|
Funderingar Startsida |
Juli 2005 |
Startsida |
Vår fyraårige travhäst Muskot som tävlar i klassen för ponnyer kategori B vann idag på Jägersro i Malmö lopp 7, som var Brodda Stuteris lopp. Trots att han hade ytterspår i autostarten tog han sig till ledningen som han sedan säkert höll i mål. Han var två sekunder före tvåan. Han vann ett fint hederstäcke och travkusken Nilla Tomelius, min dotter, vann pokal, rosett och förstapriset på 1000 kronor. Kilometertiden blev 2.09,0. Inte nog med det. Muskot var med också i andra loppet som var ett s k Montélopp. Med monté menas travridning, hästen springer i trav men i stället för kusken i sulky bakom sitter kusken på hästen. Detta är en gammal sport i Frankrike (sedan 1931) som nyligen kommit till Sverige. Charlotte ”Loppan” Ahlström, red honom som vanligt med den äran, sänkte kilometertiden till 2.18,5 och tog andraplatsen.
En person från Polen har ertappats med att ha 10 kilo
amfetamin i sin bils gastank när han körde av färjan
i Trelleborg. Han dömdes nyligen till nio års fängelse.
Jämför man med de domar som de personer fick som var
inblandade i dödsmisshandeln av Marcus Gabrielsson så
blir det helt groteskt. En, kanske för övrigt helt laglydig
affärsman, får nio års fängelse för
att han fört varor över en gräns i det gränslösa
Europa.
Han säger att någon annan måste ha gömt
varorna i hans bil, någon som visste att han skulle åka
till Sverige för att titta på en bil. Han ljuger nog
men man kan aldrig veta. Flera höga statstjänstemän
har ju lyckats få åtalsbefrielse trots att polisen
hittat grov barnpornografi i deras tjänstedatorer. De har
nämligen påstått att någon annan placerat
det pornografiska materialet där. De har skyllt på
s. k. spionprogram.
Hur kan detta vara möjligt? Amfetaminet transporteras till
Sverige naturligtvis för att finns en marknad för detta
här. Det finns människor som betalar nästan vad
som helst för att uppleva den lycka som de kemiska förändringar
i hjärnan som amfetaminet producerar, ger. Om nu polisen
tar denna mängd amfetamin så kommer därför
snart en ny transport. Vad som kan hända är att priset
stiger eftersom inte många vill ta risken att sitta nio
år ens i ett svensk fängelse med den bekvämlighet
och rymningsmöjligheter som finns här. Om priset stiger
så måste köparna skaffa fram mer pengar. Och
hur gör de detta? Jo, genom att stjäla av vanliga människor
eller råna dem. I Trelleborg har lägenhetsinbrotten
ökat och det görs inbrott i kolonistugor medan ägarna
är där. Och de som inte drabbas direkt, drabbas indirekt
genom att försäkringspremierna ökar. Så vad
som egentligen blir resultatet av idogt polisarbete är att
många människors livsstandard försämras,
dels ekonomiskt och dels att oron över att rånas eller
få sina ägodelar stulna, ökar. Samt, vilket får
bli en spekulation, att några personer i Sverige eller i
utlandet, blir ännu rikare än de var innan. Jag menar
de högsta försäljningscheferna. De är de enda
som tjänar på polisens (och tingsrättens) insats
i Trelleborg.
Tre personer är inblandade i eller åtminstone på
platsen för en misshandel på Kungsgatan i Stockholm
som leder till att en fjärde person, Marcus Gabrielsson dör
den 5 maj i år. Det är oprovocerat och förefaller
inte vara rån eller hämnd för att någon
inte betalat sina knarkskulder eller annan illegal verksamhet.
Av allt att döma dör en person därför att
någon eller alla av de tre helt enkelt tycker om att utöva
våld. Särskilt om den de kan slå och sparka på
är försvarslös. De får en kick av att misshandla
försvarslösa. Det måste ju handla om människor
som tänker som nazister.
Detta är det ena. Det andra är att de som gör på
detta viset inte får något straff för detta.
Okej, en av de fyra döms av Stockholms tingsrätt till
ett års fängelse. En får villkorlig dom och en
frias helt.
Är åklagarna för svaga och okunniga idag? Kammaråklagare Anne-Marie Bergström hade åtalat männen för i första hand mord (alternativt grov misshandel eller vällande till annans död). Man behöver väl inte vara särskilt bevandrad i brottsjuridiken för att veta att för mord krävs en överlagd uppsåt. Det krävs en planering i förväg. Annars kan det aldrig vara en hårdare rubrik än dråp. Var detta ett misstag från hennes sida som gjorde det möjligt för en duktig försvarsadvokat att uppnå så milda domar från tingsrätten. Gör andra åklagare liknande misstag? Och sitter det idag andra personer i tingsrätten än de som dömde för 20-30 år sedan? Vad har hänt inom rättsväsendet i Sverige under de senaste decennierna?
Jag och min fru tillbringade två dagar i sommarstugan
i Klamby mellan Vollsjö och Sjöbo för att
1. Klippa den enormt långa och enormt höga häcken.
2. Klippa gräset, städa plus allting annat som behövde
göras.
3. Ta emot en mäklare från Jan af Ekenstam i Svedala
som kom för att titta på torpet, värdera det och
ge råd vad vi ska göra för att få ett bra
pris. Vi vill nämligen sälja det sedan vi numera redan
bor på landet i Anderslöv. Vi köpte huset i Klamby
redan 1989. Här finns några interiör bilder. Tomten
är stor, nästan 3000 kvadratmeter, varav hälften
är skog. Den ligger på en liten höjd med utsikt
åt norr och öster över åkrar och ängar.
Vi jobbade intensivt i nära 6 timmar så jag var ganska
mörbultad på kvällen. Bara för att upptäcka
idag att nästan hälften av arbetet återstod.
I kväll är min fru och min dotter Nilla på Åbergs
på Jägersro. Sommarens stora internationella travfest,
Hugo Åbergs Memorial. För ponnykategori russ körs
Lilla Åbergs efter lopp 4 och där ska Nilla starta.
I dag åkte jag till Malmö för att träna några timmar på Nautilus gym på Jägersrovägen. Sedan cyklade jag de fem kilometrarna till Köpenhamnsvägen, till lägenheten dit Lina, en av mina döttrar precis flyttat. Det var en sorts invigningsfest. Där var också min fru och min andra dotter Nilla som båda varit på Jägersro för att köra ”stora” hästar. Som 16-åring kör hon annars normalt något av våra två egna russ, Muskot och Mirella eller är kusk åt andras russ. Till lägenheten kom också min tredje (eller första) dotter Desiré som bor med sin make Fleming och mina två barnbarn Johanna och Joel. Därefter åkte vi till Anderslöv för att äta och barnen bada i plastpoolen i trädgården. Därefter for de flesta till Dala gård i Dalköpinge för att titta på ovannämnda hästar. Min äldsta son Jörgen, som bor i Helsingborg kom inte eftersom han nyss opererats för diskbråck.
Äntligen har jag läst Maria Langs sista deckare ”Se
Skoga och sedan …… Det är ett mysterium i sig,
att det här är första gången som namnet Skoga
används i titeln till en av hennes böcker. Och ändå
har hon skrivit 42 vuxendeckare och många har utspelats
i Christer Wijks och hennes egen barndomsstad Nora. Nora­Skoga
Bergslag skrev man förr, och hon valde täcknamnet Skoga
för den ort mellan fantasi och verklighet, där en oerhörd
räcka ruskigheter under årens lopp har hopat sig. Hon
startade 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”
och skrev sin sista 1990. Det är imponerande.
Maria Langs sista deckare kan ses som en fortsättning på
hennes föregående bok "En flyttbil försvunnen".
Samma personer dyker upp igen och kokainmissbruket och ungdomsvåldet
har ökat. Redan i sin förra bok visade Maria Lang intresse
för att inte säga fascinering inför de nya narkotikapreparaten
som drog in i Sverige i slutet av 1980-talet. Liksom förra
saknar denna helt spänning och är snarare en ungdoms-
eller barndeckare. Handlar mest om husens historia i Nora-Skoga.
Ett slags hembygdslexikon som måste varit Dagmar Langes
intresse på gamla dar.
Men det känns ändå högtidligt att nu ha läst alla Maria Lang böcker, även om den inte blev så imponerande just den boken. Men hennes insats på den svenska deckarhimlen kan inte förringas. Det är omöjligt att glömma hennes gestalter som Christer Wijk, Puck Ekstedt, Einar Bure, modern Helena Wijk, Camilla Martin, landsfogden Anders Löving, polismästaren Björn Lundewall samt polismännen Leo Berggren och hans son Erk med många, många flera.
Gösta Unefäldt: Polisen som vägrade svara 1979.
Jag har hittat en ”ny” svensk deckarförfattare
jag inte läst förut. Sin första bok skrev han 1979
och hette ”Polismannen som vägrade svara”. Den
handlar liksom hans följande böcker om (antar jag) polischefen
i Strömstad, Gustav Jörgensson och hans närmaste
medarbetare kommissarierna Nils Gryt och Bo Kronberg, men också
den store och Göteborgstrygge polismannen Evald Larsson.
Det är en överraskande bra deckare. Den driver med den
polisledning som ligger ovanför den operativa nivån.
Jörgensson låter länspolischefen och justitieministern
ta ansvaret för ett ingripande på det sätt de
vill göra det. Det blir rena kaoset, brottslingarna slipper
iväg, många polismän skadas och gisslan gripes
felaktigt. Denna typ av insatser lät också Bo Balderson
polisledningen göra med samma fatala resultat. I boken finns
också kritik av justitieministern för att vara skrämmande
oinformerad av vad som händer.
Unefäldt har skrivit 13 böcker hittills om poliserna i Strömstad och vad jag vet så skriver han fortfarande. Jag ser med förväntan fram emot att läsa dessa böcker i tur och ordning.
I Trelleborgs Allehanda läser jag att reportern Lasse
Bryggare har börjat med något som kallas för Platespotting.
Man börjar med att hitta en bil vars bilnummer är 001
– och på den vägen blir det. Man måste hitta
och notera bilnumren i tur och ordning, man får inte samla
på hög. Däremot får man naturligtvis komma
ihåg var andra bilar står, vars nummer man snart kommer
att behöva.
De som ännu inte har börjat tycker att det är löjligt.
Men när man hittat 001 – och 002 – och 003 –
är man fast för livet, säger en som nu letar efter
nummer 134.
Reglerna för denne hobby finns på en svensk hemsida
www.platespotting.com.
Där finns en lista på över 1500 personer som håller
på.
Läs också om fenomenet i Kvällsposten.
Det gläder mig att min favoritpsykolog Mihaly Csikszentmihalyi
åter har träffat rätt när det gäller
kunskap om den mänskliga hjärnan och dess förmåga
att uppleva glädje och flow. För många år
sedan skrev jag om honom här.
Förutsättningarna för att uppleva glädje och
flow är goda i denna nya hobby ”Platespotting”:
- det ska finnas tydliga regler (se webbsidan)
- det ska finnas ett avlägset, konkret och realistiskt mål
(1-999)
- man ska lätt kunna ställa upp många delmål
som ska vara en utmaning men ändå lätta att uppnå
(nr 001, 002 etc)
- man ska själv ha kontroll över när man utövar
denna hobby och i vilken utsträckning. Man behöver t
ex ingen spelpartner.
- man kan planera och därmed undvika att ens hjärna
hamnar i kaos och därav följande ångest
- inre nyttan är stor, jag kan föreställa mig hur
hittandet av ett länge sökt nummer är sin egen
stora belöning
- yttre nyttan är nästan noll, visst får man motion
och kanske frisk luft men absolut ingenting man får betalt
för eller lär sig något av. Utom naturligtvis
den största lärdomen av dem alla nämligen att veta
hur man ska få sin hjärna delge en stor glädje,
känsla av flyt i livet och därmed ökat självförtroende.
Jag såg i tidningen att invånarna i få länder
inom de ”gamla” EU-länderna, alltså de femton,
kör omkring i så gamla bilar som vi svenskar. Det är
bara i Sverige, Finland och Grekland som över 40 % av hela
personbilsparken är äldre än 10 år. I hela
(”gamla”) EU är genomsnittet drygt 30 % och nyast
bilar har irländarna, följda av britterna, belgarna
och holländarna. I Irland är bara 13,6 % äldre
än 10 år. Läget i Sverige var 1991 betydligt bättre
än nu. Det är främst under det senaste decenniet
vi blivit så fattiga att vi tvingas behålla våra
gamla bilar. Har det verkligen varit nödvändigt att
göra svenskarna så fattiga under de senaste 15 åren
medan t ex ett land som Irland har upplevt en mycket stor ökning
av sin välfärd under samma period och inom samma Europeiska
Union, så skyll inte på den! Regeringen och de s k
stödpartierna är ju mycket för ”uthållig
miljöpolitik” men i verkligheten tvingas vi köra
med bilar som är mycket miljöovänliga och inte
trafiksäkra. Bilparkens ålder är verkligen en
välståndsmätare som inte är så lätt
att förklara bort.
I samma tidning kan man läsa om vad det kostar att byta glasögon.
Här kommer Sverige på fjärde plats, alltså
när det gäller höga priser. Samma båge kostar
i Italien 910 kr och Grekland 938 kronor medan svenskarna måste
betala 2900 kronor. Vi byter därför glasögon mindre
ofta och går omkring med glas som gör att vi inte ser
perfekt. I Sverige är det en prisfråga att kunna se
klart och tydligt.
Jag har läst Jan Mårtenssons sextonde bok ”Neros bägare” från 1988 om antikhandlaren Homan och hans katt ”Cléo”. Han började skriva denna serie 1973 med ”Helgeandsmordet” och han har skrivit ungefär 35 böcker till i samma serie. En verklig långkörare. Johan Christian Homan är antikhandlaren i Gamla Stan som avskyr blod men älskar rödvin, god mat, konst och antikviteter och som älskar sin sambo Cléo de Merode, vacker siameskatt som löser både naturliga och övernaturliga mordfall. Homan är antihjälten, som älskar vaktparaden och har svårt för att sälja allt det vackra han har i in affär. Min läsning av Homan böckerna som alltså nu hunnit halvvägs kan man följa på denna sajt.
Det finns också ett ”Homan-sällskap”.
De senaste dagarna har jag hållit på med att sätta
ihop några webbsidor
kring ett EU-projekt som rör pedagogisk dokumentering på
förskolorna. Projektet ligger inom Comenius som är ett
övergripande EU-program som rör skolutbildning. Tre
förskolor är med, en i Malmö, en i Provence i Frankrike
och en i Bulgarien. Förskolorna presenterar bl a hur de dokumenterar
för varje elev teman som författare, sång och
musik, ”de fyra årstiderna” samt konst. Vädret
har ju blivit betydligt vänligare när det gäller
att sitta inomhus och arbeta.
I går ägnade jag dock dagen mest åt att träna
på gymmet Nautilus i Malmö och sedan hjälpa min
24-åriga dotter att flytta till Köpenhamnsvägen,
ett ovanligt lugnt och städat och naturvänligt område
för att vara i Malmö. Men hela västra Malmö
är ju något helt annat än den östra –
en ”delad stad”.
I veckans Tempus frågar sig den tillförordnade redaktören Sofia Boda (och tur är väl det att ordinarie Katarina Barnekow snart återkommer efter semestern) och hon gör sig dessutom till språkrör för många för att inte säga alla: ”Alexander Jung frågar sig om globaliseringsmonstret kan tämjas. Alla frågar sig om terrorismmonstret kan tämjas. Och hur de båda monstren förhåller sig till varandra”. Men det är inte de frågor som idag är viktigast att ställa. Varken Sverige eller Europa är idag i det läget att man kan spekulera om på vad sätt vi har gjort fel. Det finns en inte så liten grupp i världen som vill den europeiska och amerikanska livsstilen väldigt mycket ont och inte drar sig för att döda en massa helt oskyldiga människor för att visa sin ondska. För alla som tycker att den västerländska livsstilen är någonting värt att bevara handlar det om att på alla sätt hindra dessa ondskefulla människor från att förstöra den. Det handlar inte om att sätta sig ner och analysera vad vi har gjort som kan reta dessa personer. För alla de som inte tycker att den västerländska livsstilen är värd att försvara står det naturligtvis fritt att angripa denna, frihandel, yttrandefrihet, demokratiska val, personlig frihet vad gäller åsikter, sexuell läggning etc. Det ingår ju i denna västerländska livsstil att man får framföra och strida för avvikande åsikter. Men de ska veta att de tar en risk för att terrorismen tar över. Man måste alltid kämpa för att demokratin bevaras. Tro inte att demokratins bevarande i framtiden är en självklarhet.
I december 1999 läste jag Jean Bolinders första deckare ”Skulle jag sörja då” som han skrev 1967. Jag har sedan läst hans 18 andra deckare han skrivit t o m 1990. Men den 19:e i ordningen ”För mördarns och älskarns skull” som kom 1985 har jag hållit på med sedan juli månad i fjol och inte lyckats komma till rätta med. Många har nog tyckt likadant eftersom det nu var svårt att hitta boken när jag nu skulle göra ett nytt försök att bli klar med den. Trots att den är relativt ny hade den redan gallrats ut från biblioteken och fanns bara på Umeå depåbibliotek. Boken är full av förväxlingar och en av orsakerna till detta är att Jan Lerbodine (anagram på Jan Bolinder), museitjänsteman i Malmö och nyss skild från sin fru Amanda är djupt förälskad i den unga rödhåriga ballongföraren Juno Yxdahl. Han har emellertid också varit förälskad i Junos mor som också hette Juno. Ingen skillnad görs mellan dessa två kvinnor i boken och händelser som utspelar sig mellan 1950 och 1984 blandas huller om buller. Jöran Bundin och hans fru Marianne som redan var med 1967 gör ett försök att reda ut vem som är vem och när vad händer. Och vem har mördat Juno I, hennes mormor Julia och Amanda? Är det som Marianne Bundin påstår Jan Lerbodine själv eller är det som Jan Lerbodine påstår i ett kassettband han lämnar efter sig till Marianne, sedan han dött i hjärnblödning, i sviter efter den ballongstörtning har gjort på Billebjer utanför Dalby, Amanda som mördat Juno och Julia och sedan gjort självmord. Ingen vet utom kanske Jean Bolinder själv!
Discovery och America Online (AOL) har gjort en undersökning
av vem som är den största amerikanen genom tiderna.
Den amerikanska allmänheten lämnade in 2,4 miljoner
röster via telefon, e-post och sms. Etta blev Ronald Reagan
kanske för att USA under hans två mandatperioder upplevde
en era av mycket stark ekonomisk tillväxt och återfunnen
stolthet efter Vietnamkriget. Men naturligtvis också för
att det är han som främst fått äran för
att ha fått den totalitära staten Sovjetunionen på
fall och därmed ett slut på det nästan 50-åriga
kalla kriget.
Tvåa blev Abraham Lincoln, mannen som hävde slaveriet
och styrde landet genom inbördeskriget. Trea är den
mördade medborgarrättskämpen Martin Luther King
och fyra landets första president George Washington. Därefter
följde presidenterna Benjamin Franklin, George W Bush och
Bill Clinton. Åtta blev Elvis Presley och nia TV-personligheten
Ophrah Winfrey. Tia ånyo en president, Franklin D Roosevelt.
Albert Einstein kom först på 14:e plats och Bill Gates
på 18:e.
(från The
Guardian den 28 juni)
Den ”polske rörmokaren” är en mytisk figur
som spelade en av huvudrollerna i den franska debatten inför
folkomröstningen om EUs nya författning. Han har beskrivits
som ett rovdjur, som ligger och trycker i väntan på
att flytta till Frankrike för att stjäla jobb för
mindre lön. Till saken hör att det finns en stor brist
på rörmokare i Frankrike!
Uttrycket skapades av ”Rörelsen för Frankrike”
i mars i år för att stoppa det s k tjänstedirektivet
som syftar till att göra det lättare för arbetare
att bo i andra EU-länder och erhålla samma lön
och förmåner som om de hade bott hemma. Detta lagförslag
från den tyske EU-kommissionären Bolkenstein var vår
egen Göran Persson sedan med om att rösta ner. Även
i Sverige var oron stor för att människor från
andra länder skulle komma och ta jobben från oss i
stället för att tänka att detta i stället
var en möjlighet för svenska arbetslösa att skaffa
sig jobb i andra länder. Denne rörmokare har blivit
personifieringen av fransmännens (och många svenskars)
oro inför framtiden.
Nu utnyttjar den polska turistbyrån rörmokaren för
att skingra fransmännens oro och locka dem att besöka
Polen som turister. Reklamen med den 21-årige modellen Adamski
ser ut som en sexfilm för vuxna om kvinnor som väntar
på att rörmokaren ska komma.
Medan min fru och dotter åkte till Bjärsjölagård för att visa upp vårt sto Mirabella på Svenska Hästavelsförbundets premiering åkte jag till vår sommarstuga i närheten i Klamby. Förutom att slita med gräsklippning i flera timmar skulle jag också ta emot hantverkaren Pers rör och smide från Vollsjö. För att laga en skada från vintern på vattenrören. Jag kan rekommendera Pers Rör & Smide Per Sandell 0416-30325, 0416-30845 070-2690224 Säterivägen 8, 270 33 Vollsjö.
Tidigare idag grävde jag och min fru upp en myrstack som flitiga myror byggt under ett stenparti och varifrån de gjort alltmer irriterande vandringar in i köket och i uterummet. Stacken låg an direkt mot den ena ytterväggen och gick minst 20 cm ner i jorden. Nu har de möjlighet att fortsätta bygga bakom komposten ca 20 meter från huset. Vi har gett dem en ofrivillig flytthjälp.
Eftermiddagens
cykeltur blev längre än vanligt, 42 km, eftersom jag
körde fel efter att ha passerat Dybäck som är Sveriges
sydligaste herresäte (bild) och hamnade ända nere i
Skateholm strax öster om Beddingestrand. Dessutom gick cykeln
tungt, jag använde min ”andra” cykel som stått
i garaget sedan i höstas. Och det var varmt och svettigt,
solen sken och det var inte långt från 30 grader i
skuggan. Men skönt när jag hade kommit fram, stretchat
och duschat.
Det kan bli ont om (arbetande) människor
i Sverige:
Det är en vanlig missuppfattning i Sverige, och Europa, att
det har kommit för många invandrare. Men även
om invandringen fortsätter i samma takt fram till 2030 och
födelsetalen är de samma som idag så kommer Europas
befolkning då att ha 41 miljoner färre invånare.
EUs länder behöver ytterligare 1,6 miljoner invandrare
per år utöver den nuvarande nivån för att
bevara den arbetsföra andelen invånare stabil från
nu fram till 2050. Dessa kan inte komma från t e x det s
k östeuropa, eftersom även dessa har krympande födelsetal.
Det måste bli Europas muslimska grannländer, vars unga
befolkning kommer att nästan fördubblas under samma
period som förser oss med arbetare. Det är en känslig
fråga som få vill ta i. (En annan teoretisk lösning
är ju naturligtvis att svenska - och europeiska kvinnor åter
börjar föda barn i samma takt som deras mödrar
och mormödrar gjorde). Den största framtida utmaningen
i Europa är att ge god service till den växande andelen
äldre personer, det vill säga främst den stora
gruppen fyrtiotalister!
Problemet i Sverige är därför inte alls att det
flyttar hit många människor från länder
utanför Europa utan att dessa inte sätts i arbete när
de kommer hit. De hålls utanför arbetsmarknaden, försörjs
med socialbidrag och för många innebär framtiden
inte att arbeta utan att bli förtidspensionärer. Den
totalt misslyckade politiken som har ansvaret för detta måste
naturligt ändras. Frågan är om Sverige kan vänta
ända tills september 2006!
Efter några veckors uppehåll var det åter dags för badminton i Aurahallen i Malmö. Vi är en grupp arbetskamrater på Lernia i Malmö (Valdemarsro) som spelar dubbel en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är en trevlig form av motion som man verkligen kan bli trött av. Det är också en trevlig social samvaro där vi oftare applåderar motståndarnas goda slag än ens egna fullträffar! Tack Lars och Mikael för en ärlig kamp i kväll!
Iran får en ny president som av sina anhängare beskrivs som ”en vitamininjektion av islamiska principer” och av sina motståndare som ”en iransk taliban”. Teherans konservative borgmästare Mahmoud Ahmadinejad vann överraskande valet med en stor majoritet. Han är de religiösa ledarnas favorit som inte vill ha bättre relationer med USA och som vill fortsätta landets kärnenergiprogram. Hans tydligaste uttalandet efter valet gäller maktfördelningen i den Islamiska republiken, där valda organ som presidentskapet måste rätta sig efter de religiösa ledarna. ”Religiös demokrati är den enda vägen till mänsklig välgång och den mest avancerade styresformen som mänskligheten känner”, säger Ahmadinejad. Vill verkligen det iranska folket att en litet elit ska bestämma över dem? De har ju faktiskt röstat för detta!
I den brasilianska veckotidningen Veja hävdar Margareta
Winberg, Sveriges ambassadör i Brasilien, som tidigare varit
vice statsminister i Sverige (!!) att ” det är jämställdheten
som driver svenska män att misshandla kvinnor”. Männen
slår på kvinnorna därför att de har förlorat
makten över kvinnorna utanför hemmet, menar hon. Vad
vill hon med detta påstående? De brasilianska kvinnorna
som läser Veja måste ju tänka att det är
viktigt att undvika samma situation i Brasilien. Inte vill de
väl förändra sitt samhälle och sin familjesituation
så att de riskerar att få stryk av sina män?
Att 40 % av dem ska komma att utsättas för våld
av män liksom kvinnorna i Sverige? Som jag förstår
så varnar den svenska regeringens representant andra länder
för att gå den väg som Sverige gjort. Och den
varningen är säkert befogad.
Orsaken till att fler kvinnor misshandlas i Sverige idag är
ju som alla vet att många män som bor här idag
kommer från andra kulturer. I många länder i
Mellanöstern, södra Asien och även i Latinamerika
är det vanligt att mannen bestämmer över sin fru
och sina döttrar och använder de medel han anser sig
behöva för detta. När dessa familjer kommer till
europeiska länder så ser kvinnorna ett annat samhälle
och andra möjligheter. Detta gäller särskilt Sverige
där jämställdheten anses ha gått längre
än i alla andra länder.
Det finns ingen större anledning att uppmärksamma
uttalandet från Ireen von Wachenfeldt, ordförande i
Roks, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, i SVT-dokumentären
”Könskriget om att ”Män är djur”.
Detta har ju lett till krav på extra årsmöte
alternativt att hon ska avgå. Det är klart att det
finns män (och kanske kvinnor också) som uppför
sig som bestialiska djur! Eller har ingen läst om tragedin
i Darfur i Sudan? Där representanter för den arabiska,
islamistiska centralregeringen och den s k Janjaweedmilisen härjar
vilt och ”djuriskt” i de svarta byarna. Det är
likadant i östra Kongo. I en rapport från Human Rights
Watch publicerad i juni i år talas det om ”fortsatt
etnisk slakt, avrättningar, tortyr, våldtäkter
och godtyckliga arresteringar”. I rapporten berättar
en kvinna, Zainabo Alfani, om hur hon och 13 andra kvinnor stoppades
av uniformerade män som krävde att de skulle klä
av sig nakna. Männen ville se huruvida de var omskurna eller
hade blygdläpparna kvar. De 13 kvinnorna som vägrade
sköts ihjäl. Zainabo klädde av sig, lemlästades
och våldtogs. Därefter lagade de till och åt
upp deras döttrar.
I Sverige (och i Europa) ska vi uppmärksamma detta och göra
allt för att inte dessa bestialiska personer ska komma hit
och göra likadant!
Hela förra veckan var jag med
mina två döttrar på Mallorca. Det var första
gången någon av oss satte sin fot på den turistön.
Vi var i Alcudia på öns norra del och fick därför
åka buss i drygt en timme från flygplatsen i Palma.
Men den var sval och skön. Vi bodde på hotell Saturno
som låg inhägnat tillsammans med två andra hotell
på ett stort område. Det var en sorts Disney "resort"
med mycket personal fulla av service och kundkvalitet vars måtto
tycktes vara att göra allt för att gästerna skulle
trivas. Och det gjorde vi.
Där var fullt med engelsktalande turister, engelsmän,
skottar och irländare. Engelsmännen bor ju gärna
i öns norra del medan tyskarna har lagt beslag på den
södra delen. Vi hade två rum på 10:e våningen
med en fin utsikt över bl a ett "waterland".
Det var "all inclusive" det vill säga vi fick tre
extravaganta måltider per dag. Det fanns barer öppna
dygnet runt för alla som var törstiga. Kaffe, läsk,
sodavatten, öl, drinkar etc. Där fanns också möjlighet
att få diverse gratis mellanmål som hamburgare, korv,
pommes frites och liknande. Många åt hela tiden och
en stor andel av gästerna var redan ordentligt överviktiga,
vissa t o m groteskt feta. Jag motionerade, joggade och promenerade
en timme varje morgon - och gick uppför alla trapporna till
rummet - för att förbruka en del kalorier, men jag var
ganska ensam om detta bland de 1000 gästerna. Solen sken
praktiskt taget hela dagarna, drygt 30 grader i skuggan var det.
Der fanns många rena och behagliga pooler och en mycket
fin sandstrand, 12-15 minuters promenad från hotellet -
men det gick buss dit varje halvtimma.