|
Funderingar Startsida |
November 2006 |
Startsida |
Det är inte konstigt att det
kan bli missförstånd och uppstå fördomar
mellan olika kulturer i Sverige, kanske särskilt när
det gäller förhållandena inom familjen och åtminstone
när den ena kulturen är muslimsk.
Det är svårt att finna ett land som mer krockar med
den traditionella muslimska kvinnosynen än Sverige, landet
som överallt anses vara det mest jämställda i världen.
I
Pakistan som dock är ett relativt västerländskt
land åtminstone jämfört med till exempel Saudiarabien
och liknande arabiska länder gäller sedan länge
den lagen att om en man våldtar en kvinna så kan han
göra detta helt utan att riskera någon juridisk påföljd,
så länge som inte kvinnan kan presentera minst fyra
personer som kan vittna om att hon utsatts för våld.
Och hur många män är så dumma att de våldtar
en kvinna med så många vittnen omkring sig?
Denna lag har människorättsaktivister i Pakistan med
all rätt länge protesterat mot och nu har parlamentet
i förra veckan äntligen godkänt en ändring
som upphäver kravet på de fyra vittnena. Och vad händer
då? Jo, i väntan på att Pakistans president Pervez
Musharraf (bild) också ska godkänna den nya lagen går
tusentals religiösa demonstranter ut på gatorna i huvudstaden
Islamabad. De konservativa muslimerna kritiserar den nya lagen
som ett svek mot Islam. Läs mer om Pakistan här.
Spänningsgraden
var låg, ingen behövde oroa sig över hur James
Bond (Daniel Craig) skulle klara sig. Det finns ingen så
farlig situation att han inte reder sig. Låt husen i Venedig
rasa över honom, skicka mörka, storväxta afrikanska
lönnmördare på honom eller hela arméer
i någon
bananrepublik
mot honom. Ingenting hjälper mot den självsäkre,
vältränade Bond. Dock var det på vippen ett tag
när han kärade ner sig i en fager kvinna, den vackra
brittiska Riksbankstjänstemannen Vesper Lynd (Eva Green).
Då bestämde han sig för att lämna agentyrket
för gott och i stället leva ett familjeliv med henne.
Han är rädd för att jobbet ska få honom att
förlora sin själ om han inte slutar i tid.
Han till och med mejlar sin resignation till sin arbetsgivare.
Då tänkte jag, är detta en engångs-Bond
som slutar som familjefar, låter lite märkvärdigt
eller hur? Men kvinnan lurade honom
på både kärleken
och alla miljonerna han vunnit på Texas Holdem mot
Le Chiffre (Mads Mikkelsen) i Casino Royal i Montenegro. I sin
stora besvikelse över svekfulla kvinnor tog han tillbaka
sin uppsägning och är snart tillbaka i selen igen som
den som både dödar och riskerar sitt eget liv för
den engelska kronans skull mot väldens alla lömska terrororganisationer.
Filmen bygger på Ian Flemings bok Casino Royale
och är den tredje versionen. De två övriga filmatiseringarna
gjordes 1954 och 1967.
Jag har det senaste halvåret sett sex filmer på Grand
i Trelleborg, mer än de två senaste decennierna tillsammans,
och Bond placerar sig på tredje plats efter den självklara
ettan, Da Vinci koden, och
strax efter tvåan Superman
Returns. Men helt godkänd var han den gode James och
värd de 75 kronor man betalar på anrika biografen Grand.
Agent 007s egen hemsida.
En massa Bondlänkar.
Detta kunde man höra på
ekonyheterna som bygger på en artikel under DN-Debatt
idag. Lärarstudenterna får högre betyg än
vad de förtjänar och var fjärde ny lärare
borde inte ha blivit godkänd. Det visar en ny studie som
gjorts av Högskoleverket och som presenteras på Dagens
Nyheters debattsida.
Så var det med hur viktigt det var att ha behöriga
lärare i skolan. Var fjärde lärare är inte
behörig även om hon/han har papper på det! Examinationen
är så bristfällig att många av studenterna
slinker igenom utan att fått den kunskap som
krävs för att klara jobbet. Detta beror på att
eleverna examineras i grupp eller att de lämnar in skriftliga
svar som de producerat hemma. Artikelförfattarna menar att
man måste börja med att ha individuella skriftliga
prov som man har inom den akademiska världen. Man måste
också ha modet att ibland underkänna lärarstudenter,
även om det innebär merarbete för alla och risk
för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna.
Artikeln i DN debatt är undertecknad av fem verkliga höjdare inom dagens svenska pedagogiska utbildning och forskning bland annat Sigbrit Franke, Ulf P Lundgren och Roger Säljö som skriver att I dag är inte lärarutbildningarna accepterade i den akademiska världen.
För de flesta verksamma inom skola och högskola har detta fenomen varit känt i många decennier det är inte bara inom lärarutbildningen som examinationsformerna är bristfälliga men det är tydligen först nu när det blivit lättare att andas för statligt anställda som man vågar säga det högt. Det är uppenbart att det s-märkta styrets vapen, politisk korrekthet i Sverige var så genomträngande att all opposition frivilligt om än motvilligt underordnade sig detta. Tack Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och hela Alliansen för ny frisk luft i landet!
K Arne Bloms femte bok om andra världskriget
Nödslakt handlar om 1944, då Tredje riket
i Tyskland står inför sitt sammanbrott och många
nazister försöker fly innan de sovjetiska trupperna
kommer.
1944 utvecklas kriget i Danmark till att i det tysta handla om
ett inbördeskrig mellan på den ena sidan underkuvarna
och de ockuperade sida vid sida i front mot den tredje makten,
kommunisterna. I hemlighet hjälpte svenskarna tyska krigsförbrytare
att fly till Skåne för vidare transport till Sydamerika.
Tyskarna fick tillstånd att använda sig av de flyktvägar
som judarna och motståndsrörelsen i Danmark upprättat.
Tyska krigsförbrytare ville undkomma till Sverige då
de fruktade att Danmark skulle angripas av England eller Sovjetunionen.
Huvudpersonen, den svenske hemlige polisen Loman, börjar
emellertid alltmer tröttna på de svenska myndigheternas
cyniska spel. Han sätter i gång en operation efter
eget huvud, i vilken både nazister och kommunister slaktas
och själv blir han ett jagat villebråd som får
ta sin tillflykt till den svenska kyrkan i Berlin mitt under krigets
brinnande avslutning.
Om boken "Nödslakt" kan man läsa
här. K Arne Bloms deckarproduktion finns
här.
Mycket om denna period i Öresundsregionens nyhetshistoria
kan man läsa här "Därför
mördades Jane Horney".
(2009-01, jag kan inte hitta artikeln i SMB, jag har mailat dit
och frågat. Det finns en annan artikel
i Dagens Nyheter.
En rafflande inledning blev det på
Ernst Billgrens AK3. Han är både författare
till boken Kommittén och regissör till
ett TV-drama som är det bästa man sett på SvT
på mycket länge. Skådespelarna gör mycket
trovärdiga prestationer, miljön är spännande
och skön.
Huvudperson är måleriprofessorn Carl Moritz (Sven Ahlström),
en avbild av Ernst Billgren som ung. Ylva (Ella Matsson) är
elev på Akademin sedan snart fem år. Knappast någon
har under denna tid lagt märke till henne och hennes konst.
På sin examensdag låser hon därför in ledningen
med rektor och lärare och häller ut bensin på
mattor och sina egna kläder. Det mest perversa är kanske
att innan hon slår eld på en tändare är
det knappast någon i rummet som förefaller förvånad
eller oroad, många tror att vad eleven Ylva vill visa är
en performance och sådana konstfenomen kan tydligen
rymma precis vad som helst. Är inställningen sådan
så förstår man ju att det behövs en grupp
människor som kan hålla eleverna, vilka understöds
med andra människors pengar, inom någon form av ramar
som man kan kalla god konst, någon form av hemlig
Kommitté. Carl Moritz tyck nu göra det till sin uppgift
att avslöja vilka personer som ingår i denna grupp.
Intressant fortsättning följer nästa vecka.
Den del av världen som har klart
flest AIDS-sjuka och HIV-positiva är vad man kallar Afrika
söder om Sahara (SOS), det vill säga det svarta Afrika.
Forskare, som särskilt studerat Kamerun har upptäckt
att det finns många stora smittvägar där som inte
finns i den industrialiserade delen av världen. Visserligen
är det sexuella förbindelser som är den främsta
smittkällan även i SOS-länderna, men sedvänjor
som tatuering, omskärelse och kollektiv amning bidrar också
starkt till att viruset sprids. Även månggifte har
sin betydelse. Polygami är lagligt i flera afrikanska länder.
En annan faktor är också att många sjuka vänder
sig till lokala medicinmän i stället för den reguljära
sjukvården.
Uppskattningsvis
70 % av afrikanerna anlitar medicinmän som främsta hälsovårdare.
Medicinmännen saknar utbildning om sådana viktiga saker
som att sterilisera sina redskap och ett besök hos medicinmannen
innebär ofta att patienten smittas med livsfarliga
bakterier och virus som HIV. Bilden visar en kamerunsk medicinman
med sina två fruar och sina fem barn.
I andra länder kan barn bara smittas av HIV av sina mödrar
i samband med födseln. Men i Afrika finns det ceremonier
som föreskriver kollektiv amning. Mödrar ammar inte
bara sina egna barn utan också andras.
Samhällsstrukturen i Afrika bygger på familjen, klanen
och stammen. Den etniska tillhörigheten anses vara mycket
viktig och för att det inte ska bli tveksamheter om var man
hör hemma i samband med äktenskap, stridigheter eller
arvstvister så tatueras barnen tidigt genom att speciella
identifikationstecken rispas in i ansiktet eller på bröstet.
Detta är medicinmännens områden, där hygienen
är bristfällig och infektionsriskerna stora. Det räcker
med att ett barn i en by har HIV för att smittan ska spridas
till dussintals andra som tatueras med samma redskap som detta
barn. Omskärelse är en annan tradition som kan bära
samma smitta vidare.
Se en artikel i International Herald Tribune den 14 november av
Elisabeth Rosenthal Where traditional customs can mean AIDS.
Artikeln är översatt i Tempus nr 47 s. 26-27.
Det är tydligt att det är en mycket stor uppgift att
skapa kunskap och insikt hos afrikanerna själv om hur deras
sedvänjor hänger samman med den snabba spridningen av
det dödliga viruset i deras länder. Visst är det
viktigt att begränsa promiskuiteten och att få fler
att använda kondomer särskilt vid tillfälliga sexuella
kontakter men det räcker inte långt eftersom viruset
utnyttjar en massa andra vägar för att infektera nya
offer.
Under hösten till och med oktober
kom det drygt ett hundratal ungrare till Sverige och sökte
asyl. I november har det kommit ytterligare några hundra.
Med varje direktflyg från Budapest till Sturup har det under
senaste tiden funnits ett antal ungerska asylsökande ombord.
Det är ett märkvärdigt fenomen eftersom alla ungerska
medborgare kan åberopa den fria rörligheten inom unionen
och fritt kan resa till Sverige och stanna här i tre månader.
Men i och med att de söker asyl direkt vid ankomsten sätts
den regeln ur spel. Det betyder också att de kan avvisas
om de får avslag på sin asylansökan. Där
har de dock den fördelen att de har fyra veckor på
sig att lämna Sverige i stället för två veckor
för icke EU-medborgare.
Ingen har hittills fått asyl men ingen har heller avvisats
från Sverige utan de har bosatt sig i lägenheter i
Skåne, Blekinge och Småland som Migrationsverket har
erbjudit.
Enligt EUs regler kan ingen medborgare i ett EU-land beviljas
asyl i ett annat EU-land.
De flesta tycks komma från samma landskap i södra Ungern,
Baranya, som gränsar till Kroatien. De har lockats med att
Sverige erbjuder dem asyl, pengar och jobb säger
en talesman för ungerska UD. Många säger sig ha
sålt sina hus och annan egendom innan de reste till Sverige.
Vid folkomröstningen 2003 röstade 88 % av väljarna
i Baranya ja till EU-medlemskap! De kommer från en ovanligt
EU-vänlig region i Europa.
(Enligt en artikel i Asyl-Nytt
lär det handla om romer som sökt asyl i Sverige och
anklagat Ungern för diskriminering. Mer kan man läsa
i tidningen Dagen).
I mitt projekt att läsa tidigare
svenska deckare har jag just läst Ulf Durlings åttonde
och nionde bok Aldrig i livet och In memoriam.
Ingen av dem når på långa vägar upp till
hans tidigare bok Lugnet efter stormen som var en
verklig höjdare. Båda böckerna är på
ett sätt skälmhistorier och på ett annat berättelser
om mycket olyckliga människor med dålig förankring
i verkligheten. I Aldrig i livet är det en före
detta polis som är huvudperson och som får användning
av sin yrkeserfarenhet under de stunder då han kan hålla
sig tämligen nykter. Denne durlingske antihjälte åter
sig motvilligt jobbet som privatspanare åt grannen och advokaten
Bo Hedfors för att ta reda på varför hans fru
hittats hängd i hemmet.
Den andra handlar om lektor Olsérus, som vill rädda
sin ungdomskärlek från studietiden. Han åker
runt i östra Skåne och letar i trakterna sydost om
Kristianstad. Han har sällskap med sin far, den senile kyrkoherden
som verkat i Vittskövle kyrka.
Med finns också socialarbetaren
Lasse Persson som är övervakare för kvinnomisshandlaren
Lennart Anderhag. Det mesta visar sig dock vara något helt
annat än det skenbara. Durling är ju inte den som gör
det lätt för läsaren.
Desto tydligare är lundaförfattaren K. Arne Blom (bild).
Jag har börjat på den sjätte och näst sista
i hans serie om andra världskriget som är baserad på
autentiskt material och med den kontroversielle säkerhetspolisen
Loman i huvudrollen. I denna näst sista bok får läsare
för övrigt för första gången reda på
Lomans båda förnamn. De generar honom väldeliga
och han gör allt för att dölja att han döpts
till Julius Balder.
I går var jag på ett politiskt
möte i Trelleborg, knökfullt med folk. Det var annat
än de 10 närmast sörjande som brukar närvara
på fullmäktigemötena. Vi var så
många att det inte märktes
att Egil Ahl (bild) inte var där. Socialdemokraten som mer
eller mindre enväldigt styrt Trelleborg i 30 år. Där
var flera hundra personer utöver den skara på 51 personer
som utgjorde kommunfullmäktige. Varför hade dessa kommit
till Folkets Hus, många direkt efter sitt arbete? Inte var
det för att de 5-6 personerna på presidiet eller de
få som äntrade talarstolen visade sig vara några
större demagoger eller underhållare. Inte ens de sju
Sverigedemokraterna av vilka man kunnat vänta sig lite mer
glödande agerande fyllda av ideologisk inspiration höjde
rösten. Nej, de var tvärtom de mest molokna av alla
och sträckte sig bara till att klaga på att de inte
fick vara med på annat sätt än genom att reservera
sig.
Nej, orsaken till den stora folksamlingen var att den anade de
historiska vingslagen i Palmstadens kronor. För första
gången sedan allmänna rösträttens tid skulle
socialdemokraterna i Trelleborg lämna över makten. Även
om många anade vad som skulle ske var ingenting säkert
i förväg. Alliansen sexklövern har
ju bara 24 av 51 mandat.
Många kan i framtiden säga att jag var där
vid detta historiska ögonblick!
Plötsligt minns jag att jag också var där vid
ett annat liknande ögonblick. Det var när socialdemokraterna
föll i Malmö efter en nästa lika lång period
av makt. Ni minns Nils Yngvesson och gänget som gick och
Joakim Ollén som kom. Då var det Carl Herslows Skåneparti
som slog undan benen på socialdemokraterna, nu i Trelleborg
var det Sverigedemokraterna. Men det var moderaten Ulf Bingsgård
(bild) som valdes till kommunalråd!
För att informera mig en smula
om Sveriges Televisions nya programutbud såg jag i veckan
del 2 av Böglobbyn. I programmet presenterades två
män. Den ena hade nyligen kommit ut och han sa
att detta fenomen för honom inneburit en underbar känsla
av att tillhöra en utvald skara. Jag föreställer
mig att dessa känslor kan förekomma också hos
en nyfrälst medlem hos Pingstvännerna eller något
annat frireligiöst samfund.
Den andre mannen hade helt
andra erfarenheter av bögvärlden. Han kallades Marco,
han såg mera ut som en kvinna än en man och han klädde
sig mycket feminint. Han tycks vara en mycket duktig artist som
hade valts till Miss Pride (bild) under Stockholms
Pride festival två år efter varandra och valts till
Dragqueen of the Year 2005. Det låter ju som om hans status
i den homosexuella världen skulle vara hög. Men det
var tydligen tvärtom. Enligt programmet finns det en strikt
hierarki inom bögvärlden där machokillarna står
högst i rang och kvinnorna längst ner. Det finns idag
ingen solidaritet i bögvärlden. Utseendefixeringen är
stor i bögvärlden, Marco säger att man ska vara
ung, muskulös och ha stor kuk. Är man inte det
då är det inte lätt! säger han.
Jag tror att man kan beskriva Marco som en kvinna i en manskropp.
Jag tror att han är en av dem som idag kallas för transsexuella.
Han har mannens sexuella attribut men vill klä sig och agera
som en kvinna och han vill älska med män och bli älskad
av dem. Men hans tragedi är att de homosexuella männen
inte vill ha honom. Sex har han med bisexuella män som alla,
säger Marco, har sällskap med kvinnor eller är
gifta. De vill bara ha Marco för att det är spännande
med en stunds sex med en man som ser ut som en vacker kvinna.
Marco är en sorts fantasifigur för männen. Allt
ska ske i hemlighet och Marco tvingas leva ensam, numera blir
han bara förälskad i nya, vackra kläder.
Bilden Marco ger gör mig verkligen sorgsen och nedstämd
och jag tänker att bögvärlden kanske inte alltid
är så glättig och fylld av glamorösa schlagerbögar.
Det är en hård värld med tryck både utifrån
och inifrån och där säkert många blir deprimerade
och går under.
Det är organisationen Transparency
International i Berlin som presenterat sitt korruptionsindex
som mäter uppfattningen om korruptionsutbredning bland myndighetsföreträdare
och politiker. Undersökarna har funnit ett intressant samband.
De menar att siffrorna antyder en direkt koppling mellan maktmissbruk
och ekonomisk stagnation. Man anser att missbrukade statliga medel
ger upphov till en ond cirkel i vilken de som har tillgång
till pengar och privilegier tar vad de kan, varmed de låser
fast de fattiga i fattigdom. Bara i Kenya kostar korruptionen
landets medborgare omkring en miljard dollar om året i form
av stöld av skattepengar som förs till hemliga konton
i utländska pengar.
Undersökningen bygger på tolv undersökningar bland
affärsfolk och länderexperter under de gångna
två åren. Sedan undersökningarna började
1995 har länderna i Nordeuropa konsekvent toppat listan.
Så är det också i den aktuella
listan där Finland, Island och Nya Zeeland ligger i topp
med Danmark, Singapore och Sverige strax därefter. Av de
15 gamla EU-länderna ligger Grekland sämst
på 54:e plats av 163 undersökta länder. Näst
sämst är Italien. Av de 9 nya EU-länderna
(Malta är inte med) är Estland (24) och Slovenien bäst
medan Polen sämst (61). Allra mest korrupta länder är
Haiti och
Burma
(Myanmar).
Artikeln
finns i International Herald Tribune.
För snart tre år sedan
klarade åtta av före detta sovjetförtryckta europeiska
länder de höga kraven på att bli medlemsstater
i EU. Om några månader är det Bulgariens och
Rumäniens tur att platsa i den europeiska gemenskapen.
Varför är det då så omöjligt att få
rätsida på Bosnien, ett land som tillhörde Jugoslavien
som var den del av Östeuropa där människorna under
kommunistväldet kunde leva som friast, inga murar hindrade
dem från att lämna landet som fallet var för till
exempel Östtyskland? Är människorna som bor i gamla
Jugoslavien (med undantag för slovenerna) annorlunda än
andra européer? Har de enormt stora penningbidragen som
framför allt skattebetalarna inom EU tvingats satsa på
Bosnien passiviserat människorna och hindrat utvecklingen;
de så kallade återuppbyggnadspengarna till Bosnien
är per invånare mer än vad Marshallplanen överförde
till Tyskland efter andra världskriget och som blev grunden
till det tyska undret på 1950-talet.
Är toleransen mellan olika folkgrupper och etniska raser
sämre när det gäller, serber, kroater och muslimer
än andra européer? Misstron mellan kroater, serber
och bosnienmuslimer är stor. I fler än 50 skolor sker
undervisningen enligt apartheidsystemet. För att förhindra
blodiga slagsmål på skolgårdarna hålls
de tre etniska grupper åtskilda. De flesta av de flyktingar
som har återvänt har inte stannat på de platser
de kom från utan sålde snabbt sina hus och flyttade
till områden där deras etniska grupper finns.
Utnyttjas det faktum att bosniakerna kallas för muslimer
av våldsamma islamska grupper som dras till Bosnien för
att skapa sig en bas för attacker och terror mot andra europeiska
länder?
Man kan bara ställa frågorna.
Faktum är att alla andra före detta sovjetförtryckta
europeiska länder har utvecklats på ett helt annat
sätt mot demokrati och välstånd än balkanländerna
och då särskilt Bosnien.
I Bosnien är arbetslösheten 50 % och fattigdomen hos
den stora massan oerhörd och klyftan till de krigsprofitörer
som tjänat enormt på alla bidragspengarna är förfärlig.
60 % av statsbudgeten går till den uppblåsta bosniska
administrationen och den ofantliga byråkratin, landet med
drygt 4 miljoner invånare har 180 ministrar och sammanlagt
760 parlamentariker i de många parlamenten. Därtill
kommer en utbredd kriminalitet, tilltagande korruption och ett
förstört rättsväsen. Men det värsta är
oförsonligheten mellan de forna fienderna. Kriget slutade
i alla fall för mer än 10 år sedan. Se artikel
i Tempus nr 46. Se tidigare blogg
om Bosnien för ett år sedan.
I lördags var fem av mina närmaste kvinnor; fru,
döttrar och barnbarn på Nöjesteatern i Malmö
och såg musicalen Grease som sattes upp första gången
i USA 1972. Nu spelas den med Eva Rydberg som regissör och
många lokala förmågor. Innan föreställningen
åt vi middag tillsammans på en trevlig restaurang
varifrån några bilder togs. I måndags var jag
med min fru åter i Malmö. Nu handlade det om den årliga
träffen med vår personlige rådgivare Roland Jönsson
på Swedbank (tidigare Föreningssparbanken).
I går, onsdag var jag på ett politiskt medlemsmöte
på Café Vattentornet i Trelleborg. På fullmäktigemötet
på måndag den 20.11 ska det avgöras om det blir
den borgerliga sexklövern
(M, Fp,
C, Kd, Mp och SPI) som kommer att styra de närmaste fyra
(eller förhoppningsvis flera) åren eller om Socialdemokraterna
med stöd av Sverigedemokraterna ska hålla sig kvar
vid den makt partiet haft sedan urminnes tider. Sexklövern
har 23 mandat (plus skolpartiet som har ett mandat som lär
komma att stödja den borgerliga alliansen), SAP som gick
starkt bakåt har 20 och SD (som gick starkt fram) sju mandat.
Förhoppningsvis blir resultatet på måndag att
moderaten Ulf Bingsgård (bild) blir kommunalråd.
Några bilder av mig och min familj på restaurangen:
|
Hela familjen |
![]() Nilla, Lina, Anne |
![]() Nilla, självporträtt |
![]() Bertil och Desiré |
![]() Johanna tar en drink |
Det är forskning och teknikutveckling
som ska lösa mänsklighetens just nu mest debatterade
problem, energibehovet och koldioxidutvecklingen. Det är
den vägen framåt som människorna alltid har gått
för att lösa problem inte genom att minska sin konsumtion
och förändra sitt levnadssätt i riktning mot tidigare
seklers.
I Illustrerad vetenskaps oktobernummer kan man läsa om försök
vid universitetet i Pennsylvania i USA att använda bakterier
för att producera elektrisk energi. Det smutsiga avloppsvattnet
som innehåller många bra mikrobiella näringsämnen
kan renas samtidigt som det bildas ström. Mikrobiella bränsleceller
kan skapa 15 watt per kubikmeter spillvatten. Bakterien Geobacter
är särskilt bra för bränsleceller på
grund av sina rörelseorgan, så kallade cilier eftersom
dessa tråder fungerar som ledare för strömmen.
Bakteriebatteriet består av två kammare, en med spillvatten
och en med rent vatten. Bakterierna omsätter de förorenade
ämnena till ström och renar därmed vattnet. Vattnet
renas och ström bildas!
I USA går idag 4-5 % av den totala strömförbrukningen
åt att rena spillvatten så det finns enorma besparingar
att göra om reningsprocessen kan skapa energi i stället
för att förbruka den. Spillvattnet från en stad
med 100 000 människor kan producera ström nog för
femhundra personers elförbrukning. Idag är metoden för
dyr eftersom man bör ha en elektrod, den så kallade
katoden, med hög ledningsförmåga och därför
bör den vara täckt av platina eller guld. Därför
måste metoden utvecklas innan den kan komma till kommersiell
användning.
I november förra året
var det Bokens Dag på Rosenhagen i Anderslöv.
I år var detta evenemang flyttat till Trelleborg. I stället
bjöd det anrika dansstället igår på premiären
för Söderslätts Hantverks- och Julmarknad. Arrangör
var Studieförbundet Vuxenskolan. Av antalet besökande
att döma var
den
mycket populär. Vid elvatiden för förmiddagen räknade
jag in över 100 bilar på parkeringsplatsen utanför.
Att det kostade 25 kronor i inträde för att komma in
hindrade inte många besökande att ta del av utbudet
från ett 30-tal utställare. Spettkakorna och chokladen
från Belgien föll oss väl i smaken. Caroline (bild)
såg till att alla betalade. Tomtar och julgranar fanns det
gott om.
Jag spelade in från TV andra
åket från herrarnas världscupslalom
i Levi i finska Lappland. Det blev mycket spännande med
flera svenskar på bra placeringar efter första åket.
Jag tittade sedan under eftermiddagen på detta åk
medan jag tränade på mitt hermmagym. Det passade bra
att vara inomhus, dagen som börjat bra med sol ändrade
sig snart till hagelskurar från en kolsvart himmel. Mest
intressant var att den unge och för mig helt okände,
Jens Byggmark, körde helt respektlöst i andra åket
och nådde en aktningsvärd sjätteplats. Fast Markus
Larsson var ju ännu bättre, på pallen med en andraplats
efter den omöjlige österrikaren Benjamin Raich.
Tävlingsresultaten
finns här.
Om jag blev trött på den alpina skidtävlingen
kunde jag slå över och i direktsändning titta
på min stora favorit Hanna Ljungberg vars Umeå IK
krossade det norska motståndet i Womens Cups semifinal med
6-0. Det var Kolbotn som fick stryk. Slutligen visade TV också
ishockeymatchen i Karjala Cup mellan Sverige och Finland. Det
blev svensk seger. Så det var en fin svensk idrottseftermiddag
inomhus. Den känns i musklerna.
Bild på Hanna Ljungberg (till höger) när hon skålar
med Umeå IKs stora stjärna Marta.
Idag har jag blivit klar med uppdateringen
av mina Tempus-sidor
på Internet. Den främsta orsaken var att The
World Factbook hade bytt adress och eftersom varje land på
sajten har en direktlänk till information om respektive land
så blev det nödvändigt att göra den ändringen
på varje sida. Eftersom min Tempus-sajt omfattar nära
130 länder så blev det en del arbete. Några andra
ändringar kom med på köpet. Jag kollade länkarna
till ländernas tidningar och la dit en hel del nya. Det finns
flera bra sajter på nätet att använda sig av om
man vill hitta all världens tidningar, den kanske bästa
är All
Countries Newspapers.
Jag delade också på Nord- och Sydkorea
så att de fick en sida var. När jag startade sajten
för drygt 10 år sedan hade jag naiva förhoppningar
om att de två kunde bli en stat en gång. Inte ens
den största optimist kan väl tro på detta idag.
De två centralafrikanska staterna Burundi
och Rwanda
vars folkslag hutu och tutsi under de gånga året utkämpat
regelrätta mycket blodiga krig fick också var sin sajt.
Varför
har jag då denna sajt när den ger mig så mycket
arbete? Ja, den främsta orsaken är väl att den
får mig att fortsätta med att läsa denna mycket
informativa tidskrift varje vecka. På det sättet håller
jag bra vad jag skriver i sidornas titel Tempus
ger en bra bakgrund till och ökar förståelsen
för världspolitiska händelser.
En annan förändring av sajten är att efter nio
år ha existerat som reklamfinansierad sajt på www.angelfire.com
(numera www.angelfire.lycos.com) uppgraderade jag den för
ett halvår sedan till neon mot en kostnad av
5 dollar per månad! Jag tyckte att efter ha testat leverantören
i nio år var den värd en affär!
Ett
år efter det att medlemsförhandlingarna med EU inletts
har Turkiet blivit alltmer europafientligt, västfientligt
och nationalistiskt. Det kan man läsa i den tyska veckotidningen
Der
Spiegel eller läs
här. Drömmen om medlemskap slocknar och islams inflytande
ökar.
Turkiet som enligt sin grundlag är ett sekulärt land
där religionen ska vara var och ens privatsak och där
lagen strängt skyddar mot religiöst förmynderi
blir trots detta alltmer islamiserat. Turkiet blir alltmer islamiserat
i takt med att det uppstått en allt rikare religiös
medelklass som vill njuta av sitt välstånd inom ramen
för sin religions regler.
Det har dykt upp badhotell
som vänder sig till gäster som förmodas hålla
sig väl med Gud och följa Koranens föreskrifter.
Männen badar för sig själva i en lyxig pool medan
kvinnorna får hålla till i en annan pool som är
väl avskärmad från manliga ögon. På
stränderna och runt hotellpoolerna i den sekulära republiken
har det på senare tid uppstått ett nytt badmode (se
bild). Fromma kvinnor uppträder i heltäckande baddräkter
med sjal på huvudet. Modeföretaget Hasema
i Istanbul tillverkar de sedesamma baddräkterna. Vissa är
verkligen läckra i vågade färger (bild). Något
för stränderna på Sibbarp i Malmö som är
ett av de lokala muslimernas favorittillhåll? (Under 2008
fick vi ett nytt svenskt ord för detta fenomen: burkini.
Se artikel om fenomenet
på Ribersborg i Malmö i Metro på våren
2008).
Idag var det (minst sagt) dags för
hårklippning. Det blir alltid för långt mellan
gångerna för mig. Sedan
ett drygt år klipper jag mig på Anderslövs frisörsalong.
Första gången var i juni 2005 och då blev resultatet
så bra att jag fortsatte med detta. Jag klippte av (ha!)
banden med min Mia i Malmö som klippt mig sedan hon startade
sin verksamhet för sju år sedan. Första gången
var det Elin som klippte mig. Nu har hon tagit time-out, eller
så kallad ledighet för studier och läser
pedagogik i Lund. En skolkamrat till henne som heter Emelie har
tagit hennes plats och det är hon som med den äran klippt
mig i dag.
Jag kan verkligen rekommendera frisörsalongen.
Bilden visar interiören från den nyrenoverade salongen
och längst fram är Emelie på väg att ta betalt
efter klippningen.
Der ser ut som om demokraterna i representanthuset,
kongressens andra kammare, får 221 av dess 435 ledamöter,
och därmed den majoritet de inte haft på tolv år.
Det troliga är att det nu blir en vändning i Irak-kriget,
till det bättre troligen, sämre kan det knappast bli.
I
valet till senaten var läget för några timmar
sedan fortfarande oklart. Några få röster kommer
att avgöra huruvida republikanerna kan behålla sin
ledning eller ej. Hur det än blir så blir det inget
oväntat resultat. Kanske det mest anmärkningsvärda
av allt är resultatet av Aftonbladets online survey. Av strax
under 20 000 väljare bland tidningens läsekrets
får republikanerna mindre än 10 % mot demokraternas
75 %!
Två starka kvinnor kommer att prägla den amerikanska
politiken under flera år framåt. Båda tillhör
det demokratiska partiet. Den ena är Nancy Pelosi (bild),
mor till fem barn, som blir talman och ledare för representanthuset.
För första gången på 65 år blir talmannen
en kvinna.
Hon
blir den tredje mäktigaste personen i amerikansk politik
med möjlighet att stoppa George Bushs planer. Hon är
också rik på pengar, hennes förmögenhet
uppskattas till 25 miljoner dollar. Den andra kvinnan är
Hillary Clinton (bild) som försvarade sin plats sedan 2001
genom överlägsen seger i senatsvalet i New York. I motsats
till Hillary Clinton har Pelosi hela tiden varit emot Irakkriget.
Med sin klara seger har Hillary Clinton skaffat sig en utmärkt
position för att bli demokraternas presidentkandidat i nästa
val 2008. Hon spenderade 30 miljoner dollar på att bli vald,
hennes motståndare John Spencer knappt 5 miljoner. Har Hillary
redan börjat satsa på presidentvalet?
I åtta delstater röstade man också om huruvida
homosexuella ska få gifta sig. I tre stater är resultatet
klart. Syddakota, Virginia och Wisconsin röstade alla nej
till samkönade äktenskap.
Ett annat val som president George Bush inte heller kan vara nöjd
med är presidentvalet i Nicaragua.
Enligt Nicaraguas valmyndighet har den tidigare gerillaledaren
och marxisten Daniel Ortega vunnit landets presidentval sexton
år sedan han sist ledde landet. När 91 % av rösterna
är räknade leder han med 38 % mot 29 % före sin
närmaste rival, Eduardo Montealegre som har förklarat
sig besegrad. Ett av valvittnena var USAs förre president
Jimmy Carter. (Artikel om Nicaragua
här).
Min
näst yngsta dotter Lina, tidigare leksaksförsäljare
på Toys R US i Malmö, numera lärarestudent
på Malmö Högskola, chattar ofta med min äldsta
dotter Desiré. Lina mejlade mig några bilder som
hon fått under chatten. Hon vill att jag ska lägga
ut dem på min blogg. Det är bilder på Desiré
och mina två barnbarn Johanna och Joel. Så då
gör jag väl det. Det finns andra bilder att hänvisa
till som Desirés
40-årsdag i juli i år och Linas
25-årsdag i samma månad.
Annars finns det ju annat att skriva om idag som att rättsväsendet
i den nya (åtminstone formellt) demokratiska republiken
Irak kan fungera så bra att dess domstol efter flera månaders
rättegång nu har utdömt dödsstraff på
despoten Saddam Hussein för massmord på det egna folket
vilket framkallat konvulsioner av glädje bland exilirakier
runt om i världen.
I eftermiddags lyssnade jag på Sportradion medan jag
tränade på mitt hemmagym.
Skönt att slippa vara ute i blåsten och regnet. Det
handlade om den 26:e och sista omgången i fotbollsallsvenskan
där mycket stod på spel. Skulle AIK eller Elfsborg
vinna guld och vilka lag skulle ramla ner till superettan, alternativt
spela kvalmatcher mot Brommapojkarna? Och vilka lag skulle få
spela i de åtråvärda internationella serierna?
Det var många om budet.
Mina preferenser är MFF som före detta Malmöbo
och jag hoppades på en medaljplats alltså sämst
fyra, vidare att HIF ska behålla sin tredjeplats och att
inte AIK ska vinna allsvenskan, i det fallet var jag överens
med Djurgården supportrarna som jublade när Elfsborg
gjorde mål på Djurgården. Allt för att
hindra ärkefienden AIK att ta guld. De två första
förhoppningarna grusade redan i början av andra halvlek
av just AIK respektive Häcken.
Det var mycket spännande in i den sista matchminuten. Det
är bedrövligt att SvT inte kan ordna en direktsändning
i TV från denna spännande avslutning på allsvenskan
som säkerligen intresserar många miljoner fotbollsintresserade
svenskar.
SvT borde ha köpt rättigheterna till en av de två
toppmatcherna att visa direkt med kontinuerliga kommentarer om
hur de gick i de övriga sex matcherna. Jag förstår
verkligen att det är många som inte tycker att de får
valuta för TV-licensen och därför låter bli
att betala.
Jag tror att de två radiokommentatorerna Lasse Granqvist
och Ralf Edström inte var medvetna om hur tydligt partiska
de var i AIKs favör. Märkvärdigt vad gäller
Ralf Edström som alltid har spelat för klubbar i västra
delen av Sverige att inte hålla på Elfsborg från
Borås. Ralf var själv med om att vinna allsvenskan
för Åtvidaberg redan som 20-åring 1972.
Tomas
Arvidsson (bild) började skriva 1975 och de flesta av böckerna
har handlat om studierektor Jan Bertilsson från Kalmar.
I den tionde boken som kom 2004 tröttnade Arvidsson uppenbarligen
på sin efterhängsne figur och valde att ta livet av
honom på ett spektakulärt sätt under ett åskväder
på
Öland
i Studierektorns sista stöt. Med detta satte
han punkt. Trodde jag. Men till min stora glädje kom det
i höstas en ny bok (bild) av Arvidsson. Dock inte med Jan
Bertilsson som var upptagen på annat håll,
som ju är en korrekt beskrivning av hans hädanfärd.
Andra kändisar är emellertid med som John Frithiof Gary
Sven Mattsson, kallad "Svenne", 36 år, som är
säkerhetsexpert och egen företagare i branschen datorbedrägerier
och hans kumpan Kenneth Lind, 27 år, f d säkerhetsexpert
med specialisering på kassaskåp, numera seriös
frimärkshandlare.
Trion fullbordas denna gång med Martin Strand som är
uppfinnare och expert på elektroniska lås på
värdetransportväskor, de lås som om de öppnas
av andra än en verklig expert gör att innehållet
missfärgas och blir obrukbart.
Det största hindret för den kriminella trion att lyckas
är Karolina Jonsson, kampsporttränad och klipsk. Tidigare
var hon polis men sedan fler böcker tillbaka är hon
anställd på ett försäkringsbolag som brottsfalls-
och försäkringsbedrägeriutredare.
De tre kumpanerna slår till fredagen den 22 december klockan
17.23, sista vardagskvällen före jul. Tidpunkten är
väl vald. Staden är igenkorkad, trafiken står
still, polisen har börjat dra ner inför helgen, de skarpaste
kriminalarna har redan stämplat ut och sitter och dricker
glögg framför brasan. En av Securitas tyngsta värdetransporter
försvinner spårlöst från Kungsportsplatsen
i centrala Göteborg. De största mångmiljonrånet
i Sverige är ett faktum. Läs mer om Tomas Arvidssons
böcker här.
Den
sudanesiske miljardären Mo Ibrahim (bild) som förra
året sålde sitt företag, Celtel för 3,4
miljarder dollar vill göra något för det eländiga
tillståndet hans kontinent Afrika befinner sig i. Han har
instiftat ett pris, The Mo Ibrahim Prize som ger årets
vinnare, en halv miljon dollar om året i tio år framåt
och därefter 200 000 dollar per år. Han gör det
därför att vi afrikaner har misslyckats
och att orsaken framför allt är dåligt ledarskap
och dåligt styre. Afrikas tradition med en stark,
despotisk ledare som biter sig fast vid makten under flera decennier
beror mycket på en rädsla hos ledarna att efter avgång
bli straffade eller helt makt- och medellösa om de lämnar
makten frivilligt. De skulle bli bättre menar Ibrahim om
man införde ett slags pension för dem när de frivilligt
lämnar sina ämbeten när mandattiden gått
ut. Det finns emellertid andra krav för att kunna kandidera
för The Mo Ibrahim Prize. De måste ha fått makten
i regelrätta, demokratiska val och ha avgått efter
fullgjort mandat. Ledarna betygsätts inom åtta huvudområden
och måste kunna bevisa att de då de avgått varit
Afrikas mest demokratiske och laglydige statschef. Det ska bli
mycket intressant att se om Afrika varje år kan visa upp
en statschef som uppfyller dessa kriterier. Många ledare
tror sig nog kunna stjäla mer från medborgarna i landet
genom att stanna kvar vid makten än den summa som priset
ger. Mo Ibrahim säger också att priset inte nödvändigtvis
måste delas ut varje år. Detta kan man läsa här
i New York Times eller i senaste numret av Tempus. Hemsidan för
Mo Ibrahim Foundation finns här.
Själv skulle jag kunna föreställa mig att det första
priset går till Tanzanias president Jakya Kikwete. I förra
årets presidentval fick kan över 80 % av rösterna.
Landet är stabilt och fredligt och korruptionen är låg
för att vara ett afrikanskt land. Lojaliteten med fosterlandet
är oftast starkare än stamidentitet eller religiös
tillhörighet.
I onsdags fick vi en exceptionell
förändring av vädret på Söderslätt
från morgon till kväll. Klockan åtta på
morgonen var det + 4°C, det var mulet och barometern låg
på starkt lågtryck, 742 mm Hg. Under dagen blev det
kallare, det kom snö nästan i form av snöstorm
samtidigt som temperaturen sjönk och barometern rusade uppåt.
Klockan åtta på kvällen hade det slutat snöa,
vinden var svag och det var klar himmel med stjärnor och
nästan fullmåne. Det var stjärnklart och kallt.
Det var då 6°C och barometern pekade mot högtryck
758 mm Hg. Det är mycket sällan man ser en så
stor barometerförändring under ett halvt dygn.
I dag på morgonen var himlen klar och vinden svag men så
kallt att jag för första gången sedan den 14 maj
i år inte värmde upp inför styrketräningen
på gymmet i Anderslöv med att ta en cykeltur utomhus
utan använde mig av en motionscykel på gymmet
och har man sett, en ny cykel var inköpt, helt professionell
och bra.
Skådespelaren och riksbusen
Kjell Bergqvist skriver idag ett öppet brev i Aftonbladet
till TV4s VD Jan Scherman. Bergqvist kritiserar TV4 för att
i vinstintresse sända program som förnedrar och mobbar
ungdomar och han nämner som exempel Idol. Bergqvist
menar att såporna vilseleder ungdomar framför allt
unga tjejer.
Själv tittar jag inte på Idol, trots att det är
ett av de absolut mest populära TV-programmen i Sverige idag.
För mig räcker det verkligen med alla försök
och semifinaler innan Melodifestivalen kan komma till skott. Jag
tittade inte heller på Big Brother som är ännu
svagsintare och ungdomsmobbande än Idol.
Bergqvist har alldeles rätt i att det handlar om verkligt
usla (barn) program. Det handlar inte direkt om Fem myror. De
lär barnen att de allra flesta inte duger här i livet
och att det är OK att håna och mobba de som inte når
upp till elitens nivå. Jag tänker på hur idrottsledare
ofta kritiseras på TV för att inte satsa lika mycket
på alla deltagare antingen barnen är blivande mästarämnen
eller helt omöjliga för idrotten i fråga. Detta
är ett helt annat budskap.
Men naturligtvis har Scherman också
rätt.
Flera miljoner tittare kan inte
ha fel, så enkelt är det. Den lilla minoritet som sådana
som Bergqvist och jag delar andra intressen med får helt
enkelt låta bli att se skiten! Det finns fantastiska alternativ
till underhållning, till exempel BBC Primes halvtimmeslånga
humorprogram. För att inte tala om det helt hysteriskt underbara
"Helt hysteriskt" (Absolutely
Fabulous) med min absoluta favorit Bubbles spelad av Jane
Horrocks (bilder).
Och man måste ju inte heller titta på TV hela tiden,
eller hur?