Torbjörn Stålmarck Att döda Cassie 1968

 


Del 1
Jag lämnar perrongen. Jag skall nu vara ensam tre sommarveckor i stan. Jag promenerar genom parken längs kanalen. En ung flicka ber om en tändsticka och frågar om mustaschen kliar. En gammal kvinna har en hel barnvagn full med mat till fåglarna. Jag hyr en roddbåt och ror ut i kanalen. Jag är mycket noga med att ro kraftfullt och vackert ifall någon skulle titta på mig. Efter ett tag kommer turistbåten som också trafikerar kanalen. Jag ligger i vägen. Jag är nära att bli rammad men klarar mig. Efteråt förstår jag att turisterna inte alls följt min förnedrande kamp utan tittat på en holländsk mölla som guiden riktat deras uppmärksamhet på med hjälp av sin megafon.
Några skränande ungdomar ror förbi. Jag ror långsamt bakåt och tar en stor poppel som riktmärke. Plötsligt krockar jag emellertid med ungdomarnas båt. De blir arga och skyller mig för att följa efter deras snygga brudar. En av dem ger mig två slag med åran över ryggen. Sedan välter de min båt. Jag faller i vattnet och tappar glasögonen. Jag lyckas simma över till motsatta sidan av kanalen. Jag lägger mig under några buskar för att torka.
- När jag vaknar är det mörkt. Jag tar mig till huset där jag bor. Det är tomt. Familjerna i de två övre lägenheterna är på semester. Jag känner ett stort motstånd mot att låsa upp alla låsen och gå in. När vi flyttade in var lägenheten i mycket dåligt skick och det tog flera veckor att måla och tapetsera om. Vi köpte sedan mycket möbler. Ett rum inreddes som bibliotek. En vägg fick förbli helt tom, som en muryta helgad åt renhet och tomhet.
- Jag hör någon gå i trappan. Det är nattvakten. Men inte den vanlige. Jag tänker på att jag nästa dag måste gå till båtuthyraren och betala för båten och åran. Jag känner stark huvudvärk. Det är glasögonen jag saknar. Jag är närsynt. Mina reservglasögon finns på jobbet. Jag känner plötsligt en vidrig stank. Jag får för mig att lägenheten är i samma usla skick som när vi flyttade in.
- Jag vaknar i den blå soffan i biblioteket. Jag minns att jag somnade i min egen säng i sängkammaren. Sängen bredvid mig var inte tom. Jag låg bredvid ett lik.
Jag har ont i hela kroppen efter gårdagens strapatser. Jag utför min morgontoalett och blir sedan förvånad över att tidningen inte sitter i brevinkastet utan ligger slängd innanför porten. Jag hör sedan någon komma och hinner bli förskräckt innan jag ser att det är städfrun.
- Jag går alltid exakt samma väg till kontoret. Problemet är att jag då ser samma människor så ofta att det skulle kunna hända att vi hälsade på varandra. Det skulle vara en stor blamage. Strax före tobaksaffären går jag alltid över till motsatta trottoaren för att inte frestas av dess pornografiska alster. Snart är jag tillbaka på samma trottoar igen nu för att undvika att passera morgonkaféets stora glasfönster. Många sitter och tittar ut och följer mig med blicken och det vill jag undvika.
- Promenaden till kontoret gör mig gott. Jag hälsar på min sekreterare. Plötsligt verkar allt främmande och totalt meningslöst. Mitt plockande bland aldrig sinande brev och handlingar. Jag kan helt enkelt inte längre vara med.
- På hemvägen köper jag nya glasögon hos min optiker. Tillbaka i lägenheten känner jag omedelbart den underliga lukten, stilla och kvalmigt bittersöt. Den kommer från sängkammaren men jag går inte in.
- Nästa morgon ringer jag till min sekreterare och säger att jag är förkyld och har huvudvärk. Hon säger att jag bör stanna hemma och krya på mig. Jag kan nu ägna hela min dag åt att vakta och försvara huset, både min egen och de andras lägenheter. Upprepade gånger under dagen försöker jag läsa men orden talade inte till mig. Jag slumrar in och vaknar igen flera gånger. Plötsligt griper jag ivrigt efter en bok Kör in fingret mellan två sidor och pekar på en rad. Orden på raden får liv och talar till mig. Jag slänger iväg boken och gör samma med en annan bok. Varje bok ger mig på detta sätt något nytt. Jag arbetar i timmar framför bokhyllan som om jag upplever ett verkligt samlag med.
Sedan funderar jag på vad båtuthyraren tänker om mig som inte hört av mig och inte lämnat tillbaka båten.
- Nästa dag ringer jag verksläkaren för att han ska skriva ut ett sjukintyg. Han vill emellertid först göra ett sjukbesök i mitt hem. Detta får mig att genast bada, raka mig och ta på rena kläder. Sedan måste jag gömma sängkläderna i biblioteket och sätta alla böckerna i biblioteket tillbaka på sina platser. Det första som läkaren gör är att öppna alla fönster på vid gavel för att vädra ut den unkna luften. När jag tar av mig på överkroppen förvånas han storligen över de enorma blåmärkena på ryggen och under vänstra armhålan. Jag säger att jag fallit och slagit mig. Han ger mig fyra sömntabletter och ger sig iväg. Jag känner det som om jag blivit godkänd i en examen. Då ringer det på dörren. Genast kommer oron tillbaka. Hjärtat slår hårt, hårt som om det inte fick plats i bröstet. Det finns någon utanför dörren som ville tränga sig in och jag har glömt att lägga på säkerhetskedjan. Mycket försiktigt lägger jag på den och öppnar dörren en liten springa. Där finns en man som säger sig representera tidningen. Man har bytt tidningsbud och den gamle har inte lämnat tillbaka portnyckeln. Nu vill han låna min portnyckel för att kunna göra en kopia. Jag bli helt vansinnig över att han så öppet försöker lura mig för att komma åt det hus jag satts att vakta. När han gått tar jag fram en handfull rostiga femtumsspik och naglar fast dörren vid golvet.

Del 2
Jag står i det fönster som skjuter ut lite över gatan och tittar ner på gatan. Då ser jag henne komma, kvinnan som letar efter mig. Det är en ung kvinna. Nästa gång är hon en mogen kvinna nästan lika gammal som jag själv. Tredje gången är hon i sällskap med en annan kvinna. Nu är hon bara fjorton år. Jag är säker på att hon är oskuld. Den fjärde gången har hon en hund med sig. Då tänker jag att jag måste gå ut. Jag tar bilen.
- Redan vid en av de stora utfarterna väntar hon på mig. Det är en ung kvinna som gärna vill följa med till kusten. Hon har på sig åtsittande jeans och en stor ylletröja som luktar svett. Hon är vulgär och har ett ovårdat språk men jag älskar henne. När vi kommer till en stor bensinmack vill hon stiga av.
- Jag parkerar bilen och promenerar ner till badstranden. Jag har mörk kostym och behåller kavajen på eftersom jag har hängslen. Jag sätter mig i en sandgrop omgiven av högt, torrt gräs. Ett ungt par blir mycket irriterat över att jag tagit deras kärleksnäste i anspråk. Till sist kommer hon jag väntat på. Hon är mycket vacker och alla tittar på henne. Då visslar en ung man ut sin beundran mot henne. Till min gränslösa besvikelse följer hon med honom i stället. De älskar bara några meter ifrån mig. Det är underbart vackert. Då kommer tyvärr strandvakten och kör bort mig. Jag springer iväg och gömmer mig i en talldunge. Där vaknar jag på kvällen. Det regnar och jag är våt. Stranden är alldeles tom. Jag njuter av att promenera alldeles ner vid strandkanten, uthärdar ensamheten med alla ensamhetens banala attribut, himmel, hav och sand. Tyvärr ser jag en man kommande från andra hållet. Genast växer mit skal ut. Jag känner att jag inte klarar av att möta honom. När han är 50 meter ifrån mig viker jag av och springer besinningslöst in i skogen.
- Jag kommer till ett litet samhälle med ett värdshus. Jag går in för att få mig något att äta och dricka. Men när jag säger att jag fått motorstopp och en vänlig kvinna ger mig en telefon för att ringa till en verkstad vet jag inte vad jag ska göra. Jag behöver ju ingen verkstad. Jag kan inte ljuga, blir som paralyserad och måste rusa i väg. Jag har en avsevärd brist i att inte kunna ljuga. Det har inte med moralisk inställning att göra utan beror på att jag inte har fantasi nog.
- Efter oerhörda strapatser ställer jag bilen i garaget och går hem. Men jag är nöjd. Jag har verkligen gjort allt för att hitta henne. Så ser jag henne i parken. Hon är berusad. Hon sätter sig på en bänk. När jag går förbi henne kallar hon på mig. Hon röker upp mina cigaretter. Sedan frågar hon var jag bor.
- Vi går in köksvägen. Jag hjälper henne att sova i soffan i salongen. Jag är mycket lycklig. Jag går ner i källaren och hämtar ved och tänder en brasa.
- Jag lagar mat åt henne, vi äter och vi älskar. Hon blir trött på att älska på mattan och vill vara i sovrummet. Men det är helt förbjudet.
- Plötsligt förstår jag vem jag släppt in i mitt hem. Den unga kvinnan som frågat om mustaschen kliade och som var med i båten där pojkarna anföll mig. Jag rakar av mig mustaschen för att hon inte ska känna igen mig men det gör hon ändå.
- Första gången hon vill vara med mig klarar jag inte av det. Hon är häftig och jag generad. Hon berättar att hon heter Cassie. Men jag vill inte veta vad hon heter. Jag vill att vi båda ska vara anonyma för varandra. Jag blir mycket arg när hon hämtat min plånbok och tittat på passet. Nu vet hon vem jag är. Jag slår henne. Hon frågar varför jag är rädd. Jag lägger mig på soffan drabbad av stark yrsel och huvudvärk. Jag har frossbrytningar och hackar tänder. Jag ber henne lämna mig men hon vill stanna en natt till eftersom jag är så krasslig. Men jag är inte sjuk säger hon "utan rädd. Du undrar vad dina fru skulle tycka om hon visste vad dina vänner skulle säga om de anade". Hon är jävulsk. Hon vet alla mina svaga punkter.
- På natten vaknar jag. Hon är borta. Hon måste ha lämnat mig. Jag förstår inte att jag en gång trodde att jag älskade henne. Allt är nu förbi och jag ser fram emot att åter vara på kontoret som vanligt efter någon dag till av vila.
- Köksdörren är låst med dubbla slag. Nyckeln sitter på insidan. Alltså måste hon vara kvar i lägenheten. Var kan hon vara? Jag tar fram den lilla vassa kökskniven och börjar systematiskt leta igenom alla utrymmen. Till sist förstår jag att hon måste vara i sängkammaren. I sängen bredvid min ser jag en varelse. "Men inte stilla som förut, död. En skugga rörde sig mot den vita kudden". Jag rusar in och hugger flera gånger med den korta kniven. Jag blir förskräckt över min handling men samtidigt befriad.
- "Jag förstår att ni fann henne i morse, kommissarien". Jag förstår att doktorn tipsat er. Men vad säger doktorn? Att Cassie inte är död? Att Cassie aldrig varit i lägenheten? Att hon inte existerar? Är lakanen sönderskurna? Skulle jag ha varit ensam i lägenheten hela tiden? Menar kommissarien att det finna varken mord eller mördare eller offer? "Ensam, ensam i hela huset...".