 |
|
 |
Bloggen Storyn Baksidestexten
|
|
|
|
Bokens
jag, Karin Hall, marknadsundersökare,
vinner en tävling tillsammans med 4 arbetskamrater på
Neva-koncernen, ett stort kosmetikföretag. Priset är
en resa till Rivieran. De övriga fyra är Ingrid
Markson, i trettioårsåldern, copywriter med
hjärna och en stor portion självironi, Hjördis
Bloom, 24 år, demonstratris, hypotetisk oskuld, på
ständig jakt efter lämplig äktenskapskandidat,
Mats Ersson, medelålders kemist,
fysiker och universalgeni, sysslade med atomfysik innan han blev
kosmetikaexpert, mycket glad för alkohol och Maria,
63 år, städerska, med outtömliga kunskaper om
vårt kungahus och sin egen matsmältningsapparat. Hon
bär med sig en gråmurrig stickning överallt.
- En annan person som är med på flygplanet från
Arlanda är Olle Bratt, tidigare
känd jazztrumpetare, nu mest intresserad av spriten, och
hans fru Kerstin Bratt, en liten
benig blondin i 30-årsåldern.
- Vi vinnare från Neva hade våra rum i en rad på
samma våning: Mats, Maria, Hjördis, Ingrid, Karin,
fransmannen Louis Chapelain, Olle
Bratt med fru samt italienaren Ezio Gerosa.
På hotellet fanns också Åke
Wallner, vår resebyrås assistent som behandlar
oss med en sublim överlägsenhet.
- Ingrid inledde snart ett förhållande med italienaren
Ezio. Hon vill hämnas på sin man Harry för hans
otrohet.
- Första kväller i Varazze hålls en hejdundrande
välkomstskiva. Bl a var vi på restaurang Talmone där
Maria kommer i bråk med den vikarierande kyparen Marco för
att kaffet inte smakar henne. Dagen därpå har alla
våldsam baksmälla. Alla utom Hjördis Blom för
hon är död. Hon hittas på morgonen i sin säng
strypt med en blågrön silkeshalsduk. Hennes rumsdörr
var låst inifrån. Mördaren måste vara en
av oss på samma våning som Hjördis.
- På kvällen kände jag behov av en lång
promenad längs stranden. Jag hittar en tom strandstol och
somnar. Jag vaknar sent av något som lät som ett slagsmål.
Jag är inte rädd för att bli överfallen eftersom
jag har brunt bälte i judo. Jag springer efter ljudet men
då försvinner de och jag ser en bil starta. Jag går
tillbaka och upptäcker tydliga märken i sanden efter
slagsmålet, av två par herrskor. Där finns också
en plånbok med en stor summa pengar och ett lönebesked
med Mario Puntas namn och adress.
- Följande morgon beger jag mig därför till Via
Zappa nr 16 men där känner ingen Mario Punta. Man uppmanar
mig att gå till fabriken där han arbetar. Där
får jag reda på att han sjukanmält sig samma
morgon.
- Åke Wallner bjuder in oss på äkta svenskt kaffe.
Det är Ingrid, Maria och jag. Han var tidigare musiker och
gör nu arrangemang för en dansorkester. Ingrid berättar
att Hjördis lånat 400 kr av henne på mordkvällen.
Det kändes nästan som en utpressning. Då hör
vi ett fruktansvärt skrik och i trädgården utanför
hotellet ligger Marco - den unge
kyparen på Talmone - skjuten till döds.
- Jag träffar Giovanni, en liten pojke vars fötter jag
ofrivilligt välter min caféstol över. Jag ursäktar
mig med att bjuda honom på glass i flera omgångar
och efter detta lämnar han mig inte. Jag upptäcker att
hans närhet hindrar att jag utsätts för alla de
lycksökande män, kallade "galli" som jagar
alla utländska kvinnor.
- Precis en vecka efter det första mordet dyker
Harry Markson upp. Jag blir helt förskräckt att
han ska träffa sin fru Ingrids tillfälliga älskare
Ezio.
- Mats berättar om hur chockad han blivit då han försökt
förföra Kerstin Bratt i TV-rummet och hon bett honom
vänta ett tag för att det kostar "hundra spenn".
Var Olle Bratt gift med en prostituerad?
- Jag har fortfarande inte blivit av med Mario Puntas plånbok.
Jag beger mig åter till hans arbetsplats och träffar
en rörmokare som känner honom. När han är
klar med jobbet träffas vi Bernardos restaurang. Jag blir
riktigt glad över att träffa en person som erkänner
att Mario Punta existerar och att han bor på Via Zappa.
Han berättar att Mario Punta oroar sig för sin brorson
Ricco, som inte arbetar men har gott om pengar. Han bor i de beryktade
kvarteren Orrizonte. Nu har han köpt en dyr båt.
- Jag vågar inte själv ta mig till Orrizonte, men får
med mig fransmannen Louis Chapelain, som talar utmärkt italienska.
Vi dricker Strega och efter en lång väntan dyker Ricco
upp. Det är den mest smutsiga båtägare jag sett.
Han vill inte säga så mycket om sin onkel Mario. När
han lämnar baren fäller Chapelains fot honom. Det blir
bråk och jag får stor nytta av mitt bruna bälte
i judo. Louis Chapelain är inte heller någon oäven
slagskämpe. Han har lärt sig mycket under sin kommandoutbildning.
Snart har vi lämnat restaurangen och en atmosfär av
blodig förtret bakom oss. På vägen hem till hotellet
friar han till mig även om han har svårt att acceptera
en kvinna som utbildat sig för att slåss. När
jag kom hem sent på småtimmarna såg jag att
någon snokat genom mitt rum men ingenting saknades.
- På kvällen hör jag hur det spelas jazz inne
på Olle Bratts rum. Fin gammaldags jazz. Där var Åke
Wallner som jag då känner igen som Åke Waldorf
och två andra luggslitna ungkarlar.
- Nästa förmiddag träffar jag på Ricco på
hotelltrappan på väg ut från hotellet. Han ignorerar
mig men jag följde efter honom. Han går till stranden
och ställer sig att stirra ut mot havet. Han är spänd
och uppmärksam. Plötsligt kommer det glimtar av ljus
som ett morsemeddelande. Han går till båten Albatro
och kastar loss. Efter 40 minuter är han tillbaka och han
bär några stora wellpappkartonger till en liten grön
Fiat parkerad i närheten. Kartongerna parkeras i baksätet,
Rico sätter sig bredvid föraren och bilen kör iväg.
Vad kunde det vara som Ricco smugglade? tänker jag.
- Jag går till Craviottos Taverna för att få
något vederkvickande. Där är fullt med nordiska
turister. Där är också Louis som varit orolig
för mig, Ingrid och Harry och en ilsken Ezio som förlorat
sin älskarinna.
- Marias rum har också blivit genomsökt.
- Jag lyssnar på de fyra musikanterna, inklusive Olle Bratt
och Åke Wallner, slår det mig att de alla är
drogade. Smugglades det in marijuanacigaretter till Italien via
Varezze?
- När jag lägger mig på kvällen i mitt rum
ser jag en hotfull svart skugga avteckna sig mot min balkongdörr.
Dörren står på glänt. Jag gallskriker och
väcker stor uppståndelse. Alla på min våning
kommer springande. Alla utom Louis Chapelain! Jag inser med uteslutningsnetoden
att mördaren måste vara Louis, Ezio eller en av Olle
och Kerstin Bratt.
- Giovanni har jag inte sett på flera dagar. Men nu återvänder
han och ber att få sin fars plånbok eftersom familjen
är utblottad och behöver pengarna.
- Nu är det Louis Chapelains tur att bli nerslagen. Han överraskar
en man som söker igenom hans rum. Jag springer genast upp
till hans rum och upptäcker hur hopplöst förälskad
jag blivit i denna man med sit bandagerade huvud,
Han är orolig och vill att jag skulle ska iväg ett iltelegram.
Han skriver meddelandet i kod. Jag tar mig till posten där
Ricco försöker hindra mig att sända telegrammet.
Jag vänder mig om och kör en armbåge i hans solarplexus
vilket får honom att vika sig dubbel av smärta. Och
kan sedan utan problem sända mitt telegram.
- Nästa dag träffar jag Gio på fotbollsarenan
dit jag gått för att fördriva tiden. Jag bjuder
på glass och han säger att hans pappa inte kommit hem
ännu. Vi diskuterar var han kan ha gömt sig. Det finns
ett litet hus i omgivningarna där Giovannis familj tidigare
bodde. Han visar vägen och vi beger oss dit. Jag går
in ensam och beordrar Gio att springa och hämta Louis Chapelain
om jag inte kommit tillbaka om fem minuter. Dörren är
öppen men huset är tomt. Efter en stund hittar jag en
källarnedgång och där ligger Mario Punta, bunden
och drogad intill medvetslöshet. Jag befriar honom och får
honom att vakna. Han berättar att det är hans brorson
Ricco som gett honom injektioner och bundit honom. Punta hade
upptäckt att huset var ett lager för narkotika och ställt
Ricco till svars för detta. Medan vi pratar kommer Ricco
bakifrån och slår ner mig med sin revolver. Jag blir
bunden och misshandlad. När en person knackar på dörren
blir Ricco mycket nervös och tvingar in oss i en liten skrubb.
Efter en stund blir det alldeles tyst och jag antar att båda
männen lämnat huset. Jag får loss min kniv ur
fickan och lyckades efter lång möda skära loss
repen jag bundits med. Jag frigör också den halvt medvetslöse
Punta och lyckas dra med honom upp till landsvägen en bra
bit från huset. Vi får vänta länge innan
en polis på vespa stannar. Han ringer efter en ambulans
och snart är både Punta och jag på väg i
den. Vi blir båda inlagda på sjukhuset i Varazze.
Jag blir opererad i ansiktet och på fjärde dagen släpps
jag ut.
- Louis har försvunnit och ingen vet var han befinner sig.
Jag misstänker att han är inblandad i Riccos narkotikaaffärer
och därför nu skuddat stoftet av fötterna.
- Men när jag träffar Louis får jag veta att han
varit bortrest och att alltså Giovanni aldrig fått
tag på honom. Han säger att han är narkotikapolis
från Interpol och försöker kartlägga transportvägarna
norrut. Jag blir väldigt glad över dessa upplysningar.
Tillsammans dricker vi kaffe hos Maria. Louis tycker att det smakar
vidrigt och jag rekommenderar små sockerpaket som jag har
i handväskan. Men när jag räcker över det
till Louis stöter Åke till Louis armbåge så
att han tappar påsen. Och det förstår man. Det
är inte socker i påsen utan ett vitt pulver. Louis
griper Åke i armen och säger att han är arresterad.
Åke välter ett skrivbord över Louis fötter
och flyr. Jag fattar äntligen, det är Åke som
är mördaren.
- På kvällen kommer en ung man klädd i karabinjäruniform.
Han vill att jag följer med. Det gäller identifiering
av en man som kan vara Ricco. Vi far till den lilla staden Arrenzano.
Vid en brygga ligger båten Albatro. När jag lämnar
bilen känner jag igen den på en spricka i bilfönstret.
Det är Åkes bil och jag förstår att jag
blivit lurad. Jag hinner knappt tänka tanken färdig
förrän jag blir nedslagen och förlorar medvetandet.
Jag vaknar upp i aktern på Albatros och hör Åke,
Ricco ovh den unga "karabinjären" häftigt
gräla. Åke talar om för mig att de behöver
mig som gisslan för att komma förbi en tullkryssare
som hindrar dem att lämna landet. Jag lyckas emellertid simmande
med bakbundna händer fly från båten och rädda
sig över till tullkryssaren som utan besvär tar sig
an de tre på Albatro. Bara Åke Wallner överlever.
I Varazze på italienska Rivieran finns Åke Wallner.
Han är vår resebyrås assistent och behandlar
oss med en sublim överlägsenhet.
Jag vill leva inte bara uppehålla livhanken säger Åke.
Det finns stora pengar i narkotikabranschen. Moderna människor
behöver stimulans och han vet både hur man ska skaffa
det och att distribuera det. Han var tidigare jazzmusiker och
kallade sig Åke Waldorf. Nu använder han gamla polare
från den tiden som distributörer, bland andra Olle
Bratt. Men också kypare på de lokala restaurangerna.
På restaurangen Talmone vikarierade en ung pojke, Marco.
han upptäckte försäljningen och hotade Åke
med utpressning så Åke var tvungen att skjuta honom.
På Talmone kom någon från ressällskapet
över små påsar med heroin som de oskuldsfullt
tagit för att vara socker till kaffet. Åke måste
få tag på detta "bevismaterial". Han letar
först igenom Hjördis Blooms hotellrum. Hon har oturen
att vakna och han blir tvungen att strypa henne. In i lägenheten
kom han via den gemensamma balkongen från Olle och Kerstin
Bratts rum. De var helt borta i ett narkotikarus och uppmärksammade
ingenting.
När den franske polisen Louis Chapelain från Interpol
avslöjar honom lyckas han fly. Hans kumpaner lurar sedan
bokens huvudperson, marknadsundersökaren Karin Hall, med
sig till deras båt Albatro med vilken de försöker
fly till Nordafrika med Karin Hall som gisslan för att komma
förbi tullkryssaren i hamnen. Karin Hall lyckas emellertid
simmande med bakbundna händer fly från båten
och rädda sig över till tullkryssaren som utan besvär
tar sig an de tre på Albatro. Bara Åke Wallner överlever.
sidans topp