 |
|
 |
Bloggen Baksidestexten
|
|
|
|
Poliskommissarie
Bergfeldt ringer mig, Lena
Malmström, för att tala om att jag blivit mördad.
Förklaringen är att jag har en tvillingsyster och att
jag under några dagar uppträtt som hon. Tvillingsystern
är den berömda skådespelerskan Mari
Mark. Svea, min gamla hemhjälp hade hittat henne på
golvet i min ateljé föregående kväll, skjuten
rakt genom hjärtat.
Det hela började några veckor tidigare så jag
fick besök av min syster i min ateljé som ligger på
vår gamla släktgård, Bergsjö. Jag höll
på med en abstrakt skulptur beställd för rådhustorget
i en liten norrländsk stad. Maris påkläderska
fru Hansson är med. Min syster
Mari vill att jag ska vara hennes stand-in under en svensk-fransk
filmvecka i Stockholm. Jag ska bära hennes peruk och kläder.
Hon vill vara ledig en vecka, det är en karl hon vill träffa.
Det är en pamp inom det kommunala livet i samma norrländska
stad
- Under flera dagar arbetade Hansson och jag hårt för
att förvandla mig till en annan människa. Och det gick
mycket bättre än förväntat att spela min systers
roll under filmveckan. Och mitt i allt detta fick jag kommissariens
telefonsamtal om att min syster hittats brutalt mördad i
min ateljé.
- Jag åker genast till kommissariens tjänsterum. Det
var mitt hembiträde Svea Jansson
som fann henne död. Bergfeldt menar att det är troligt
att det är jag som mördaren trott sig ha dödat.
Han vill därför att jag gör en lista över
alla mina bekanta.
- Jag beslutar mig för att ta kontakt med den kommun där
mins systers pamp skall vara verksam. Det hjälper mig att
jag redan har ett uppdrag där. Jag ringer ordföranden
i kommunens kulturnämnd som kopplar mig till stadsarkitekt
Landberg. Det visar sig vara Harald
Landberg, maken till en av mina akademikamrater. Han hälsar
mig välkommen hem, också som en omväxling åt
hans fru Elena. När Elena möter mig på järnvägsstationen
halv nio nästa morgon förstår jag varför.
Hon är knallfull halv redan på morgonen. Men hon är
glad och upprymd och visar mig runt i den stora, eleganta våningen.
Där finns ett tonårigt hembiträde, Britt-Inger
och tre småflickor i varierande åldrar. Grannfrun
Göta Hall som stått för
biltransporten går som barn i huset. Jag lyckas få
in Elena på ämnet lokalisering och delegationen till
inrikesministern och vilka som var med från kommunen. Där
var stadsombudsmannen Martin Lundmark,
vars hustru Sigun ständig puffar på, kulturamatören
och adjunkten Åke Dahlbeck
med fru Ingrid och den ambitiöse kvällstidningsjournalisten
Bo Blidberg med ständiga penningbekymmer och en svartsjuk
hustru. Och så Harald förstås, Elenas make. Därefter
somnar hon och börjar snarka och jag följer med hem
till Göta för en kopp kaffe. Göta är leksaksexpert
och använder gärna barnen Landberg som utprovare.
- Samtliga mina misstänkta deltog i kvällens bjudning
hos Lundmarks. Bo och Kerstin Blidberg, Bo dansade med mig och
Kerstin bevakade oss svartsjukt. Åke och Ingrid Dahlbeck
blev snart besvikna på mig för att jag inte var den
"kulturpersonlighet" de hoppats träffa. Kommunalpampen
Marin Lundmark med hustru Sigun. Snart var hela sällskapet
på nordsvenskt sätt ytterligt berusat.
Där fanns en mörk underström och brist på
humor jag inte trivdes med. Mer framträdde den norrländska
självgodheten och ett misstroende mot allt från Stockholm
och Skåne.Det var också tabu att ens antyda att man
var eller hade varit fattig.
Jag tänker på hur Elena har förändrats sedan
tolv år, den fasansfulla grå Parismorgonen, när
vi kom tillbaka till vårt ruggiga pensionat efter Mitjas
begravning. Mitja kom från en rysk emigrantfamilj. Han blev
förälskad i Elena och hon i honom. Harald fanns också
i närheten som arkitekturstudent. En kväll efter ett
berusat gräl dem emellan kastade Mitja sig ut genom ett fönster
och dog. Harald tog vid och Elena åkte tillbaka till Sverige
för att gifta sig.
- Dagen efter bjudningen kom polisen i form av kommissarie Bergfeldt
som inte gillade att jag åkt i väg utan ett meddelande.
Jag får reda på att min syster inte skrivit något
testamente. Därför ärver jag en stor summa, över
300 000 kr! Jag känner mig misstänkt.
- Sedan går jag till stadshuset för att hämta
de fotostatkopior av ritningarna till det nya stadshuset som utlovats
mig. Jag får mig en tråkig föreläsning av
Martin Lundmark.
- Nästa dag får jag ett vykort från Mari. Hon
har skickat det morgonen innan hon mördades. Hon skriver
att hon träffat vår "gamle vän" Ditti.
Det är en gammal fosterbror till oss tvillingsystrar. Detlef
Haufer var en liten österrikisk pojke som mina föräldrar
tog hand om som sommarbarn under 20-talet. Han återvände
varje sommar under flera år och föreföll trivas
bra. Men han var elak mot oss. Värst var det då en
morbror skulle gifta sig med en liten spenslig flyktingflicka
som var judinna och hette Lisa. Detlef drack sprit och skränade
Heil Hitler under bröllopsfesten. Han sattes snabbt på
tåget för en snar hemfärd. Vi återsåg
honom aldrig men hörde mycket talas om honom. Han anslöt
sig till SS och verkade som en sannskyldig mordängel i ett
av utrotningslägren. Han skaffade sig sedan ett svenskt pass
och flydde i krigsslutet till Sverige. Han var efterlyst av Interpol.
Är det mötet med honom som fått Mari att snabbt
lämna staden och återvända till min bostadsort.
- Snön faller och jag lockas mot bättre vetande att
delta i utförsåkning på skidor. Jag har aldrig
gjort detta tidigare. Inte heller åkt upp i en skidlift.
Alla åker ner för backarna. Mitt försök till
sist innebär en kollison med kommunpampen som leder till
iltransport av honom till sjukhuset. Det sista han säger
är "Mari!".
- Av Elenas äldsta flicka få jag reda på att
en kvinna som såg ut som jag kommit till leksaksfabriken
och frågat Göta efter en man med utländskt namn.
Götas anställda består till stor del av tyska
invandrare.
- Britt-Ingers pappa frågar mig varför jag inte anmält
bilnumret till polisen på den bil som kört ihjäl
en gammal fru på Stationsgatan. Han förväxlar
mig synbarligen med min syster. Var hon ett besvärligt vittne
till en smitning från en olyckplats?
- När jag besöker Martin Lundmark några dagar
senare på sjukhuset då han återhämtat sig
från sin hjärnskakning erkänner han att han haft
en affär med Mari, som plötsligt bara åkt därifrån.
Han visste inte att hon var den kända skådespelerskan.
Han var livrädd för att hans fru Sigun skulle få
reda på förhållandet. När han får
reda på att hon mördats vill han att kommissarie Bergfeldt
ska kontrollera hans almanacka som han har på sitt kontor
så att han kan förvissa sig om att Martin har alibi
för mordtillfället. Jag skriver brev till Bergfeldt
och bifogar nyckeln till kontoret.
- Jag ringer hem till Svea, min hemhjälp, för att få
gamla bilder på Detlef. Hon säger att alla är
utrivna ur albumen! Jag skickar ett brev till en organisation
i Wien som jagar nazistiska krigsförbrytare.
- Bo Blidberg som tagit reda på att jag är den mördade
Maris syster vill ha en smaskig intervju. Jag tar en chans och
kontrar med den ihjälkörda gamla damen. Han blir så
perplex att han erkänner att hon rusat ut direkt framför
hans bil och att han smitit för att inte bli anhållen
för rattfylleri. Jag hotar att avslöja detta och sedan
håller han sig lugn.
- Ingrid Dahlberg bjuder på en bridgebjudning. I pausen
går jag till badrummet och tar fram brevet jag fått
från Wien. Där finns en tidningsurklipp med en suddig
bild på Detlef. När jag lämnar badrummet blir
jag nerslagen. Läkaren Janos tar hand om mig och ringer kommissarie
Bergfeldt. För honom berättar jag att brevet från
Wien försvunnit ur handväskan. Bergfeldt frågar
mig vad jag minns om Detlef. En egenhet var att han var mycket
allergisk mot alla skaldjur. Han fick fruktansvärda utslag
i ansiktet. Men han åt kräftor ändå eftersom
han tyckte så mycket om dem. Jag erinrar mig också
att han ansågs vara homosexuell.
-Nästa dag kommer jag på att på bridgebjudningen
hade Inga bjudit på räksallöad och sedan pizza
med musslor. Kanske någon har allergisymptom? Men varken
Janos eller Martin Lundmark visar upp några symptom och
även Åke och Ingrid ser ut som vanligt då de
besöker mig på sjukhuset dit jag tranporterades efter
misshandeln. Sedan Åke gått berättar Ingrid att
han lidit av schizofreni sedan barndomen om än en lindrig
form. Men han måste medicinera sig. Det värsta är
att han fick sin ordinarie lärartjänst utan att lämna
in något friskintyg och skulle förlora tjänsten
om det skulle krävas.
- Nu fanns bara Bo Blidberg kvar. När jag kommer dit är
redan polisen där och har gripit Bo Blidberg som ser ut som
om han hade påssjukan.
- Jag har emellertid svårt för att tro att Bo är
Detlef. De har helt olika kroppsbyggnad.
- Några dagar senare när jag lämnat sjukhuset
tar jag mig en lång promenad, över det ödsliga,
leriga gruvfältet klädd i gummistövlar. Plötsligt
möter jag Göta Hall. Hon ser fruktansvärd ut, röd
och uppsvälld i ansiktet. När hon sträcker fram
sina krabbliknande händer mot mig ser jag att hon har ett
brett fult hack i tumvecket. Det måste vara Detlef! Göta
är Detlef! Det erkänner han och att han efter krigsslutet
tog sig till Sverige med ett falskt svenskt pass och i kvinnokläder.
Han hade anlag för transvetism. Han försörjde sig
som prostituerad i Humlegården. En homosexuell man blev
så förtjust att han gifte sig med honom. Det var ägaren
till leksaksfabriken. Efter en tid tröttnade han emellertid
på mannen och då dog han i en beklaglig olyckshändelse.
Och Göta Hall ärvde fabriken. Han säger att om
ett halvår har hans krigsförbrytelser nått preskriptionstiden.
Han tänker inte låta varken mig eller min syster avslöja
hans rätta identitet innan dess. Han berättar för
mig om hur han dödade min syster. Hon hade sett honom på
gatan och gick direkt till fabriken och frågade honom om
han var Detlef Haufer. Han nekade och hon gick sin väg. Han
följde efter henne då hon körde hem. Där
såg han hur min syster letade i ett fotoalbum. Han sköt
henne utan ett ord, plockade undan alla bilder av honom och körde
sedan tillbaka. Han angriper mig och jag viker undan. Han knuffar
mig handlöst baklänges ner i ett av de svarta hemska
gruvschakten. Jag hamnar i det iskalla vattnet och förstår
att jag kommer att drunkna. Jag upptäcker emellertid en öppning
strax under ytan, en gruvgång som ska mynna ut i sjön
ovanför. Jag dyker och lyckas ta mig upp genom gruvgången.
Jag tar mig helt genomvåt och lerig men vid liv tillbaka
till Elenas bil och åker hem till henne. Jag ringer Bergfeldt
för att rapportera Detlef Haufers senaste bravad.
"En poliskommissarie med sorgflor på stämbanden
ringde tidigt i ottan och talade om att jag blivit mördad.
Det tog mig och kommissarie Bergfeldt drygt en kvart att bringa
klarhet i det hela. Till slut hade det dock gått upp för
oss att om det l¨g en ung kvinna mördad i min ateljé,
som såg ut ungefär som jag men några miljoner
vackrare, så var det inte jag utan min berömda tvillingsyster,
skådespelerskan Mari Mark".
Mari Mark hade kommit med idén, under en vecka skulle hennes
syster Lena spela hennes roll vid den fransk-svenska filmfestivalen.
Under tiden skulle Mari Mark resa upp till den norrländska
gruvstaden, där det fanns en person som kanske skulle bli
Maris man ...
Vem var denne man, och var det han som hade bragt Mari om livet?
Men varför skulle han i så fall ha följt efter
henne ner till Mellansverige? Mordet hade mycket lättare
kunnat ske i hans hemstad. Kunde mördaren ha tagit fel -
hade han trott att Lena var hans offer? Frågorna hopade
sig över Lena och kommissarie Bergfledt innan den förbluffande
lösningen på det gåtfulla dramat uppenbarade
sig.
Inga Hammarström gjorde en lyckosam debut med "Hur blev hon stum?"
I sin nya bok visar hon sig på nytt som en rapp och säker
berättare med ett gott handlag inte minst i skildringen av
norrlandsmiljön och med ett fast grepp om den uppfinningsrika
och laddade intrigen.
sidans topp