Joakim Bergman Nobelpris till mördaren 1968

I den lilla byn Campomoro på ön Ischia utanför Neapelbukten bor bokens jag Joakim Bergman sedan många år sedan han förtidspensionerats från sitt lektorat "som offer för en tyvärr alltför vanlig moralisk trångsyn".
I Campomoro finns en "koloni" för målare, kompositörer och författare. En av dem är Robert Jefferson Hunt. På Marias café träffar vi två amerikanska marinofficerare Franky och Peter Wilson. De är beundrare av RJs poesi. Wilson är på Ischia för att träffa sin syster och svåger. Vi är alla inbjudna som gäster till den tyske tonsättaren Wolfgang Giebel och hans fru Margherita, som är borgmästarens enda dotter.
- Vi träffas hos Maria på tisdagskvällen. Där är Peter Wilson med sin förtjusande syster som han presenterar som prinsessan Helen. Hon är nygift med den siste ättlingen till en av Italiens ryktbaraste släkter, prins Vittorio. Något senare kom RJ tillsammans med Edith, en äldre, asketisk dam som röjer vägen med en skulpterad påk. Från ett besök i Indien förde hon med sig en 9-10 års pojke som trasig och barfota drivwr omkring på gatorna.
- Vi åker tillsammans upp på Cap Negro till Giebels enorma villa. Där finns en terrass över ett bråddjup. Det avslutas med ett kraftigt järnräcke som dock ej är färdigt. Gästerna varnas för att bege sig för nära kanten.
- Middagen vi får är sanslöst god vilket dock inte får RJ att ändra sitt aggressiva humör. Han driver med alla och visar öppet sitt förakt. Ännu värre blir det när den italienske romanförfattaren Luigi Rosso dyker upp. Rossos största längtan är att få ett Nobelpris. I sitt stora hus på Corso Garibaldi gömmer han en väninna. Rosso och Hunt kan inte tåla varandra. Däremot verkar Margherita synbart stimulerad av Rossos närvaro. Hunt betraktade romanen som en mindervärdig konstart. Ett gemensamt intresse är Dantes Den gudomliga komedin. Rosso säger sig vilja ha hjälp med frågan om vem som är "Il Veltro" jakthunden i Infernos första sång. Det leder till ett allt bittrare gräl mellan de båda. För att få slut på grälet tar Margherita oss övriga gäster med upp i ateljén för att visa sina målningar. Från ateljén ser man ut över terrassen. Edith förefaller helt fascinerad av utsikten och verkar helt kallsinnig inför målningarna. När vi kommer tillbaka ned i stora rummet har övriga gäster gått. Edith vill åka hem och Wolfgang kör henne och mig tillbaka ner i staden. När vi lämnar bilen berättar hon att något förskräckligt hänt. Hon såg hur RJ dödade Rosso. Jag menar att hon fantiserar medan vi går in i hennes butik. Nu vill hon försöka skydda RJ från konsekvenserna.
- Nästa dag beger jag mig till Luigo Rosso eftersom jag är bjuden på lunch. Jag träffar Rossos italienska väninna Claudia och är mycket förvånad då vi inte finner Rosso hemma förberedande måltiden. Jag hittar en bok. Det är Hunts exemplar av "Den Gudomliga komedin". Boken är full av hans skrivna kommentarer. På försättsbladet finns en skriven dedikation daterad från i går. Claudia är helt ifrån sig. Den kopia som Claudia gör av allt som Hunt skriver är borta.
- Jag tar mig till Hunts bostad för att ta reda på vad han menar med den dedikation han skrivit: "och så bär känslan iväg med förnuftet". Han hyr två rum hos en familj som tar mycket väl hand om honom. Men han är inte där och det syns att han inte sovit där den senaste natten. Skräcken griper mig. Två försvunna författare, två försvunna manuskript.
- Jag går till Claudias hus för att avlägga rapport. Jag finner henne sitta som förstenad framför den öppna spisen. Hon tittar på en bunt halvt förkolnade papper. Det är Luigi Rossos manuskript. Vi har svårt att tro att han har gjort det. Det är ju som ett självmord. Han verkade nöjd med vad han skrev. Jag säger att de två författarna kanske enats om att spela ett dramatiskt och cyniskt spel inför sina vänner. Kanske Hunt ville försvinna inför en skrämmande framtid med ett Nobelpris som skulle fjättra honom i den officiella fållan.
- På kvällen går jag till Marias café för att fördriva tiden med att lägga patiens. Där få jag reda på att Wilson varit inne för att beställa pizza och då hänvisats till en annan restaurang "Degli Amici" och där hittar jag Peter Wilson. Jag börjar genast fråga honom om varför han lämnat Cap Negro utan att ta farväl av värdfolket. Han berättar osammanhängande att han hört Rosso lämna Cap Negro i sin bil och kört efter på vespan men inte hunnit ifatt. Han ville förvissa sig om att Hunt varit med. Wilson vände tillbaka och gick till udden och klättrade upp till grottan. Då såg han Hunts regnrock hänga och flaxa en bit upp. Vi enas efter långa diskussioner om att det finns tre möjliga hypoteser: Wilson I - en olyckshändelse med Hunt som offer utan att Rosso anar någonting, Edith: Hunt mördar Rosso och försöker sedan dölja sitt brott och Wilson II - Rosso mördade Hunt.
- Nyhetsjägarna dyker upp, det är Roms fruktade paparazzi. Även internationella journalister inklusive svenskar fyller den lilla byn. Snart kommer den lokala brevbäraren med meddelandet att den amerikanske poeten Robert Jefferson Hunt fått årets nobelpris i litteratur. Senare på kvällen meddelas det att Luigi Rosso hittats död på en sandstrand.
- Maresciallon känner sig föranlåten att hålla presskonferens i kommunalhuset. Han tvingas fly därifrån in på sitt tjänsterum när han ansätts av frågorna. Senare kommer han tillbaka med ett telegram. Enligt obduktionsprotokollet har Rosso inte dött av drunkning utan av grovt våld mot huvudet. Mordkommissionen i Neapel är tillkallad.
- Utanför Casa Rosso väntar en grupp amerikanska tidningsmän. Peter Wilson anför dem likt en pluton och fördelar arbetsuppgifterna dememellan. De ämnar tydligen söka igenom byn. Själv följer jag i smyg efter Peter Wilson som går mot byns utkanter där det finns en förfallen byggnad som en gång innehöll Campomoros bad. Numera tjänar den som hölada. Peter Wilson gräver fram Rossos försvunna Ferrari och kör iväg.
- Jag går ner till Marias café och träffar de svenska journalisterna Birgitta och Nisse. Vi äter en klassiskt fransk maträtt och finner varandra alla tre i gemensamma intressen. Sedan börjar vi spekulera i varför Rosso mördats och var Hunt befinner sig. Då dyker Peter Wilson upp. Jag ber Birgitta och Nisse hålla kvar Wilson i matsalen medan jag reder upp saker. Wilson är fortfarande helt övertygad om att Hunt mördat Rosso.
- Jag går hem till Edith vars vävstol slamrar sent på natten. Hon väver till Claudia som nu blivit väldigt rik efter arvet efter Luigi Rosso. Jag vill att Edith ska prata om för polisen vad hon sett på terrassen. Sedan åker jag hem till Claudia för att läsa Rossos manuskript. Redan i inledning gör Rosso en kylig klinisk beskrivning av hans kvinnliga partners reaktioner. Det måste bli mycket avslöjande för den personen om boken trycks.
- Jag åker till Cap Negro med Wilson på vespans baksadel. Margherita kommer emot oss. Jag säger att jag nu är övertygad om att ingen föll från terrassen nerför stupet. Hunt åkte tillsammans med Rosso hem till den senare där Hunt överlämnade sin bok som en bön om förlåtelse. Margherita får för sig att hennes man Wolfgang mördat Rosso av svartsjuka.
Mordet sker hemma hos Rosso med en träklubba. Mördaren letar upp manuskriptet och bränner det - dock otillräckligt. Sedan transporteras liket insvept i Hunts regnrock och kastas i sjön. Rosso mördades för manuskriptets skull. Där fanns några rader som inte en människa fick läsa och en hemlighet som ingen annan fick veta. Vittorio kunde acceptera att Rosso haft en lång förbindelse med sin fru, prinsessan Helen, men han kunde inte stå ut med att Rosso i detalj beskrev deras förbindelse i sin nya bok. Vittorio hade ett annat skäl att frukta att hans namn drogs fram i ljuset nämligen att folk skulle minnas hur hans far paraderade bredvid Mussolini som en folkhjälte efter kriget i Abessinien. Vittorio som smyglyssnat en stund kommer fram och erkänner.
- Hunt kommer tillbaka utan att veta mycket om vad som hänt. När han hade bett Rosso om ursäkt gick han till kapellet för att bikta sig. Men fader Lorenzo tyckte att det inte räckte utan ordinerade några dagar i klostret på vatten och bröd, gregoriansk sång och utöver detta bara tystnad. Två månader senare fick jag glädjen att se RJ i den nyinköpta fracken träda ned från podiet för att mottaga höstens nobelpris i litteratur ur konungens hand.