Magnus Dahlström: Spådomen

Magnus Dahlströms första roman på 15 år är hans hittills mest omfångsrika. Nils Schwartz korrigerar en felläsning och upptäcker ett konstnärligt framsteg.

Jag har hunnit ett bra stycke in i Magnus Dahlströms nya roman Spådom när jag börjar inse att jag läser den ”fel” – min förhandsinställning bekräftas inte av texten.
Felläsningen har sina förklaringar. Det är 15 år sedan Dahlström senast gav ut en roman. Då hade han sedan debuten 1986 etablerat sig som Sveriges mest omsusade unge författare (född 1963) med en novellsamling, tre romaner och fyra pjäser utgivna under en tidsrymd av tio år – ett genombrott och en karriär som påminde om Stig Dagermans 40 år tidigare, även om Dahlström inte blev, eller ville bli, en offentlig ”kändis” på samma sätt.
En annan likhet med Dagerman är det latenta våld som hela tiden förnimms under texternas yta, likt ett lömskt strömdrag som hotar att dra ner romanfigurerna eller rollgestalterna i ett okontrollerbart yttre eller inre kaos. Ibland bryter våldet igenom, hos Dahlström mest manifest i den omdiskuterade pjäsen Järnbörd (1990) med dess fruktansvärda bekännelser av sadistiska plågoandar. Men också i romanen Fyr (1987), 24-åringens märkligt mogna mästerverk om en fascistoid karaktärstyp i början av förra århundradet.

Dagermans lika korta som lysande kometbana slocknade för gott i ett garage i Enebyberg, Dahlströms tycktes bara plana ut i ett borttynande eko. Rykten gick, själv mötte jag honom en gång på en kvarterskrog på Södermalm utan att vi utbytte många begripliga ord.
Ett par litterära livstecken har han dock gett ifrån sig före romanen som nu tycks bli hans definitiva återkomst – en kort prosatext i tidskriften 00TAL och pjäsen Turister som hade premiär på Göteborgs stadsteater 2007.
Spådom är Dahlströms hittills mest omfångsrika verk. Så är den också tre berättelser i en, likartade men ändå åtskilda som i en triptyk, och med en elegant och lätt förbryllande återknytning till inledningen i slutscenen.
Att läsa romanen kan i långa passager kännas som att återvända till den franska nya romanen för 50-60 år sedan – ett detaljerat och till synes objektivt registrerande av rumsinteriörer, landskapsexteriörer, väderlekar och människors utseenden sida upp och sida ner.
Det blir faktiskt rätt tråkigt, fast bara så länge man som jag läser ”fel”. Jag var inställd på det där latenta våldet från Dahlströms tidigare verk, och det tog lång tid innan jag insåg att det aldrig kommer att utlösas – att detta hot i själva verket bara är hjärnspöken hos de tre huvudpersonerna.
Och det är först när jag förstår det som läsningen öppnar sig för den subtilare karaktärs-teckning som gör att Dahlströms återkomst inte bara är en litterär händelse i sig, utan också ett konstnärligt framsteg.

Det där registrerandet av yttre detaljer är ju noga taget inte alls objektivt, utan högst subjektivt. Det är i ordvalet, i upprepningarna, i fixeringarna som de tre huvudpersonerna liksom omedvetet avslöjar sina neuroser. De berättar sina historier – som alla sträcker sig över några år – i jagform. I romanen förekommer inga egennamn, vare sig på människor eller geografiska platser. Man kan ana sig till att de tre – en läkare, en polis, en socialarbetare – bor i samma lilla stad någonstans i norra Sverige, men det är egentligen inte viktigt vare sig för dem eller läsaren.
Romanen har fått sin titel efter läkarens berättelse – han oroas av en möjligen missuppfattad spådom om att någon är ute efter hans liv. En mera heltäckande titel kunde vara ”Paranoia”. Utmärkande för de tre är att de i sina noggranna iakttagelser av omgivningen, också tror sig iakttagna av andra som förföljer dem och vill dem illa – en kollega, en klient, en familjemedlem.
De blir alla befordrade under berättelsernas gång och är på ytan framgångsrika i sina värv som allmänhetens tjänare. Men som personlighetstyper är de gravt störda, misstänksamma, missunnsamma, misstolkande.
Det latenta våldet i Magnus Dahlströms tidigare verk vibrerar fortfarande under textens yta. Men nu är det inbyggt i det repressiva språket och blir ett hot som närmar sig våra egna självbilder. Det är desto mera oroande.