel som kom 2007.        Jean Bolinder recenserar boken i DAST

Mordgränd?

2010-03-13   Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan

Boken är spännande och underhållande men är ingen av de bättre Stig O Blomberg skrivit. Boken innehåller mysterium som man inte blir riktigt klok på. Vem är Åke Mellman, forskaren och filosofie doktorn? Är han egentligen riktigt klok? Han är mycket manipulativ och spelar ett farligt spel med människorna omkring sig, kanske för att de påminner om personer från hans barndom. Är Helena Bruwek Mellmans dotter? Vill han hämnas på hennes betydligt äldre make därför att hans egen far skilde sig och gifte sig med en yngre kvinna? Hur och med vems hjälp dör Richard Gunter på sjukhuset?
Vacker som en docka tyckte alla att Helena Bruwek var. Men varför hade hon gift sig med en så gammal man? Varför höll de sig alltid undan? Paret Bruweks uppförande hörde everkligen inte hemma i Mårdgränd i Jägaruddens radhusområde. Man beslutar sig för att bevaka det omaka paret och så börjar det hända saker. Helt andra än de man förväntat sig emellertid. Liksom i hans förra bok, "Clownen", handlar även denna om samhällets reaktion på personer som är annorlunda och bryter mot normerna. Även denna bok har ett stort persongalleri. Läs här!
I en efterskrift säger författaren Stig O Blomberg att Mårdgränd har "vissa ytliga likheter" med Mjärdgatan där han bor och att Jägarudden har likheter med "vårt, område", Fiskarhöjden. Och där hålls också en årlig kräftfest som just 1982 råkade hållas i ena garagelängan. Men människorna där är alla "mycket sympatiska personer".

Clownen vållar oro och död på Vindnäset

2010-03-03   Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan

Under hela 1990-talet där mina döttrar sålde jultidningar, beställde jag "Årets deckare" ur jultidningskatalogerna. Tyvärr gick Stig O Blomberg bort 1999, men innan dess hade han skrivit minst en deckare om året som Semic gett ut i serie. Alla dessa handlade om Olle Villner - från 1984 till 1999 - och de var alla trevliga att läsa. Innan dess skrev han emellertid också andra böcker bland andra "Clownen", 1980 och "Mårdgränd," 1983.
Clownen utspelar sig på Vindnäset, en holme som har ca 800 invånare varav de flesta är högutbildade och har gott ställt. En guldkust! Plötsligt sprider en clown skräck bland de boende som rill en början vill lösa problemen själva utan att dra in utomstående men när det till slut en person dör måste polisen kopplas in. Kent Alm, är med redan här, som ung polisinspektör men det är kommissarie Fredman som till sist lyckas avsköja Clownens identitet.
Det burgna "överklassghettot" Vindnäset var - åtminstone på ytan - idel penningklirrande harmoni, och när clownen först dök upp kunde ingen ana att det som mest verkat som ett barnsligt upptåg snart skulle övergå i en mardröm. Den egendomliga figuren med det kritvita ansiktet och den groteska kostymen dök upp och försvann, spårlöst som ett hjärnspöke, och spred förvirring som mycket fort övergick i isande skräck.
Jag har haft denna bok länge men inte "trott" på den. Nu upptäcker jag att det är en av Blombergs bästa deckare. Boken har ett mycket stort persongalleri. Läs här!
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.
Stig O Blomberg, journalist och författare, 1922-1999, är en mycket intressant sajt som hans son, Anders O Blomberg, har gjort.

Motivet är mord

2010-02-15  Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Edward Werners, pseudonym för Nils Edward Werner Lundgren, kriminalroman "Motivet är mord" kom ut 1958. Det är en klassisk pusseldeckare där det gäller att hålla reda på inte bara det stora persongalleriet, med mycket detaljrika personbeskrivningar, både av män och kvinnor, utan också alla förflugna ord och anspelningar som pekar framåt på mordgåtans upplösning.
Morduppslaget är från Franska revolutionens dagar då Charlotte Corday d'Armans dödade Marat i hans badkar. Konstnären Evan Allmander hittas död i sitt eget badkar på natten efter firandet av hans första framgångsrika vernissage. Många är misstänkta både inom familjen och vänkretsen. Boken utspelar sig i genuin Stockholmsmiljö.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här. Baksidestexten här.
Edward Werner är pseudonym för Nils Edward Werner Lundgren.
Tidigare blogg om böcker av Edward Werner: Mord på hand. Han har skrivit en tredje bok, "Räddad för att dö", 1958 som jag ska införskaffa och läsa vid lämpligt tillfälle.
Boken utspelar sig i genuin Stockholmsmiljö. Konstnären Evan Allmander hittas död i sitt eget badkar på natten efter firandet av hans första framgångsrika vernissage. Många är misstänkta både inom familjen och vänkretsen.
Kommissarie Birger Åberg letar länge på olika vägar och i varierande Stockholmsmiljöer efter lösningen till hur och varför Evan Allmander dött. .

Bunker

2010-02-04  Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

För nästan precis ett år sedan läste jag Andrea Maria Schenkels debutbok "Mordbyn" som kom ut 2006 och fick pris som årets bästa översatta deckare av Svenska Deckarakademin. I år har hon skrivit boken "Bunker" som är svårare att ta till sig, men lika spännande och läsvärd som "Mordbyn".
Historien börjar med att en man kliver in i en biluthyrningsfirma några minuter före stängningsdags. Därinne vid disken står en kvinna som heter Monika.
Mannen som visar sig heta Dimitrij vill ha pengar. Han vill ha nyckeln till kassaskåpet. När han inte får det överfaller han kvinnan och för henne till en nedlagd gammal kvarn i skogen; Bredvid kvarnen finns en bunkerbyggnad. Kvinnan låses in.
Dimitrij föddes i Naila, en liten tysk by på gränsen till Tjeckoslovakien, i forna DDR. Fadern var fängelsekund och suput. Misshandlade sin fru och son.
Monika har ständigt mardrömmar om att hon har dödat sin lillebror Joachim. Hon vill gärna inbilla sig att det är Dimitrij som dödat Joachim och kallar honom pedofil och brodermördare. Precis som i boken "Mordbyn" är verkligheten (delvis) en annan, banalare och brutalare. Verkligen en bra bok om man läser den långsamt, med eftertanke och allt som står mellan raderna. Ingen "bladvändare" precis. Och det är en god kritik. Jag har redan beställt hennes andra bok "Fallet Kalteis", 2009.
Läs storyn (på egen risk) här.
Recensioner:
Magnus Persson i SvD "Svärta utan nyanser berör inte".
Nils Jernelius i Tidningen Kulturen "Klaustrofobi".
Mats Dahlberg i NWT "En man, en kvinna och en bunker i skogen". "Det gör "Bunker" till en av 2009 års bästa kriminalromaner"

Om Anna Maria Schenkel. På bokförlaget Ersatz .
Min blogg om Mordbyn.

Mord på biblioteket

2010-02-02  Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Jag har tidigare (oktober 2008) skrivit om Elise Dufva och hennes bok "Döden öppnar dörren" som kom 1956. Det var hennes andra bok. Hennes första skrev hon 1952. Den heter "Mordet på Cristina". Elise Dufva som är pseudonym för Gurli Taube.Gurli Taube levde mellan åren 1890 och 1980 och var en välutbildad akademiker, fil. lic..Hon arbetade på Uppsala universitetsbibliotek och publicerade många lärda historiska verk. Deckarna handlar om en ung bibliotekarie Aina Björkfors, hennes familj och hennes vänskap med poliskommissarie Birger Allén. Birger Allén har hjälp av sin stiliga och välbyggda assistent poliskonstapel Dumont.
"Mordet på Cristina" handlar om morde på en bibliorekarie, Vera Magnusson, på Cristina-biblioteket i Uppsala. På biblioteket finns donerat en ovärderlig samling, den Grawenschiöldska, av bl a gravyrer och kopparstick. Vera Magnusson upptäcker att flera av dessa försvinner från biblioteket. Hon misstänker en av sina kolleger
och tar henne på bar gärning vilket blir hennes öde. Hennes banekvinna visar sig vara en verklig massmörderska som bokstavligen går över lik för att nå sitt mål i livet, bli vara förmögen och framgångsrik. En bra beskrivning av en känslolös psykopat, vacker, elegant, kan föra sig väl och blir omtyckt av alla. Fina och detaljerade personbeskrivningar.
Det är första gången som Frälsningsarmén är med i en deckare.
Läs mer om bokens innehåll här. Läs den avslöjande storyn här.

Folke Mellvig, thrillerförfattaren från 60-talet

2010-01-21 Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan  För fyra år sedan

För flera år sedan läste jag många av Folke Mellvigs kriminalromaner från 1950-talet. Många handlade om Hillmans Detektivbyrå. på Norrlandsgatan i Stockholm. Om John Hillman, Kajsa Larsson som sedan blev hans fru om den unga medarbetaren och flicktjusaren Freddy Sjöström. Myndighetspersonerna var ofta kriminalassistent Sune Örgren o kriminalkommiassrie Karlgren. De tidiga böckerna hade en lättsam och humoristisk ton. Flera av den har filmats och är verkliga klassiker: Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen, alla regisserad av Arne Mattson.
Det fanns och finns flera deckare av Mellvig som jag inte kunnat få tag på via biblioteket. För några veckor sedan hittade jag emellertid tre stycken som jag köpte på Bokbörsen.

Det är Brott i paradiset (1961), Dödens mannekänger (1968) och Gengångaren (1972). Alltså böcker av senare datum.
Här har kapten John Hillman och hans detektivbyrå försvunnit. Böckerna är mer av thrillerkaraktär
särskilt hans sista bok "Gengångaren" är av det slaget. Gemensamt är att de har unga kvinnor som huvudpersoner; Eva Malmborg, som lovande kriminalreporter (Brott i Paradiset), TV-producenten Pi Nyberg i "Dödens mannekänger" och Kerstin Hallberg, chefssekreterare på Tillmanindustier. Den senare ensamstående mamma med två barn.

De har alla tre varit en njutning att läsa, spännande och underhållande.
Min startsida för Folke Mellvig. Sammanfattningar av några av hans böcker.

Välskriven 60-tals deckare

2010-01-06 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan   För fyra år sedan

För fem år sedan läste jag två av Eugen Holmbergs kriminalromaner från 60-talet. Nu har jag fått tag på den tredje som heter "Någon måste lämna båten". Den är den klart bäste av de tre och det är beklagligt att Holmberg inte fortsatte att skriva. Han var i femtioårsåldern när han skrev sina böcker och borde rimligtvis ha kunnat hinna med många fler. Goda exempel på att skriva deckare ända upp i 80-års åldern är Jan Mårtenson och Gösta Unefäldt. Eugen Holmberg var konstnär och ansågs ha "fint sinne för nattligt skuggspel och avslöjande dagsljus" både på duken och i boken. Men han ansågs också ha en "anmärkningsvärt initierad kännedom om polisrutinen" som i alla tre böckerna uttrycks genom kommissarie Torgny Frank ioch kiminalassistent Eli Olsson.
Där finns mång målande och ordrika beskrivningar av miljöer och människor. Holmberg är en författare som väl behärskar språket. En mycket bra genomarbetad intrig. En njutning att läsa "Någon måste lämna båten".
En advokat är gift sig med en rik kvinna. Hans fru föll för den charmiga, amoraliska konstnären. Hon ville skiljas och då skulle det uppdagas att Egon Nyström genom huvudlösa aktiespekulationer förskingrat sin frus farsarv på en dryg halvmiljon. En advokat som i sitt yrke har försnillat anförtrodda medel. Det blev för mycket. Han måste göra sig av med båda. Eugen Holmbergs startsida.

Döden på vandring

2010-01-01 Böcker, deckare

För ett år sedan   För två år sedan  För tre år sedan

Man måste tycka om den lappländska vildmarken, och det i blåst och snö, för att få en stor behållning av den här boken.. Klart sämst av de sju Hövenmark-deckare jag hittills läst. Boken har ett mycket märkvärdigt slut. Mördaren dog innan offret. Bra vävd intrig men för mycket vandring och som vanligt kvasipsykologi och moralpredikande. Gudrun Frisk är nybliven änka sedan hennes make sedan 30 år, Emil Frisk, avlidit. Hon får ihop det med vännen och polischefen Vilhelm Lundberg under vandringen men dock inte mer än att de förblir särbos.
M/S Storlule lägger till vid bryggan i Vaisaluokta, Sjöfallsledens slutpunkt. Det är en lördagseftermiddag i senare hälften av augusti. Bästa tider för fjällvandringar, menar många. Så också för de åtta personer som stiger av här. De utgör ingen organiserad gemensamhetsvandring. Två män med beslutsamma ansikten tycks hänga samman. Deras samtal och åthäver visar att de själva räknar sig som riktiga fjällrävar. Två andra verkar vara ensamvargar som kanske sökt sig till fjällvärlden för att finna ensamhet och tystnad. Ett yngre gift par verkar knappast översvallat nyförälskade. Så finns det ett äldre par som fjällrävarna en smula överlägset småler åt. Ska de verkligen orka trampa de dryga många milen genom Padjelanta till Staloluokta?
Ingen anar att det finns en mördare och ett mordoffer bland de åtta. Allra minst offret. Ingen anar att mördaren kallblodigt tänker följa sitt byte till rätta tillfället kommer. Det tillfälle han väntat på länge.
I Låddejokks skumma virvlar drunknar en av vandrarna. Olyckshändelse eller mord? Om det var mord, var det rätt offer?
Bilder på författaren Nils Hövenmark och på hans dotter Anna Hövenmark som bl a upplyst mig om att familjen hade sommarviste i Salojaure i Padjelanta när hon var barn. All ledig tid tillbringades till fjälls och efter vad hon minns var det där han skrev första boken. Så visst hade han mycket bakgrundskundskap för "Döden på vandring".
Min startsida för Nils Hövenmark. Sammanfattningar av några av hans böcker.

Kommunaldådet i Svartsele på 70-talet

2009-12-23 Böcker, deckare

För ett år sedan   För två år sedan  För tre år sedan  För fyra år sedan

Nils Hövenmark var en tid politiskt aktiv i Jokkmokk där han levde och verkade som apotekare. Om sina erfarenheter skrev han en bok "Kommunaldådet", 1975, som var hans femte av de totalt tolv han producerade. Den utspelar sig på hösten 1970, sedan socialdemokraterna nyss förlorat sin långa maktperiod.

Kommunalrådet Victor Swenson hade varit Svartseles starke man under tjugo år. Men som alla framgångsrika och egensinniga makthavare skaffade han sig fiender. Viskningarna steg, men han fick aldrig klart för sig vilka som fiskade i de grumliga vattnen.
Viskningarna blir till förtalskampanjer och inför valet 1970 drabbas hans parti av en ödesdiger splittring. En grupp bryter sig ut och bildar Fria Framstegspartiet, "effeffarna". De blir valets segerherrar. Socialdemokraterna förlorar en tredjedel av sina mandat. Trött och besviken lämnar Victor Swenson politiken. Efter honom kaos.
Arbetarkommunens ordförande, Leo Lindmark, är Swensons självskrivne efterträdare som kommunalråd. Men egensinnige vpk-aren Artur Strömkvist sätter en käpp i hjulet. Framstegspartiets ledare Ossian Olovsson, blir i stället vald.
Hatet växer mellan "effeffarna" och "gammelsossarna". Kommunalfullmäktigesammanträdena urartar och fylls av personangrepp, beskyllningar och insinuationer. Emil Frisk, som av en slump blivit den nye fullmäktigeordföranden, klarar situationen dåligt. Victor Swenson sitter som åhörare och lider av sin kommuns förfall.
Illasinnat förtal flyger kors och tvärs genom samhället. Men när en av de ledande politikerna försvinner och sedan hittas mördad, då tystnar alla röster. Polischefen Vilhelm Lundberg får ett svårt arbete bland all skuldmedveten "tystnad som tiger".
Förra lästa boken av Nils Hövenmark, "Ett mord i kvarten". Min startsida för Nils Hövenmark. Sammanfattningar av några av hans böcker.

Erlendur Sveinsson, en bra läsupplevelse

2009-12-04 Böcker, deckare

För ett år sedan   För två år sedan  För tre år sedan

En kvinna som heter Solveig inledde ett förhållande med sin bästa väninnas make. Ett förhållande som slutar med en förskräckelse. Mannen dog, han drunknade i Tingvallasjön. Frågan är hur stor del hustrun hade i olyckan. Och hur mycket skuld deras dotter tog på sig. Bästa väninnan Karen hittar María död i sommarstugan vid Tingvallasjön.
Det är den isländske författaren Arnaldur Indriðasons nyutkomna bok på Svenska. Den heter "Frostnätter" (Harðskafi, 2007) men kanske rubriken "Hypothermia" hade passat bättre. Så heter boken på engelska och den säger nämligen en hel del om handlingen.

Detta är den första boken som nästan helt ägnas den excentriske kommissarien Erlendur Sveinsson. Hans arbetskamrater Sigurður Óli och Elínborg lyser med sin frånvaro. I stället kommer hans familj Eva Lind och Sindrei Snæer närmare. Och Erlendurs ständiga trauma kring hur hans yngre bror för mycket längesedan försvann i snöstormen. Erlendur letar varje år på fjället efter hans döda kropp.
Jag har läst alla hans fyra tidigare böcker som översatts till svenska, Vinterstaden, Glasbruket, Kvinna i grönt, Änglarösten och Mannen i sjön.

Recensioner:
Lotta Olsson i DN, "otäckt spännande".
Lennart Högman i DAST Magazine, "Arnaldur Indriðason kommit tillbaka till sin tidigare skrivarstandard".
Ulla Strängberg i VF "Frostnätter har allt en bra deckare ska".

Norstedts förlag.
Boktoka gillar inte boken alls.
Hans Perssons blogg Du är vad du läser.

Greppet

2009-11-23 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan  För tre år sedan

"Greppet" är Bodil Mårtensson tionde deckare sedan hon började 1999.
Den är för lång så man är nära att tappa intresset alltemellanåt trots att den har två händelseförlopp som båda är helt unika för genren. "Greppet" är berättelsen om två mänskliga monster på fri fot mitt ibland oskyldiga. Båda med en förklaring men inte någon som helst ursäkt. Inte för att skoningslöst leka gud med aningslösa offer. Båda mördarna, eller rättskiparna, använder sig av begreppet "Greppet". För för detta IRA-terroristen Liam James del är det kommandot som får hans kamphundar att gå till attack mot ett försvarslöst offer. För sjukpensionären som kallar sig Triton är det taget om vristen med vilket han drar ner aningslösa simmare i djupet till en säker död.
Recension i DAST Magazine av Monica Lindström. Läs bokens baksidestext.
Senaste lästa bok av Bodil Mårtensson är Brottskod 09. Författarens hemsida.

Ett mord i kvarten

2009-11-03 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan  För tre år sedan

Jag började läsa Nils Hövenmarks kriminalromaner för drygt fyra år sedan. Jag kallade min blogg för "Skam och skuld bland mediciner och gifter". Titeln var inte en slump eftersom författaren länge arbetade som apotekare, jag han hade tidvis själv ett apotek. Hans andra bok "Döden på apoteket" utspelar sig på apoteket Vargen i Sundå i Norrland, krigsåret 1942. I bok nr fyra "Ett mord i kvarten" som kom ut 1974 är vi åter i Sundå, nu på lokalradion, där en person dör i direktsändning, i "Nord-Kvarten" kvart över sex. Första gången i svenska deckare efter vad jag vet.
1942 var det fenemal i konjaken, nur är det stormhatt i whiskyn.
Den då 19-åriga apoteksbiträdet Lisa Nordkvist är nu över 40 år, ogift, och telefonist och skrivbiträde på radion i Sundå.
Stadsfiskalen Vilhelm Lundberg är fortfarande med, efter 20 år, stadsfiskal i Sundå, medan kriminalöverkonstapeln Sune Eklund avancerat till kommissarie.
Gudrun Frisk har fått en ersättare i Greta Olausson, moderlig, frånskild, intresserad av jämnåriga män.
Var ligger Sundå? Någonstans mellan Sundsvall och Luleå, kan man gissa. Sundå är residensstad i Mellanbottens län. Troligen också biskopssäte i Sundå stift. Skolor finns av skilda slag och nivåer. Två dagliga tidningar, konservativa Subdå-Tidningen och Bottniska Folkbladet, språkrör för gråsossarna. Sannolikt finns det också distriktskontor för Sveriges Television och Sveriges Riksradio liksom lokalradio, Radio Mellanbotten.
Blir lite spännande på slutet eftersom man inte kan avslöja intrigen. En verklig pusseldeckare är "Ett mord i kvarten". Läs kompendiet här.
Presentation av författaren på Norrbottensförfattare.se.
Om Nils Hövenmerk på Wikipedia.
Denna bok har Pernilla på Anderslövs bibliotek ordnat till mig från Bibliotekshögskolan i Borås.
Nästa bok av Nils Hövenmark, "Kommunaldådet" har jag köpt på Nätet via Bokbörsen, av Staffan Eriksson.

De sju dödssynderna

2009-10-27 Böcker, deckare

För ett år sedan

"De sju dödssynderna" är den nionde av de äldre svenska deckare jag upptäckte att jag hade olästa i min deckarbokhylla vid en genomgång och katalogisering i juni månad, Okända deckare dyker upp i hyllan Olle Ekberg, född 1905, har bara skrivit denna bok. Ja det vill säga, han har bara skrivit denna pusseldeckare som kom ut på Rabén & Sjögrens förlag 1968. Däremot har han publicerat flera läroböcker för yrkesskolan inom området Materiallära. Det är hans specialitet och det framgår naturligtvis även i hans deckareförsök.
Det är en seriös och moralisk bok, vilket ju framgår av titeln.Boken är full av ledtrådar som nog kommer att leda någon vart. Boken utspelar sig i den lilla staden Oskarsvik som får antas vara en mix av Oskarshamn och Västervik. De sju dödssynderna hjälper de två deckarna, kriminalassistenten Klas Björkman och ordningspolisen John Felix, att komma fram till motivet för de två giftmorden. Det är den gamla kaliumcyaniden som kommer till heders igen. Liksom det latinska ordspråket "Homo sum, humani nihil a me alienum puto".
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.

Döden på Karolinska på 50-talet

2009-10-02 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan

"Skönt att hon är död" är den åttonde av de äldre svenska deckare jag upptäckte att jag hade olästa i min deckarbokhylla vid en genomgång och katalogisering i juni månad, Okända deckare dyker upp i hyllan. Det är på Karolinska Sjukhuset, "Karro", i Stockholm, det tilldrar sig.
Maj Britt Källback har bara skrivit denna bok. Boken publicerades i Bulldog-serien, en kvalitetsserie, där olika länders mest intressanta kriminalförfattare presenteras med sina bästa böcker. Boken kom ut 1978 men utspelar sig 1959, året då "tidningen är full av bilder på den "trubbnosige" boxarn (Ingemar Johansson) som ska gå en viktig match i New York". Där finns andra tidsmarkörer som gör en 40-talistläsare nostalgisk. De tittar på "Stora famnen med det nya fyndet Siv Malmkvist".
Författarinan utbildade sig till sköterska på den tid, då översköterskan var en drottning och envåldshärskare över salarna. Hon är alltså väl förtrogen med den miljö till vilken handlingen är förlagd.
Den är mycket fysisk och kroppslig där sköterskorna kallar sakerna vid sina rätta namn utan att blygas. Källback är född i Värmland men flyttade till nordvästskåne där hon bor i dag i Hanaskog 78 år gammal. "Fru Sörman" är barnfödd i det vackra Göinge och "Ester" som kommer från Säffle har en syster i Knislinge. Det är en klurig pusseldeckare med falska och äkta spår. Man tänker gärna på Ulf Durlings första böcker från 1970-talet.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.

Mästerlig Varggrop i Torsås

2009-10-11 Böcker

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Eddie Fransson, som i Måns Ripas debutroman "Skarvar", begår flera allvarliga brott i Kalmar trakten men lyckas undkomma till varmare nejder med en rejäl summa pengar, återkommer till hembygden i författarens senaste (sista?) bok, "Varggropen". Fransson har maffian i hälarna sedan han som kurir lurat dem på både pengar och bankkonton i Schweiz. Men de två utskickade torpederna blir själv skjutna av Fransson som dumpar liken i Varggropen.
Vendela Karlsson, för tillfället praktikant på Kalmar stadsbibliotek, känner igen Fransson som den nynazist som hennes "Ung revolutionär Vänster" slogs med några år tidigare. Hennes nom-de-guerre var då Jessica Bengtsson.
Kommunalrådet Rolf Daneslätt (s) och oppositionsrådet Bertil Sigurdsson (c) i Torsås kommun nappar gärna på förslag med löfte om internationellt (kinesiskt) investeringsstöd för att bygga ett jättekasino på Garpens Fyr! De blir lurade av en mycket ohelig allians bestående av Karlsson, Fransson och torpedernas uppdragsgivare Peter Dahlberg som snor åt sig 75 miljoner kronor från kommunen. Men till slut blir det hongkongkineserna som får bekosta kalaset och då blir det pengar över också för det såta paret Daneslätt och Sigurdsson med familjer som kan pensionera sig på ett soligt Mauritius.

Vendela Karlsson är en småländsk Lisbeth Salander. Boken är en blandning av Jönssonligan och Lisbeth Salander.
Det går snabbt, med snabba kast mellan avsnitten.
Lättläst, spännande, välskriven, bra språk, Man vill inte släppa den ur händerna. En liten smal, ung tjej, som tidigare togs om hand av barnavårdsnämnden, skärp och manipulativ, duktig på datorer och nummerkonton på Internet, tar till våld mot samhällets fiender men kan också bli hjälpsam och visa ömhet mot de som skadat sig och behöver hjälp. Det är Vendela Karlsson, assistent på Stadsbiblioteket i Kalmar, alias Jessica Bengtsson. En underbar mix av Jönssonligan, Lisbeth Salander och kommunalpolitisk korruption och inkompetens. Humor och spänning.
Bild på bibliotekarie i Torsås. Kan detta var verklighetens Vendela Karlsson?

Förlagets hemsida.   Måns Ripas Blogg.  Artikel i Östran.   Nyheterna.net.   Strahlerts blogg.

Mord i maj

2009-09-21 Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan  För fyra år sedan

Detta är den sjunde av de äldre svenska deckare jag upptäckte att jag hade olästa i min deckarbokhylla vid en genomgång och katalogisering i juni månad, Okända deckare dyker upp i hyllan.
Viveka Starfelt, född i december 1906, död i februari 1976, var en svensk författare och översättare. Hon romandebuterade 1938 med Narkissos. Starfelts romaner utspelar sig i allmänhet i intellektuella, borgerliga kretsar. Ett återkommande motiv i dem är en ung kvinnas psykologiska utveckling från ångestfylld självupptagenhet till större mognad och självkännedom. Se vidare Wikipedia.
Denna mognad uppnådde hon tydligen som pseudonymen Monica Franck. I boken "Mord i maj", 1955, beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen, Märta Robson, så här: "Hon var trettiosex år och hade aldrig i sitt liv varit allvarligt sjuk, deprimerad eller ur balans, hade aldrig känt psykisk trötthet, aldrig ett ögonblicks leda inför livet. Hon var verkligen lycklig" (139)
En ung, vacker kvinna, Ingegerd Roslin, hittas skjuten i sin systers lägenhet på Valhallavägen. Hon har flera makar och älskare bakom sig i livet. Hennes sista blev Ivar Wahlgren. Han är också den som hittade liket. Han är mycket orolig för att bli misstänkt. Ivars syster Märta Robson åker därför till Stockholm för att försöka göra vad hon kan för att få mordhistorien uppklarad. Misstänkta är alla som kände till att Ingegerd höll till vid Valhallavägen. Personalgalleriet består av målare, romanförfattare, lyriker, tre vitt skilda människotyper.
Det är en riktig pusseldeckare på 50-tals manér Förebilder är Lord Peter Wimsey, Hercule Poirot och miss Marple. Men pusslet innehåller för många divergenta trådar svåra att följa. Viveka Starfelt är en i raden som tror sig om att kunna skriva kriminalromaner utan att lyckas.
En annan person i Sverige som har läst samma bok som jag i februari i år är mer positiv, "Det här är en typisk, lättsamt skriven och underhållande 50-talsdeckare". Deckarsidorna. Och ger boken 6 poäng, själv kan jag inte sträcka mig längre än till två poäng.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.

Det lömska nätet

2009-09-14 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan

Är Helen Turstens senaste bok. Hon är en av 2000-talets ny svenska deckarförfattarinnor. I den åttonde boken om kriminalinspektör Irene Huss, Det lömska nätet, tar Helene Tursten upp det mycket aktuella ämnet nätgrooming. Två tonårsflickor har mördats efter att ha kommit i kontakt med en okänd person via nätet. Samtidigt ska "Cold-case" gruppen reda ut ett flera decennier gammalt brott. Man kan säga att boken har två parallella fall. Det som binder ihop dem är mäns sexualitet, ä ena sidan pedofili och å den andra homosexualitet. I båda fallen blir konsekvenserna fatala med både mord och självmord som följd.
Boken handlar mycket om Irenes relationer till sina arbetskamrater, om intriger, karriärjakt, hets och stress, om hennes man Krister som arbetar på en restaurang och om deras barn Jenny och Katarina. Och om hennes mamma Gerd som faller i badkaret och inte kan resa sig. Hon hamnar på sjukhus med bruten lårbenshals och skador i huvudet. Där dör hon utan att Irene hinner vara närvarande.
Internet är farligt, det är en lömsk hydra som bara växer. "Nätet är ett monster som lever sitt eget liv och växer med svindlande hastighet, bortom alla mänskliga och juridiska lagar och regler".
Boken lockar inte till läsning av mer av samma författare.

Om författaren på Wikipedia, Presentation på Piratförlaget.
Recensioner: Svenska deckarakademin, Deckarhuset och DAST Magazine.
Läs storyn på egen risk här.

Den poetiska hunden

2009-09-08 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För fyra år sedan

Kalmarförfattaren Tomas Arvidsson har gjort det igen, skrivit en ny snäll deckare med mycket humor och ironi. Humor, fräckhet och företagsamhet, ställs mot ärlighet och godtrogenhet. Han förmår skapa underhållning och spänning helt utan inslag av blodiga mord, organiserade brottslingar, lik från andra världskriget som hittas av en slump eller pedofiler. I hans böcker lyser också frånvaron av skuld och skam och andra religiösa fenomen.
Tre år efter sin senaste bok, Andras pengar, 2006, återkommer Tomas Arvidsson i höst med "Den poetiska hunden"
Det är hans tolfte bok sedan starten 1975 med serien om studierektorn Jan Bertilsson, "Enkelstöten". Bertilsson var med från och till t o m den tionde boken. Då blev han "upptagen på annat håll". Nu finns han bara med som föredöme som god chef i skrönor berättade av hans tidigare sekreterare, Lisa Dahl, numera arbetskamrat till försäkringsutredaren Karolina Jonsson.
Plats: Kalmar med omnejder.
Brotten: a) Rån av värdefulla tavlor för 9 miljoner kronor från Konstmuseet i Kalmar. b) Frimärkbedrägerier. Kenneth Lind luras att köpa ett falskt gult, tre skilling banco frimärke, om än en mycket välgjord kopia. c) Värdetransportrån av exklusiva vitvaror från lastbilar på rastplatser.
Gärningsmän: a) John Frithiof Gary Sven Mattsson, kallad "Svenne", 38 år, säkerhetsexpert och egen företagare, 29 år, Kenneth Lind också han säkerhetsexpert med specialisering på kassaskåp, numera seriös frimärkshandlare. Trion blir komplett med Kenneth Linds farsa, 65 plus sådär, farfar och fixare. b) Carl Schmidt, alias Erik Johansson  c) "Vita Ligan" som leds av exmaken till Karolina Jonssons chaufförassistent Anna Nilsson.
Kenneth Lind gör allt för att skapa en "romans" mellan sin frus syster Maria och Svenne Mattson vilket får blodet att isas i Svennes ådror. Inte för att hon inte är snyyg, snäll och intelligent. Nej, det är friheten han inte vill lämna. Men innan bokens slut fäster han sig vid en liten valp av rasen irländsk varghund.
Läs bokens kompendium här.
Recension i Barometern, och bloggaren Nisse Scherman ger boken fyra tomteluvor. Jag ger den åtta poäng av tio möjliga. Exempel på 10-poängare.

Mord på hand

2009-08-28 Böcker, deckare

För ett år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

En Stockholmsroman med många miljöbilder särskilt kopplade till bokens huvudperson kamreren på Tone-Film, Börje Dahls långa promenader. Boken heter "Mord på hand", föfattare är Edward Werner och kom ut 1953 på B. Wahlströms bokförlag.
Tidstypiskt är att han möter Glokar Well spänstigt trampande förbi på sin cykel. Glokar Well, pseudonym för Oscar Söderlund (1892-1965) var sportjournalist i Stockholms-Tidningen och ordförande i Svenska Boxningsförbundet 1931-1955, Wikipedia. Medan Narkotikapolisen Carl Marsh Detective-Lieutenant från Los Angeles i cyklisten igenkänner Doktor Woxman, nobelpristagaren i medicin 1952 och utvecklaren av antibiotikan streptomycin, Wikipedia.
Cigaretter i mångder liksom feta cigarrer röks i alla miljöer och stora groggar intas regelbundet både hemma och på krogen. Att beställa in några "sju och en halvor" gin med is och en flaska tonic är inte ovandligt eller stora whisky groggar. Börje Dahl an ringer upp Norrmalms och beställer varor för hemleverans. Han lagar till sparrissoppa och sjötunga. Och i väntan en liten råbiff på finmalen köttfärs, nersköljt med ett glas whisky. Börje Dahl tycks ha gott om pengar. Börje Dahl irriterar många med alla sina kvickheter men kan inte rå för det.
Mycket god underhållning, fin beskrivning av Stockholm för 50 år sedan. Lika mycket en vacker kärlekssaga som en amerikank gangsterskildring med en psykopatisk mördare.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.
Edward Werner är pseudonym för Nils Edward Werner Lundgren. Han har skrivit två deckare till: Motivet är mord, 1958 och Räddad för att dö, 1958.
Det finns en invecklad intrig som är intressant och spännande att följa. Som vanligt ligger emellertid sanningen närmare verkligheten. Det gillar jag, författaren får gärna luras.
Det finns en person i boken med en viss betydelse. Han är dansk och heter Volmer Jensen. Bland mina samlade böcker hittar jag en bok som heter "Hotad till livet" och kom på bokförlaget Gefion 1948. Författare är Boétius-Wolmer, vilket visar sig vara pseudonym för en dansk författare, Erik Volmer Jensen. Sådana slumpartade fenomen råkar jag ofta ut för.

Blekna lilla stjärna

2009-08-23 Böcker, deckare

För ett år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Ännu en deckare från det goda svenska sextiotalet. Inga Hammarströms bok "Blekna lilla stjärna" från 1967.
Hon skriver en mycket omväxlande, nyansrik och utvecklad svenska. Det är konstigt att hon bara skrivit två kriminalromaner. Kanske är det en pseudonym för en författare mer produktiv på andra områden.
Vi låter bokens huvudperson Lena Malmstöm komma till tals. Hon är är skulptris men försörjer sig på att göra mosaikgolv och - väggar. "En poliskommissarie med sorgflor på stämbanden ringde tidigt i ottan och talade om att jag blivit mördad. Det tog mig och kommissarie Bergfeldt drygt en kvart att bringa klarhet i det hela. Till slut hade det dock gått upp för oss att om det låg en ung kvinna mördad i min ateljé, som såg ut ungefär som jag men några miljoner vackrare, så var det inte jag utan min berömda tvillingsyster, skådespelerskan Mari Mark".
Mari Mark hade kommit med idén, att under en vecka skulle hennes syster Lena spela hennes roll vid den fransk-svenska filmfestivalen. Under tiden skulle Mari Mark resa upp till den norrländska gruvstaden, där det fanns en person som kanske skulle bli Maris man.
Vem var denne man, och var det han som hade bragt Mari om livet? Men varför skulle han i så fall ha följt efter henne ner till Mellansverige? Mordet hade mycket lättare kunnat ske i hans hemstad. Kunde mördaren ha tagit fel - hade han trott att Lena var hans offer? Frågorna hopade sig över Lena och kommissarie Bergfeldt innan den förbluffande lösningen på det gåtfulla dramat uppenbarade sig. Boken knyter an till nazismen och krigsförbrytelser under andra världskriget.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.
Inga Hammarström gjorde en lyckosam debut med "Hur blev hon stum?" I sin nya bok visar hon sig på nytt som en rapp och säker berättare med ett gott handlag inte minst i skildringen av norrlandsmiljön och med ett fast grepp om den uppfinningsrika och laddade intrigen. Man får en målande personbeskrivning av kommissarie Bergfeldt som har så svårt att få fyr på sin stinkande pipa, av politikern Martin Lundmark och av norrlänningarna.
Tidigare blogg om Hammarström: Hur blev hon stum?

Cuba Red

2009-08-14 Böcker, deckare

För ett år sedan För tre år sedan

Det är raffel på högsta nivå i denna Helsingborgskvinnan Bodil Mårtenssons sjätte kriminalroman från 2005. Den handlar om kriminella motorcykelgäng, torpeder och internationell brottslighet. Samtidigt som dessa terrorister är hänsynslöst farliga mördare så presenteras många av dem nästan som ett slags töntar och det kanske de också är.
"Cuba Red" är en helsvart, stor och muskulös man som just rymt från ett fängelse i Florida. Han är kuban och härstammar från svarta slavar som kom från Afrika till Amerika. Han får hjälp med att rymma av Toni Tong, svenskt adoptivbarn från Vietnam, som heter Toni Anders Abrahamsson.
Torpeden i undre världen Jonas D har ett kontrakt från Toni Tong på att döda "snutjäveln" kommissarien Joakim Hill vid Helsingborgspolisen. Kontraktet är utställt av MC-ledaren Terminatorn på att avrätta Hill. Terminatorn leder MC-gänget Gangsters ute i Lönnarp. Terminatorn var sur på Hill som han ansåg hindrat Gangsters från att få det kommunala kulturbidrag för medverkan i en kulturfestival aom han krävt.
250 000 kr är kontraktet värt. Uppgiften att Toni Tong just rymt från en permission från Kumla orsakar stort säkerhetspådrag i Helsingborg. Joakim Hill får nöja sig med skrivbordsarbete han vantrivs med. Och så är den rafflande händelseutvecklingen igång med ett mycket spännande och dramatiskt slut där även Joakims havande hustru Catharina och deras dotter Bea blir inblandade. Bodil Mårtensson: Läs storyn på egen risk här.
Den senaste boken jag läste av henne var Brottskod 09.
Ny bok, den tionde kommer i år och heter "Greppet".
Läs här om alla hennes böcker.
Författarens hemsida.

Hygglig standard på årets Jan Mårtenson

2009-08-07 Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan  För fyra år sedan

Den produktive Jan Mårtensons senaste bok är hans 37:e om antikhandlaren Johan Christian Homan! Jan Mårtenson fyller i år 76 år (Wikipedia).
Om fjolårets bok, "Dödssynden" instämde jag med recensenten Martin Strand på deckarmagasinet DAST med att önska ”bättre lycka nästa gång” och dessbättre stämde detta. Framför allt har han minskat ner antalet sidor med nästan hundra genom att låta bli att ta med alltför mycket av texter från Wikipedia och andra Internetsajter. som mycket sällan innehåller något intressant. För övrigt är det mesta som vanligt.
Den ene efter den andre förs fram som brottskandidat. Spelet mellan antikhandlaren Johan Kristian Homan - ständigt i den begynnande medelåldern - och chefen för rikskriminalen Carl Asplund går som på traditionellt manér. Homas som alltid finns först på brottsplatsen förhörs av den lokala polisen och blir allvarligt misstänkt men hans kontakter med Asplund ger honom som vanligt fri lejd.
Ovanligt lite om sambon, eller särbon Francine och hennes rika släktingar denna gång. Någon spänning finns inte möjligen en längtan hos läsaren efter att hitta den sista pusselbiten. Eller är det kanske bara en längtan efter att nå slutet och få ägna sig än en annan bok?
Det nya är Tessinska palatset och den inramning detta ger av konstvetare och arkitekter. Och att det pågår en hätsk kamp om en snart ledig professur. Och katten Cleo ger med sitt beteende Homan en insikt som leder till en dödlig upplösning.
Läs den avslöjande storyn på egen risk. Läs kompendiet.

Recensioner:
Jakob Tjernström i Allehanda: Mårtenson har hittat sin nisch i den svenska kriminalromanens lilla helgedom,
Nisse Scherman i DAST Magazine: En ganska tunn mordhistoria,
Fredrik Lindahl i Sundsvalls tidning: Mångsidig och klurig Homandeckare,
Sara Ullberg i Dalarnas tidningar.
Tankar från en samlares hjärna: Nisse Scherman ger bara en tomteluva.

Hemsida för Mårtensons böcker om antikvitetshandlaren Johan Homan.

Hellbergdeckare med tennishistoria

2009-08-03 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan  För fyra år sedan

Efter sexton böcker, med start 1981, med kriminalkommissarie Sten Wall som huvudperson och tre böcker på 2000-talet om de två kvinnliga kriminalinspektörerna Carina Keller och Mona Ceder i den såkallade Loviken serien, kommer i år Björn Hellberg med en ny kriminalromansom som är helt annorlunda. Huvudperson i boken "Den vita döden" är en kvinnlig sportjournalist, Kim Stockman, som av den mäktige förlagschefen Anselm Lorin får ett intressant uppdrag: att skriva en omfattande dokumentär bok om tennis.
Och mycket om tennis blir det i boken. Allt detta är bara utfyllnad. Där finns t o m sju sidor tagna från en annan av Hellbergs böcker "Legendariska gestalter i tennishistorien" från 1979.
Boken är inget att läsa om man inte är intresserad av tennis och Båstad och Bjärehalvön. Den är dock betydligt bättre än Hellbergs fjolårsbok, Nattvandraren", men det betyget säger tyvärr inte mycket. Läs "Nattvandraren går vilse".
Sommaren 1991 blev Kim Stockman uttagen till Båstad för en sammandragning för lovande tennisspelare. Så småningom misstänker hon att någon långt i efterhand önskar tillfoga gruppen största möjliga skada. Den vita sporten förvandlas till den vita döden för de forna lägerdeltagarna, och Kim befinner sig själv i den direkta riskzonen. På tennislägret 1991 i Båstad fanns också hennes tidigare make Morgan Blanck. Tillsammans försöker de reda ut vem som ligger bakom de till synes oförklarliga dödsfallen.

Läs storyn på egen risk. Varning! Läs kompendiet här.
Recensioner:
Magnus Sjöholm i Norrköpingstidningen. "Likt en ordinär Allersnovell.".
Jean Bolinder i DAST Magazine. "Hellbergs klart bästa deckare och därtill en av de bästa svenska kriminalromanerna i år"!
Sara Schüldt i Folkbladet . "Spänning saknas i Hellbergs tennisdeckare".
Bengt Faleij i Västervikstidningen."Det blir väldigt mycket tennis".
Maria Karlsson i Helsingborgs Dagblad. "Björn Hellberg får aldrig skrivkramp".

DN Deckarsommar.
Intervju i Aftonbladet.

Hur blev hon stum?

2009-07-25 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

När jag för en dryg månad sedan gick igenom och katalogiserade en massa gamla deckare hittade jag ett stort antal svenska deckare som jag inte läst. Inga Hammarströms "Hur blev hon stum" från 1966 var en av dem. Året efter skrev hon en annan detektivroman "Blekna lilla stjärna" som jag också har. Inga Hammarström levde mellan 1928 och 1997.
Mycket mer information finns inte att hämta om henne på Internet. Detta får mig att misstänka att hon skrev under pseudonym för en mera känd (manlig) författare. Hon har ett mycket elaborerat språk som gör boken till ett nöje att läsa. Den är full av aforismer och allegorier som "Hon använde sin sexighet som en sekatör med vilken hon högg och röjde" (s 12), "ansikten tomma på uttryck som pingpongbollar" (s. 107) och "kom en att tänka på att det faktiskt tar åratal att bygga upp en perfekt gödselstack" (s. 105).
Där är spänningn och en invecklad intrig väl i klass med gamla klassiska pusseldeckare.En våldsam och spännande avslutning - om än något otrolig.
Vad jag inte för mitt liv kan fatta är vad bokens titel "Hur blev hon stum" anspelar på. Möjligen avses att bokens huvudperson som misstänkte den hon var hopplöst förälskad i för att vara dubbelmördare och narkotikalverantör; då ljuset gick upp för henne att denne man var fransk polis från Interpol på jakt efter just narkotikleverantörer.
(I november 2009 får jag följande kommentar:
Hej Bertil, Jag googlade just mamma Inga Hammarström och ser att du läst och kommenterat hennes böcker. Kul att läsa dina åsikter. Du tycks vara en riktig deckarfinsmakare. Hon skrev inte under pseudonym och var inte man men publicerade bara de två böcker du hittat. Därutöver skrev hon en mängd kriminalnoveller för veckotidningar och tidskrifter. Lisa.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här. Baksidestexten kan läsas här.

Dödsäsong

2009-07-21 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan För fyra år sedan

Maud Sevenius, som är född 1909, skrev en kriminalroman, "Dödsäsong", 1962. Tidigare hade denna läkarsekreterare, utöver medicinska journaler, bara skrivit några dikter och noveller. Tyvärr blev det inte fler deckare från henne sida. Hon hade annars kunnat bli en bra fortsättare av den tradition som H K Rönblom stod för vid samma tid.
Den är i original från Bergs förlag. Den handlar om Lena Sillén som ska fira semester på pensionat Påfågeln på Åland.
Man får i tankarna HK Rönbloms "Död bland de döda". Hans första bok, 1952, om Paul Kennet, som är läroverkslärare och historieforskare, och som också utspelar sig på ett pensionat. Boken har humor, är full av självironi och tydliga personbeskrivningar. Den är full av mord och mordförsök och har en klassisk upplösning där kriminalkommissarie Asp samlar alla inblandade i matsalen och gör en rekonstruktion tills det ena ger det andra och mördaren faller till föga och erkänner.
Läs storyn på egen risk här. Läs kompendiet här.

Manöver med mördare

2009-07-17 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

Det var länge sedan jag läste en deckare som utspelas under en militär repetitionsövning. Det var Jan-Olof Ekholms bok "Pang, du är död" från 1969 där journalisten Göran Sandahl var kvartersmästare i reserven med sergeants grad. Den läste jag för sju år sedan, i juli 2002. Det var en mycket underhållande och spännande bok. Samma förmåga att skriva lättsamt och humoristiskt och samtidigt spännande och dramatiskt har inte Christian Cedell i sin bok "Manöver med mördare" som blev hans debutbok och enda bok och kom 1965. Han är unik med att ha en fänrik som huvudperson och "privatdeckare" och visst är det spännande och särskilt på slutet och intrigen är mycket invecklad och ogenomtränglig men där finns alldeles för mycket militära detaljer och alldeles för många personer även om ett persongalleri underlättar. Där finns också en karta över förläggningen.
Personbeskrivningen är inte heller mycket att skryta med. Maximum två poäng på en tiogradig skala. Cedell är pseudonym för Anna-Britta och Åke Cederberg. Läs gärna baksidestexten.
Läs storyn på egen risk här. Högsta lycka: muck. Högsta njutning: torra strumpor. Högsta önskan: sluta regna. Överväldigande övertygelse: lumpen vidrig - det civila bra.
Författaren finns nämnd under rubriken "Kompetenta deckarförfattare" tillsammans med storheter som Agatha Christie och Bo Balderson. Boken recenseras positivt i bloggen "Käcka deckare" i februari i år.

Mycket miljöbilder
Välinitierat militära inslag. Den gamla kulturbygden. Under framryckningen
Ett mord med ett kompani misstänkta.
Högsta lycka: muck. Högsta njutning: torra strumpor. Högsta önskan: sluta regna. Överväldigande övertygelse: lumpen vidrig - det civila bra.

Brottskod 09 - om perversiteter

2009-06-21 Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan För fyra år sedan

Höstmörkret sänker sig över Ålabodarna och kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kollegor vid Helsingborgspolisen utreder mordet på en ung man som hittats död i slänten ner mot havet. De får fasansväckande inblick i ofattbart mörk, sexslavhandel & trafficking när den är som allra smutsigast. Kommissarie Joakim Hill lyckas i gott sanarbete med sin polischefskollega Harmond Juarés reda ut den skumma handeln och sätta dit både perversa kunder och hallickarna.
Helsingborgsförfattaren Bodil Mårtensson började skriva 1999 och Brottskod 09 är hennes åttonde bok. Ny bok, den tionde" kommer 2009 och heter "Greppet".
" Bodil Mårtensson är en skicklig, intressant och välskrivande författare med psykologisk feeling och moralisk bottensats. Med Brottskod 09 befäster hon sin ställning som en av våra främsta i genren." (Jean Bolinder i hans recension i DAST)
Tidigare böcker av Bodil Mårtensson.
Läs storyn på egen risk här.
Författarens hemsida.
Presentation på Wikipedia   

Okända deckare dyker upp i hyllan

2009-06-18 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För fyra år sedan

Jag håller på med att gå igenom en del av mina tusentals deckare. För att få lite mer plats på hyllorna packar jag ner dem i papperskassar som jag sätter upp på vinden. För att kunna hitta dem i framtiden gör jag en databas i Excel. Under denna njutbara sysselsättning blir jag ständigt överraskad av att hitta svenska böcker som jag inte läst tidigare - jag har ju redan läst över 500 svenska deckare "från Stieg Trenter till Bo Baldersson - och vissa visste jag inte ens att jag ägde. Känns spännande och det skapar ett extra sommarnöje att sitta i solen och läsa okända svenska deckare från mitten av 1900-talet. En för mig helt okänd bok är Maud Sevenius ' "Dödsäsong". Den är i original från Bergs förlag från 1962. Den handlar om Lena Sillén som ska fira senester på pensionat Påfågeln på Åland.
En annnan är "Mördande fakta" av Peter Heiden (pseudonym för Bernt Christophs) på Sörlins förlag från 1954. Den handlar om den unge journalisten Birger Brenner. Christophs har också skrivit "Bevingad död" och "Sista ronden".
För att nu inte glömma Fromhold Rehbinders "Mord i Västköping" på Lindblads förlag 1954, vars "hjältinna" är tandläkaren Bodil Friberg. Rehbinder har också skrivit "Mord på Strömsholm".

Oväntad vändning på Mauritius

2009-06-05 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Mårtensons första deckare utspelade sig delvis i Karibien och nu återvänder författaren dit tillsammans med Homan och hans fästmö Francine, polischef på SÄPO och med svart bälte i karate.
En stor uppsättning personer: Francines släkting på Mauritius, Jacques och hans fru Veda, affärsmannen och miljardären Anders Högman med sina vackra kvinnor, Francines fd make Lars Berg med sitt nya blonda bombnedslag Pernilla.
Vidare den internationella kända heminredaren Annika Claesson som är bekant med antikhandlaren Johan Kristian Homan, böckernas ständige huvudperson, då hon är styrelseledamot i deras gemensamma antikhandlarförening. Hon är där med sin nya sambo och kompanjon, inredaren Jack Nelson. Skådespelerska Anna Palmer som kommit till Mauritius för att i lugn och ro repetera in sin nya roll som Hedda Gabler i Henrik Ibsens drama med samma namn. Eller är hon där av en annan orsak?
Johan Kristian Homan dras in i en virvel av dramatiska händelser där han själv befinner sig i dödens närhet under dykning bland korallreven. Han vet för mycket utan att veta om det...
Han blir själv misstänkt för brotten och beläggs med resandeförbud av mr Sandhurst, överintendent och chef för polisen i Port Louis. Men hans kontakter i Stockholm med chefen för mordavdelningen, Carl Asplund rentvår han.
Som vanligt får han hjälp av sin katt Cléo även om hon befinner sig många hundratals mil från brottsplatsen. Det är någon om sill och sardiner, eller var det strömming?
Och bokens avslutning vänder helt upp och ner på handlingen.

Läs den avslöjande storyn på egen risk.

Nästa bok i serien heter Ikaros flykt och gavs ut 2001. Hans snart kommande bok 2009 kommer att heta Palatsmordet.
Om Jan Mårtenson på Wikipedia.

Recension av Karl Hjelm i DAST.
Mikaela Omark skriver om boken i sin blogg.

Jan Mårtenson får en ny chans

2009-05-25 Böcker, deckare

För ett år sedan   För tre år sedan

Jan Mårtenson är en av Sveriges mest produktiva författare.Åtminstone är han det inom kriminalroman genren. Han började redan 1971 med Telegrammet från San José. 1974 kom den första boken om antikhandlaren Johan Christian Homan, Helgeandsmordet, som har förblivit huvudperson sedan dess i 38 Homan-deckare, den senaste "Dödssynden" som kom i fjol. Johan Christian Homan, antikhandlaren i Gamla Stan som avskyr blod men älskar rödvin, god mat, konst och antiviteter och som älskar sin sambo Cléo de Merode, vacker siameskatt som löser både naturliga och övernaturliga mordfall. Antihjälten, som älskar vaktparaden och har svårt för att sälja allt det vackra han har i in affär.

Jag har läst hans tre första böcker och sedan alla Homan-deckarna t o m nr 28, "Häxan" som kom 1999. Det gjorde jag i april i fjol och tröttnade sedan på dem. Ännu tröttare blev jag när jag gett mig på hans senaste bok Dödssynden som jag knappt klarade av att läsa färdigt för drygt ett halvår sedan. Nu har jag emellertid blivit sugen på Jan Mårtensons böcker igen, mycket för att jag inte hittar så mycket annat att läsa av tidigare svenska deckarförfattare - många har blivit för gamla och slutat skriva kriminalromaner. Därför har jag börjat på Mårtensons 29:e Homandeckare som heter "Mord på Mauritius" och kom år 2000.
"På sagoön Mauritius residerar en svensk finansmagnat med ett världsomfattande affärsnät. Dit kommer också andra svenskar, som antikhandlaren Johan Kristian Homan från Gamla stan och hans vackra särbo Francine, chef för säpos personskyddsavdelning och med svart bälte i karate. De bor på en gammal plantage hos Francines släktingar som ursprungligen flydde franska revolutionen".

Nattportierns historia

2009-05-22 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

För snart tre månader sedan läste jag Bodil Mårtenssons senaste bok "Rebeccas blod" som jag blev mycket nöjd med. Nu har jag hittat en tidigare bok av henne som heter "Nattportierns historia".
Det är den hårda skånska vintern 2006. Vi är på ShopoRama, Helsingborgs första officiella shopping-hotell. Där bjuds det på hela sortimentet Cara Snacks. Nattportiern hade blivit tvungen att mitt i natten tillkalla driftschefen, eftersom hotellets fantastiska hissar plötsligt slutat fungera. När han ska åtgärda problemet ser han till sin fasa ett kvinnolik i botten av hisschaktet. Det ligger dubbelvikt över en spetsig metallbuffert med mycket stora kroppsskador. Kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen måste bege sig ut mitt i smällkalla natten. Hans duktiga medarbetare, kriminalteknikerna Johan Anderberg och Robert Bellman är redan på brottsplatsen. En man i hotellbaren erkänner att han dödat sin fru. Mordet kommer att visa kommissarie Hill girighetens verkligt skoningslösa, epidemiska väsen. Kvinnans namn är Jenny Skare, och hon är bara den första. Men Hill och hans kollegor är inte ensamma om att frysa. Det gör även mannen nere i den mörka, kalla hålan där han gömmer sig i ett nedlagt gruvhål i Bjuv!
Gunnar Bergdahls recension i Helsingborgs Dagblad.
Läs storyn på egen risk här.
Författarens hemsida.
Presentation på Wikipedia      

Villette-sur-Meuse

2009-04-02 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

I januari i år skrev den skicklige deckarskribenten Bengt Eriksson att han var överens med Svenska deckarakademin att (fjol)årets svenska debutant var Ingrid Hedström med sin "Lärarinnan i Villette". Han längtade så efter nästa titel i serien om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot, "Flickorna i Villette", som kommer i mars, dvs just i ögonblicket. Om jag längtar vet jag inte efter att ha läst debutboken men visst är Hedström värd ett nytt försök.
Boken utspelar sig i en fiktiv belgisk stad Villette-sur-Meuse. Är hon på väg att göra en sorts analogi med den tidigare Håkan Nesser i sitt fiktiva holländska landskap och sin legendariske kommissarie van Veeteren, t ex i Fallet G från 2003?

Jag har aldrig läst en kriminalroman med så många personer, de måste vara nästan ett hundratal. Det är negativt och först i slutet av boken får man därför grepp om den och dem. Hur lyckas författaren själv hålla reda på dem? Hoppas de återkommer i nästa bok så att man känner igen dem.
Det är Ingrid Hedströms debutbok. Hon är svensk men har tillbringat många år i Bryssel och Belgien och hon har placerat sin kriminalroman "Läarinnan i Villette" (2008) i en fiktiv stad Villette-sur-Meuse. Den rör sig i det belgiska kriminalsystemet, kommissarier, åklagare och övriga domstolsväsendet. Där finns också inslag av den politiska världen. Det belgiska politiska systemet är komplicerat, mycket beroende på motsättningen mellan flamländare och valloner som talar olika språk. Där frodas också lätt politiska partier som är kritiska till invandring från främst utomeuropeiska länder.
Det som händer idag har en bakgrund i mord på afrikanska invandrare på 1960-talet samtidigt som aktuella krigs händelser i Rwanda från 1994 spelar in.
Huvudperson är undersökningsdomaren Martine Poirot. Och hennes notarie Julie Wastia som är av romersk släkt.

Ingrid Hedström är sedan många år journalist på Dagens Nyheter där hon skriver om Europa. Under åren 1992 till 1997 var hon bosatt i Belgien. Det var dramatiska år med en rad intressanta rättsfall. Här väcktes tanken på att förlägga en serie kriminalromaner till detta land. Med Lärarinnan i Villette inleder hon en ny serie med undersökningsdomaren Martine Poirot i huvudrollen.
Boken utspelar sig vid tiden strax före den svenska folkomröstningen om medlemskap i EU. Och vid tiden då kriget startade i Rwanda. Då ett flygplan med den rwandiske presidenten Juvénal Habyarimanas sköts ner under en inflygning till Kigali.Läs gärna mitt kompendium här.
Lotta Olsson i DN om boken och författaren
Recension av Magnus Persson i SvD
Johanna Wilkens i Tidningen Kulturen Ska Martine Poirot fånga mördaren?
Leif-Rune Stradell i DAST Därför är det 90-tal i Villette.

Bombyx, ny fransk deckare

2009-03-25 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Diane Harpmann förlorar sin älskade make Benjamin och sin son Julien i en olycka. Hon sörjer djupt och plågas av hemska mardrömmar nästan varje natt.
Hon står inte ut med ambulanssirener och ljudet av plåt som knycklas ihop. Diane är filansande journalist sedan hon förlorat jobbet på L'Arbitre.
Abdel ger henne uppgifter att skriva en artikel om kinesiska bröllop i Frankrike. Ett sådant ska just äga rum på Bombyx, den största kinarestaurangen i kvarteret.
Boken slutar med att Diane lyckas rädda barnet Timothée att dödas av en förlupen kula. När Diane trycker barnakroppen mot sig känner hon att hon "dör och föds på nytt". "Visst var det ett annat barn hon velat rädda. Men det här var bättre än ingenting". Nu skulle spökena inte komma tillbaka. Det var hon säker på.
Mellan bokens början och slut utspelar sig ett dramatiskt "gängkrig" i Paris förorter. Det händer mycket, och många människor tycks vara inblandade från alla världsdelar. Kinesiska triader, den ryska maffian och den amerikanska säkerhetstjänsten. Men till sist visar sig mördarna vara patologiska psykopater tillhörande den ryska maffian från Kaliningrad.

Diane har många likheter med Lisbeth Salander: Diane tränar kampsporter, hon bor i en liten lägenhet, mycket spartanskt möblerad. Hon har haft traumatiska upplevelser som barn, när hon nästan drunknat i en avloppsledning. Hon får mardrömmar av detta. Diane har ständigt dåligt samvete för att hon inte hör av sig till sina föräldrar. Hon får ångest så att hon blir illamående. Hon har stor nytta av sin aikido-träning för att överleva. När hon beskjuts både framifrån och bakifrån, hoppar hon upp i luften och "svävade för ett ögonblick i luften och kände vinddraget från kulan som passerade längs benen, magen, bröstbenet och halsen utan att snudda henne. Den andra rispade hennes bakhuvud, gled mellan skulderbladen, skinkorna och försvann sedan".

Skälet till att jag lånade och läste den långa boken är att Bombyx är Bengt Erikssons favorit bland förra årets översatta deckare.
Här kan man läsa om författaren som skrivit fem deckare på 2000-talet, varav bara den senaste Bombyx är översatt till svenska. Franska Wikipedia, Hemsidan.

Svenska recensioner:
Carin Söderström i Tidningen Kulturen Bombyx Mon Amour
Marianne Jeffman i Svenska Dagbladet Udda problemlösning i Stieg Larssons anda.
Per Planhammar i Göteborgsposten.
Presentation på förlaget Sekwa.

Bloggar:
Åsa Pettersson i Dagens bok, Silkesfjärilar, blommor och död.

Ulf Durlings senaste

2009-03-05 Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan

Till min stora överraskning har Ulf Durling kommit med ännu en bok, som heter "Den svagaste länken". Titeln syftar på den psykiskt svagaste personen, Kjell Nilsson, i ett macho mansgäng på sex personer. Ulf Durling började skriva en sorts kriminalromaner redan 1971 och jag måste säga att de tidigare böckerna som "Gammal ost" och "Hemsökelsen" var bättre än de han skrivit efter sekelskiftet, t ex "Domaredans" och "Vägs ände". Men just "Den svagaste länken" påminner om hans tidiga pusseldeckare och är därför värd att läsa.

Boken handlar om den pensionerade prästen Sven Eliasson som främst sysslar med kriminallitterära intressen. Han är ungkarl. Hans ledstjärna och själsfrände är Stagnelius. Han är också mycket förtjust i böcker av Sam Ingman. Han är svag för förskönande omskrivningar och kryddar sina texter med många bibelcitat.
Ungdomsgänget Six Pistols, Max Werner, Kjell Nilsson, Mårten Alm, Danne Vidarsson, Gustaf Lidelius och Jens Molin, och Charlotte tillhörande den övre medelklassen ska fira Mårten Alms svensexa. Han ska gifta sig med Titti Åkervall som redan är tydligt gravid. De är så slarviga när de ska enleverera Mårten att han kvävs eller dör av hjärtslag i den sopsäck han stoppats i.
Kjell Nilsson - den svagaste länken - tar så illa vid sig att han senare begår självmord. Sven Eliasson har hand om jordfästningen av Kjell Nilsson och lägger märke till ungdomarna som gör ett mycket skuldmedvetet intryck. Har tar som sin uppgift att reda ut bakgrunden till självmordet.
Sven Eliasson är mycket godtrogen och klarar livhanken bara tack vare sin särbo Gunilla som också lyckas bryta hans starka skamkänslor gentemot sina föräldrar särskilt fadern.
Läs gärna "storyn" eller hela mitt referat av boken.

Här kan du läsa ett kapitel av boken.

Så här beskriver Bengt Källén, BTJ, boken: "Boken är något av en pastisch av forna tiders deckare – med ett instucket försvar för genren – och är i allra högsta grad läsvärd och underhållande. Skildringen av huvudpersonen är superb och lokalfärgen främst från Kungsholmen utmärkt. Berättelsen ges i jagform och i en ytterst passande språkdräkt."

Recension i Dast Magazine.

Ett mästerverk av Johan Theorin

2009-02-26 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Inte trodde jag efter att ha läst Johan Theorins andra bok "Nattfåk" att han redan året innan presterat någonting mycket bättre i "Skumtimmen" som också utspelar sig på Öland. Boken är verkligen spännande och slutet kommer helt oväntat och på ett nästan omöjligt sätt. Där finns hämnden, girigheten och den okontrollerade vreden. Det är en bok nästan i klass med Stieg Larssons bäst och det borde göras film av den. Och så ska också ske. Enligt Ölandsbladet ska inspelning börja i höst. Tanken är att alla fyra böcker i Johan Theorins "årstids"-serie ska bli film. Kontrakt är skrivet med SF angående de två första.

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.
Tempot i boken är lugnt och den kusliga berättelsen tar sig långsamt framåt, stannar vid små detaljer som längre fram kommer visa sig vara väldigt viktiga. Det är intellektuellt stimulerande och rent njutbart att i den psykiskt pressade Julias sällskap resa tillbaka till Öland där hon tvingas möta sitt förflutna efter att han lämnat ön bakom sig efter sin sons mystiska försvinnande i början av sjuttiotalet. Läs gärna mitt referat av boken.

Recensioner:
Erik Löfvendahl" i SvD: Alvaret står i fokus i ambitiös debutroman".
Björn Gunnarsson i GP välkomnar Johan Theorin till deckarförfattarnas ständigt växande skara.
Sara Ullberg i DN: "Öländsk mördare gör entré".
Sara Hjalmarsson i Tidningen Kulturen: "Med en underton av vemod".

Utmärkt Helsingborgsförfattare

2009-02-10 Böcker, deckare

För två år sedan

Bodil Mårtenssons senaste bok är en verkligt bra deckare, som inte blir sämre av alla miljöskildringar av Helsingborg med omnejd som jag känner igen från de år då jag bodde på Norra stenbocksgatan och Röamöllagatan i Stattena på 1960-talet.
Boken "Rebeccas blod" innehåller en detaljerad och välinitierad beskrivning av polisarbetet med tonvikt på det tekniska. Den är spännande och annorlunda. Med många ovanliga detaljer som att bli inlåst i en ventilationstrumma. Den är annorlunda, det är en man som förtrycks och misshandlas både fysiskt och psykiskt av sin fru. Hon är också öppet otrogen med en annan man.
David Lehman bestämmer sig för att göra ett slut på förnedringen. Trakasserierna måste få en ände, han står inte ut längre. Han går till Vikens hamn men ödet vill annorlunda.
Viola Malmborg, chef för ett så kallade asylcenter för misshandlade kvinnor har andra planer som griper in i och förändrar Davids liv.
Bodil Mårtensson började skriva 1999 och "Rebeccas blod" är hennes nionde bok.
Hon påminner i det avseendet om Willy Josefsson som visserligen debuterade 1996 men som också skrivit nio böcker. Hans handlar om Ängelholm och Bjärehalvön, alltså några mil norr om Helsingborg.
Läs storyn på egen risk här.

Presentation på Wikipedia.          Recension i DAST Magazine          Carl Johan de Geers hyllning till boken.           Författarens hemsida.

Tilläggas kan att materialet till boken försvann i samband med ett inbrott i Rydebäck då en tjuv tog bl a datorn. Läs mer här.

Nattfåk

2009-01-31 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

Johan Theorins Nattfåk är 2008 års bästa svenska deckare enligt Svenska Deckarakademin.är Jag är inte helt övertygad om det riktiga i detta. Visst har denna släkthistoria på Öland en spännande avslutning där den öländska snöstormen, nattfåken, i södra Skåne kallar vi den "snöfaug", spelar en stor roll. Men där är för mycket spöken, för många tror på andar och på kontakt med människor som dött för längesen. Paret Westin, Katrine och Joakim, vill bort från sitt hus i Stockholm och köper ett riktigt gammalt hus på Öland nära havet. Det ligger vi Åluddens fyrar. Där finns Katrines mor, Mirja Rambe, en försupen konstnärinna, och hennes mormor, Torun, också målare.
Där finns den unga kriminalispektören Tilda Davidsson som får problem med sina manliga kolleger men löser fallet med den drunknade Katrine Westin. Hon har god hjälp av gamle Gerlof, bror till hennes farvar Ragnar.
Tror du på spöken, säger Johan till Gerlof .
Tro på spöken, är det någon som gör det? Är det de som tror på medier och på andar och på att de människor som har dött finns på "andra sidan" och att vissa vill ha kontakt med de levande. Och att vid vissa tillfällen som till exempel till julen är dessa döda särskilt intresserade av att "komma tillbaka".
Förstår ni inte att det handlar om de efterlevandes fantasier, de kan inte acceptera att någon närstående har levt färdigt sitt liv, personen i fråga måste finnas kvar någonstans och särskilt vid högtider som julen blir saknaden hos de efterlevande särskilt stor. Finns det verkligen författare som tror på att de döda "går igen" på annat sätt än i efterlevandes egna fantasier och drömmar. Och kan en bok av en sådan författare bli "årets bästa"??. De olika generationerna berättar skrönor för varandra som har lika mycket sanning i sig som "Råttan i pizzan".
Den som vill läsa storyn på egen risk kan göra detta här.
Johan Theorins egen hemsida.
"Det är så irriterande oansvarigt att jag hoppas att fler läsare än jag drar den enda rimliga slutsatsen av spöktjafset – låt de döda begrava sina döda, det är de levande som behöver oss", skriver Nils Schwartz i sin recension i Expressen.
"Spänning med omsorg om orden", skriver Erik Löfventhal i Svenska Dagtbladet.
Crister Enander i Tidningen Kulturen tycker att Theorin borde använda sin begåvning till att "skildra avsevärt intressantare och viktigare tilldragelser än uppdiktade mordhistorier".

Mordbyn

2009-01-18 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

Mordbyn är Andrea Maria Schenkels flerfaldigt prisbelönta debutbok. Den baserar sig på en verklig händelse och gjorde sensation när den utkom i Tyskland 2006. I dag är den under översättning till ett tjugotal språk och håller på att filmatiseras. Den fick pris som årets bästa översatta deckare av Svenska Deckarakademin. Jag rekommenderar den verkligen till läsning. Hennes andra bok Kalteis utgavs 2007 och väntar kanske på översättning till svenska.

Någon gång under natten mellan den 31 mars och den 1 april 1922 mördades sex människor på en ensligt belägen bondgård i södra Bayern. Offren var ett lantbrukarpar, deras dotter, hennes två barn på sju och tre år samt pigan i huset. Mordvapnet var i samtliga fall en hacka, som normalt använts för röjning i skog och mark. De mördade hade fått skallarna inslagna.
Anna-Maria Schenkel flyttar fram tidpunkten för det tragiska massmordet till 50-talet och till en enslig trakt i södra Tyskland. Händelserna skakar bygemenskapen i Einhausen, där livet just tycks ha återgått till det normala efter krigets fasor. Men det förflutna vilar tungt över den till synes idylliska orten, och en dag kommer åttaåriga Marianne inte till skolan. Inte heller på söndagen ser man till flickan eller familjen i kyrkan. Ryktet säger att allt inte står rätt till på den avsides belägna gården Tannöd.
Det som gör boken så läsvärd att man svårligen kan lägga den ifrån sig är författarens förmåga att stillsamt frammana känslan av en annalkande katastrof, ett verkligt massmord. Många människor är inblandade och många har motiv för hämnd, för händelser långt tillbaka i tiden som har både med incest och behandling av krigsfångar att göra. Spännande, man anar att något hemskt ska hända. Olika människor ger läsaren allt fler pusselbitar efter hand. Det gäller att hålla reda på alla personerna och deras relationer.
I Bakgrunden finns andra världskriget, flyktingar, överlöpare, krigsförrädare och alla som misstänks för detta fortfarande ett decennium efteråt. Orsaken är däremot en helt annan (se storyn, som läses på egen risk).

Recensioner:
Per Landin i DN: Suverän deckardebut om klassiskt mordfall,
Nils Schwartz i Expressen: Förtätning är här spänningens elementa, inte fördröjande pladder,
Bo Jörgen Sandberg i Tidningen Kulturen: En glesbygdstragedi,
Fabian Kastner i SvD: Schenkel vet var rafflet uppstår,
Sigurd Rothstein i Kristianstadsbladet.

Årets deckare 2008

2009-01-15 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

Bästa svenska deckare enligt Svenska Deckarakademin är Johan Theorins Nattfåk. Theorin skriver om Öland. Hans förra bok Skumtimmen handlade om hösten på ön. Nattfåk utspelar sig under vintern och beskrivs som en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer och fängslande miljöer.

Bästa översatta deckare är den tyska "Tannöd" som på svenska heter "Mordbyn" av Andrea Maria Schenkel. Den bygger på en verkligt mordfall som inträffade på bondgården Hinterkaifeck i Bayern på 1920-talet. Bokens handling utspelar sig dock 1955 och bondgården heter Tannöd. Den har översatts till flera språk. Hennes andra bok Kalteis utgavs 2007 och väntar kanske på översättning till svenska. Mordbyn finns recenserad i Tidningen Kulturen.
Bengt Erikssons egen favorit bland förra årets översatta deckare är Bombyx (Sekwa) av fransyskan Anne Rambach. Ett hisnande collage av och från dagens atmosfärrika Paris. I centrum: en kvinnlig frilansreporter, för vilken de döda blir lika levande som de levande. Och så välskriven som romanen är, menar Bengt.
Priset för årets debutant gick till Ingrid Hedström med Lärarinnan i Villette.
Om detta kan man läsa i en innehållsrik artikel av den svenska "deckarprofessorn" Bengt Eriksson i en artikel i Trelleborgs Allehanda.
Jag beställde alla fyra - enkelt via mitt internetkonto - och har redan fått två av dem, Nattfåk och Mordbyn, som jag genast ska ta itu med.
Bengt Eriksson har också skrivit om deckare i december i Tidningen kulturen.
En annan intressant sak är att Stieg Trenters "Roparen" från 1954 har blivit seriefierad av Jakob Nilsson. Den presenteras på Adlibris. och recenseras av Kjell E. Genberg i Deckarmagasinet DAST Författarens förhoppningar finns här.

Här har jag skrivit om originalboken

Tredje Robert Krüger-deckaren

2008-12-25  Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan

Peter Gissys tredje bok om läkaren Robert Krüger kom ut för någon månad sidan och heter Diagnos: Gisslan. Det är den klart bästa av hans böcker i den serien hittills.
Boken har en intensiv start. Det är trevligt att känna igen personerna från de tidigare böckerna. Detta är den tredje boken jag läser av hans serie om läkaren Robert Krüger och hans sambo Jonna Hammar. Böckerna blir bättre och snart sällar sig Peter Gissy till de stora nutida deckarförfattarna som Håkan Nesser och Åsa Larsson.
Där finns mycket om hur relationerna utvecklar sig mellan Robert, hans sambo Jonna, deras 5 åriga dotter Hilda och Jonnas mor Siv. Alla är mycket oroliga över att Jonnas far, societetsläkaren Sven Hammar tagits som gisslan i samband med ett bankrån.
Roberts insatser för att få sin svärfar befriad varvas med andra akuta händelser på sjukhuset där Robert arbetar på traumaavdelningen som kirurg. Ett långt och detaljrikt besök hos obducenten får vi också vara med om.
Polisinspektören Mia Baltzarsdotter försöker komma i form igen efter skottskadan. Hon har förlorat ork både psykiskt och fysiskt. Hon får hjälp av Anders. Hur hennes relation med psykologen utvecklas.

Tidigare böcker av Peter Gissy: Diagnos: Strypt (2006) och Diagnos: Mördad (2007) läste jag i höstas.
Recension i DAST nr 5 2008 och intervju i Dalarnas Tidningar.
Peter Gissys hemsida.
Sammandrag av boken finns att läs här: Gissy: Gisslan.

Ingen kriminalroman för mig

2008-12-14  Böcker, deckaree

För ett år sedan  För två år sedan För tre år sedan

Den danska författaren Elsebeth Egholms Personskada 2007 (2005).
Dicte Svendsen är journalist, ensamstående mamma till tonårsflickan Rose och samboende med den 10 år yngre pressfotografen Bo Skytte. Rose är ihop med Aziz, en ung pakistansk muslim. Dicte har migrän och är orolig för sin dotter.
Dicte är orolig för att danskarna ska bli negativt inställda till muslimska invandrare. Alla hennes medarbetare på redaktionen delar inte hennes (uttalade) uppfattning om vilken tillgång de är för Danmark.
Dicte har lämnat bort sitt barn när hon var ung, nu lider hon av att inte veta var det finns.
Dictes väninna Ida Marie är gifte med John Wagner. De har svårt att få barn och funderar på adoption.
John Wagner är polisinspektör och tydligen huvudperson på "polissidan" i författarens samtliga kriminalromaner.
Dictes andra väninna Anne är adopterad från Korea. Hon lider av att inte veta om hon har släktingar i Korea.
Anne, som är barnmorska, har problem med att kurdiska kvinnor föder döttrar som de manliga släktingarna inte värderar högt. Och om huruvida tvångsäktenskap ska tillåtas i Danmark.

Och så håller det på hela tiden, åtminstone de första ett hundra sidorna som jag med allt större ansträngning tvingat mig igenom.
Kanske blir det bättre om man läst hennes två föregående böcker, som dock tycks ha samma tema som ovan: Dolda fel och brister, 2005 (Skjulte fejl og mangler) och Självrisk, 2006 (Selvrisiko).
Kanske skulle jag inte låtit mig luras av förlagspresentationen "Norge har Anne Holt, Sverige har Liza Marklund och Danmark har Elsebeth Egholm". Även om jag inte skattar Liza Marklund så högt så ligger hon flera klasser över Egholm.
Förlagets presentation.
Författarens hemsida på danska.

Till dess din vrede upphör

2008-12-02 Böcker, deckare

För tre år sedan

Boken har en mycket dramatisk inledning. Här har hon inget att lära av Stieg Larsson. Åsa Larsson är en mycket skicklig författare.
Boken innehåller många anspelningar och anknytningar till tidigare böcker. Men upplever verkligen att Åsa skriver en serie. Det ska tydligen komma två böcker till.
Någon mördar Wilma Persson och Simon Kyrö när de dyker efter ett plan i Vittangijärvi.
Vad är det för gammal hemlighet de har kommit på spåren? Och vem är beredd att mörda för att hindra att den kommer ut?
En mordutredning tar sin början där polisinspektör Anna-Maria Mella hotas och kammaråklagare Rebecka Martinsson får besök av de döda.Sen har vi det där som kommit inom svensk kriminallitteratur på sistone, nämligen att en död får komma till tals. Jag vet inte vad det beror på, men flera författare har använt sig av greppet på senare år. Jag tror inte att man ska uppfatta det som om författaren tror på änglar och ett liv efter detta utan snarare som en teknik att föra berättelsen framåt. För min del får man gärna använda andra knep. Men för övrigt är boken av mycket hög klass. Där finns en djup emparti, en ärlighet i känsloformuleringarna och personbeskrivningarna, en intressant verklighetsnära historiebeskrivning, det kärva norrländska klimatet med isvakar och djupsnö samt romantik och spänning. Åsa Larsson har gjort det jag knappast trodde vara möjligt, genom att än en gång överträffa sig själv.
Storyn finns här att läsa på egen risk.
Tidigare bloggar om Åsa Larssons thrillerserie:
Svart stig, en mästerlig bok, 14 dec 2007.
Det blod som spillts, 31 oktober 2007
Solstorm, 12 september, 2007

Recensioner:
"Filmisk thriller" Erik Löfvendahl i Svenska Dagbladet
"Åsa Larsson är magisk" Anders Wennberg i Gävle Dagblad,
" Här planeras mardrömslika mord i norr Åsa Larsson" Karin Holm i Hallandsposten
"Till dess din vrede upphör" Per Planhammar i Göteborgsposten
"Mycket mer än bara mordgåtor" Lotta Olsson i Dagens Nyheter
"Familjen Krekula i Piilijärvi" Ingemar Nilsson i Tidningen Kulturen
"Till dess din vrede upphör" Birgitta Genberg i DAST Magazine
Malous bokklubb "Grymma mord och starka kvinnor i Åsa Larssons nya deckare".

Döden öppnar dörren

2008-10-04 Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan

I mitt bibliotek hittade jag en bok av en svensk, kvinnlig deckarförfattare som skrivit två böcker på 1950-talet. Hennes första hette "Mordet på Cristina" och kom 1952. Den andra kom fyra år senare och heter "Döden öppnar dörren". Hon heter Elise Dufva som är pseudonym för Gurli Taube. Gurli Taube som levde mellan åren 1890 och 1980 var en välutbildad akademiker, fil. lic.. Hon arbetade på Uppsala universitetsbibliotek och publicerade många lärda historiska verk. Hon var gift med bibliotekarien Nils E. Taube.
"Döden öppnar dörren" är en puzzeldeckare i god 50-tals stil. Detaljerad miljöbeskrivning med originella detaljer. Motivet kretsar kring arv och arvingar. En genomstuderad intrig och originalitet kring hur mordet tekniskt har gått till. Gamla hillebarder, en elektrisk ledning med mera är rekvisitan. Läs mer om boken här.

Elise Dufva påminner om Marie Lang. Inte utan grund. Båda skrev samtidigt på 50-talet och hade båda en akademisk bakgrund i Uppsala. Gurli Taube var dock 24 år äldre och skrev deckare först sedan hon fyllt 60 år. Dagmar Lange började när hon var 35 år. Båda skrev om unga kvinnliga akademiker, Aina Björkfors, resp. Puck Bure.
Ainas Björkfors vän är poliskommissarie Birger Allén. Han har stora likheter med Maria Langs Christer Wijk som också är Puck Bures vän. Birger Allén har hjälp av sin assistent poliskonstapel Dumont. Christer Wijk har hjälp av överkonstapel Leo Berggren och längre fram hans son polisassistenten Erk Berggren - Maria Lang skrev ju i över 40 år.

Det är trevligt att hitta gamla 50-tals deckare som jag inte läst. Böcker med hederliga titlar med döden som subjekt. Det är en blandning av spänning och nostalgi. Jag ska försöka få tag på den andra boken också. Den finns på Aspingtons antikvariat.
Handlingen i boken utspelas på "Benningsberg" hos baronen Stjernbrand. Orden finns inte på Internet. Däremot finns "Henningsberg" bland annat utanför Flen. Där ligger också "Stjärnhov". Knappast en tillfällighet. Kanske kom Gurli Taube därifrån.
Bokens baksidestext.

Girighet är en av dödssynderna

2008-09-19 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan  För tre år sedan

Titeln Dödssynden syftar på girigheten. Den girighet som kan leda till att banker och andra finansbolag kan gå i konkurs eller till att som i Jan Mårtensons senaste deckare ”Dödssynden” att flera personer omkommer. Direktören Alexis Karmander på investmentbanken Excelsior förolyckas då han faller över ett räcke i utställningshallen på Vasamuseet. Han är bördig från Kiev i Ukraina och var inblandad i finansieringen av byggandet av ett nytt kärnkraftverk där. Tjernobylrädslan lever emellertid kvar och antidemonstrationerna är våldsamma och hotfulla. Ryssland vill gärna ha ett finger i ögat på den före detta sovjetiska republiken och vill ha kvar sin makt som energileverantör. Ryska före detta KGB-agenter har siktats i Stockholm.
Även om allt detta känna mycket aktuellt och nästan profetiskt- den stora finanskrisen i USA kom efter det att boken skrivits liksom Rysslands besättande och erkännande av två utbrytarregioner i Georgien – så lyckas Mårtenson inte skapa varken spänning eller något större engagemang hos läsaren. Läs mer här.
Det bästa man kan göra är att instämma med recensenten Martin Strand på deckarmagasinet DAST och önska ”bättre lycka nästa gång”.
Hemsida för Mårtensons böcker om antikvitetshandlaren Johan Homan.
Dessbättre finns det andra böcker att se framemot under hösten. Jag tänker främst på Håkan Nessers ”Berättelse om herr Roos” men kanske också Peter Gissys ”Gisslan”. Kanske också en ny Åsa Larsson.

500 svenska deckare klara

2008-09-11 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

Vad gör man när man läst färdigt de 500 svenska deckare jag föresatt mig? Ja, det är bara att gå vidare och satsa på nästa femhundra.
För 10 år sedan började jag systematiskt läsa äldre svenska deckare. På Miljöstation i Malmös östra stadsdelar kunde man köpa gamla böcker billigt. De var oftast i mycket gott skick och kostade bara några kronor styck. Jag tog en promenad varje lördag och kom hem med långa armar i vars händer det hängde stora kassar med böcker. Tydligen hade flera deckarentusiaster nyligen avlidit och deras anförvanter haft den goda smaken att leverera böckerna för återvinning/loppmarknad. Först läste jag de fyra klassiska författarna Stieg Trenter, Maria Lang (Dagmar Lange), Vic Suneson (Sune Lundqvist) och Hans-Christer Rönblom, möjligen kan även Folke Mellvig räknas dit. De började skriva på fyrtio- och femtiotalet. Sedan följde "sextiotalisterna": Jan Ekström, Jan-Olof Ekholm, Jean Bolinder, Bo Baldersson, Sjöwall-Wahlöö med flera. När dessa var klara kom "sjuttiotalisterna" K Arne Blom, Jan Mårtenson, Ulf Durling etc. Sista fyndet var "90-talisten" Willy Josefsson.
Vilken bok blev då den 500:e? Jo, med glada förhoppningar valde jag Björn Hellbergs bok från i år "Nattvandrarna". Men den blev ju en verklig besvikelse.
Min nästa bok som jag däremot inte haft några höga förväntningar på visar sig i stället vara verkligt läsvärd. Det är Jan Mårtensons senaste bok "Dödssynden" (girigheten). Det är hans 39:e bok sedan "Helgeandsmordet" 1973. Av dessa handlar alla utom de tre tidigaste om den tidlöse antikhandlaren Johan Christian Homan som alla böckerna igenom fortsatt förblivit i 35 års åldern.
Bilder på några av de första svenska deckarna.

Nattvandraren går vilse

2008-09-08 Böcker, deckare

För ett år sedan  För tre år sedan

Björn Hellbergs 19:e kriminalroman heter ”Nattvandraren”. Jag har läst alla de tidigare arton och kan därför bestämt säga att nu har Hellberg vandrat vilse. Han befinner sig i mörkret och där finns inte ens ett ljus i den mörka tunneln.
Det är en relationsroman och om kärlek, känslor och relationer finns hundratals andra författare som skriver bättre om. Var är spänningen och rysningarna? Bara en mycket trägen och trogen läsare som jag orkar fram till sidan 280 då det plötsligt blixtrar till. Men knallen kommer aldrig och ljuset i tunneln uppslukas snart åter av mörkret.
Boken går på tomgång. Det hjälper inte att alla de gamla kämparna är med, det är samma skämt som tidigare, Algot Malmström liknar den tyske längdskidåkaren Axel Teichmann, Sten Walls gamla flamma tröttnar på honom eftersom han aldrig tar kontakt, vill helst leva som den enstöring han är, han har sin Bornholmssemester och framför allt sitt arbete som han ångestfylld inser snart kommer att ta slut vid pensioneringen. Därvid är han rättsläkaren Bert-Ove Modighs raka motsats som räknar dagarna till "befrielsen".Men det blir en Happy end för "all the good guys and dolls", inklusive kommissarie Sten Wall vars Ulla plötsligt dyker upp, "nyfriserad och med en övernattningsväska i handen".
Läs mer om boken här.

Recension i Dast Magazine.
Två bloggar om boken: Johns deckarblogg och Shrink Sharks blogg.

Två Robert Krüger deckare av Peter Gissy

2008-09-01 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan För tre år sedan

För några veckor sedan hittade jag bland nyinkomna böcker på Anderslövs bibliotek Peter Gissys senaste deckare. Jag erinrade mig då att julen 2006, den senaste då jag hade möjligheten att beställa jultidningar, av mina grannbarn i Anderslöv, hade rekvirerat, utöver de traditionella Kronblom och 91:ans julnummer, årets deckare 2006 som just var Peter Gissys Diagnos: Mördad. Den stod i bokhyllan och väntade på att jag nu skulle läsa 2007 års bok, Diagnos: Strypt.
Peter Gissy skriver kriminalromaner förlagda till Göteborgsmiljö. Hans två senaste böcker, ”diagnosböckerna”,handlar om akutläkaren Robert Krüger som via sin sjukhustjänst blir ofrivilligt inblandad i kriminella gärningar och får utstå både brottsligt våld och polisiär misstänksamhet. Mycket utspelas på sjukhus, det området är ju författarens specialitet. Det handlar om akuta operationer och om läkares och sjuksköterskors olika roller och om samarbetet dem emellan. Många medicinska facktermer och flera långa avsnitt i sjukhusmiljö som inte alltid förefaller särskilt befogade. Robert Krüger har arbetat i Somalia för ”Läkare utan gränser”. Han har traumatiska minnen som ger honom mardrömmar som skrämmer hans sambo, journalisten Jonna.

I de båda böckerna medverkar också kriminalinspektörerna Mia Baltzarsdotter och Tony Erlandsson.
Peter Gissy är frilansjournalist och är bl a medlem av Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
Gissys första deckare kom ut 1996 och heter ”Röd död” och är den första i en serie om ”Kent Mortland” som ibland kallas för ”färgdeckarna” eftersom det ingår en färg i alla titlar i serien.

Bibliografi i Wikipedia.
Peter Gissys hemsida.
En författarpresentation.
Sammandrag av de två böckerna: Diagnos: Mördad (2006) och Diagnos: Strypt (2007). Båda är läsvärda underhållningsdeckare med framtiden för sig.
( 2008:12: Gissys tredje bok, Diagnos: Gisslan, läser jag under julen 2008. Det är den bästa av de tre.)

De två näst sista

2008-08-26 Böcker, deckare

För två år sedan För tre år sedan

Nu är jag mycket nära mitt mål att läsa 500 svenska deckare "från Trenter till Willy Josefsson".
Senast läste jag två böcker av Jan Håkansson som jag lånat på biblioteket.
Dessa skrevs 1994 och 1995. I mitt eget "bibliotek" har jag emellertid sedan tidigare två böcker av samma författare och de har jag nu kompletterat med. Det är "Tigerkycklingen" från 1974 och "Rektorn som gick upp i rök" från 1980.
Alla fyra böckerna är skrivna i "jag-form" och jaget är adjunkten och språkläraren Erik Hedman. Hans vän kriminalinspektören Mikael Björn gör allt för utpeka alla oskyldiga som skrupelfria brottslingar.
Rektor Karl Liljebergs epokgörande uppfinning, den treskiktade närvaroblanketten med inbyggda karbonpapper väcker berättigad sensation inom skolvärlden. Han får ett tjänsterum på Skolöverstyrelsen för att vidareutveckla sin idé. Där försvinner han helt i den väldiga byråkratin. Eller kom han aldrig dit? Blev han mördad på Komvux klassfest? Läs mer här.
Den som läser "Tigerkycklingen" upptäcker till sin förskräckelse att den flumskola som Folkpartiet, Jan Björklund och Alliansregeringen nu försöker få bukt med tydligen har haft samma problem att brottas med i över trettio år. Flera miljoner svenskar har utsatts för denna fördärvliga skolla. Det är bara 40-talisterna och delvis 50-talisterna som kommit undan tack vare realskolan. Läs mer här.
Jag har bestämt att nr 500 ska bli Björn Hellbergs alldeles nyutkomna bok "Nattvandraren" (bild).

Beskylld för att vara Bo Balderson

2008-07-17 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Senast jag skrev om att uppnå mitt mål att läsa 500 svenska deckare ”från Trenter till Josefsson” var i januari i år då jag presenterade Elvy Ahlbeck som skrev för 30-40 år sedan.
Nu har jag letat fram Jan Håkansson (bild) ur egna och bibliotekets gömmor. Han har främst gjort sig känd som humorist med åtskilliga kåserisamlingar bakom sig men har också skrivit ett halvdussin kriminalromaner och har då påståtts likna eller till och med vara Bo Balderson. Han är född 1928 och ägnas en artikel i DAST magazine, 1998 (31:1) skriven av deckarlegendaren Kjell E. Genberg: "Jan Håkansson : en trivsam författare har hunnit bli 70 år".
Hans två senaste böcker skrevs 1994 och 1995.
Domprostinnans fall (1994), handlar om de ståtliga husfasaderna vid Ekvägen på Södra Djurgården. Allt andas idyll men skenet bedrar och när Döden gör sin entré får detta oanade konsekvenser. Fler mord följer och det brokiga persongalleriet reducerats avsevärt. Gärningsmännen är flera och kända för läsaren men ingen av dem får sona sina brott. Boken är lättläst men platt och helt utan spänning. Visst kan man läsa Jan Håkanssons böcker som exempel på humoristiska deckare men några höga poäng får han inte.
Läs mer här.
Mord på Majö (1995) handlar om Erik Hedman, som är bokens jag och en sjukpensionerad lärare. Han lämnar det hektiska storstadslivet ich flyttar ut till Majö i skärgården. Han får hyra en fallfärdig stuga av fiskaren Harald Söderberg. På ön finns många frispråkiga typer. Det sladdras om en amorös präst, Torsten Lundblad som var galen efter fruntimmer. Han bara försvann för fem år sedan. Så dyker hans lik upp i fiskegarnen. Hedmans vän Mikael Björn som nu blivit kommissarie anländer till ön och kan konstatera att prästen mördats innan kroppen hamnat i havet. Boken är full av skrönor från skärgårdsöarna med fiske och jakt. Boken innehåller mycket om fiske och friluftsliv men mindre om intriger och saknar spänning. Läs mer här.

Mordet på Gärdet

2008-06-28 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Mordet på Gärdet är en "kriminalhistoria på högsta nivå" skriven av Hans Christian Cars för ungefär 35 år sedan. Då jobbade han som frilansjournalist i Bonn.
Förordet till boken skrev han i april 2004 i Pristina, numera huvudstad i republiken Kosovo. Han bor sedan många år i Wien.
Boken handlar om Sverige omkring 1970. Då hade Olof Palme just blivit statsminister, skåningen Torsten Nilsson var utrikesminister, skåningen Erik Holmqvist inrikesminister.
1969 hade Bo Balderson presenterat sina två första böcker, Statsrådet och döden (1968) och Harpsundsmordet (1969). Kanske finns förebilder där.
Statsministern Sven Sundberg mördas på ett spektakulärt sett stående i talarstolen på första maj inför en publik inramad av fanor i socialismens röda färg. Han hetsar in i det sista mot USA och amerikanska ubåtar gömda i svenska vatten. Två poliser, överkommissarie Per Wilhelmsson från säkerhetspolisen och Christer Ekstedt, kommissarie vid rikskriminalen leder utredningen av mordet på statsministern. Spåren går ända upp till den högsta politiska ledningen. I bokens avslutande del där "alla inblandade" samlas i bästa Hercule Poirot stil med mördaren närvarande misstänkliggörs den ene efter den andre innan mördaren faller till föga och erkänner inför Ekstedts "ord som far som knivar genom luften". Den avslöjade mördaren försvarar sig med att statsministern var en farlig man, en extremist, "en demagog, en folkförförare".
Boken innehåller på klassiskt manér ledtrådar utplacerade redan från och med inledningssidorna och de vävs ihop till ett ogenomträngligt nät i vilket den skyldige infångas. Boken är en typisk pusseldeckare. Personbeskrivningarna är stereotypa. I gengäld slipper man förlångsammande miljöbeskrivningar.
"Mordet på Gärdet" är ganska spänningslös och humorlös, två ingredienser som krävs för att jag frivilligt ska läsa en deckare. Boken bättrar sig dock efter drygt hälften och avslutningen är något så när spännande om än tämligen förutsägbar.
Boken är emellertid lätt att läsa, där finns i gammal god stil en personförteckning med presentation av huvudpersonerna. Där finns bara ett kronologiskt spår för läsaren att följa. De inblandade är få och lätt att hålla reda på. Allt finns i nuet, det finns inga historiska orsaker till vad som hänt. Det är svårt att lista ut vem eller vilka det är som är skyldiga till mordet.
Första kapitlet har stulit sin rubrik "I dag röd..." från Stig Trenters boktitel från 1945 men det kanske är en tillfällighet.
Det originella är sättet som statsministern mördas på. Fjärrstyrda flygplan kan jag inte minnas har använts tidigare i svensk deckarhistoria.
Cars är också aktuell med boken "Tro Vett Vanvett" som behandlar religiösa och andra livsåskådningsfrågor. Jag ska återkomma angående denna bok senare. Den är nyskriven.
Författaren har en nystartad blogg som främst handlar om sistnämnda bok.

Kärlek och lögner

2008-06-11  Böcker, deckare

Karin Alvtegens senaste bok "Skugga (2007) innehåller nästan för många spekulativa hemskheter. Boken handlar åter, liksom i hennes bok "Svek" om de konsekvenser ens handlingar kan få för andra människor, följder som man aldrig avsåg och inte ens kunde föreställa sig. "Våra handlingar är som våra barn, oberoende av oss och vår vilja fortsätter de att verka", menar Alvtegen i sin bok. Själv är jag mycket tveksam till det mänskliga ansvaret för oavsiktliga konsekvenser, men det är ett gammalt filosofiskt problem. Själv har hon emellertid den uppfattningen och den är driften bakom hennes författande.
Boken är en familjekrönika med många dolda hemskheter som uppdagas allteftersom i boken. Den avgörande händelsen är då trotjänarinnan Gerda Persson dör och hennes testamente avslöjas liksom ett brev till Kristoffer Sandeblom, författaren och Nobelpristagaren Axel Ragnerfeldts utomäktenskapliga son Det är den kommunanställde Marianne Folkesson som ordnar begravning och går igenom boet. Hon är den enda "normala" personen i boken och det känns skönt när hon emellanåt står i centrum.
Boken har flera tidsperspektiv. Ett kring Axel Ragnerfeldts barn- och ungdom och unga författardrömmar. Axel Ragnerfeldt har gjort en avancerad "klassresa" vilket aldrig uppskattats av hans föräldrar, liksom han själv aldrig accepterar sin egen son Jan-Eriks framgångar på tennisbanorna.
När den tidigare hushållerskan Gerda Persson dör faller hela familjeordningen samman. Den där var och en skaffat sig sin egen plats för sin olycka. Gerda Persson kände till flera hemligheter. Hon visste var Kristoffer passade in i familjens historia och vad detta hade att göra med Torgny Wennberg och vad Nobelpristagaren gömt i sitt arbetsrum i alla år, saker han velat kasta bort innan slaganfallet hindrade honom och som nu andra har möjlighet att ta del av. Det stora dramat kring kärlek och lögner avslöjas först långsamt och sedan allt fortare. Alvtegen är en mästare i att långsamt men obönhörligt stegra spänningen och ända fram till slutet vrider hon om spänningsskruven. Ingenting är säkert, en lyckligt slut är omöjligt och rättfärdighet finns icke. Det enda säkra är att Karin Alvtegen är en storartad författare.
På bloggen Malous bokklubb kan man gratis läsa sidorna 164-182.
Tidigare böcker av Alvtegen som jag bloggat om.

Tillitens baksida, sveket

2008-05-26  Böcker, deckare

För ett år sedan

Jonas pappa var alkoholist. På krogen träffade han andra kvinnor som han låg med. Jonas tvingas vara lojal mot fadern och gör allt för att modern inte ska få veta något. Sanningen går upp för henne då hon hittar läppstift på faderns vita skjortkrage. Fadern avslöjade då att Jonas känt till allting och det sveket fick modern att för alltid förkasta honom. Hon stängde in sig i sovrummet. Efter en tid vill hon att han ska flytta. "Jag vill inte att du bor här mer". Det sveket kan Jonas aldrig drömma. "Ingen som sviker förtjänar att bli förlåten. Ett svek kan aldrig förlåtas, går aldrig att glömma, det finns kvar därinne som ett öppet sår. Nånting slits sönder och kan aldrig mer bli helt igen". (Man skulle också kunna säga: "Inget svek utan tillit".) Detta styr hela hans liv. När kvinnorna han träffar och blir förälskad i inte självklart kan tänka sig att dela hela sitt liv med honom har han sitt eget avskyvärda sätt att göra dem till objekt som han kan fortsätta att älska och ta hand om.

Jonas blir uppraggad på en bar av Eva. Hon följer med honom hem. Han blir blixtkär. Uppraggningen var en hämnd på Henrik som är otrogen med sonen Axels dagisfröken Linda och som vill flytta ihop med henne. Eva som sedan barndomen är van att få som hon vill kan inte acceptera att Henrik ska lämna henne och Axel. Hon gör allt för att förtala och svärta ner Linda. Det får allvarliga konsekvenser för både henne själv och Linda. Läs mer om boken här.

Karin Alvtegen har åter skrivit en psykologisk thriller av mycket hög klass. Den är otäckt skrämmande och svår att lägga ifrån sig.
Tidigare lästa böcker av Alvtegen.

Uteliggare som hjälte

2008-05-23  Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

En mycket stark kvinna som vänt till en starkt drift att överleva och få vara i fred, en barndom där två föräldrar inte gjorde annat än ställde höga krav på henne och klagade på henne och bestraffade henne. Tills hon en dag beslöt att lämna dem och snart blev uteliggare. Hennes enda dröm är att köpa sig ett litet hus på en enslig ö och därför sparar hon den penningsumma hennes mor skickar till en postbox varje månad som en sorts botpengar för att döva sitt dåliga samvetet för hur hon behandlat sitt enda barn. Sibylla har tvångsbehandlats inom psykiatrin under flera tillfällen som ung. Det bröt ut på henne då hennes dominerande (och rika) föräldrar tvingade henne att adoptera bort sitt barn. Barnet hade hon fått med en ung bilmekaniker som blivit hennes enda vän sedan föräldrarna inte gjorde annat än ställde orimliga krav på henne och varit helt kärlekslösa mot henne. Tills hon en dag beslöt att lämna dem och snart blev uteliggare. Hon blir anklagad och efterlyst för fyra mord som en annan person begått och lyckats få henne misstänkt. Först sedan hon fått kontakt med en ung pojke, datanörd och driftig, - som kanske som förebild har författarens egen avlidne storebror Magnus - som tror på henne och vill att de ska ge sig på jakt efter den verklige mördaren som hon åter får ett livsmod. Läs mer om boken här.
Det är en mycket stark bok som Karin Alvtegen presenterade år 2000 som sin andra efter debuten två år tidigare med Skuld. Saknad är ännu bättre och jag förstår inte varför det har dröjt 8-10 år innan jag upptäckt denna mycket skickliga författare av psykologiska thrillers. Orsaken är förstås att jag var insnöad på äldre svenska deckare men det ångrar jag inte, dels sparade jag upplevelsen av Alvtegens böcker till idag och dels har jag snart kompletterat min samling av 500 lästa klassiska svenska deckare. Läs mer.

Karin Alvtegen

2008-05-07  Böcker, deckare

För två år sedan

Förra månaden, april, var den första månaden på över fem år som jag inte läste en deckare. Dessbättre hittade jag på biblioteket Karin Alvtegens (bild) första bok. Den heter Skuld och kom ut 1998. Hon är alltså nästan samtida med Willy Josefsson vars första bok ”Död skörd” kom 1997. Sedan dess har hon skrivit fyra deckare, alla med en och samma korta titel som Skam, Saknad, Svek och Skugga. Hon skriver verkligen bra. Skuld handlar om Peter Brolin, vars fönsterfirma är på väg att gå i konkurs sedan revisorn stuckit med pengarna. En miljonskuld till banken förfaller. Av en tillfällighet får han kontakt med direktören Olof Lundberg som är nära en kollaps. Orsaken är att en okänd kvinna förföljer honom med blommor, presenter med morbida innehåll och "kärlekshälsningar". Lundberg är rik och lovar Brolin att lösa hans skuld om han kan ta reda på vem kvinnan är och få henne att sluta med trakasserierna. Genom att agera privatdetektiv och få en vän börjar Peter Brolin återvinna ett självförtroende han aldrig haft. Peter Brolin lider nämligen av panikångest liksom sin författare.

Parallellt finns beskrivet Peters bakgrund, hans uppväxt, hur hans far omkom i en olycka när han bara var sju år gammal, hur han förlorade kontakten med sin mor och aldrig återvann den. Hur hans syster Eva försvann ur hans liv och kom tillbaka.
På slutet blir boken en gastkramande thriller där hela lösningen förefaller ligga öppen ända till slutet. Det är spännande och man vet verkligen varken ut eller in. Svaret på gåtan ligger i Peters eget liv, händelser som han inte ens själv kände till.

Karin Alvtegen har en stor människokunskap som hon kan dela med sig av eftersom hon är en mycket duktig skribent. Hon har själv haft förfärliga upplevelser i sitt eget liv. Hon tillägnar boken sin storebror Magnus Alvtegen, 1 januari 1963 - 21 juni 1993.

Recension i Dagens bok, Boksidan och Bokmärkt.
Författarens hemsida.
Intervju i Aftonbladet 2003.

Nylästa deckare

2008-03-12 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Jag har läst Willy Josefssons ”Den slutna cirkeln” som är hans näst senaste och hälften av hans senaste, Övervintraren, från 2007. Den slutna Cirkeln var så bra att den hamnade i kategorin ”tiopoängare”.
1943 fick den tyske attacén i Köpenhamn, Georg Ferdinand Duckwitz, en order från Berlin om att alla danska judar skulle inkluderas i die Endlösung. Duckwitz ville inte medverka till detta utan tipsade alla berörda om vad som var på gång. Många judar flydde över Öresund till nordvästra Skåne. Några svenska ungnazister hade som hobby att misshandla dem. Detta får konsekvenser 60 år senare när den avdankade författaren Tage Jensen får i uppgift att skriva en jubileumstidskrift för en nordvästskånsk tidning. I tidningsarkivet hittar han en bild med de fyra ungnazisterna. Två kan identifieras som papporna till tidningens nuvarande två ägare. Dessa använde för att starta tidningen guld och pengar som de stal från judiska flyktingar.
"Övervintraren" förefaller också bli en fullträff. Den är en kriminalroman där Josefsson med stark tidsfärg lyckas frammana revoltstämningarna från det omsusade 1968 och särskilt Båstadskravallerna för att hindra en tennismatch, med ett spännande mordfall i vår tid.
Jag har också lyckats ta mig igenom en av Jan Mårtensons tjocka böcker. Den heter ”Högt spel”. Jan Mårtenson tar i sina böcker ofta på sig pedagogens roll- Ofta är han historielärare eller konstlärare. I denna bok vill han kommentera den internationella situationen i världen efter Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets slut och alldeles särskilt vilka konsekvenser blev för de nya republikerna i det gamla Jugoslavien.

Läs mer på senaste deckarbloggen. Tidigare blogg om Jan Mårtenson.

Josefsson och Hellberg på topp

2008-02-19 Böcker, deckare

För ett år sedan

Willy Josefssons De obarmhärtiga från 2003 och Björn Hellbergs Dominans (2005) är ovanligt bra böcker och läsvärda för många.
Dominans är den tredje fristående delen i Loviken-serien om Carina Keller, Stig-Allan Jönsson, Mona Ceder och de övriga kriminalarna i den fiktiva storstaden Loviken. Den handlar om hur några pojkar med ledaren Sebastian i spetsen, mobbar, hånar och plågar sina skolkamrater. Den kvinnliga rektorn, liksom klassföreståndaren verkar vilja gömma huvudet i sanden och inte låtsas om vad som sker. Skolkuratorn Harald Backman skyller på sin tystnadsplikt. Den gamle gentlemannen från Norge, Magnar Bakke berättar för skolkuratorn om hur han tillsammans med tusentals andra tvångsevakuerades hösten 1944 i de nordliga delarna av Norge. Man fruktade en väntad rysk storoffensiv. I Björnevatn utanför Kirkenes gick tusentals människor bokstavligen talat under jorden. Mellan den 28 november och 25 november gömde de sig i en gigantisk gruvtunnel. De lyckades alla överleva tack vare samarbete, solidaritet, hjälpsamhet och hög moral. Bakke går ofta förbi skolan och han lider av vad han ser. Många barn har ett beteende som är raka motsatsen till vad han upplevde under månaderna i gruvgångarna.
I De obarmhärtiga blir Martin Olsson vittne till ett mystiskt dödsfall på Ängelholms lasarett. Som före detta polis måste han följa sin instinkt och påbörjar därför en egen, hemlig undersökning. Snart är han en misstänkt läkare på spåren, vars verksamhet tycks dölja en fruktansvärd hemlighet. När sedan tillsynes helt friska människor i hans närhet plötsligt börjar dö utan förklaring förstår Olsson att han är nära svaret men vem kan han lita på? Hans enda direktlänk in i sjukhusvärlden är sköterskan Linda som han nyss inlett ett trevande förhållande med. Linda är emellertid en helt annan person som under en sejour i Saudiarabien insåg de affärsmässig i handel med mänskliga organ. Hon inleder samarbete med en läkare, Bo Linnér, som kommit på en metod som gör det möjligt att använda sig av döda personers njurar. Efterfrågan på kroppsdelar för transplantation ökade och läkarna tvingades "gå över gränsen" dvs döda inlagda på sjukhuset för att få tag på deras "reservdelar".
Mer om nyligen lästa svenska deckare.

Elvy Ahlbeck, 70-talets klarsynta deckareförfattare

2008-01-25 Böcker, deckare

För två år sedan

Jag har fortsatt min inventering av äldre svenska deckare för att uppnå mitt mål att läsa 500 svenska deckare ”från Trenter till Josefsson”. Närmast på tur stod två böcker av Elvy Ahlbeck, Barmhärtighetssystrarna och Åtta damer i leken, både skrivna i mitten av 1970-talet.
Elvy Ahlbeck (bild) skrev sin första bok Vargen 1962 och sedan ytterligare tre böcker under 60-talet, Mord utan förbindelse, På den säkra sidan och Fallen från skyarna. Dessa fyra böcker läste jag redan för 5-6 år sedan.
Barmhärtighetssystrarna är en samling noveller som berättar om kvinnor som väl egentligen menar väl men råkar göra ack så illa. Barmhärtighetssystrarna, som leds av pastor Larsson, består av ett antal kvinnor i åldrarna 67 till 80 år, som visade fysiska sjukdomssymtom, betingade av psykiskt lidande inför känslan att inte längre vara till någon nytta i världen. Men genom att hjälpa ensamma och behövande lyckas de gamla damerna glömma sin apati. Genom att hjälpa andra lever de upp igen. De utnyttjar utan skrupler andra människor för att må bättre själva.
- De tar över och bestämmer helt över någon annan som de menar inte klarar sig själv.
- De tror sig göra goda gärningar även om dessa leder till döden för andra.
- Det är en plikt att gripa in mot "djungelns lag" och av okunnighet orsaka lidande, elände och smärtsam död. Bakgrunden är känslan av att inte betyda något för andra kombinerat med grav okunskap och maktbehov. Den kombinationen är livsfarlig och bör stävjas med alla medel. Det finns nog många sådana personer idag både inom den offentliga och privata sektorn.
Elvy Ahlbeck upplevde hur antalet anställda inom offentliga sektorn svällde till en ofantlighet i början av 1970-talet. Mest handlade det om kvinnor inom omsorgssektorn. Hon såg nackdelarna och skrev en riktigt bra bok om problemet med makthungriga kvinnor som trodde sig vilja väl men gjorde ont.
Elvy Ahlbeck är inte någon känd författare. Jan Broberg skrev om henne i en antologi 1978, ”Brottslig blandning”. ”Mord utan förbindelse” fanns med i Zebraserien 1966.
På Libris finns hennes sex böcker med. Mer om hennes böcker på min deckarsajt.

Det var bättre förr

2008-01-03 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Sedan sist den 23 november har jag läst tre ”gamla” svenska deckare. Willy Josefssons Den fjärde punkten (2002) och Björn Hellbergs Club Karaoke (2004) är två av dem.
”Den fjärde punkten” handlar om prästen Eva Ström i Barkåkra och hennes dilemma med tystnadsplikten som förbjuder henne att lämna information som kan lösa ett mordfall på en ung förståndshandikappad pojke. Josefssons två senaste böcker har gjort riktigt besviken. Läs mer.
Club Karaoke är Hellbergs andra bok i serien om tre, om den fiktiva storstaden Loviken, belägen någonstans på den svenska östkusten. Den unga kriminalinspektören Mona Ceder blir personligt inblandad i en mordgåta som rör sig kring fixeringar, i ena fallet av populärmusik i andra fallet förälskelse. Boken håller bra Hellberg standard. Nu har jag två Hellberg kvar att läsa, en i Sten Wall serien, Dödslängtan, och den tredje och sista i Loviken serien, Dominans.
För att uppnå mitt mål att läsa 500 svenska deckare ”från Trenter till Josefsson” har jag inventerat äldre böcker jag hoppat över. Jag fann bland annat Fale Burmans Håll dig på mattan (1968). Det är hans sjunde och sista bok. De övriga skrevs alla på 50-talet. Det är en klassisk pusseldeckare med en väluppbyggd intrig, goda personskildringar och riktigt spännande. Polismannen Runo Snäll är tillbaka från Spåren förskräcker och han löser mordet på Elsie Werner med hjälp av hennes make, bokens huvudperson, reklammannen Fred Werner. Det var bättre förr! Läs mer om Burman.

Om Eva Ströms vånda under tystnadsplikten

2007-12-22 Böcker, deckare

För två år sedan

Med ”Den fjärde punkten” (2002) har Willy Josefsson skrivit något så ovanligt som en prästdeckare. Det var längesedan. På rak arm minns jag bara Helena Poloni som skrev om prostinnan Astrid Brunelius och använde främmande ord som "subvalid" och "tidegärden". Och prästen i Kulladals församling i Malmö, Carl Greek som skrev underfundiga böcker om Jonas Carlesson, prosten i Losta under pseudonymen Anders Hellén. Detta hände på det glada 50-talet, då jag växte upp, upptäckte bibliotekens rikedomar och började läsa. Tidigare bloggar om Willy Josefssons böcker, 25 juni och 15 oktober 2007.

”Den fjärde punkten” handlar om prästen i Barkåkra, Eva Ström. Hon har varit med på ett hörn i några av Willy Josefssons tidigare böcker. Första gången i "Minnet av en mördare", 1999 och sedan i förra boken "Dödarens märke", året efter.
En av Eva Ströms pojkar i kyrkokören hittas mördad, till synes efter att ha blivit sexuellt utnyttjad. En flicka i kören reagerar känslolöst när de tillsammans pratar om vad som hänt. Eva Ström får för sig att flickan också utnyttjas. Hon besöker flickans mor och styvfar och möts bara av visat ointresse och förakt. Den mördade pojkens pappa vill inte heller ha någon hjälp från en kyrkans företrädare. De verkar likgiltiga för vad som hänt deras barn.

En främmande man söker upp prästen för att bikta sig. Hon uppfattar det som att han vill erkänna mordet på pojken. Det blir ett stort dilemma för henne eftersom hennes tystnadsplikt som präst kan leda till att hon får reda på vem mördaren är utan att kunna meddela polisen detta. Hon kanske t o m själv kan bli misstänkt utan att kunna använda sig av sin information. Detta är ett centralt tema i boken.
Jag blir upprörd över att kyrkan tvingar sina anställda att bära avskyvärd information utan möjlighet att diskutera den med andra på grund av tystnadsplikten. Gäller inte arbetsmiljölagen också präster?
Om tystnadsplikten som ”är identitetsmässigt grundläggande både för prästen och kyrkan” kan man bland annat läsa här.

Jag menar att det finns ett bättre sätt för den samvetsömme brottslingen att få lindring nämligen att erkänna sitt brott inför en domstol och sona sin missgärning genom att ta sitt straff! Han ska inte få hjälp genom att lägga sitt brott på en oskyldig präst! Hur kan samhället acceptera detta?

Svart stig, en mästerlig bok

2007-12-14 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

I slutordet skriver Åsa Larsson att ”halva serien är skriven”. För mig är emellertid ”Svart stig” tredje boken i en trilogi om Rebecka Martinsson som börjar som jurist på advokatfirman Meijer & Ditzinger. Måns Wenngren är hennes chef. Rebecka är besatt av kärleken som av en demon. Viljan mjuknar som smör. Man rår inte över sig själv. Det är Måns som är demonen. Kanske är det så att bara den kan älska som inte tror sig värd att älskas. Hon är ju inte snygg och hon är socialt handikappad så varför skulle han vilja ha henne.
Efter utflykter till sin barndoms Kiruna där hon bli inblandad i många förskräckliga mord och onda gärningar och hamnar på sluten avdelning på psyket tar hon till sist mod till sig och efter drygt ettusen boksidor, hämtar hem honom från ett hotell vid Riksgränsen där hennes före detta arbetskamrater tagit in. Det får bära eller brista. ”Jag har kommit för att hämta hem dig till mig”, säger hon. I bilen börjar han skratta när han tänker på hur galen hon är. Snart skrattar båda så tårarna rinner. Happy End!

Det finns i ”Svart stig” så många fängslande livsöden som starkt berör läsaren. Rebecka, Mauri och Ester har gemensamt att de tidigt förlorat sina föräldrar på grund av att dessa dött, förfallit i missbruk eller blivit sinnessjuka. Är det egentligen samma person som beskrivs som tre individer? Bokens dramatiska avslutning (på egen risk).
Boken är också en ”klassresa” för halvsyskonen Mauri och Ester Kallis och för syskonen Inna och Diddi Wattrang. Men uppkomlingar gör sig inte besvär. Inna och Diddi mördas sedan de tagit avstånd från Mauri Kallas affärsmoral. Ester blir aldrig den hyllade konstnär som kritikerna spekulerat i. Mauri, en Kirunabo som började med två tomma händer blir en mycket rik affärsman och får sin bild på framsidan av Business Week men slutar sina dagar som ett jagat villebråd rädd för sin egen skugga sedan han stött en misslyckad statskupp i ett afrikanskt land för att rädda sina investeringar där.
I boken finns också den samiska mystiken. Boktiteln "Svart stig" anspelar på den den löparslinga som Ester Kallis sprang dag som natt. Hon memorerade varje sten och ojämnhet. Hon ägnade sig också åt styrketräning, allt som en förberedelse för att kunna rädda livet på sin halvbror Mauri. Ester var synsk, hon "kunde minnas både bakåt och framåt"!
Boken är mycket bra. När jag i min förra blogg skrev ”Åsa Larssons trilogi är värd att läsas och berömmas minst lika mycket som Stieg Larssons om Lisbeth Salander” så tänkte jag att detta kanske var överord. Efter att ha läst de över fyra hundra sidorna av ”Svart stig” är jag helt övertygad om att Åsa Larsson tre böcker är mer läsvärda än Stieg Larsson. Tidigare blogg om Åsa Larssons "Solstorm".

Intervju i SvD, Recension i SvD, Intervju i Metro, Recension i Aftonbladet.
Recension i Jusektidningen.

Vinterstaden

2007-12-03 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Vinterstaden är Arnaldur Indríðasons femte och senaste bok översatt till svenska. Den kom i år och på isländska kom Vetrarborgin 2005. Det är hans senaste bok om kommissarie Erlendur Sverinson, hans familj Eva Lind och Sindrei Snæer och hans två arbetskamrater Sigurður Óli och Elínborg. I denna bok finns mycket mer än tidigare om Erlendur och hans hemska skuldbelagda barndomsminnen om hur hans yngre bror Bergur försvann i en snöstorm och frös ihjäl på fjället. Erlendur själv hittades halvt ihjälfrusen, men brodern hittades aldrig. Även i den aktuella boken äger försvinnanden rum. Erlendur tror att försvinnanden är ett isländskt specifikt brott. Likgiltigheten är stor och det kan bero på en hundraårig gammal inställning. De helvetiskt hårda vintrarna på fjället där folk gick vilse, frös ihjäl och försvann som uppslukade av jorden. Boken kretsar kring en återfallsförbrytare, en pedofil som går under jorden, en försvunnen kvinna samt en thailändsk kvinna som kommit till Island för att gifta sig och vars pojke Elías dödas. Boken handlar om motsättningar mellan det isländska och främmande kulturer som tränger sig på.
Jag har läst alla hans fyra tidigare böcker som översatts till svenska, Glasbruket, Kvinna i grönt, Änglarösten och Mannen i sjön. Jag kan rekommendera alla böckerna av denne mångprisbelönta författare. Läs baksidestexten.
Recensioner i DN, NWT, Kristianstadsbladet.
Bloggar om Indríðason: Enn Kokk, Ett hem utan böcker, Peter Giger.
Bloggar om Vinterstaden.

Fyra nya deckare

2007-11-23 Böcker, deckare

För ett år sedan

Sedan sist den 7 november har jag läst fyra deckare, två dåliga och två bra.
Jan Mårtenson Det svarta guldet, 1998, var omöjlig att läsa klart och blir en nollpoängare. Den har alltför mycket om finansvärlden, insideraffärer, optioner, derivat och fiske i Norrlandsälvar. Det nya Ryssland och dess kriminella nätverk, oligarkerna, den nya maffian, heroinsmuggling från Centralasien.
Sida ut och sida in om historia, främst konsthistoria, antikviteter, Stockholms gator, torg och byggnader och deras historia. Konstutställningar, modern konst och installationer. Den svenska Vasa-ätten. Exklusiv matlagning och vinodling. Det är hans 28e bok sedan starten 1971. Redan så gaggig, hur ser resten av hans 10 böcker ut. Lockar mig inte att ta red på. Vissa slutar tyvärr inte i tid. Samma gjorde Maria Lang och Ulf Durling. Andra dör och slutar alltför tidigt som H K Rönblom och Per Wahlöö.
Willy Josefssons femte bok, Dödarens ansikte, 2000, är inte heller särskilt bra och får bara två poäng.
Det är mitt i den snart kollapsande IT-bubblan, där aktörer som betraktar samhället som ett datorspel verkar. För mycket om relationen mellan Martin Olsson och Cecilia Cederberg, som slutar med att Cecilia tar ett jobb på Sri Lanka. Andra sidospår är präster som gömmer illegala flyktingar och en kvinnlig präst som tror att allt handlar om kvinnoprästmotståndare.
Åsa Larssons andra bok Det blod som spillts i trilogin om den Kirunafödda advokaten Rebecka Magnusson är däremot helt läsvärd. I min blogg den 31.10 skrev jag bland annat ” Åsa Larssons trilogi är värd att läsas och berömmas minst lika mycket som Stieg Larssons om Lisbeth Salander.” Åsas ”Salander”, Rebecka Magnusson, den ”lilla tjejen i röda gummistövlar” är minst lika modig och har dessutom en empati och självinsikt som gör henne större och intressantare.
Gösta Unefäldts trettonde och kanske sista bok (han blev 81 år i år) Högt spel 2007 är av en annan kaliber.
Det är skickligt av Unefäldt att lyckas variera sig och göra så många intressanta och spännande böcker. Det är en bra balans mellan det man med glädje känner igen och det som är nytt. Polismannen Evald Larsson har ju nu varit med i nästan 30 år, han är fortfarande den bästa polisskytten i världen, han har samma problem med att läsa order och att skriftligen formulera sig, men hans speciella snille är ofta nödvändigt för att lösa alla de mordgåtor som lilla Strömstad utsätts för. Nu är han sambo med kollegan Anita Löfstedt och de har ett barn i treårs-åldern. Kommissarie Bo Kronborg tycks inte heller ha ändrat sig märkbart på 30 år även om det finns antydning till att hans unga sambo Pernilla Bitén nu känner starkt för unga vackra pojkar.
Den boken har en hel del av den spänning, stuns och fräschhet som utmärkte Unefäldts debutbok i kriminalgenren för 28 år sedan, Polisen som vägrade svara (1979). Påminner mycket om Tomas Arvidssons galghumor när den var som bäst.

14 nya deckare

2007-11-07 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Sedan sist, för snart ett halvår sedan, har jag läst fjorton deckare, det är nästan ett beroende och jag har bara tjugo kvar till den magiska siffran 500 som jag tänkt ska bli slutpunkten för det projekt jag startade med för drygt tio år sedan med det provisoriska namnet ”från Stieg Trenter till Bo Baldersson”. Från början skulle jag bara ha med svenska författare som debuterade 1970 eller tidigare men sedan dess har jag också tagit med Björn Hellberg och Willy Josefsson. Läsningen omfattar totalt 46 svenska kriminalromanförfattare.
Av de tretton senaste har jag redan beskrivit tre, Ekholms Död i dyn, Willy Josefssons debutbok Död skörd vidare hans tre följande, Brinnande bevis, Vila i vatten och Minnet av en mördare samt Jean Bolinders sista (?) bok Bara början på en saga.
Jag har läst tre av Strömstadsförfattaren Gösta Unefäldt:
Polisen och den oförfalskade ondskan handlar om det verkliga buset, narkomaner som inte skyr några medel för att bli rika på knarkhandel eller för att bli höga. I Polisen som fick förnyat förtroende, avfiras polischefen Gustav Jörgensson inför pensionen, bara för att återinsättas eftersom hans unge ersättare dör i en bilolycka på väg till Strömstad. Även den nyligen pensionerade poliskommissarien Nils Gryt inkallas igen.
I Dödligt handikapp är det emellertid definitivt slut för det två. Till och med kommissarie Bo Kronborg är ur leken, han är föräldraledig och mamman, hans sambo, Pernilla Bitén, är tillförordnad polischef. Nya vindar blåser även i Strömstad.
Tre av Björn Hellberg, bland annat hans senaste bok från i år Trofésamlaren, i vilken den luttrade kommissarien Sten Wall ställs inför ett av de mest förbryllande fall han någonsin haft att tampas med. Funny Fanny är namnet på en TV-show ledd av Fanny Cordell, ung, viljestark och skicklig, där handlingen cirklar kring rampljus, idoldyrkan, avund, hat och hot. Den Grå där två offer dödat på samma bestialiska sätt och båda har satanssymboler målade i pannan.
Efter att ha läst psykiatern Ulf Durlings Vilddjurets tal fruktade jag att han tappat både stiget och stringensen. Detta bekräftades under läsning av Domaredans, om vilken jag skrivit ” En psykiatrisk röra och smörja, som nästan inte går att läsa. Ulf Durling måste ha fått allvarliga men av sitt eget yrke!
Här tappar Ulf Durling helt deckarambitionerna. Han är på väg att göra en Maria Lang, det vill säga att bli sämre och sämre inför det bittra slutet av ett långt författarskap.” Hans sista (?) bok Vägs ände från 2005 kommer jag nog inte att läsa ens.

Trilogin om Rebecka Magnusson

2007-10-31 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Åsa Larssons debutbok ”Solstorm” läste jag under semestern i Tunisien i augusti, blev helt förtjust och bestämde mig för att läsa hennes två andra böcker (se blogg). Jag läser nu fortsättningen ”Det blod som spillts”, en tjock bok på över fyra hundra sidor från 2004 och blir verkligen inte besviken. Även del två handlar om hemvändaren Rebecka Magnusson, Kiruna, religionen och den dolda ondskan inom de kristna församlingarna. Hon är nu starkt märkt av den depression hon drabbats av, av de mycket traumatiska händelser hon tvingades gå igenom i förra boken för att rädda sitt eget och de två flickorna Sara och Lovas liv.
I ”Det blod som spillts” träffar jag på samma personer som i debutboken, Rebeckas chef på advokatbyrån i Stockholm, Måns Wenngren; poliserna i Kiruna: Sven-Erik Ståhlnacke och den lilla men urstarka Anna-Maria Mella, som nu blivit mor och Maria Taube, Rebeckas vän och förtrogne på advokatbyrån. 
Åsas kvinnor är sårbara men starka, en av dem är prästen i Jukkasjärvi, Mildred Eriksson som kämpar mot kvinnoprästmotståndare och andra bakåtsträvare. Bild på Åsa som tränar inför Vätternrundan.
Åsa Larssons trilogi är värd att läsas och berömmas minst lika mycket som Stieg Larssons om Lisbeth Salander (se blogg). Åsas ”Salander” Rebecka Magnusson, den ”lilla tjejen i röda gummistövlar” är minst lika modig och har dessutom en empati och självinsikt som gör henne större och intressantare.
Intervju i Aftonbladet och Sydsvenskan. Recension i Dagens Bok.

Mer av Willy Josefsson

2007-10-15 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

För några månader sedan började jag läsa böcker av Willy Josefsson. Hans första var Död skörd som jag tyckte var en lovande start. Sedan dess har jag läst hans tre påföljande böcker. Alla utspelar sig på Bjärehalvön kring Ängelholm, Vejbystrand och Torekov och de blir bara bättre och bättre. Den fjärde som jag just läser heter Minnet av en mördare och är så bra att den kan bli en ”tiopoängare” (av de 480 svenska deckare jag läst är det bara 16 böcker som fått tio poäng så Josefsson hamnar i en illuster samling). Den senaste 10-poängaren var Ulf Durlings Lugnet efter stormen som jag läste för precis ett år sedan.
I Brinnande bevis har Sverige nyss blivit EU-medlem. Boken är mycket kritisk till EU, dess byråkrati och hemlighetsfullhet. Man får också lära sig om UFO monumentet i Vegeholm och om ”Pollenkungen” Gösta Karlsson som blev en ikon inom svensk ufologi sedan han mött en landad farkost utanför Ängelholm 1946. Kanske är han mer känd som den som gjorde Rögle till ett superlag i ishockey.
I Vila i vatten vädrar författaren sin ilska mot tunnelborrandet i Hallandsåsen och sin tveksamhet till Öresundsbron där en bomb utlöses och en man omkommer.
Minnet av en mördare är en berättelse som liknar Stieg Larssons trilogi om svensk säkerhetspolis, internationella politiska förvecklingar och en ung flicka vars öde och skändning underordnas militärens och det politiska etablissemangets intressen. Den är verkligen bra.

Kvinna i grönt

2007-09-26 Böcker, deckare

För ett år sedan För två år sedan

Under Tunisiens heta sol läste jag för några veckor sedan Arnaldur Inðridasons (bild) andra bok på svenska "Kvinna i grönt" (Grafarþögn på isländska (bild). Inðridason har skrivit nio kriminalromare varav fem översatts till svenska. Den senaste från i höst heter ”Vinterstaden” och är den enda jag ännu ej läst. Men jag har läst och bloggat om: Glasbruket, Änglarösten och Mannen i sjön.

Kvinnan i grönt är Mikkelina, en handikappad kvinna som nu 60 år efteråt kan berätta för kommissarie Erlendur Sveinsson om vad som egentligen hände och vems skelettet är som hittats av en liten pojke i ett sommarstugeområde. Boken handlar som vanligt mycket om kommissarie Erlendurs familj, minnesfragment som dyker upp, om hans bror som omkom i en snöstorm och om hans egna två barn och skilsmässan.
Arnaldur Inðridason fick Skandinaviska deckarsällskapets pris till bästa nordiska kriminalroman 2002 för sin bok ”Glasbruket” och en gång till 2003 för ”Kvinna i grönt”. Det är en stor och populär författare som i Norden bara kan jämföras med vår egen Stieg Larsson. Han är 46 år, har fru och tre barn. Han har läst historia på universitetet i Reykjavik och skrivit en avhandling om isländsk film.
Länkar:
Intervju med Inðridason i Aftonbladet.
Presentation på det isländska förlaget Edda och på Wikipedia.
Norstedts pocket och Pocketbloggen.

Åsa och Camilla, två nya bekantskaper

2007-09-12 Böcker, deckare

För ett år sedan

Under semestern läste jag för första gången böcker av två nya svenska deckarprinsessor som är nästan lika omskrivna och rosade i pressen som drottning Lisa Marklund. Åsa Larssons bok "Solstorm" hittade jag i bokhyllan när jag packade och mindes att jag fått den som namnsdagspresent för några år sedan av en arbetskollega. Vera Bredberg kom alltid ihåg min namnsdag vilket är mer än vad min egen familj brukar göra. Solstorm var en glad överraskning och till min glädje har filmen premiär den 2 november på biografen Grand i Trelleborg med framstående skådespelare som Mikael Persbrandt, Susanne Reuter, Izabella Scorupco och Jakob Eklund.
Camilla Läckbergs Isprinsessan som är mina döttrar Lina och Nillas favorit har jag däremot svårt för och kämpar fortfarande med. Jag ber att få återkomma med hennes bok.
Det är väl inte bara en generationsskillnad? Åsa Larsson (bild) är född 1966, Carina Läckberg 1974. 60-talisterna är värdemässigt inte så olika oss 40-talister som 70-talister är om man ska generalisera grovt. Om det är så, så är det troligen främst skolans förtjänst (eller skuld).
Boken "Solstorm" tilltalar mig verkligen och jag ska läsa Åsa Larssons två andra böcker hon skrivit sedan debuten. "Det blod som spillts" och "Svart stig".
Solstorm har allt en deckare ska ha, spänning, terror och romantik. Dock tilltalar den nog mest kvinnor
med kvinnligt känsloliv, skuld och otillräcklighet. Boken är lika mycket en självbiografi som en deckare, men en självbiografi av en mycket sympatisk författare. Åsa Larsson är inte vem som helst, hon är barnbarn till självaste Kiruna-Lasse (Erik Larsson) som vann olympiskt guld på skidor 1936. Sedermera blev han frikyrkopredikant i Kiruna.
Boken handlar mycket om kvinnor som underordnar sig män som är vältaliga med förmåga att övertala, charma och manipulera, egenskaper som alltid gynnats i arbetssfären och vilket författarens alter ego, skattejuristen Rebecka Magnusson starkt vänder sig emot. Kvinnor däremot är ju mästare i hemsfären. Där var kvinnan tidigare drottning och ifrågasattes aldrig av någon man. Varför inte utnyttja detta bättre? En intressant situation har skapats idag med införandet av vårdnadsbidraget. De två sfärerna kallade tysken Ferdinand Tönnies, en av sociologins fäder, för Gesellschaft och Gemeinschaft.Recensioner i Recension i Bokkanalen.
Intervju i Aftonbladet och Sydsvenskan. Lång intervju i Trots Allt.

Lita aldrig på en författare

2007-07-22 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

(Detta är mitt 600:e blogginlägg sedan starten i juni 2005

Håkan Nesser (bild) är en av den svenska kriminallitteraturens mest uppmärksammade och prisbelönta författare. Hans kriminalromaner om kommissarie Van Veeteren inleddes 1992 med "Det grovmaskiga nätet" och avslutades tio år senare med "Fallet G."
Han föddes i Kumla (som blir Kymlinge i Barbarotti serien) 1950. I fem år studerade han först humanvetenskaper i Uppsala och sedan till språklärare i svenska och engelska. Han arbetade till 1998 som lärare sedan kunde han leva gott på sitt författarskap. Han bor i Uppsala med sin andra fru, Elke och sina två barn. För tillfället uppehåller han sig dock i New York och planerar en sommarstuga på Gotland. Han har just avslutat sin tredje bok om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti.
I sin andra bok om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti möter vi på nytt det luttrade tvivlaren som först presenterades förra året i kriminalromanen "Människa utan hund". Barbarotti blir alltmer tveksam till sin yrkeskarriär.
Den lilla staden Kymlinge med stora drag av Kumla, Nessers uppväxtort, drabbas av en serie svårförklarliga mord i Nessers senaste bok "En helt annan historia" (bild). Dramats förspel äger rum år 2002 på den franska semesterort Mousterlin i Finistère i Bretagne i Frankrike och får sin ohyggliga avslutning under augusti månad 2007 (sic).
Boken handlar mycket om privatmänniskan Barbarotti. Han har många problem, hans dotter Sara har flyttat hemifrån, han känner sig ensam och inte nöjd med sitt jobb, han har hittat en ny kvinna men är osäker på om hon vill gifta sig med honom, han får egendomliga brev från en mördare. Han är hänvisad till hjälp från Gud, via en vadslagningstävlan där Gud får pluspoäng, det vill säga bevisar sin existens, om han styr händelseförloppet Barbarottis väg, och sin uppoffrande kollega, inspektör Eva Backman. Det är också hon som ger bokens titel "En helt annan historia" en förklaring på slutsidorna. "Lita aldrig på en författare", säger Eva Backman. "Det trodde jag hade framgått med önskvärd tydlighet". Men då har man redan läst nästan alla av denna tegelstenromans nästan 600 sidor.
Läs bokens inledning.
Recensioner: DN, SvD, NwT.
Röster om boken.
Håkan Nessers hemsida.

Bara början på en saga

2007-07-03 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

Jean Bolinder beskriver i sin senaste bok, Bara början på en saga, hur det politiska och yrkesmässiga etablissemanget i mitten av 30-talet utnyttjar sin ställning både på det finansiella och personliga planet och gör det med full övertygelse om sin egen godhet och förträfflighet. Människorna var desamma på 1930-talet som de är idag. Skillnaden är att de officiella värderingarna idag är annorlunda, det som man lite vårdslöst kallar "politiskt korrekt". Idag ingår inte tvångssteriliseringar av personer med klanderlig vandel eller att det finns en överklass som utnyttjar en underklass - tänk på den aktuella "pigdebatten". När vi idag ser tillbaka på denna tid vill vi att människor som grovt utnyttjade den makt som de skaffat sig över andra människor ska få sitt straff och i Bolinders bok hamnade de efter döden i ett tillstånd som skulle kunna kallas "skärselden" med kristendomens termer. Där fick de vänta medan de blev allt fulare och fulare tills marken rämnade under deras fötter och helvetet tog emot dem med sin hetta och sin fräna doft av svavel.
Bokens story utspelas på bokförlaget Lyktgubben (efter en av H C Andersens berättelser) där förläggaren Arne utnyttjar unga flickor genom att locka med att publicera deras dikter. Han får tre anonyma berättelser med H C Andersen som avsändare. Dessa handlar om en kvinnas upplevelser under tre perioder av sitt liv. Arne upptäcker att han själv som ung läkarson är inblandad och att kvinnan anser att han förstört hennes liv genom att själv och tillsammans med kamrater våldföra sig på henne som tonåring. Den tredje heter "Bara början på en saga".
Tidigare bloggar om Bolinder: Dockan, Oskulden, Fjärilseffekten och För älskarns och mördarns skull.

Död skörd

2007-06-25 Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

Sedan 1999 har jag haft som ett "projekt" att läsa tidigare svenska deckareförfattare, de som debuterat på tidigt åttiotal eller tidigare. De är eller har varit i min egen ålder eller äldre, några av dem är döda sedan flera år som Stieg Trenter, H C Rönblom, Maria Lang, Sune Lundquist, Per Wahlöö mfl. Några är fortfarande still going strong som Jean Bolinder, Gösta Unefäldt, Ulf Durling, Jan Mårtenson, Tomas Arvidsson och Björn Hellberg. Eftersom jag kommit så långt att jag nu läser deras böcker från 2000-talet kan det vara dags att börja på en senare generation av svenska deckareförfattare. De två stora, Håkan Nesser och Henning Mankell, läser jag redan sedan länge.
Jag har nu gett mig i kast med Willy Josefsson (bild). Han började 1996 med Död skörd och har skrivit nio kriminalromaner så här långt. Josefsson är född 1946 i Kalmar, uppvuxen i Ängelholm och nu bosatt i Lund.
Död skörd handlar om den förtidspensionerade (på grund av arbetsbrist) kommissarien Martin Olsson och den unga journalisten, den vackert rödhåriga och välsvarade Cecilia Cederberg. Jag ser likheter med något så otidsenligt som deckare av Stieg Trenter. I hans böcker fanns alltid den unga damen som trots allt skinn på näsan hamnar i nästan övermäktiga situationer. Där finns hennes tyste manlige vän som givetvis då finns till hands. Hos Trenter var det fotografen Harry Friberg. Och här finns upplösningen då alla misstänkta avslöjas på löpande band - innan masken slits av den slutlige och rätte gärningsmannen.
Jag kommer nog att skaffa hans nästa bok, Brinnande bevis, också.

Göran Sandahl gör självmord?

2007-06-20  Böcker, deckare

För ett år sedan  För två år sedan

Jag trodde att jag läst alla Jan Olof Ekholms kriminalromaner med ”Nedräkningen” från 1999. Han har emellertid skrivit ännu en burlesk historia 2004 som handlar om ett kurhotell som kallas Sorglösa (brunn) och heter ”Död i Dyn”. Denna galghumoristiska skröna full av lömska mord och mordförsök är lika spetsig och trevlig som hans första bok 1968, ”Sista resan mord”. Man kan nästan få intrycket att ”Död i dyn” är en bok som Ekholm skrivit tidigare, före alla publicerade kriminalromaner och som han nu dragit fram ur gömmorna efter sin senaste bok som kom 1999. För att göra den "aktuell" har han gjort Göran Sandahl till pensionär och låtit honom erinra sig vad som hände honom som ung reporter efter att ha läst en artikel i tidningen om ett funnit gammalt lik. Boken ger en "förklaring" till Göran Sandahls kommande eskapader och hur han blev den han är:
”På Sorglösa lade jag grunden för det mönster som skulle prägla alla mina mer eller mindre frivilliga inhopp som antihjälte. Jag placerade mig i centrum. Misstänkta personer kom med sina versioner. Jag proppades full av lögner - men även korn av sanning”.
Sandahl har kallats för polisens ”stjälpreda” och det bevisar han i boken på ett tragiskt sätt. Boken slutar med att han genom sin försumlighet orsakar ett viktigt vittnes död. När detta går upp för honom, tömmer han i sin bil en halvflaska whisky och kör ihjäl sig. Det är andra gången Ekholm tar livet av Sandahl. Det är tydligen svårt för Ekholm att bli av med sin antihjälte.

Redan 1980 tog Ekholm i boken ”Ett avslutat kapitel” livet av sin favoritfigur Göran Sandahl (”Gör-han Skandahl” kallades han för av sina kolleger på tidningen) genom att låta två torpeder sänka honom i Årstavikens förorenade vatten för att låta honom återkomma sju år senare i ”Död mans epistel”.
1990 införde Ekholm en ny romanfigur, lantbrevbäraren B. Ingemar Svensson, som jag aldrig riktigt tog till mig.
Dessbättre kom Sandahl tillbaka 1994 i ”Tyst i Klassen” och var med som berättande huvudperson till och med Ekholms näst sista kriminalroman 1999 med ”Nedräkningen”. Tidigare blogg om Ekholm.

Sex nya deckare

2007-06-17  Böcker, deckare

Sedan sist har jag läst tre böcker av Björn Hellberg. Panelhönan från 1999 – som inte var bra – och Tacksägelsen från 2000 – som är Hellbergs bästa. Båda handlar om Staden och polisgänget kring den åldrade kriminalkommissarien Sten Wall.
2003 tröttnade Hellberg på Sten Wall och flyttade över hela verksamheten från västkustens Laholm till staden Loviken på östkusten. Den första boken heter Paria och den följs sedan av ytterligare två böcker – Club Karaoke och Dominans innan Hellberg åter är tillbaka hos Sten Wall och hans mannar i sin senaste bok Dödslängtan (2006). Paria är också en polisroman med en helt ny uppsättning poliser som trebarnsmamman Carina Keller, hennes frispråkige partner Stig Allan-Jönsson och de två kriminalteknikerna Mona Ceder och Ralf Thiman. Paria är en oerhört pratsam bok med lite substans trots sina nästan 400 sidor – Hellbergs i särklass tjockaste detektivroman. Tidigare blogg om Hellberg.
Ännu tjockare var Jan Mårtensons Caesars örn men där kunde jag åtminstone lära mig något om Gotland och arkeologi. Jan Mårtenson är född 1933.
Ytterligare två böcker har jag hunnit med. Den ena är Jean Bolinders Martin Luffas hemlighet som är hans sista (?) detektivroman. Det är en av hans allra bästa detektivromaner. Boken har som vanligt flera parallella skeenden som löper samman. Invandrarpojken Amir som vill bli berömd fotograf som sin morfar. Flickan Dina med sin söndriga, men hopsydda Nalle, kallad Martin Luffa. Gärningsmannen, Hannes, som förgrep sig på och dödade sin yngre syster Cecilia när han själv var ung. Några lärare som brukar träffas på en The Pickwick Pub vid Malmbergsgatan i Malmö. Däribland Gerhard, 71 år som älskar deckarförfattaren F. W. Crofts. Han vill utreda fallet med hjälp av Crofts romanfigur inspektör French. Bolinder börja skriva detektivromater 1967 och har hunnit med 29 stycken.
Den andra är Gösta Unefäldts Polisen och mannen som väntade på döden. Att Unefäldts stora intresse är fiske kan man inte missta sig på. Det är hans nionde detektivroman av de tolv hans hittills skrivit. Unefäldt fortsätter att sprida farlighet i folkhemstryggheten på Västkusten. I denna nionde bok om Jörgensson, Kronborg och Gryt håller man mest till på Koster och några andra öar. Två lik har man fått på halsen och inte tillstymmelse till motiv. Samtidigt som de folkkära poliserna löser morden, brottas de också med sina egna känslor och problem. Tidigare blogg om Unefäldt.

Fler lästa deckare

2007-05-05  Böcker, deckare

För ett år sedan

Sedan mars i år har jag läst ytterligare tio svenska deckare. De är alla skrivna på 1990-talet men av författare av min egen generation eller äldre och de har alla debuterat på 1970-talet eller tidigare. Undantag är Björn Hellberg som skrev sin första deckare 1982. Av honom har jag läst Då dagboken dog, Gräddhyllan och Hedersmord, som dock inte handlar om någon kurdisk familj utan om en psykopat som tycker sig ha en hedersskuld till en kamrat som gjort honom en tjänst.
Hellberg som förlägger sina böcker i "Staden", en blandning av Laholm och Kristianstad, är oftast läsvärd, underhållande och har goda intriger. Av Jean Bolinder har jag läst Du Janne och Vilddjuret, den senare utspelar sig på 30-talet och handlar om en tredje klassens tysk cirkus som rullar genom Sverige sommaren 1939 och där mycket otäckt händer.
Jag har börjat läsa Jan Mårtenson (bild) igen, Tsarens guld och Karons färja, båda skrivna i mitten av 1990-talet. Mårtenson som är 74 år har varit biträdande generalsekreterare i FN och skriver fortfarande kulturhistoriska böcker med eller utan mord.
Av Ulf Durling har jag läst Tills döden förenar oss (bild) och Komma till skott. Den senare är en sentida "uppföljare" till författarens lovordade debutbok med den deckargalna pensionärstrion från bland annat Gammal ost.
Slutligen K A Bloms sista kriminalroman Ett bländande mörker. Blom har redovisats här.

32 böcker av K Arne Blom

2007-03-11  Böcker, deckare

Jag har denna vecka läst ut K Arne Bloms (förmodligen) sista kriminalroman. Han lever fortfarande men ägnar sig sedan 2000 åt andra skriverier; lokalt om Lund och om historiska händelser. Blom började skriva deckare 1971 och producerade fram till år 2000 inalles 32 böcker. Jag började läsa dem i februari 2001 och har nu läst dem alla. Den unge lundensaren debuterade med ”Någon borde sörja” som kan sägas vara den första realistiska svenska deckaren i studentmiljö. Det blev totalt fem böcker om lundapoliserna kommissarie Bengt Thorén och assistenterna Seved Olofsson och Martin Holmberg. Sedan följde sju böcker om Himmelsholm (Nässjö), fem om den hemlige agenten Loman och den svenska säkerhetspolisen under andra världskriget och slutligen planerade Blom en lång serie om kriminalkommissarie Morten Dahl-Nielsen som dock bara blev fyra böcker lång. Den sista heter ”Ett bländande mörker” och handlar om den 40-årige Anders Evert Hammarberg, som fått en fosterskada och blivit autistisk och paranoid. Han är mycket misstänksam mot lokala politiker i Lund som tar ut arvode för det arbete Hammarberg menade är deras plikt mot samhället att genomföra. Han skriver insändare om detta som aldrig publiceras och sedan brev direkt till politiker som de avfärdar som oförskämda eller nonsens från galningar. Hammarberg vill "rycka upp det onda med rötterna och börja med det som är ogräset". Själv förefaller Hammarberg helt sakna vanliga mänskliga känslor som empati och medlidande. Han har en lång lista på lokala politiker som ska dö och han har redan avverkat flera när han äntligen grips.
Tyvärr får Bloms avslutande och 32:a bok bara en etta (av tio möjliga) i betyg. Denna njugghet från min sida har två tidigare böcker av Blom också råkat ut för. Detta berodde mycket på Bloms motbjudande 70-tals värderingar som han då gav uttryck för i ”Lyckligt lottade” och i "Nödvändigt ont" som förespråkade dödsstraff för män som haft samlag med kvinnor som efteråt påstått att de blivit tvingade därtill. Nu har Blom andra värderingar, han har blivit religiös och konverterat till katolicismen och lider av den ökade ondskan i Sverige men det blir ingen bra bok om detta heller. Blom hade planerat att skriva en lång serie om kriminalkommissarien Morten Dahl-Nielsen men efter denna, den fjärde, lade han av allt att döma ner det projektet. Nu skriver han inga kriminalromaner mera. Jag har skrivit mer om Blom här: 061127  061123  060824  060629  060523  060516.
Wikipedia om K Arne Blom.

Dockan, en sommarsaga

2007-02-04  Böcker, deckare

Jean Bolinder har åter (1999) lyckats skriva en mycket spännande, underhållande och intrig-rik "deckare" fast utan vare sig mord eller självmord. Året innan (1998) skrev han en bok där ”mordet” blev självmord i Bron över mycket tvivelaktigt vatten. Den misslyckade lektorn Bo Anje Rindel, (åter ett anagram på Jean Bolinder), är på sin Kosterö och får för sig att ett mord begåtts. Utforskningar leder honom till slutsatsen att det är ett gammalt mord, det har ägt rum den 25 juni 1948.
Huvudpersonerna är "Idioten", Adolf Augustsson och några flickor som hamnat på Hässelbyhemmet därför att de tidigt blivit föräldralösa eller på annat sätt bedömts "vanartiga" och deras försök att bevara människovärdet.
Bolinder (bild) tar till ett gammalt och lyckat knep som han använde redan i sin första bok 1967, "Skulle jag sörja då", att låta flera personer ge sina egna subjektiva beskrivningar av vad som hände 1948. Bolinder ger som vanligt läsaren ledtrådar men ändå blir slutet en verklig överraskning.
De båda senaste två böckerna jag läst av Jean Bolinder är samtidigt beskrivningar av det liv han själv lever och har levat, särskilt om hans barndom i Östergötland. De är inte direkt självbiografiska men han finns alltid själv med.

Fler lästa deckare

2007-02-02  Böcker, deckare

Sedan november i fjol har jag läst ytterligare nio svenska deckare - alla skrivna på 1990-talet. Tre böcker av den produktive lundaförfattaren K Arne Blom, "Ingenstans i Sverige" (4 poäng) som är hans sjunde och sista bok i serien om andra världskriget, vidare de två första i hans sista romanbygge (som dock hittills bara blivit fyra böcker), det om lundapolisen, kriminalkommissarien Morten Dahl-Nielsen, "Offerlamm" (4) och "En renande eld" (4). Ingen av dessa värderades som synes till mer än fyra poäng.
Tre böcker har jag också läst av Björn Hellberg som startade med "Gråt i mörker", 1981.
"Dråpslaget" (8) och "Rovlystnad" (7) var riktigt bra vilket man tyvärr inte kan säga om "Inte önskvärd" (2)
Ulf Durlings "Synnerliga skäl" (8) var bra liksom hans förra bok "Lugnet efter stormen", och Jean Bolinder håller stilen som en Sveriges bästa författare med "Bröd över mycket tvivelaktigt vatten" (8) som kom efter "Oskulden".
Strömstadsförfattaren Gösta Unefäldt med polischefen Gustav Jörgensson, hans kommissarier Gryt och Kronberg och polismannen Evald Larsson håller också stilen med den detaljrika "Polisen och den döde på Holmen Grå".

Deckare om andra världskriget

2006-11-27  Böcker, Deckare

K Arne Bloms femte bok om andra världskriget ”Nödslakt” handlar om 1944, då Tredje riket i Tyskland står inför sitt sammanbrott och många nazister försöker fly innan de sovjetiska trupperna kommer.
1944 utvecklas kriget i Danmark till att i det tysta handla om ett inbördeskrig mellan på den ena sidan underkuvarna och de ockuperade sida vid sida i front mot den tredje makten, kommunisterna. I hemlighet hjälpte svenskarna tyska krigsförbrytare att fly till Skåne för vidare transport till Sydamerika.
Tyskarna fick tillstånd att använda sig av de flyktvägar som judarna och motståndsrörelsen i Danmark upprättat. Tyska krigsförbrytare ville undkomma till Sverige då de fruktade att Danmark skulle angripas av England eller Sovjetunionen. Huvudpersonen, den svenske hemlige polisen Loman, börjar emellertid alltmer tröttna på de svenska myndigheternas cyniska spel. Han sätter i gång en operation efter eget huvud, i vilken både nazister och kommunister slaktas och själv blir han ett jagat villebråd som får ta sin tillflykt till den svenska kyrkan i Berlin mitt under krigets brinnande avslutning.
Om boken "Nödslakt" kan man läsa här. K Arne Bloms deckarproduktion finns här.

Mycket om denna period i Öresundsregionens nyhetshistoria kan man läsa här "Därför mördades Jane Horney".
(2009-01, jag kan inte hitta artikeln i SMB, jag har mailat dit och frågat. Det finns en annan artikel i Dagens Nyheter.
Jag har skrivit mer om Blom här: 070311  061127  061123  060824  060629  060523  060516.

In Memoriam och Julius Balder

2006-11-23  Böcker, Deckare

I mitt projekt att läsa tidigare svenska deckare har jag just läst Ulf Durlings åttonde och nionde bok ”Aldrig i livet” och ”In memoriam”. Ingen av dem når på långa vägar upp till hans tidigare bok ”Lugnet efter stormen” som var en verklig höjdare. Båda böckerna är på ett sätt skälmhistorier och på ett annat berättelser om mycket olyckliga människor med dålig förankring i verkligheten. I ”Aldrig i livet” är det en före detta polis som är huvudperson och som får användning av sin yrkeserfarenhet under de stunder då han kan hålla sig tämligen nykter. Denne durlingske antihjälte åter sig motvilligt jobbet som privatspanare åt grannen och advokaten Bo Hedfors för att ta reda på varför hans fru hittats hängd i hemmet.
Den andra handlar om lektor Olsérus, som vill rädda sin ungdomskärlek från studietiden. Han åker runt i östra Skåne och letar i trakterna sydost om Kristianstad. Han har sällskap med sin far, den senile kyrkoherden som verkat i Vittskövle kyrka. Med finns också socialarbetaren Lasse Persson som är övervakare för kvinnomisshandlaren Lennart Anderhag. Det mesta visar sig dock vara något helt annat än det skenbara. Durling är ju inte den som gör det lätt för läsaren.
Desto tydligare är lundaförfattaren K. Arne Blom (bild). Jag har börjat på den sjätte och näst sista i hans serie om andra världskriget som är baserad på autentiskt material och med den kontroversielle säkerhetspolisen Loman i huvudrollen. I denna näst sista bok får läsare för övrigt för första gången reda på Lomans båda förnamn. De generar honom väldeliga och han gör allt för att dölja att han döpts till Julius Balder.
Jag har skrivit mer om Blom här: 070311  061127  061123  060824  060629  060523  060516.

Dyrgrip i förrådet

2006-10-30  Böcker, Deckare

Ulf Durlings ”Lugnet efter stormen” som är hans sjunde deckare och som han skrev 1983 är en 10-poängare, det vill säga den får maximal poäng på min högst subjektiva poängskala. ”Lugnet efter stormen” handlar om det 25 år gamla dråpet på en ung kvinna som fortfarande idag kastar långa svarta skuggor över hennes systrars liv. En av dem begår självmord och tillsammans med den manlige huvudpersonen – som är en verkligt durlingsk obestämbar manipulation – bestämmer sig en tredje syster för att gå till botten med den tragedi som då drabbade hela familjen. Durlings människobeskrivning är på topp, särskilt hans förmåga att låta små skenbart triviala händelser få mycket skrämmande betydelser och man läser gärna boken utan att lägga den ifrån sig. Läs mer om Durlings tidigare deckare här. Senast jag var så generös var i juli månad (för 15 deckare sedan) då Sven Sörmarks ”Änglarna” (1978) belönades lika frikostigt. Sörmark fick 10 poäng också för sin bok ”De objudna” (1975).
Den första 10 poängaren läste jag i april 1998. Då handlade det om Vic Sunesons ”Mord i själva verket” (Kungliga Kompromissstyrelsen där Sune Lundqvist var verksam) från 1950.
Man kan hoppas att Durlings bok snart kommer ut i pocket till ett billigt pris så att många kan njuta av denna ”dyrgrip”. Själv hittade jag den undanlagd på arkivet på biblioteket i Anderslöv. Tidigare blogg om Durling.

Björn Hellberg, en populär deckarförfattare

2006-10-23  Böcker, Deckare

Jag har börjat läsa Björn Hellberg. Jag börjar som vanligt med hans första deckare. Detta tennisorakel och TV-personlighet började skriva om kommissarie Sten Wall 1981 och sedan dess har det blivit 15 deckare om denne rundlagde kriminalpolis. Enligt Sten Wall själv har han bara åldrats sex år från 1981 till 2006 och det är tur det eftersom han är 57 år och redan trött i debutboken ”Gråt i mörker” från 1981. Alla böckerna utspelar sig i ”Staden” som i beskrivningarna i böckerna närmast är ett mellanting mellan Kristianstad och Laholm. Laholm är den stad där Björn Hellberg (se bild) som föddes 1944 i Borås sedan länge bor och där han är hedersmedborgare.
Björn Hellbergs hemsida.
Bokens titel anspelar på att mördaren härmar ett barns gråt för att locka offren till undangömda platser där han kan förgripa sig på dem. Han känner sig hånad för sin impotens av kvinnor som han försöker ligga med. Han vänder besvikelsen mot kvinnorna som han vill straffa. Även Hellberg var präglad av 70-talets värderingar som lade brottslingens skuld på "samhället" dvs på att andra människor hade uppfört sig illa mot honom.
(Knappt två år senare har jag läst alla hans 19 kriminalromaner. Den 19:e kom hösten 2009, heter "Nattvandraren" och är ingen höjdare allas, Läs mer här.)

Oskulden

2006-09-27  Böcker, Deckare

Ännu en bra bok av Lundaförfattaren Jean Bolinder. Denna är från 1997.
En kvinna kommer till den lilla ön utan att egentligen veta varför hon åkt dit. Hennes minne fungerar inte. Hon tror att hon dödat den unga estniska kvinnan Urwe när hon senast var på ön för 43 år sedan. Nu är hon sextio år och har tillbringat livet i elände på grund av mordet, varit i fängelse flera omgångar och levt för knark och andra droger. När hon lämnade fängelset senaste gången angrep en kvinna henne. Det var en av hennes tidigare älskarinnor, Emma. Emma misshandlar henne med en nagelfil i huvudet så att hon blir medvetslös och tappar minnet.
På ön blir hon mycket ovänligt mottagen. Många tycks veta vem hon är och de hotar henne till livet. Efter en tid förstår hon att det finns en stor rädsla på ön som hennes återkomst åter drar upp till ytan. Efter en tid då minnet klarnat blir hon klar över att hon är oskyldig till Urwes död. Elin vill inte skiljas från sitt liv skuldlös åtminstone vill hon inte längre bära en annans skuld. Hon måste ta reda på vem som egentligen är skyldig till Urwes död.

Heino, hennes bror, kunde aldrig komma över sin systers död. Han blev hatisk, alienerad och bitter. Heino kom tillbaka till ön ett halvår tidigare och hängde sig i ett rum på det pensionat där Elin bor. Elin räknar snart ut att det är prästen Bruno som dödade Urwe. Redan som ung var han frälst och han provocerades av att Urwe hånade honom och den heliga tron. När han tvingade av henne det kristna kors hon bar som prydnad ströp han henne. Sedan lät han, frälst som han var, Elin få skulden och få hela sitt liv förstört. Han erkänner detta till slut för Elin. Nu är det preskriberat i den världsliga lagens ögon. För Gud finns dock ingen preskriptionstid.

Elin går till viken med de farliga strömmarna. Där klär hon av sig naken och ut i det kokande vattnet tills strömmen tar henne.
Boktiteln syftar på att Elin trots sitt utsvävande liv och sina många kärleksaffärer fortfarande, tekniskt sett, var oskuld.

Durling: Tack för lånet

2006-09-23  Böcker, Deckare

Detta är inte en traditionell Durling-deckare. Det är en humoristisk kriminalroman med rappt tempo men utan lik och misshandel. En konststöld och diverse förfalskningsförsök får man vara med om men stölden går om intet eftersom den stulna tavlan återlämnas - därav bokens titel "Grazie Tante". Boken påminner om Kalmar författaren Tomas Arvidssons böcker om studierektorn Bertilson särskilt de första tre första böckerna. Skillnaden är den eminenta kunskapen om medeltidsmåleri som Durling visar upp. Den är så ingående att det är svårt att hänga med hela tiden trots försök via Internet. Konstfamiljen Bruegel är stor med d.ä och d.y och ingen vet riktigt vad som är original, efterapningar eller förfalskningar. Boken skulle också kunna heta "Vad och vem kan man lita på?".
För att inte tala om den genomfalske och korrupte Frans Edström, huvudpersonen Alexander Edströms farbror. Boken publicerades första gången 1981. Innehållet mer detaljerat finns här.

Jean Bolinder, en underskattad författare

2006-09-21  Böcker, Deckare

Jean Bolinders ”Fjärilseffekten” från 1995 är en mycket bra bok. Den handlar om Odd Fanér som är professor i humanistteologi i Lund. Han har en ung fru Penny som han träffade när hon var bara 15 år. Han var präst då och hon var hans konfirmand. Hon blev med barn, han blev avsatt som präst och de gifte sig. En av Fanérs docenter kan aldrig förlika sig med detta hans professors beteende. Han skriver anonyma brev och insändare i Fanérs namn där han pekar ut Fanér som en moraliskt lågtstående person. Själv fikar han efter professorstiteln. Katastrofen inträffar då en skolkamrat till Fanérs dotter, Kisa, kommer på docenten med att posta ett anonymt brev. Denne inser att om det kommer ut att det är han som är avsändaren av de anonyma breven är hans akademiska karriär slut. Han kör därför hänsynslöst på flickan med sin bil när hon cyklar därifrån och slår sedan ihjäl henne med en skruvnyckel.
Bokens titel hänsyftar på hur den lilla händelsen med brevet växer till ett fruktansvärt hot som utlöser ett dåd som förgiftar hela bygden. En pust av en fjärilsvinge växer till en orkan: "Fjärilseffekten".

Huvudpersonen är som i de flesta av Bolinders böcker, en paranoid, känslosam, högljudd, mycket intelligent och väl påläst man – i detta fall är det medeltidskonst och särskilt Hieronymous Boschs figurer - som gärna hänger sig åt alkoholhaltiga drycker. Här får han hjärtinfarkt.
Det finns som alltid i Bolinders kriminalromaner tidstypiska händelser som "fäster" bokens handling i den rätta tidsmenyn. De innehåller också många skenbart oskyldiga bihändelser vilka har stor betydelse för förståelsen av och lösningen av mordgåtan.

En isländsk Henning Mankell

2006-09-10  Böcker, deckare

Jag har läst Arnaldur Inðridasons (bild) tredje bok på svenska "Änglarösten" (Röddin på isländska) som handlar om en goss-sopran med en änglaröst som försvann i målbrottet. Som vuxen bli han mördad i en härva med prostitution, manlig och kvinnlig, på ett lyxigt hotell på Island, där julborden dignar av läckra specialiteter.
Genomgående i alla Arnaldur Inðridasons böcker om kommissarie Erlendur Sveinsson är dennes barndomsupplevelser. Han har en öm punkt i sin själ som han försöker hålla avskärmad och instängd. Han drömmer om den och händelser i vardagen påminner ständigt om den. Det handlar om att han miste sin lillebror på fjället när han var tio år gammal. De hade gett sig ut för att jaga tillsammans med sin far men överraskades av en våldsam snöstorm. De kom ifrån sin far och sedan kämpade Erlendur med ett hårt grepp om sin brors hand längs den väg han trodde ledde till hemmet. Det var så kallt så han förfrös händerna och när fadern hittade honom var lillebror borta. Hela livet känner Erlendur skuld för att han inte lyckats hålla kvar broderns hand. Trots stora efterforskningar hittades inte den lille och inte heller hans lik. De korta semestrar han unnar sig tillbringar han ofta på fjället där han vandrar runt och letar och funderar på hur kan kunde förlora sin bror. De som inte känner till Erlendurs historia finner det märkvärdigt att hans favoritlitteratur handlar om människor som försvunnit.
Han läser om "olyckor och umbäranden. Dödsfall ute i markerna. Folk som fryser ihjäl" (Änglarösten, s 72).
Erlendur har två barn som han förlorade kontakten med efter skilsmässan då modern ville ha vårdnaden om barnen. Nyligen har hans dotter återupptaget kontakten. Hon heter Eva Lind och sonen Sindre Snær. Sonen har just avslutat en vända på torken och dottern är narkoman. Det är inte utan att man anar att kommissarie Wallander stått förebild. Säkert är att alla hans böcker är långt över genomsnittet. Mannen i sjön. Glasbruket.

Fler deckare från Strömstad

2006-09-09  Böcker, deckare

Jag skrev för drygt ett år sedan (här) om att jag börjat läsa deckarförfattaren Gösta Unefäldt (bild) och att jag sedan jag läst hans första bok från 1979, ”Polismannen som vägrade svara” med förväntan såg framemot att läsa hans senare böcker i tur och ordning. Nu har det blivit några stycken.
”Polisen som vägrade ge upp” (1984), ”Polisen som vägrade ta semester” (1985), Polisen och den beskedlige utpressaren” (1987) – som är den bäste av hans fem första böcker - och senast ”Polisen och domarmordet” (1989). Alla utspelar de sig i Strömstad och handlar om Gustav Jörgensson, polischef och hans medarbetare kommissarierna Nils Gryt och Bo Kronborg, men också den store och Göteborgstrygge polismannen Evald Larsson. Böckerna är humana och humoristiska, ofta spännande men ibland lite väl långa, särskilt naturbeskrivningarna när den flygrädde Kronborg motvilligt får göra utlandsresor till Grekland och Island. I de senare böckerna spelar också poliserna familjerelationer en större roll i vissa fall riktiga konflikter.
Det går att läsa mer om böckerna här.

Nobels testamente av Liza Marklund

2006-08-28  Böcker, deckare

Jag är en mycket van läsare av svenska deckare och jag har både utbildning och lång yrkeserfarenhet inom multinationella företag i området biokemi/mikrobiologi och jag följer – via den populärvetenskapliga pressen ämnen som stamcellsforskning och biomedicin – jag är som predestinerad för att tycka om Liza Marklunds nya bok – men jag gör det inte. Det är en pina att komma igenom den. Min fråga måste bli – vilka är de många som läser ”Nobels testamente” och då menar jag läser den från pärm till pärm? Säkert finns det ett antal som köper den via bokklubbar eller lånar den på bibliotek men verkligen läser den? Har någon recensent orkat läst boken i sin helhet?

Mest handlar boken om Marklunds alter ego Annika Bengtzon själv. Om hennes mardrömmar alltsedan den hemska natten i tunneln under olympiastadion (Sprängaren 1998). Om hennes relation till sin sambo Thomas Samuelsson som inte tar tillräckligt ansvar för hem- och hushållsarbetet i den nya villan på Djursholm som hon köpt för sina pengar. Hon bråkar ofta med honom om detta men mest om att han haft ett (kort) förhållande med sin medarbetare den blonda och attraktiva Sophia Grenborg. Hon förmår sig inte ligga med sin man sedan dess. Hon oroar sig för att hennes 6-åring Kalle ska bli mobbad i förskoleklassen och för att inte räcka till som mamma och yrkeskvinna. Hon får starka skuldkänslor när hon stänger av sin mobiltelefon och dagis försöker nå henne sedan Kalle knuffats ner från en klätterställning och skadat sig. Kvinnor särskilt mammor förväntas vara nåbara dygnet runt, kanske för att de vill vara nåbara det är ett bevis för att de är ”behövda”.

Hon har så stora problem att hon knappt står ut trots att hon är rikare än få andra. Hon hittade en gigantisk summa knarkpengar där hennes hittelön blev 8,5 miljoner euro! Hon köper förutom lyxvillan en lägenhet till sin bästa väninna Anna Snapphane som emellertid tycks vara en verkligt otrevlig typ, snyltande parasit och överlägsen streber i ett.

Liza Marklund vill visa att hon är påläst om stamcellsforskning och om hur vetenskapen börjar närma sig gåtan kring Alzheimers och Parkinsons. Hon vill in i forskarvärlden via Karolinska Institutet och Nobelpriset i medicin. I dess utkanter placerar hon den kriminella intrigen. Marklund lyckas få upp lite tempo och spänning när man läst 80 % av boken. Vägen dit har varit en enda lång transportsträcka. Jag tror att hon hade klarat den på mindre än 100 sidor i stället för 370! Det hade boken vunnit mycket på.
Recension i DN

Romanserie om andra världskriget

2006-08-24  Böcker, Deckare

I Lundaförfattaren K Arne Bloms rikliga och långa bokproduktion ingår en serie om sju böcker under perioden 1988 till 1994. K Arne Bloms historieintresse avspeglar sig i en romanserie om Skåne som behandlar andra världskriget med utgångspunkt från Lunds och Malmös horisont och med hjälten Loman som svensk säkerhetspolis. Jag har nu läst de tre första. Var och en har sitt budskap vars gemensamma nämnare är att de svenska banden med Tyskland och nationalsocialismen avslöjas.
I ”Skuggan av en stövel” ställs frågan om alla medel är tillåtna för att avslöja nazisterna. Det menade docenten och kommunisten Holmstet i Lund. Han var en fanatiker och tyckte att ändamålet helgade medlen. Han dödade flera unga judiska kvinnor och rita hakkors i deras ansikten som ett sätt att skrika ut hur hemska nationalsocialisterna är i Tyskland och i Sverige.
Den andra, ”Sista turisten i Europa” handlar om den svenska (och tyska) rasbiologiska forskningen på 1930-talet som utövas särskilt på patienter på mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund. Loman rapporterar om detta för sin överordnade, "Majoren" som lägger på locket. Ingenting får komma ut till offentligheten. I det stora perspektivet handlar det om att se till att tyskarna är på gott humör så att det inte blir någon invasion av Sverige.
I den tredje med den träffande titeln ”Svarta änglar i Berlin” ändrar den svenske säkerhetspolisen Loman sin inställning till det nazistiska Tyskland sedan han fått information om koncentrationslägren och behandlingen av judarna av den tyske spionen Wolfgang Apfel som i onyktert tillstånd och med skrytsamt tonfall anförtrott honom att han själv tjänstgjort i ett av koncentrationslägren i två år och därför kunde leverera realistiska detaljer om judeutrotningen.
Jag har skrivit mer om Blom här: 070311  061127  061123  060824  060629  060523  060516.

Svalan, katten, rosen och döden

2006-08-18  Böcker, deckare

Jag har läst flera av Håkan Nessers böcker. Först hans senaste bok från i år ”Människa utan hund” där han lämnar sin långa serie om kommissarie Van Veeteren och hans kolleger i staden Maardam, Europa för att i stället föra in kriminalinspektör Gunnar Barbarotti (namnet efter sin italienska fader som hans mor lämnade direkt efter hans födsel).
Vidare har jag läst Nessers två sista böcker om Van Veeteren, först ”Fallet G” från 2003 och nu senast ” Svalan, katten, rosen, döden” från 2001. Kommissarie Van Veeteren har här liksom redan i ”Fallet G” lämnat sin tjänst vid polisen för att ägna sig åt sin antikvitetsbokhandel, sin nya sambo Ulrike Fremdli och sitt barnbarn Andrea som hans son Erich själv aldrig fick se innan han dog. I ”Svalan..” ställer Van Veeteren sig dock tillfälligt på den offentliga lönelistan för att kunna jaga mördaren till slut i Grekland.
Boken handlar om en seriemördare, en etablerad samhällsmedborgare och akademiker som under falska namn letar upp och stryper unga kvinnor som han föraktar och äcklas av. Det är en lång bok med vissa onödiga transportsträckor men i allmänhet riktigt spännande.

Inðridason: Mannen i sjön   

2006-07-24   Böcker, Deckare

Arnaldur Inðridason är en utomordentligt skicklig deckarförfattare. Han är islänning. Hans första bok på svenska kom 2003 och hette ”Glasbruket”. Nu har jag läst hans senaste bok på svenska. Den kom ut i år och heter ”Mannen i sjön”, på isländska Kleifarvatn.
Det är ett ovanligt mord som polistrion Erlendur Sverinsson, Sigurður Óli och Elínborg (en kvinna) ställs inför. De vet inte ens vem den döde mannen är. För årtionden sedan sänktes han ner i Kleifarvatn, en sjö söder om Reykjavík. Där finns inga spår som kan avslöja hans identitet förutom en rysk avlyssningsutrustning vid vilken den döde är fastkedjad. Spåren leder till gamla Östtysklands ambassad.

Allt har sin början i Leipzig i Östtyskland under efterkrigstiden. Där finns ett antal isländska
ungdomar med stipendier för att studera. Snart utsätts de för den hemliga polisens intresse. Stasi, Östtysklands fortsättning på Hitlers Gestapo försöker värva några för att spionera på sina kamrater. Tomás är kommunistisk idealist men hans ideal får sig en hård knäck när hans käresta Ilona grips och försvinner. Hon är från Ungern och är påverkad av den ungerska motståndsrörelsen som snart kommer att brutalt krossas av sovjetiska stridsvagnar. Tomás förstår med tiden att någon av hans kamrater måste ha angivit henne. Och alldeles riktigt det är en rival till Tomás som velat hämnas på detta sätt. Denna upptäckt gör Tomás långt senare då båda är tillbaka på Island. Han får sin hämnd och liket hamnar i Kleifarvatn.
Kommissar Erlendur och hans kolleger kan blott med de största svårigheter som kräver Erlendurs hela polisintuition för att lösas.
I sitt privatliv vet han inte vad han ska göra med sin nya kvinna Valgerður. Han blir besvärad, tvekande och fåordig i hennes sällskap.
Han har också sin dotter Eva Lind som han ständigt försöker rädda hem från knarkarkvartarna.
Jag har senare också läst Änglarösten och Glasbruket.

Andra serien om Lund slutläst

060629   Böcker, Deckare

Jag har just läst tre böcker av en av Sveriges genom tiderna mest produktiva deckarförfattare, lundabon K Arne Blom, Övertaget, Madonna och Krigsbarn. De skrevs 1985-87. Böckerna utgör de tre sista i ”andra serien om Lund”.
Alla tre handlar om de tre kriminalinspektörerna, Gunnar Mellberg, Jerker Wikdal och Robert Lamm.
Civila deltagare är doktoranden Christian Hammar och hans (f d ?) älskarinna journalisten Margareta Turell.
I Madonna har Christer Hammar försvunnit eller snarare bytt namn till Per Junker.
Blom vill kanske inte att Hammar ska bära sig så illa åt.

Den sista boken i ”andra serien om Lund” heter Krigsbarn.
Den ensamstående Hans lever ett lugnt medelklassliv. Han gräver en stor grop på sin tomt för att anlägga en pool. Hans grannfamilj anförtror honom sitt hus och nycklar medan de är på semester. Plötsligt blir Hans mor sjuk och dör. Innan hon dör yppar hans mor för honom att hennes bortgångna man Robert inte är Hans far. Det är allt han får veta och det väcker mycket starka och ångestfyllda känslor. Han tar kontakt med sin moster. Hon är ogin och besvärlig men påstår till sist att hans mor haft rätt men fel. Hon är inte heller hans mor. Vem är han då egentligen? Han blir så frustrerad att han ger henne en kraftig örfil som tar så illa att hon dör. Han letar igenom lägenheten och tar med sig alla fotoalbum och andra handlingar som han hoppas finna någon ledtråd i.
Han blir alltmer frustrerad och han dödar ytterligare tre släktingar utan att för den skulle lyckas få reda på vem hans far är mer än att han kommit till Skåne från Danmark under den oroliga tiden i mitten av 1940-talet. Var han en nazist och förrädare?
Madonna och Krigsbarn är två av Bloms allra sämsta böcker. Man förstår att Blom satte punkt för serien här. Han tangerar nästan den undre gränsen för vad som är anständigt för en deckareförfattare. Boken Krigsbarn blir ett slags övergång till nästa serie som handlar om staden Lund under andra världskriget. Den börjar med ”Skuggan av en stövel” och kom 1988. Jag har skrivit mer om Blom här: 070311  061127  061123  060824  060629  060523  060516.

Kriminalitet och DNA

060626   Böcker, Deckare

För några månader sedan beskrev National Geographic ett kommande stort forskningsprojekt, the Genographic Project, för att kartlägga människans erövring av jorden. 100 000 blodprov av framför allt ursprungsfolk ska undersökas. Även enskilda personer kunde köpa sig en test och ta reda på varifrån hans förfäder kommer sedan många generationer tillbaka. Det skrev jag om i en blogg och funderade kring de risker som det kunde innebära för ”familjelyckan” att i detalj få reda på de verkliga släktskapsförhållandena.

Island är sedan några år tillbaka känt som ett föregångsland för DNA forskning.
Där arbetar företaget DeCODE med att ta reda på varje enskild människas personliga genom, det vill säga arvsegenskaper i form av DNA. Island är särskilt lämpat för detta eftersom befolkningen är homogen och landet har en lång tradition av släktskapsanalys.
Den isländske författaren Arnaldur Indridason första till svenska översatta kriminalroman handlar om just vad det kan leda till att få reda på varifrån förfäderna kommer. Den heter ”Glasbruket” och kom på svenska 2003.
Den är mycket spännande och har många inslag både i nutiden och generationer tillbaka.
Einar arbetar inom Islands genforskningsinstitut där han har hand om dess nya databas.

Hans dotter dog i sjuårsåldern av en mycket ovanlig sjukdom. Han studerar detta fenomen i gendatabasen och upptäcker då att denna ärftliga sjukdom, von Recklinghausens sjukdom eller neurofibromatos, inte alls finns i hans familj men väl i några andra personers. Han blir helt uppskakad då han förstår att hans far inte är hans biologiska far. Till sist får han veta att hans mor blev våldtagen för 40 år sedan, blev gravid och födde Einar. Holberg heter mannen som våldtog henne och han mördades för en tid sedan. En annan kvinna blev också våldtagen av Holberg vid samma tidsperiod, hennes dotter Auður dog av samma sjukdom i fyraårsåldern. Holberg och Eina är latenta bärare av den dödliga DNA-sekvensen. Under Holbergs källarlägenhet hittas liket av en av Holbergs kumpaner som varit försvunnen i flera decennier.
Kriminalpoliserna Erlendur Sverinsson Sigurður Óli och Elínborg (en kvinna) arbetar outtröttligt med fallet.  sidans början

Sista boken om Van Veeteren

060622   Böcker, Deckare

Håkan Nessers tionde och sista bok om kriminalkommissarie Van Veeteren heter ”Fallet G” och skrevs 2003. Man kunde därför tro att han ska avlida och det är också väldigt nära i slutet av boken där han redan grävt sin egen grav.
Boken består av två delar. Den första utspelar sig 1987 och handlar om Jaan G. Hennan som alla är övertygade om har dödat sin fru genom att knuffa ner henne från trampolinen till en swimmingpool sedan han tömt ut allt vattnet. Motivet är en mycket stor livförsäkring som han därefter kan kvittera ut. Van Veeteren är personligt inblandad på grund av gemensamma barndomsupplevelser med Jaan G. Hennan och tar det därför extra hårt när Hennan frikänns på grund av bristande bevis. Det är första gången som en mordundersökning havererat för Van Veeteren.
Den andra delen utspelar sig 15 år senare. Då har Van Veeteren gått i pension från polisyrket och skaffat sig en liten antikvitetsbokhandel, Kranzes antikvariat. Han har dessutom en ny kvinna Ulrike Fremdli, som har två barn. Detta hindrar honom emellertid inte från att lösa fallet G tillsammans med sin gamle vän kommissarie Bausen i Kaalbringen som också dragit sig tillbaka. Den mycket förvånande lösningen innebär att Jaan G. Hennans fru inte är offret utan mördaren. Offret som omedvetet fått spela hustruns roll är en hora, Betty Fremdel som hämtades från Hamburg med löfte om att spela in film och få bra betalt. Hennes liv offrades cyniskt för att Elizabeth Nolan tillsammans med sin man skulle kunna lyfta försäkringssumman.
Det är en tegelstensroman på 500 sidor men som man ändå läser med stort intresse och en isande spänning.

Tio små tomtegubbar

060619   Böcker, Deckare

Jag har läst ännu en bok av den svenske deckarförfattaren Jan-Olof Ekholm. Detta är hans 26:e bok av de 29 som han skrev med början 1968. Den heter ”Fredag mörda söndag” och kom ut 1995. Det är en morbid och burlesk historia där 10 personer i tomtedräkter och tomtemasker spelar huvudrollen tillsammans med den evigt närvarande journalisten Göran Sandahl. Det är en trevlig idé med att anordna "Jul-i-juli" på ett värdshus i form av "Murder Mystery Weekend", en kriminell happening som en sorts "tio små tomtenissar". En trivsam parodi på Agatha Christies "Tio små negerpojkar" från 1939, en verklig klassiker i deckargenren. En lånad kockkniv blir mordvapnet och kriminalinspektör Jan Klinteberg, arg som ett bi för att ha tvingats avbryta sin semester, lyckas tillsammans med still-going-strong Sandahl (sedan 1968) avslöja dubbel-mördaren.

Människa utan hund

20060524   Böcker

På 1990-talet läste jag många av Håkan Nessers böcker. Han var redan från början en storhet i klass med Henning Mankell. Jag läste hans serie om kommissarie Van Veeteren som inleddes med ”Det grovmaskiga nätet” 1993.
Sedan blev det ett uppehåll medan jag gav mig på äldre svenska deckare i stället. Jag läste om många av dem som jag njutit stort av redan som barn, Stieg Trenter, Vic Suneson, Maria Lang, Hans Christer Rönblom, de stora 50-talsförfattarna på den svenska deckarhimlen.
Nu är jag tillbaka hos Nesser. Hans senaste bok ”Människa utan hund” är helt formidabel. Rekommenderas oförbehållsamt.
Boken är en tegelsten till formatet, över 500 sidor, men man glider omedvetet och lyckligt över dem. Boken är den första i en serie om fyra om den frånskilde kriminalinspektören Gunnar Barbarotti, svensk med italiensk fader i bakgrunden. Där finns också tonårsdottern Sara, kollegan Eva Backman och den nya kärleken Marianne.
Innehållet är ett familjedrama där medlemmarna inte helt oväntat visar sig dölja mycket under ytan. Den mörka kunskapen om vad det varit som legat i botten av hela historien. Mostern och systersonen som gått över gränsen till ett förbjudet land. Barbarotti tänker låta den kunskapen stanna hos honom själv och de tre andra familjemedlemmar som vet. Inte ens Eva Backman får veta.
Dokussåpan ” Fångarna på Koh Fuk” är en ingrediens liksom uträkningar av hur många styckade människokroppar man får ner i en ordinär frysbox.
Bokens titel anspelar på arbetsnamnet på den roman som huvudpersonen och såpadeltagaren Robert Hermansson ständigt försöker få färdig.
Nu har jag bestämt att jag ska läsa Nesser ”bakifrån” med början med boken från i fjol ”Från doktor Klimkes horisont” en bok med flera kortare berättelser. Ett område som Nesser tidigare visat sig behärska på ett mästerligt sätt.

K Arne Blom avslöjar det korrupta Sverige

20060523   Böcker, deckare

K Arne Blom Ändamålet AWE/Gebers 1984
Detta är den andra boken i hans ”andra serien om Lund” som omfattar fem böcker. Det är en av de bästa av hans många böcker och jag kan rekommendera den.
En hög tjänsteman inom utrikesdepartementet har avslöjats. Han har varit spion åt Östtyskland under en lång tid och överlämnat de flesta "hemligheter" som finns. Svenska regeringen kan inte offentliggöra detta. Det skulle vara en enorm skam och få stora konsekvenser för relationerna till västmakterna och då särskilt USA och Nato. Den svenska regeringen skulle naturligtvis få avgå. Detta får inte ske menar regeringen utan allt måste hemlighållas och döljas.
Regeringens särskilde man, Evert Falk, inom SÄK (säkerhetspolisen) – en man som hans kolleger sedan länge anser vara det svagaste kortet i kåren - får i uppgift att få spionen utbytt mot en svensk spion i Östtyskland. Det gäller att hitta en lämplig person som kan få skulden att vara spion. Han letar upp en lämplig person som ofrivilligt ska få spela rollen som svensk spion och finner frilansjournalisten David Apelblat. Någon stoppar hemliga dokument i hans väska och han grips i tullen. Han får sitt flera månader i östtyskt fängelse innan han byts ut mot den den höge tjänstemannen. Problemet är att David Apelblat inte accepterar den behandling han fått och sedan sedan han återkommit till Sverige utan kontaktar detektiven Lennart Hult i Lund. Detta blir farligt för regeringens och säkerhetspolisens konspiration och Falk dödar först Lennart Hult och sedan David Apelblat. Två personer likvideras i Sverige för att rädda regeringen kvar på tronen och dess ansikte gentemot västmakterna.
Vad gör hederliga poliser i detta läge? Håller tyst eller blir "rättshaverister"? Den svenska regeringen har alltid rätt också när den säger att det inte finns korruption eller rättsröta i det demokratiska Sverige. Den som går emot detta riskerar hedern, sin psykiska sundhet, friheten eller i sista hand livet.
Statsministern frågar sig på sista sidan om makten verkligen är värt priset. "Ibland måste man verkligen ifrågasätta ändamålen" Då svarar "hans närmaste man": "Det är inte vi som är grymma. Vi måste helt enkelt anpassa oss". Idag heter denne person Lars Danielsson.
Troligen är väl detta en passande beskrivning på Sverige också idag, dess regering och myndigheter. Officiellt ingen korruption men i verkligheten?? Läs mer om boken "Ändamålet" här.
Jag har skrivit mer om Blom här: 070311 061127  061123  060824  060629  060523  060516.

K Arne Blom, en lundabo från Småland

20060516  Böcker, deckare

Jag har under maj månad läst fyra kriminalromaner av K Arne Blom. Med andra ögon (1981), Ingenmansland (1982), Återresan (1983) och Ändamålet (1984).
Med andra ögon och Ingenmansland är de två sista i serien om Himmelsholm (Nässjö) som Blom skrev mellan åren 1976 och 1982. De två andra utgör de två första böckerna i ”Andra serien om Lund” som skrevs i perioden 1983 till 1987.
Med andra ögon handlar om en massmördare, Hemsökta huset, oförklarliga försvinnanden och misstänkta ufon.
Ingenmansland är om en far som kämpar för att få sin son frikänd från åtal för dråp på två homosexuella ynglingar som våldtagit en ung pojke (idag skulle vi ha kallat dem pedofiler).
Återresan visar hur hor och för mycket alkohol ofta leder till djupa skuldkänslor och andra problem. Det är lätt att råka illa ut och bli misstänkt för brott som andra begått.
Ändamålet om hur den svenska regeringen och Säpo inte drar sig för mord på två helt oskyldiga personer för att dölja att den inte lyckats upptäcka en spion för Östtyskland (påminner om Treholt-affären).
Blom var (är) en mycket produktiv författare som alltid förknippas med universitetsstaden Lund även om han är född i Nässjö Småland och är ursprungligen smålänning. Hans deckare anses tillhöra samma genre - the procedural school- som bl.a. Sjöwall/Wahlöös berömda produkter.
Jag har skrivit mer om Blom här: 070311  061127  061123  060824  060629  060523  060516.

Lustmord biter inte på odödlig deckarfigur

20060427   Böcker, Deckare

Ulla Trenter ”gick i lära” hos sin man den berömde kriminalförfattaren Stieg Trenter från 1959–1967. Sedan inledde hon sin egen författarbana med att avsluta Stiegs knappt påbörjade bok ”Rosenkavaljeren”.
Hon skrev sedan själv tjugotre böcker och avslutade sin deckarkarriär 1991 med ”Sköna juveler” som är riktigt bra, mycket bättre än de böcker som blev Maria Langs sista ungefär vid samma tidpunkt. Trots att upplägget av ”Sköna juveler” mycket liknar Langs ”Flyttbil försvunnen” från 1989. Med stygga brottslingar och en snäll brottsling som får den unga kavata flickan på slutet.
Riktigt sant är detta emellertid då det efter en paus på åtta år 1999 kommer två noveller av Ulla. De ingår i boken ”Lustmord” som hon skriver tillsammans med Inger Jalakas. Den första novellen ”Hotell är till för att vila” är verkligen värd att läsa främst därför att Harry Friberg och Vesper Johnson här för första gången framträder i sin rätta ålder. Tidigare har de inte drabbats av tidens tand trots att de varit med i inemot ett halvt sekel!
Det är tydligt att Ulla här gör ett sista(?) försök att bli av med sin avlidne mans Stieg Trenters fantasiskapelse (?) Harry Friberg (se bild) som förföljt henne genom hela hennes skrivande. Hon har gjort försök att skriva utan att han var med men det har aldrig blivit bra resultat. I hennes senaste böcker har han ofta endast vilat över händelserna som en osynlig ande men till sist alltid kommit med under den sista avslutande måltiden då alla intrigens lösa trådar nystas upp, ofta tillsammans med Vesper Johnson. I detta sitt sista försök att göra sig av med honom griper ödet in medelst förväxling av glas och kaliumcyaniden som var avsedd för att för alltid släcka fotograf Fribergs livslåga hamnar i en annan persons glas. Lustmordet slår fel. Ulla blir inte av med honom.
Bild av det legendariska deckarparet – troligen fortfarande i livet – kriminalintendenten Vesper Johnsson, en ”originell, impulsiv och fåfäng herre" som borstar sin lilla mustasch omsorgsfullt, han har en knäande gång, är kort till växten och bär skor med ovanligt höga klackar (se bild). Filar med nagelfil på sin vänstra tumnagel och fotograf Harry Friberg med en förbluffande förmåga att råka in i mordfall men också att charmera de unga flickor som finns med i alla böcker och utan vilkas rådiga och modiga uppträdande kunnat leda till herr Fribergs förtidiga bortgång.

De vassa tänderna

060419  Böcker, Deckare

Jag har just läst Staffan Tjernelds bok ”De vassa tänderna”, 1956.
Skeppsredaren och kaptenen Torsten Bernard bjuder anställda på en lång båttur med den stora och lyxiga segelbåten ”Mariana”. Han vill fira sin förlovning med den unga Viola Sten. Detta uppskattas inte av hennes före detta fästman Rolf Randgate som under hela segelturen på olika sätt försöker störa, hota och skapa stor skräck. När en man hittas drunknad vid Helligdomens klippor (se bild) på Bornholm befarar de därför att någon har mördat Torsten Bernard. I själva verket handlar det om en berusad betplockare från Norrland.
Torsten Bernards företag grundar sig på att hans farfar kommit över ett strandat fartyg, troligen genom att slå ihjäl en person på båten. Detta kommer Sam Bergman på då han gör research för att skriva en hyllningsbok till företagets 100 års jubileum. Detta våller honom moraliska problem.
Ytterligare ett antal personer med många olika bindningar sinsemellan, de kan vara av ekonomisk eller känslomässig art eller båda, samlas mer eller mindre tvångsmässigt i det trånga utrymmet som även en stor segelbåt ger. Till sist gör de två unga paren myteri, kapar båten och flyr genom Öresund till Oslo.

Det är en mycket spännande bok, men inte en ”deckare” i traditionell mening.
Bokens titel ”De vassa tänderna”, anspelar på skeppsredarens dotter Marianas spontana kommentar då hon för första gången ser Helligdommen på den danska ön Bornholm, som är ett vackert klipparti med branta klippor och djupa grottor. Mariana tycker att klipporna ser ut som tänder, "Vassa tänder som biter sönder allt som råkar komma i närheten".

Staffan Tjerneld (1910-89) var journalist på DN och Expressen, men var mest känd som revy- och operettförfattare.
Han skrev också ”Brott i sol” 1946, vars slut är så mystiskt att jag när jag läst boken skrev kommentaren: ”sedan slutar boken. 4 tomma sidor följer. Man tror nästan att någon rivit av de sista sidorna. Verkligen ett ovanligt och mystiskt slut” samt ”Röd Amaryllis” 1951 som är en mer traditionell deckare.

Bra deckare är inte politiskt korrekta

060403   Deckare, Böcker

Jan-Olof Ekholm har skrivit ett stort antal deckare sedan starten 1968 med "Sista resan mord" och han har varit en av mina stora favoriter sedan jag läste denna bok för fyra år sedan. Den och ytterligare många böcker har som huvudperson, tidningsredaktören och antihjälten Göran Sandahl, måttligt skarpsinnig journalist. Först 1990 bytte Ekholm ut Sandahl mot den "tänkande lantbrevbäraren" Ingemar Bo Svensson, i 50-årsåldern - även om dess bättre Sandahl fortfarande finns i bakgrunden, han är mycket seglivad - och så är det även i boken Jobspost från 1993 som jag just läst. Titeln anspelar på att lantbrevbäraren inte alltid kommer med goda nyheter till prästen Arild Klingberg som är ordförande i styrelsen för Hembygdsföreningen, kring vilken allt i boken kretsar.
Lantbrevbäraren är en feg figur, han vill hålla sig väl med alla andra människor, kanske främst med Anna-Lena Persson som han en gång som ung var förälskad i, av misstag blev svartsjuk på och sedan av "stolthet" inte velat erkänna detta misstag. Han ljuger ofta för att andra inte ska bli arga på honom. Tvärtom irriterar detta emellertid hans omgivning och hans lögner leder till ryktesspridning. Som i "Jobspost" där Svensson varit sjukskriven för hemorrojder. Då han skäms för att erkänna vad han blivit behandlad för sprids rykten om att han är bög, HIV-smittad och Anna-Lenas släktingar får anonyma brev om att han smittat henne.
Ekholm beskriver människorna som de är, egoistiska, osäkra och som gärna hävdar sig på andras bekostnad men innerst inne är hjälpsamma och hänsynsfulla.
Det bästa med Ekholms böcker är dock humorn. Den är befriande jämfört med många av de s k nya moderna svenska deckarna som är fulla av påklistrad samhällsförbättrarideal. De trampar varandra på tårna i iver att försäkra läsarna om att just han eller hon är den mest politiskt korrekte och i sin iver tvingas de ge falska bilder av sina romanpersoner liksom av sig själv som författare. Varför har det blivit så? Vad har hänt de senaste 20 åren? Har det skett en förändring i bidragssystemet så att någon statlig myndighet ska kunna garantera att de korrekta nya samhällsvärderingarna även slår igenom i deckare?
Deckare ska vara underhållning. Det är något som alla behöver särskilt idag då nästan alla är stressade av allt fler oförenliga krav som ställs på oss som lever i det svenska samhället.

Dick Mattsson, privatdetektiv på 50-talet.

060325   Böcker, Deckare

Sedan 1997 då jag hade tillfälle att köpa upp stora mängder böcker – i första hand gamla deckare - mycket billigt på den då existerande loppmarknaden ”Miljöstationen” i Malmö har jag läst och samlat främst deckare av svenska författare. Jag började läsa Stieg Trenter och hans 26 böcker från 1943 till 1967. Jag anser att han fortfarande är oöverträffad.
Nyligen har jag avslutat en annan tidig deckarförfattare, Anders Jonason (1925-1993), som dock bara skrev fyra deckare. Hans tre första handlade om journalisten och redaktören Dick Mattsson på tidningen Kvällspressen i Stockholm och de är för sin tid ganska hårdkokta thrillers. Dick Mattsson tar på sig rollen som privatdetektiv för att reda ut mord och andra brott begångna i hans vänkrets som består av mer eller mindre udda och halvkriminella Stockholmsgestalter.
Jonason skrev också flera böcker i andra genrer och han hade roller i två filmer på 1970-talet bland annat i ”Ägget är löst” med Gösta Ekman.
Hans första bok ”Mord med mera” blev film 1955 med titeln ”Mord, lilla vän”, där Stig Olin spelade Dick Mattsson. Den skulle jag gärna vilja se.
Anders Jonasons fyra deckare finns beskrivna på min deckarsajt här. Skrolla ner i vänstermenyn.
Två böcker: Död för mödan och Mördaren kommer strax (se ovan).

Fyrtal i mord

060307   Deckare, Böcker

Anders Jonason, en Stockholmsk skådespelare och författare (1925-1993) skrev några deckare på 50 – 60 talet. Jag läser nu hans fjärde bok ”Fallet Grete” från 1963. Margareta ”Grete” Larsson är försvunnen och den unge journalisten Björn Andersson känner att han måste leta upp henne. Själv har han problem om vårdnaden av barnen med sin före detta fru Jeanette, med en mängd inblandade skumma figurer och med en hel del unga kvinnor som han attraherar och oftast hamnar i säng med.
Inte nog med detta. Jag hämtade idag tre andra gamla svenska deckare som jag beställt hos min egen resonabla leverantör Linnéa Jeschke. Så nu har jag ett helt ”gottebord” hemma. Jag tänker läsa alla fyra samtidigt. Jag har bara två veckor på mig innan Umeå depåbibliotek kräver dem tillbaka.
Nummer två är Ulla Trenters (1936- ) 22:a bok. Hon började skriva i eget namn 1968 men tillsammans med sin make Stieg Trenter redan på 1950-talet! ”De röda cirklarna” från 1989 är namnet på en Sherlock Holmes förening som Ulla (hon är sig själv i sina böcker från och med 1982) får kontakt med via bästa väninnan Berit. Berit som skrivit en avhandling om Watsons rätta identitet. Hon påstår blasfemiskt att Watson är kvinna!
Nummer tre är Anders Helléns ”Spår till gamla brott” från 1963. Den handlar som vanligt om kontraktsprosten Jonas Carleson och utspelar sig i Losta, vanligtvis en av Sveriges lugnaste platser. Men nu är det tydligen något på gång på ortens industri, AB Förenade Kalk, där en verkmästare avlidit under oklara omständigheter. Anders Hellén var pseudonym för prästen Carl Greek (1901-1990) i Kulladals församling i Malmö.
Slutligen nummer fyra är Joakim Bergmans ”Nobelpris till mördaren” (1968) som tar sin början i byn Campomora på ön Ischia utanför Neapelbukten där de båda tippade Nobelpriskandidaterna blir inblandade i en mordaffär. Joakim Bergman som är pseudonym för författaren Bengt Söderbergh (1925- ) uppträder under ”eget” namn i boken och han har hamnat i den gudsförgätna byn sedan han för många år sedan förtidspensionerats från sitt lektorat ”som offer för en tyvärr alltför vanlig moralisk trångsyn”. Bergman var nämligen i likhet med sin alter ego Bengt Söderbergh öppet homosexuell. I en intervju i ”Kom ut” 1991, har han kallat sig själv ”Den förste deckarbögen” i svensk litteratur!

Tidiga deckare av Ulf Durling

060214   Böcker, Deckare

Ulf Durling är läkare och psykiatriker. Han är född 1940 och skriver fortfarande deckare. Han började skriva kriminalromaner 1971. Jag har nyss läst Ulf Durlings tre första deckare. De heter:
Gammal ost (1971), Hemsökelsen 1972 och Säg pip! (1975).
De handlar om "de tre vise männen", tre äldre män som regelbundet brukar träffas för att diskutera deckare, före detta faktorn Johan Lundgren, före detta bokhandlaren Carl Bergman och doktorn Efraim Nylander. De kalfatrar alla dödsfall som äger rum i Viberga för att motivera och bevisa att de alla handlar om mord. Detta bekymrar och irriterar Carl Bergmans son Gunnar som också är kriminalinspektör och dessutom en verklig tönt i klass med Jean Bolinders ”Jöran Bundin” och Jan Olof Ekholms ”Gör’han S(k)andahl” som båda dök upp i den svenska deckarvärlden i slutet av 60-talet. En sympatisk töntstämpel har också övriga polispersoner, den skäggige Ivehed, konstapel Melin som har slokmustasch och spasmer samt den myndige överkonstapel Gustafsson.
Det är humoristiska pusseldeckare om ond bråd död i varierande miljöer, som blir pysseldeckare för de tre pensionärerna. Mordmetoderna är ytterst originella om det nu handlar om mord, självmord eller olyckshändelser. Som läsare får man inte alltid klart besked och ibland får läsaren flera upplösningar att välja mellan.
I Hemsökelsen är det ett anonymt jag som driver berättelsen framåt. Först i slutet avslöjar hon sig som den höggravida Kerstin Bergman, kriminalinspektörens hustru (som i sin tur avslöjar stora likheter med makan Marianne till Jean Bolinders figur Jöran Bundin när det gäller rationellt tänkande och förmåga att lösa mordgåtor).
I ”Säg pip” är det en ”Bertil Andersson” som berättar. Han dyker sedan upp som ”Knut Johnson” och får sin älskade till slut (om man som läsare vill välja detta scenario). Alternativa slut presenteras

Fale Burman: Spåren förskräcker

060122 Böcker, Deckare

Fale Burman (1913-1970) var en svensk optiker och reklamman, som inspirerad av Stieg Trenters framgångar började skriva deckare.
Observera att han inte ska förväxlas med Fale (F:son) Burman, en f d general som bokdebuterade med icke-kriminella "Född till soldat" 1964. (Tack till Lars Borghem för materialinsamling som visar detta.)
Burman debuterade med hyggliga "Spinn, spinn mördaren min" 1953, som följdes av bl. a. "Alibi och nya spetsar, 1957, som är hans bästa, samt "Spåren förskräcker" 1959. ”Död åt republiken” är en burlesk historia om den fria republiken Liberta någon stans i Värmland.
Han producerar flera läsvärda traditionella pussel i en stil som är 1950-talets med mycket rökning och konjaksdrickning, hövlighet och hänsyn mot damer och andra goda manliga dygder.
I sin 6:e bok ”Spåren förskräcker” (som jag just läst) lämnar författaren tyvärr sina huvudpersoner från de fem tidigare böckerna, reklamtecknaren Tobby Hagen (böckernas jag) och egyptologen Reidar Hammer som tillsammans lade pusslet och löste mordgåtorna.
Miljön är fortfarande reklambranschen men en ny ungkarl, Björn Hall, dock ej i jagform, spelar nu huvudrollen. Dramat utspelar sig i Strömmehus utanför Stockholm där ägaren den berömde skulptören Torbjörn Strömme fått slaganfall och är delvis förlamad. Det handlar om försvunna reklamfilmer för en kommande bilmodell och djup svartsjuka som leder till mord och mordförsök. Det är en verklig pusseldeckare av god 50-tals stil med lågmäld spänning och tekniska gåtor.
I en alldeles nyutkommen avhandling, Sara Kärrholms "Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet" nämns Fale Burman hedersamt tillsammans med storheter som Stieg Trenter, Maria Lang, Vic Suneson, H K Rönblom m fl.
Senare blogg om Fale Burman som hänvisar till denna blogg: Peters Bokblogg.
(Det tog nästan två år innan jag läste hans 7:e och sista bok "Håll dig på mattan". Det är en klassisk pusseldeckare med en väluppbyggd intrig, goda personskildringar och riktigt spännande. Polismannen Runo Snäll är tillbaka från Spåren förskräcker och han löser mordet på Elsie Werner med hjälp av hennes make, bokens huvudperson, reklammannen Fred Werner. Det var bättre förr! )

Gör-han Skandahl är bäst

060118  Böcker, Deckare

Jan-Olof Ekholm som är född 1931 betecknas ofta som den svenska kriminallitteraturens specielle beskrivare av småstadens och vardagslivets kritiker och gisslare. Debuten som deckarförfattare gjorde Ekholm 1968 med ”Sista resan – mord” med antihjälten Göran Sandahl, måttligt skarpsinnig journalist, som huvudperson. Göran Sandahl fortsatte som hjälte i ”Pang du är död”, en beskrivning av en militär repetitionsövning i Hässleholm som var speciellt intressant att läsa för mig som själv gjorde rekryten på T 4 i Hässleholm några år tidigare! ”Gör-han Skandahl” fick vara med i totalt elva år innan Ekholm tröttnade på honom och tog livet av honom i bokstavlig mening i ”Ett avslutat kapitel 1980”. Ekholm kunde dock inte vara utan sin charmerande romanfigur utan lät honom uppstå igen ”på det sjunde året” 1987 i ”Död mans epistel” där han åter (och för sista gången?) blev en ”jagberättande” huvudperson.
På 1990-talet ansåg sig Ekholm tydligen behöva en ny figur som fick ta vid parallellt med Sandahl. Det blev ett nytt men svagt kort i den ”tänkande brevbäraren” B. Ingemar Svensson som såg dagens ljus i ”Sörjd och saknad” 1991 med en fortsättning i ”Avskedsbrev i hjärtlös ton”. Jag har just läst dessa två böcker och finner dem inte alls vara i samma klass som de i vilka ”Gör-han Skandahl” själv förde pennan. Mer om Ekholm och hans böcker här.

27 sekundmeter snö

060107  Böcker, deckare, Film & TV

I går kväll startade miniserien 27 sekundmeter snö, en deckare som bygger på Kjerstin Göransson-Ljungmans bok med samma namn. Hon var en av Sveriges första kvinnliga deckarförfattare och denna bok skrev hon redan 1939. Sedan följde Ond bråd död 1941. Hennes sista böcker blev På turné med döden 1948 och Mord på auktion 1959 (hon dog 1971, 70 år gammal).
Som alltid när en film bygger på en bok man läst blir man besviken. Skillnader mellan bok och film måste ju alltid finnas men att byta ut Einar Hävert, försäkringstjänsteman från Stockholm mot stugföreståndaren Frida Hävert, tycker jag är väl grovt. Ett offer på jämlikhetens altare? Einar Hävert dyker plötsligt upp i stugan dagen efter det att den äldre grosshandlaren Wiesmann blivit mördad med sin egen slidkniv efter att ha tvingats övernatta i en grotta i snön. Einar Häverts bolag försäkrar Wiesmanns bolag.
En tveksam helikopter har också den moderna varianten fått med och var finns de två unga teknologerna Börje Ankarhjelm, som ofta vill ta sig en styrketår, och Peter Furudalen eller det "norska brudparet", Bergljot och Odd Tveterud? Odd som egentligen är Odd Haugelie, olympiasegraren, backhopparen. Men vem som är mördaren tänker jag inte avslöja, det får ni se ikväll i del två. Men blod är ibland tjockare än vatten.
Min personliga favorit är Majken Lund, vältränad och muskulös. Här finns hon på bild som Ulricha Johnson.

Var Joakim Bergman den första svenske deckarbögen?

2005-11-07  Böcker, deckare

I somras hittade jag på ett antikvariat på Amiralsgatan i Malmö en deckare från 1968 av Joakim Bergman som heter ”Nobelpris till mördaren”.
När jag kontrollerade på Libris Webbsök fann jag att han skrivit ytterligare en bok året innan med titeln ”Midsommarmord”. Den lyckades som vanligt bibliotekarien i Anderslöv, Linnéa Jeschke skaffa fram till mig från Sveriges depåbibliotek i Umeå och jag håller på att läsa denna bok just nu.
Jag blev nyfiken på vem författaren kunde vara och hittade på Internet en artikel av Greger Eman som handlade om författaren Bengt Söderbergh och att det var han som gömt sig bakom pseudonymen Joakim Bergman. Söderberg är född 1925 och fick 1959 Svenska Dagbladets litteraturpris. Han har bland annat skrivit Herr Selows resa till synden 1954 som finns i ”Bok för alla” serien.
Greger Emans artikel bygger på en intervju av Bengt Söderbergh i vilken denne berättar att han då nyligen fått reda på av sitt förlag Norstedt & Söner att det på den tiden kommit ett manuskript av en okänd person som kallade sig Bo Balderson. På grund av att hans Joakim Bergman-deckare gick så dåligt refuserades Balderson. Det betydde att förlaget för hans skull har förlorat miljoner och åter miljoner. Baldersons böcker blev ju en enorm framgång. Men miljonerna gick i stället till Bonniers.
En kuriositet i sammanhanget får väl anses vara att Joakim Bergman både är författare (pseudonym) och samtidigt en romanfigur, som beskrivs som en pensionerad lektor, som i början av femtiotalet fått avsked på grått papper - efter någon sorts intimiteter med sina elever. Han är ogift och förmår att uppskatta unga mäns företräden. Är Joakim Bergman helt enkelt den första homosexuella deckaren i svensk litteratur? ”Den första deckarbögen”, som Söderberg själv säger.
Om Bo Balderssons böcker kan man läsa här.

Östergren, Genberg och Sörmark

2005-10-11  Böcker, deckare

Nu har jag äntligen läst ut Klas Östergrens senaste bok ”Gangsters”, alla de 439 sidorna. Jag får nog smälta den några veckor och läsa färdigt föregångaren till Gangsters, boken ”Gentlemen” som kom ut för 25 år sedan. Jag är osäker på om förebilderna till bröderna Henry och Leo Morgan egentligen är en och samma person som Östergren velat beskriva utifrån två perspektiv. Jag vet inte heller om denna person i så fall är Klas Östergren själv. Det är också svårt att veta om figuren ”Envoyén” är ett hjärnspöke eller en verklig figur. Han är en ”kronans man”, vars uppgift var att städa och hålla rent kring maktmänniskorna. Nästan alla medel står honom tillbuds för att åstadkomma detta. Han är en byråkrat som uttrycker sig på dålig kanslisvenska. Han använder sig gärna av ”alldenstund”.
Men visst rekommenderar jag alla att läsa de båda böckerna i tur och ordning om ni inte gjort det!
På deckarsidan har jag avverkat Kjell E Genbergs två första verk ”Fnask i fördärvet” (1974) och ”Av en slump” (1976). Den senare boken spretar åt alla håll. Maffians terroristdåd mot en svensk journalist som samlat in material om dess illgärningar för att skriva en avslöjande artikel leder inte till något gripande från polisens sida. En rasistisk polismans nit att gripa en finsk yngling som pissat i rabatten leder till att sexmordet på en svensk flygvärdinna klaras upp "av en ren slump". Sedan grips den till vansinne svartsjuke polismannen själv sedan han skjutit sönder ett lås bakom vilket han förväntat sig finna sin fru i armarna på en svartmuskig utlänning. I stället har han hamnat på ett Tupperwareparty. Polisen klarar inte av att avslöja vem av deras egna som är läckan till maffian och som hjälper denna att klara sig från att dömas. De verkliga bovarna grips inte.
"Det beror inte på en slump att Kjell E Genberg med den här boken visar sig vara en bra författare" skriver författaren K Arne Blom då han presenterar boken som nr 9 i "Bulldog-serien". Vi har inte samma smak för deckare, den käre K Arne och jag!
Nej, betydligt bättre är Sven Sörmarks psykologiska thrillers av novellstorlek. Hans tredje bok ”Ett mord i solen” från 1971 där jag just nu sparar den spännande upplösningen, handlar om en anonym tjänsteman som ”av en slump” får med sig en främmande portfölj med sig hem från pendeltåget. Den innehåller 640000 kronor och ”tillhörde” en man som just omkommit i en tågolycka. Pengarna hade han förskingrat på sin arbetsplats, en bank.
1986 gjordes en film av boken med titeln ”Den nervöse mannen”.
Sven Sörmark var redaktionschef och chefredaktör på Aftonbladet under flera år. Han fick Stora Journalistpriset 1973, då som verksam på Hemmets Journal.

Skam och skuld bland mediciner och gifter

2005-09-07   Böcker, deckare

Jag har läst Nils Hövenmarks tre första böcker, som handlar mycket om gifter och mediciner, apotek och sjukhus. Författaren Nils Hövenmark var inte för inte apotekare själv.
1. Döden i Svartselet, 1970. I den lilla byn Svartselet någonstans i Norrland på 50-talet
2. Döden på apoteket, 1972. utspelar sig på apoteket Vargen i Sundå i Norrland, krigsåret 1942.
3. Döden på Rotaryklubben, 1973. Åter i Svartselet nu i början av 60-talet.

Böckerna handlar mycket om mänskliga relationer, mycket om "udda" ovanliga personer eller kanske snarare "vanliga" personer. Det ovanliga är att man beskriver deras innersta tankar, deras elände och kärlek. Aldrig har i "deckarform" socialgrupp 4 beskrivits så ingående och kärleksfullt särskilt i ”Döden i Svartselet”. Det blir dock ibland, i min smak, för mycket kvasipsykologiska analyser. Den första boken handlar mycket om det politiskt korrekta i att riva gammal bebyggelse och "sanera" bort människor som har ett annat levnadssätt.
Den tredjes bokens politiska vinkling är huruvida det är korrekt att låta Vattenfall bygga ut och förstöra ortens sjö och åar.

Där finn flera udda personer som inte passar in i samhällets huvudfåra och därför utsätts för småskuret, elakt skvaller i avlägsna byar i 40-50-talets Norrland.

Centrala personer är landsfiskalen Vilhelm Lundberg, skild sedan länge vars hormoner ofta spelar honom spratt. Unga kvinnor har inte svårt för att attrahera honom.
Den andra centrala personen i böckerna är den 50-åriga farmacevten Gudrun Frisk som Vilhelm bär på en platonisk kärlek till sedan 20 år tillbaka. Detta trots att hon sedan länge är gift med den timide skogskassören vid Cellulosabolagets kontor Emil Frisk som dessutom är ordförande för Rotaryklubben i den lille byn Svartselet.
En tredje ständigt återkommande person är Victor Swenson, ett maktmedvetet kommunalråd. Socialdemokrat, så klart!
Läs en kort sammanfattning av Nils Hövenmarks deckare.
Nils Hövenmark på Wikipedia.

2005-07-22   Böcker, deckare

Äntligen har jag läst Maria Langs sista deckare ”Se Skoga och sedan …… Det är ett mysterium i sig, att det här är första gången som namnet Skoga används i titeln till en av hennes böcker. Och ändå har hon skrivit 42 vuxendeckare och många har utspelats i Christer Wijks och hennes egen barndomsstad Nora. Nora
Skoga Bergslag skrev man förr, och hon valde täcknamnet Skoga för den ort mellan fantasi och verklighet, där en oerhörd räcka ruskigheter under årens lopp har hopat sig. Hon startade 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam” och skrev sin sista 1990. Det är imponerande.
Maria Langs sista deckare kan ses som en fortsättning på hennes föregående bok "En flyttbil försvunnen". Samma personer dyker upp igen och kokainmissbruket och ungdomsvåldet har ökat. Redan i sin förra bok visade Maria Lang intresse för att inte säga fascinering inför de nya narkotikapreparaten som drog in i Sverige i slutet av 1980-talet. Liksom förra saknar denna helt spänning och är snarare en ungdoms- eller barndeckare. Handlar mest om husens historia i Nora-Skoga. Ett slags hembygdslexikon som måste varit Dagmar Langes intresse på gamla dar.

Men det känns ändå högtidligt att nu ha läst alla Maria Lang böcker, även om den inte blev så imponerande just den boken. Men hennes insats på den svenska deckarhimlen kan inte förringas. Det är omöjligt att glömma hennes gestalter som Christer Wijk, Puck Ekstedt, Einar Bure, modern Helena Wijk, Camilla Martin, landsfogden Anders Löving, polismästaren Björn Lundewall samt polismännen Leo Berggren och hans son Erk med många, många flera.

Satte Strömstad på svenska deckarkartan

2005-07-20  Böcker, deckare

Gösta Unefäldt: Polisen som vägrade svara 1979.
Jag har hittat en ”ny” svensk deckarförfattare jag inte läst förut. Sin första bok skrev han 1979 och hette ”Polismannen som vägrade svara”. Den handlar liksom hans följande böcker om (antar jag) polischefen i Strömstad, Gustav Jörgensson och hans närmaste medarbetare kommissarierna Nils Gryt och Bo Kronberg, men också den store och Göteborgstrygge polismannen Evald Larsson.
Det är en överraskande bra deckare. Den driver med den polisledning som ligger ovanför den operativa nivån. Jörgensson låter länspolischefen och justitieministern ta ansvaret för ett ingripande på det sätt de vill göra det. Det blir rena kaoset, brottslingarna slipper iväg, många polismän skadas och gisslan gripes felaktigt. Denna typ av insatser lät också Bo Balderson polisledningen göra med samma fatala resultat. I boken finns också kritik av justitieministern för att vara skrämmande oinformerad av vad som händer.

Unefäldt har skrivit 13 böcker hittills om poliserna i Strömstad och vad jag vet så skriver han fortfarande. Jag ser med förväntan fram emot att läsa dessa böcker i tur och ordning.

Neros bägare

2005-07-16   Böcker, deckare

Jag har läst Jan Mårtenssons sextonde bok ”Neros bägare” från 1988 om antikhandlaren Homan och hans katt ”Cléo”. Han började skriva i denna serie 1973 med ”Helgeandsmordet” och han har skrivit ungefär 15 böcker till i samma serie. En verklig långkörare. Johan Christian Homan är antikhandlaren i Gamla Stan som avskyr blod men älskar rödvin, god mat, konst och antikviteter och som älskar sin sambo Cléo de Merode, vacker siameskatt som löser både naturliga och övernaturliga mordfall. Homan är antihjälten, som älskar vaktparaden och har svårt för att sälja allt det vackra han har i in affär. Min läsning av Homan böckerna som alltså nu hunnit halvvägs kan man följa på denna sajt.

Det finns också ett ”Homan-sällskap”.

För älskarns och mördarns skull

2005-07-12   Böcker, deckare

I december 1999 läste jag Jean Bolinders första deckare ”Skulle jag sörja då” som han skrev 1967. Jag har sedan läst hans 18 andra deckare han skrivit t o m 1990. Men den 19:e i ordningen ”För mördarns och älskarns skull” som kom 1985 har jag hållit på med sedan juli månad i fjol och inte lyckats komma till rätta med. Många har nog tyckt likadant eftersom det nu var svårt att hitta boken när jag nu skulle göra ett nytt försök att bli klar med den. Trots att den är relativt ny hade den redan gallrats ut från biblioteken och fanns bara på Umeå depåbibliotek. Boken är full av förväxlingar och en av orsakerna till detta är att Jan Lerbodine (anagram på Jan Bolinder), museitjänsteman i Malmö och nyss skild från sin fru Amanda är djupt förälskad i den unga rödhåriga ballongföraren Juno Yxdahl. Han har emellertid också varit förälskad i Junos mor som också hette Juno. Ingen skillnad görs mellan dessa två kvinnor i boken och händelser som utspelar sig mellan 1950 och 1984 blandas huller om buller. Jöran Bundin och hans fru Marianne som redan var med 1967 gör ett försök att reda ut vem som är vem och när vad händer. Och vem har mördat Juno I, hennes mormor Julia och Amanda? Är det som Marianne Bundin påstår Jan Lerbodine själv eller är det som Jan Lerbodine påstår i ett kassettband han lämnar efter sig till Marianne, sedan han dött i hjärnblödning, i sviter efter den ballongstörtning har gjort på Billebjer utanför Dalby, Amanda som mördat Juno och Julia och sedan gjort självmord. Ingen vet utom kanske Jean Bolinder själv!

Uppståndna från de döda?

2005-06-23   Böcker, Deckare

Jag läser om ett bankrån i Göteborg som just ägt rum. Det är ju ingenting att lägga märke till, en dagligvara numera som man knappast lägger märke till. Det anmärkningsvärda och mycket glädjande är att informatören på polisen i Göteborg är Jan Bertilsson. Han är en verklig expert på bankrån. Det första gjorde han tillsammans med sin vän läkaren Gunnar Stensson redan 1975. Då var han studierektor på gymnasiet i Kalmar. Det handlade då om en oblodig kupp mot Handelsbanken på Karlaplan i Stockholm. Företeelsen dokumenterades av Tomas Arvidsson i boken ”Enkelstöten” som sedan följdes av ytterligare 9 deckare. Alla handlar dock inte om den brottsbenägna Bertilsson.
Särkilt glädjande för mig som älskar Kalmarbon Tomas Arvidsson och hans studierektor är att han tydligen bara lurat mig när han i sin senaste bok (2004) ”Studierektorns sista stöt” tog livet av studierektorn på ett spektakulärt sätt (ett strömförande spett). Trevligt att han på något mystiskt sätt överlevt och fått ett jobb på rätt sida lagen!
En annan svenska deckarförfattare som ”lurats” är Jan-Olof Ekholm som i boken ”Ett avslutat kapitel” 1980 tar livet av sin favoritfigur Göran Sandahl (”Gör-han Skandahl” kallades han för av sina kolleger på tidningen) och sedan låter honom återkomma 1987 i ”Död mans epistel”.
Göran tycks ha räddats på ett mirakulöst sätt sedan de två torpederna Frank och Benny satt honom i en gammal bil som de sänkte i Årstavikens förorenade vatten i Stockholm. Göran låg länge dränkt innan han räddades så hans hjärna kan ha tagit skada. Han får hemlig adress och personnummer för att skydda sig mot nya mordförsök. Han börjar försiktigt arbeta på en tidningsredaktion i landsorten. Detta alltså efter sju år.

Tidlösa figurer i svensk deckarlitteratur

2005-06-21   Böcker, deckare

Idag fick jag böcker av Maria Lang som Linnéa Jeschke lyckats leta upp från specialbibliotek runt om i Sverige. Det är böcker som jag länge letat efter. Lite paradoxalt så finns Maria Langs tidigare böcker på alla loppmarknader, bibliotek och antikvariat men dessa hennes tre sista tycks det vara få som är intresserade av. Troligen för att de är så dåliga.
”Tvillingen i spegeln” 1988, kom halvt isönderfallen från Landstingsbiblioteket i Skara och ”Flyttbil försvunnen” 1989 från Tranås stadsbibliotek
”Se Skoga och sedan...” hennes sista bok är fortfarande på rymmen.
Maria Lang, eller Dagmar Lange, började skriva 1949, strax efter att de andra två stora hade börjat, Stieg Trenter 1943 och Vic Suneson (Sune Lundquist), 1948. Hennes första böcker hade suggestiva titlar som jag tror att de flesta i min ålder fortfarande känner igen som Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära, Inte flera mord, En skugga blott, Rosor, kyssar och döden, Tragedi på en lantkyrkogård, Se döden på dig väntar.
Den första hade något så ovanligt 1949 som en lesbisk mördare, Viveka Stensson, licentiat i litteraturhistoria.
I alla dessa tidiga böcker fanns den unga Puck Ekstedt, Einar Bure, som blir hennes make och ofta hennes far professorn Johannes Ekstedt med. Dessa figurer avlöses senare av andra, t o m bok nr 9 ”Kung Liljekonvalje av dungen”
I alla de 40 böcker jag läst av Maria Lang finns däremot chefen för rikskriminalen, Christer Wijk med, ständigt lika tilldragande manligt medelålders.
Hos Stieg Trenter har han en förebild, fotografen Harry Friberg, som Stieg har med i alla sina böcker från 1944 till 1967. Efter Stiegs död fortsätter hans maka Ulla skriva. Hon använder sig också av den medelålders, tilldragande figuren till åtminstone 1983! En tidlös litterär figur som existerar i 50 år. Vem kan slå det!