Inga Hammarström Blekna lilla stjärna 1967

 

Bloggen     Baksidestexten

Poliskommissarie Bergfeldt ringer mig, Lena Malmström, för att tala om att jag blivit mördad. Förklaringen är att jag har en tvillingsyster och att jag under några dagar uppträtt som hon. Tvillingsystern är den berömda skådespelerskan Mari Mark. Svea, min gamla hemhjälp hade hittat henne på golvet i min ateljé föregående kväll, skjuten rakt genom hjärtat.
Det hela började några veckor tidigare så jag fick besök av min syster i min ateljé som ligger på vår gamla släktgård, Bergsjö. Jag höll på med en abstrakt skulptur beställd för rådhustorget i en liten norrländsk stad. Maris påkläderska fru Hansson är med. Min syster Mari vill att jag ska vara hennes stand-in under en svensk-fransk filmvecka i Stockholm. Jag ska bära hennes peruk och kläder. Hon vill vara ledig en vecka, det är en karl hon vill träffa. Det är en pamp inom det kommunala livet i samma norrländska stad
- Under flera dagar arbetade Hansson och jag hårt för att förvandla mig till en annan människa. Och det gick mycket bättre än förväntat att spela min systers roll under filmveckan. Och mitt i allt detta fick jag kommissariens telefonsamtal om att min syster hittats brutalt mördad i min ateljé.
- Jag åker genast till kommissariens tjänsterum. Det var mitt hembiträde Svea Jansson som fann henne död. Bergfeldt menar att det är troligt att det är jag som mördaren trott sig ha dödat. Han vill därför att jag gör en lista över alla mina bekanta.
- Jag beslutar mig för att ta kontakt med den kommun där mins systers pamp skall vara verksam. Det hjälper mig att jag redan har ett uppdrag där. Jag ringer ordföranden i kommunens kulturnämnd som kopplar mig till stadsarkitekt Landberg. Det visar sig vara Harald Landberg, maken till en av mina akademikamrater. Han hälsar mig välkommen hem, också som en omväxling åt hans fru Elena. När Elena möter mig på järnvägsstationen halv nio nästa morgon förstår jag varför. Hon är knallfull halv redan på morgonen. Men hon är glad och upprymd och visar mig runt i den stora, eleganta våningen. Där finns ett tonårigt hembiträde, Britt-Inger och tre småflickor i varierande åldrar. Grannfrun Göta Hall som stått för biltransporten går som barn i huset. Jag lyckas få in Elena på ämnet lokalisering och delegationen till inrikesministern och vilka som var med från kommunen. Där var stadsombudsmannen Martin Lundmark, vars hustru Sigun ständig puffar på, kulturamatören och adjunkten Åke Dahlbeck med fru Ingrid och den ambitiöse kvällstidningsjournalisten Bo Blidberg med ständiga penningbekymmer och en svartsjuk hustru. Och så Harald förstås, Elenas make. Därefter somnar hon och börjar snarka och jag följer med hem till Göta för en kopp kaffe. Göta är leksaksexpert och använder gärna barnen Landberg som utprovare.
- Samtliga mina misstänkta deltog i kvällens bjudning hos Lundmarks. Bo och Kerstin Blidberg, Bo dansade med mig och Kerstin bevakade oss svartsjukt. Åke och Ingrid Dahlbeck blev snart besvikna på mig för att jag inte var den "kulturpersonlighet" de hoppats träffa. Kommunalpampen Marin Lundmark med hustru Sigun. Snart var hela sällskapet på nordsvenskt sätt ytterligt berusat.
Där fanns en mörk underström och brist på humor jag inte trivdes med. Mer framträdde den norrländska självgodheten och ett misstroende mot allt från Stockholm och Skåne.Det var också tabu att ens antyda att man var eller hade varit fattig.
Jag tänker på hur Elena har förändrats sedan tolv år, den fasansfulla grå Parismorgonen, när vi kom tillbaka till vårt ruggiga pensionat efter Mitjas begravning. Mitja kom från en rysk emigrantfamilj. Han blev förälskad i Elena och hon i honom. Harald fanns också i närheten som arkitekturstudent. En kväll efter ett berusat gräl dem emellan kastade Mitja sig ut genom ett fönster och dog. Harald tog vid och Elena åkte tillbaka till Sverige för att gifta sig.
- Dagen efter bjudningen kom polisen i form av kommissarie Bergfeldt som inte gillade att jag åkt i väg utan ett meddelande. Jag får reda på att min syster inte skrivit något testamente. Därför ärver jag en stor summa, över 300 000 kr! Jag känner mig misstänkt.
- Sedan går jag till stadshuset för att hämta de fotostatkopior av ritningarna till det nya stadshuset som utlovats mig. Jag får mig en tråkig föreläsning av Martin Lundmark.
- Nästa dag får jag ett vykort från Mari. Hon har skickat det morgonen innan hon mördades. Hon skriver att hon träffat vår "gamle vän" Ditti. Det är en gammal fosterbror till oss tvillingsystrar. Detlef Haufer var en liten österrikisk pojke som mina föräldrar tog hand om som sommarbarn under 20-talet. Han återvände varje sommar under flera år och föreföll trivas bra. Men han var elak mot oss. Värst var det då en morbror skulle gifta sig med en liten spenslig flyktingflicka som var judinna och hette Lisa. Detlef drack sprit och skränade Heil Hitler under bröllopsfesten. Han sattes snabbt på tåget för en snar hemfärd. Vi återsåg honom aldrig men hörde mycket talas om honom. Han anslöt sig till SS och verkade som en sannskyldig mordängel i ett av utrotningslägren. Han skaffade sig sedan ett svenskt pass och flydde i krigsslutet till Sverige. Han var efterlyst av Interpol. Är det mötet med honom som fått Mari att snabbt lämna staden och återvända till min bostadsort.
- Snön faller och jag lockas mot bättre vetande att delta i utförsåkning på skidor. Jag har aldrig gjort detta tidigare. Inte heller åkt upp i en skidlift. Alla åker ner för backarna. Mitt försök till sist innebär en kollison med kommunpampen som leder till iltransport av honom till sjukhuset. Det sista han säger är "Mari!".
- Av Elenas äldsta flicka få jag reda på att en kvinna som såg ut som jag kommit till leksaksfabriken och frågat Göta efter en man med utländskt namn. Götas anställda består till stor del av tyska invandrare.
- Britt-Ingers pappa frågar mig varför jag inte anmält bilnumret till polisen på den bil som kört ihjäl en gammal fru på Stationsgatan. Han förväxlar mig synbarligen med min syster. Var hon ett besvärligt vittne till en smitning från en olyckplats?
- När jag besöker Martin Lundmark några dagar senare på sjukhuset då han återhämtat sig från sin hjärnskakning erkänner han att han haft en affär med Mari, som plötsligt bara åkt därifrån. Han visste inte att hon var den kända skådespelerskan. Han var livrädd för att hans fru Sigun skulle få reda på förhållandet. När han får reda på att hon mördats vill han att kommissarie Bergfeldt ska kontrollera hans almanacka som han har på sitt kontor så att han kan förvissa sig om att Martin har alibi för mordtillfället. Jag skriver brev till Bergfeldt och bifogar nyckeln till kontoret.
- Jag ringer hem till Svea, min hemhjälp, för att få gamla bilder på Detlef. Hon säger att alla är utrivna ur albumen! Jag skickar ett brev till en organisation i Wien som jagar nazistiska krigsförbrytare.
- Bo Blidberg som tagit reda på att jag är den mördade Maris syster vill ha en smaskig intervju. Jag tar en chans och kontrar med den ihjälkörda gamla damen. Han blir så perplex att han erkänner att hon rusat ut direkt framför hans bil och att han smitit för att inte bli anhållen för rattfylleri. Jag hotar att avslöja detta och sedan håller han sig lugn.
- Ingrid Dahlberg bjuder på en bridgebjudning. I pausen går jag till badrummet och tar fram brevet jag fått från Wien. Där finns en tidningsurklipp med en suddig bild på Detlef. När jag lämnar badrummet blir jag nerslagen. Läkaren Janos tar hand om mig och ringer kommissarie Bergfeldt. För honom berättar jag att brevet från Wien försvunnit ur handväskan. Bergfeldt frågar mig vad jag minns om Detlef. En egenhet var att han var mycket allergisk mot alla skaldjur. Han fick fruktansvärda utslag i ansiktet. Men han åt kräftor ändå eftersom han tyckte så mycket om dem. Jag erinrar mig också att han ansågs vara homosexuell.
-Nästa dag kommer jag på att på bridgebjudningen hade Inga bjudit på räksallöad och sedan pizza med musslor. Kanske någon har allergisymptom? Men varken Janos eller Martin Lundmark visar upp några symptom och även Åke och Ingrid ser ut som vanligt då de besöker mig på sjukhuset dit jag tranporterades efter misshandeln. Sedan Åke gått berättar Ingrid att han lidit av schizofreni sedan barndomen om än en lindrig form. Men han måste medicinera sig. Det värsta är att han fick sin ordinarie lärartjänst utan att lämna in något friskintyg och skulle förlora tjänsten om det skulle krävas.
- Nu fanns bara Bo Blidberg kvar. När jag kommer dit är redan polisen där och har gripit Bo Blidberg som ser ut som om han hade påssjukan.
- Jag har emellertid svårt för att tro att Bo är Detlef. De har helt olika kroppsbyggnad.
- Några dagar senare när jag lämnat sjukhuset tar jag mig en lång promenad, över det ödsliga, leriga gruvfältet klädd i gummistövlar. Plötsligt möter jag Göta Hall. Hon ser fruktansvärd ut, röd och uppsvälld i ansiktet. När hon sträcker fram sina krabbliknande händer mot mig ser jag att hon har ett brett fult hack i tumvecket. Det måste vara Detlef! Göta är Detlef! Det erkänner han och att han efter krigsslutet tog sig till Sverige med ett falskt svenskt pass och i kvinnokläder. Han hade anlag för transvetism. Han försörjde sig som prostituerad i Humlegården. En homosexuell man blev så förtjust att han gifte sig med honom. Det var ägaren till leksaksfabriken. Efter en tid tröttnade han emellertid på mannen och då dog han i en beklaglig olyckshändelse. Och Göta Hall ärvde fabriken. Han säger att om ett halvår har hans krigsförbrytelser nått preskriptionstiden. Han tänker inte låta varken mig eller min syster avslöja hans rätta identitet innan dess. Han berättar för mig om hur han dödade min syster. Hon hade sett honom på gatan och gick direkt till fabriken och frågade honom om han var Detlef Haufer. Han nekade och hon gick sin väg. Han följde efter henne då hon körde hem. Där såg han hur min syster letade i ett fotoalbum. Han sköt henne utan ett ord, plockade undan alla bilder av honom och körde sedan tillbaka. Han angriper mig och jag viker undan. Han knuffar mig handlöst baklänges ner i ett av de svarta hemska gruvschakten. Jag hamnar i det iskalla vattnet och förstår att jag kommer att drunkna. Jag upptäcker emellertid en öppning strax under ytan, en gruvgång som ska mynna ut i sjön ovanför. Jag dyker och lyckas ta mig upp genom gruvgången. Jag tar mig helt genomvåt och lerig men vid liv tillbaka till Elenas bil och åker hem till henne. Jag ringer Bergfeldt för att rapportera Detlef Haufers senaste bravad.


Baksidestexten:

"En poliskommissarie med sorgflor på stämbanden ringde tidigt i ottan och talade om att jag blivit mördad. Det tog mig och kommissarie Bergfeldt drygt en kvart att bringa klarhet i det hela. Till slut hade det dock gått upp för oss att om det l¨g en ung kvinna mördad i min ateljé, som såg ut ungefär som jag men några miljoner vackrare, så var det inte jag utan min berömda tvillingsyster, skådespelerskan Mari Mark".
Mari Mark hade kommit med idén, under en vecka skulle hennes syster Lena spela hennes roll vid den fransk-svenska filmfestivalen. Under tiden skulle Mari Mark resa upp till den norrländska gruvstaden, där det fanns en person som kanske skulle bli Maris man ...
Vem var denne man, och var det han som hade bragt Mari om livet? Men varför skulle han i så fall ha följt efter henne ner till Mellansverige? Mordet hade mycket lättare kunnat ske i hans hemstad. Kunde mördaren ha tagit fel - hade han trott att Lena var hans offer? Frågorna hopade sig över Lena och kommissarie Bergfledt innan den förbluffande lösningen på det gåtfulla dramat uppenbarade sig.

Inga Hammarström gjorde en lyckosam debut med "Hur blev hon stum?" I sin nya bok visar hon sig på nytt som en rapp och säker berättare med ett gott handlag inte minst i skildringen av norrlandsmiljön och med ett fast grepp om den uppfinningsrika och laddade intrigen.
sidans topp