Inga Hammarström Hur blev hon stum? 1966

 

Bloggen   Storyn   Baksidestexten

Bokens jag, Karin Hall, marknadsundersökare, vinner en tävling tillsammans med 4 arbetskamrater på Neva-koncernen, ett stort kosmetikföretag. Priset är en resa till Rivieran. De övriga fyra är Ingrid Markson, i trettioårsåldern, copywriter med hjärna och en stor portion självironi, Hjördis Bloom, 24 år, demonstratris, hypotetisk oskuld, på ständig jakt efter lämplig äktenskapskandidat, Mats Ersson, medelålders kemist, fysiker och universalgeni, sysslade med atomfysik innan han blev kosmetikaexpert, mycket glad för alkohol och Maria, 63 år, städerska, med outtömliga kunskaper om vårt kungahus och sin egen matsmältningsapparat. Hon bär med sig en gråmurrig stickning överallt.

- En annan person som är med på flygplanet från Arlanda är Olle Bratt, tidigare känd jazztrumpetare, nu mest intresserad av spriten, och hans fru Kerstin Bratt, en liten benig blondin i 30-årsåldern.
- Vi vinnare från Neva hade våra rum i en rad på samma våning: Mats, Maria, Hjördis, Ingrid, Karin, fransmannen Louis Chapelain, Olle Bratt med fru samt italienaren Ezio Gerosa. På hotellet fanns också Åke Wallner, vår resebyrås assistent som behandlar oss med en sublim överlägsenhet.
- Ingrid inledde snart ett förhållande med italienaren Ezio. Hon vill hämnas på sin man Harry för hans otrohet.
- Första kväller i Varazze hålls en hejdundrande välkomstskiva. Bl a var vi på restaurang Talmone där Maria kommer i bråk med den vikarierande kyparen Marco för att kaffet inte smakar henne. Dagen därpå har alla våldsam baksmälla. Alla utom Hjördis Blom för hon är död. Hon hittas på morgonen i sin säng strypt med en blågrön silkeshalsduk. Hennes rumsdörr var låst inifrån. Mördaren måste vara en av oss på samma våning som Hjördis.
- På kvällen kände jag behov av en lång promenad längs stranden. Jag hittar en tom strandstol och somnar. Jag vaknar sent av något som lät som ett slagsmål. Jag är inte rädd för att bli överfallen eftersom jag har brunt bälte i judo. Jag springer efter ljudet men då försvinner de och jag ser en bil starta. Jag går tillbaka och upptäcker tydliga märken i sanden efter slagsmålet, av två par herrskor. Där finns också en plånbok med en stor summa pengar och ett lönebesked med Mario Puntas namn och adress.
- Följande morgon beger jag mig därför till Via Zappa nr 16 men där känner ingen Mario Punta. Man uppmanar mig att gå till fabriken där han arbetar. Där får jag reda på att han sjukanmält sig samma morgon.
- Åke Wallner bjuder in oss på äkta svenskt kaffe. Det är Ingrid, Maria och jag. Han var tidigare musiker och gör nu arrangemang för en dansorkester. Ingrid berättar att Hjördis lånat 400 kr av henne på mordkvällen. Det kändes nästan som en utpressning. Då hör vi ett fruktansvärt skrik och i trädgården utanför hotellet ligger Marco - den unge kyparen på Talmone - skjuten till döds.
- Jag träffar Giovanni, en liten pojke vars fötter jag ofrivilligt välter min caféstol över. Jag ursäktar mig med att bjuda honom på glass i flera omgångar och efter detta lämnar han mig inte. Jag upptäcker att hans närhet hindrar att jag utsätts för alla de lycksökande män, kallade "galli" som jagar alla utländska kvinnor.
- Precis en vecka efter det första mordet dyker Harry Markson upp. Jag blir helt förskräckt att han ska träffa sin fru Ingrids tillfälliga älskare Ezio.
- Mats berättar om hur chockad han blivit då han försökt förföra Kerstin Bratt i TV-rummet och hon bett honom vänta ett tag för att det kostar "hundra spenn". Var Olle Bratt gift med en prostituerad?
- Jag har fortfarande inte blivit av med Mario Puntas plånbok. Jag beger mig åter till hans arbetsplats och träffar en rörmokare som känner honom. När han är klar med jobbet träffas vi Bernardos restaurang. Jag blir riktigt glad över att träffa en person som erkänner att Mario Punta existerar och att han bor på Via Zappa. Han berättar att Mario Punta oroar sig för sin brorson Ricco, som inte arbetar men har gott om pengar. Han bor i de beryktade kvarteren Orrizonte. Nu har han köpt en dyr båt.
- Jag vågar inte själv ta mig till Orrizonte, men får med mig fransmannen Louis Chapelain, som talar utmärkt italienska. Vi dricker Strega och efter en lång väntan dyker Ricco upp. Det är den mest smutsiga båtägare jag sett. Han vill inte säga så mycket om sin onkel Mario. När han lämnar baren fäller Chapelains fot honom. Det blir bråk och jag får stor nytta av mitt bruna bälte i judo. Louis Chapelain är inte heller någon oäven slagskämpe. Han har lärt sig mycket under sin kommandoutbildning. Snart har vi lämnat restaurangen och en atmosfär av blodig förtret bakom oss. På vägen hem till hotellet friar han till mig även om han har svårt att acceptera en kvinna som utbildat sig för att slåss. När jag kom hem sent på småtimmarna såg jag att någon snokat genom mitt rum men ingenting saknades.
- På kvällen hör jag hur det spelas jazz inne på Olle Bratts rum. Fin gammaldags jazz. Där var Åke Wallner som jag då känner igen som Åke Waldorf och två andra luggslitna ungkarlar.
- Nästa förmiddag träffar jag på Ricco på hotelltrappan på väg ut från hotellet. Han ignorerar mig men jag följde efter honom. Han går till stranden och ställer sig att stirra ut mot havet. Han är spänd och uppmärksam. Plötsligt kommer det glimtar av ljus som ett morsemeddelande. Han går till båten Albatro och kastar loss. Efter 40 minuter är han tillbaka och han bär några stora wellpappkartonger till en liten grön Fiat parkerad i närheten. Kartongerna parkeras i baksätet, Rico sätter sig bredvid föraren och bilen kör iväg. Vad kunde det vara som Ricco smugglade? tänker jag.
- Jag går till Craviottos Taverna för att få något vederkvickande. Där är fullt med nordiska turister. Där är också Louis som varit orolig för mig, Ingrid och Harry och en ilsken Ezio som förlorat sin älskarinna.
- Marias rum har också blivit genomsökt.
- Jag lyssnar på de fyra musikanterna, inklusive Olle Bratt och Åke Wallner, slår det mig att de alla är drogade. Smugglades det in marijuanacigaretter till Italien via Varezze?
- När jag lägger mig på kvällen i mitt rum ser jag en hotfull svart skugga avteckna sig mot min balkongdörr. Dörren står på glänt. Jag gallskriker och väcker stor uppståndelse. Alla på min våning kommer springande. Alla utom Louis Chapelain! Jag inser med uteslutningsnetoden att mördaren måste vara Louis, Ezio eller en av Olle och Kerstin Bratt.
- Giovanni har jag inte sett på flera dagar. Men nu återvänder han och ber att få sin fars plånbok eftersom familjen är utblottad och behöver pengarna.
- Nu är det Louis Chapelains tur att bli nerslagen. Han överraskar en man som söker igenom hans rum. Jag springer genast upp till hans rum och upptäcker hur hopplöst förälskad jag blivit i denna man med sit bandagerade huvud,
Han är orolig och vill att jag skulle ska iväg ett iltelegram. Han skriver meddelandet i kod. Jag tar mig till posten där Ricco försöker hindra mig att sända telegrammet. Jag vänder mig om och kör en armbåge i hans solarplexus vilket får honom att vika sig dubbel av smärta. Och kan sedan utan problem sända mitt telegram.
- Nästa dag träffar jag Gio på fotbollsarenan dit jag gått för att fördriva tiden. Jag bjuder på glass och han säger att hans pappa inte kommit hem ännu. Vi diskuterar var han kan ha gömt sig. Det finns ett litet hus i omgivningarna där Giovannis familj tidigare bodde. Han visar vägen och vi beger oss dit. Jag går in ensam och beordrar Gio att springa och hämta Louis Chapelain om jag inte kommit tillbaka om fem minuter. Dörren är öppen men huset är tomt. Efter en stund hittar jag en källarnedgång och där ligger Mario Punta, bunden och drogad intill medvetslöshet. Jag befriar honom och får honom att vakna. Han berättar att det är hans brorson Ricco som gett honom injektioner och bundit honom. Punta hade upptäckt att huset var ett lager för narkotika och ställt Ricco till svars för detta. Medan vi pratar kommer Ricco bakifrån och slår ner mig med sin revolver. Jag blir bunden och misshandlad. När en person knackar på dörren blir Ricco mycket nervös och tvingar in oss i en liten skrubb.
Efter en stund blir det alldeles tyst och jag antar att båda männen lämnat huset. Jag får loss min kniv ur fickan och lyckades efter lång möda skära loss repen jag bundits med. Jag frigör också den halvt medvetslöse Punta och lyckas dra med honom upp till landsvägen en bra bit från huset. Vi får vänta länge innan en polis på vespa stannar. Han ringer efter en ambulans och snart är både Punta och jag på väg i den. Vi blir båda inlagda på sjukhuset i Varazze. Jag blir opererad i ansiktet och på fjärde dagen släpps jag ut.
- Louis har försvunnit och ingen vet var han befinner sig. Jag misstänker att han är inblandad i Riccos narkotikaaffärer och därför nu skuddat stoftet av fötterna.
- Men när jag träffar Louis får jag veta att han varit bortrest och att alltså Giovanni aldrig fått tag på honom. Han säger att han är narkotikapolis från Interpol och försöker kartlägga transportvägarna norrut. Jag blir väldigt glad över dessa upplysningar. Tillsammans dricker vi kaffe hos Maria. Louis tycker att det smakar vidrigt och jag rekommenderar små sockerpaket som jag har i handväskan. Men när jag räcker över det till Louis stöter Åke till Louis armbåge så att han tappar påsen. Och det förstår man. Det är inte socker i påsen utan ett vitt pulver. Louis griper Åke i armen och säger att han är arresterad. Åke välter ett skrivbord över Louis fötter och flyr. Jag fattar äntligen, det är Åke som är mördaren.
- På kvällen kommer en ung man klädd i karabinjäruniform. Han vill att jag följer med. Det gäller identifiering av en man som kan vara Ricco. Vi far till den lilla staden Arrenzano. Vid en brygga ligger båten Albatro. När jag lämnar bilen känner jag igen den på en spricka i bilfönstret. Det är Åkes bil och jag förstår att jag blivit lurad. Jag hinner knappt tänka tanken färdig förrän jag blir nedslagen och förlorar medvetandet. Jag vaknar upp i aktern på Albatros och hör Åke, Ricco ovh den unga "karabinjären" häftigt gräla. Åke talar om för mig att de behöver mig som gisslan för att komma förbi en tullkryssare som hindrar dem att lämna landet. Jag lyckas emellertid simmande med bakbundna händer fly från båten och rädda sig över till tullkryssaren som utan besvär tar sig an de tre på Albatro. Bara Åke Wallner överlever.






 

Storyn:

I Varazze på italienska Rivieran finns Åke Wallner. Han är vår resebyrås assistent och behandlar oss med en sublim överlägsenhet.
Jag vill leva inte bara uppehålla livhanken säger Åke. Det finns stora pengar i narkotikabranschen. Moderna människor behöver stimulans och han vet både hur man ska skaffa det och att distribuera det. Han var tidigare jazzmusiker och kallade sig Åke Waldorf. Nu använder han gamla polare från den tiden som distributörer, bland andra Olle Bratt. Men också kypare på de lokala restaurangerna. På restaurangen Talmone vikarierade en ung pojke, Marco. han upptäckte försäljningen och hotade Åke med utpressning så Åke var tvungen att skjuta honom. På Talmone kom någon från ressällskapet över små påsar med heroin som de oskuldsfullt tagit för att vara socker till kaffet. Åke måste få tag på detta "bevismaterial". Han letar först igenom Hjördis Blooms hotellrum. Hon har oturen att vakna och han blir tvungen att strypa henne. In i lägenheten kom han via den gemensamma balkongen från Olle och Kerstin Bratts rum. De var helt borta i ett narkotikarus och uppmärksammade ingenting.
När den franske polisen Louis Chapelain från Interpol avslöjar honom lyckas han fly. Hans kumpaner lurar sedan bokens huvudperson, marknadsundersökaren Karin Hall, med sig till deras båt Albatro med vilken de försöker fly till Nordafrika med Karin Hall som gisslan för att komma förbi tullkryssaren i hamnen. Karin Hall lyckas emellertid simmande med bakbundna händer fly från båten och rädda sig över till tullkryssaren som utan besvär tar sig an de tre på Albatro. Bara Åke Wallner överlever.

sidans topp