Del 1
Jag lämnar perrongen. Jag skall nu vara ensam tre sommarveckor
i stan. Jag promenerar genom parken längs kanalen. En ung
flicka ber om en tändsticka och frågar om mustaschen
kliar. En gammal kvinna har en hel barnvagn full med mat till
fåglarna. Jag hyr en roddbåt och ror ut i kanalen.
Jag är mycket noga med att ro kraftfullt och vackert ifall
någon skulle titta på mig. Efter ett tag kommer turistbåten
som också trafikerar kanalen. Jag ligger i vägen. Jag
är nära att bli rammad men klarar mig. Efteråt
förstår jag att turisterna inte alls följt min
förnedrande kamp utan tittat på en holländsk mölla
som guiden riktat deras uppmärksamhet på med hjälp
av sin megafon.
Några skränande ungdomar ror förbi. Jag ror långsamt
bakåt och tar en stor poppel som riktmärke. Plötsligt
krockar jag emellertid med ungdomarnas båt. De blir arga
och skyller mig för att följa efter deras snygga brudar.
En av dem ger mig två slag med åran över ryggen.
Sedan välter de min båt. Jag faller i vattnet och tappar
glasögonen. Jag lyckas simma över till motsatta sidan
av kanalen. Jag lägger mig under några buskar för
att torka.
- När jag vaknar är det mörkt. Jag tar mig till
huset där jag bor. Det är tomt. Familjerna i de två
övre lägenheterna är på semester. Jag känner
ett stort motstånd mot att låsa upp alla låsen
och gå in. När vi flyttade in var lägenheten i
mycket dåligt skick och det tog flera veckor att måla
och tapetsera om. Vi köpte sedan mycket möbler. Ett
rum inreddes som bibliotek. En vägg fick förbli helt
tom, som en muryta helgad åt renhet och tomhet.
- Jag hör någon gå i trappan. Det är nattvakten.
Men inte den vanlige. Jag tänker på att jag nästa
dag måste gå till båtuthyraren och betala för
båten och åran. Jag känner stark huvudvärk.
Det är glasögonen jag saknar. Jag är närsynt.
Mina reservglasögon finns på jobbet. Jag känner
plötsligt en vidrig stank. Jag får för mig att
lägenheten är i samma usla skick som när vi flyttade
in.
- Jag vaknar i den blå soffan i biblioteket. Jag minns att
jag somnade i min egen säng i sängkammaren. Sängen
bredvid mig var inte tom. Jag låg bredvid ett lik.
Jag har ont i hela kroppen efter gårdagens strapatser. Jag
utför min morgontoalett och blir sedan förvånad
över att tidningen inte sitter i brevinkastet utan ligger
slängd innanför porten. Jag hör sedan någon
komma och hinner bli förskräckt innan jag ser att det
är städfrun.
- Jag går alltid exakt samma väg till kontoret. Problemet
är att jag då ser samma människor så ofta
att det skulle kunna hända att vi hälsade på varandra.
Det skulle vara en stor blamage. Strax före tobaksaffären
går jag alltid över till motsatta trottoaren för
att inte frestas av dess pornografiska alster. Snart är jag
tillbaka på samma trottoar igen nu för att undvika
att passera morgonkaféets stora glasfönster. Många
sitter och tittar ut och följer mig med blicken och det vill
jag undvika.
- Promenaden till kontoret gör mig gott. Jag hälsar
på min sekreterare. Plötsligt verkar allt främmande
och totalt meningslöst. Mitt plockande bland aldrig sinande
brev och handlingar. Jag kan helt enkelt inte längre vara
med.
- På hemvägen köper jag nya glasögon hos
min optiker. Tillbaka i lägenheten känner jag omedelbart
den underliga lukten, stilla och kvalmigt bittersöt. Den
kommer från sängkammaren men jag går inte in.
- Nästa morgon ringer jag till min sekreterare och säger
att jag är förkyld och har huvudvärk. Hon säger
att jag bör stanna hemma och krya på mig. Jag kan nu
ägna hela min dag åt att vakta och försvara huset,
både min egen och de andras lägenheter. Upprepade gånger
under dagen försöker jag läsa men orden talade
inte till mig. Jag slumrar in och vaknar igen flera gånger.
Plötsligt griper jag ivrigt efter en bok Kör in fingret
mellan två sidor och pekar på en rad. Orden på
raden får liv och talar till mig. Jag slänger iväg
boken och gör samma med en annan bok. Varje bok ger mig på
detta sätt något nytt. Jag arbetar i timmar framför
bokhyllan som om jag upplever ett verkligt samlag med.
Sedan funderar jag på vad båtuthyraren tänker
om mig som inte hört av mig och inte lämnat tillbaka
båten.
- Nästa dag ringer jag verksläkaren för att han
ska skriva ut ett sjukintyg. Han vill emellertid först göra
ett sjukbesök i mitt hem. Detta får mig att genast
bada, raka mig och ta på rena kläder. Sedan måste
jag gömma sängkläderna i biblioteket och sätta
alla böckerna i biblioteket tillbaka på sina platser.
Det första som läkaren gör är att öppna
alla fönster på vid gavel för att vädra ut
den unkna luften. När jag tar av mig på överkroppen
förvånas han storligen över de enorma blåmärkena
på ryggen och under vänstra armhålan. Jag säger
att jag fallit och slagit mig. Han ger mig fyra sömntabletter
och ger sig iväg. Jag känner det som om jag blivit godkänd
i en examen. Då ringer det på dörren. Genast
kommer oron tillbaka. Hjärtat slår hårt, hårt
som om det inte fick plats i bröstet. Det finns någon
utanför dörren som ville tränga sig in och jag
har glömt att lägga på säkerhetskedjan. Mycket
försiktigt lägger jag på den och öppnar dörren
en liten springa. Där finns en man som säger sig representera
tidningen. Man har bytt tidningsbud och den gamle har inte lämnat
tillbaka portnyckeln. Nu vill han låna min portnyckel för
att kunna göra en kopia. Jag bli helt vansinnig över
att han så öppet försöker lura mig för
att komma åt det hus jag satts att vakta. När han gått
tar jag fram en handfull rostiga femtumsspik och naglar fast dörren
vid golvet.
Del 2
Jag står i det fönster som skjuter ut lite över
gatan och tittar ner på gatan. Då ser jag henne komma,
kvinnan som letar efter mig. Det är en ung kvinna. Nästa
gång är hon en mogen kvinna nästan lika gammal
som jag själv. Tredje gången är hon i sällskap
med en annan kvinna. Nu är hon bara fjorton år. Jag
är säker på att hon är oskuld. Den fjärde
gången har hon en hund med sig. Då tänker jag
att jag måste gå ut. Jag tar bilen.
- Redan vid en av de stora utfarterna väntar hon på
mig. Det är en ung kvinna som gärna vill följa
med till kusten. Hon har på sig åtsittande jeans och
en stor ylletröja som luktar svett. Hon är vulgär
och har ett ovårdat språk men jag älskar henne.
När vi kommer till en stor bensinmack vill hon stiga av.
- Jag parkerar bilen och promenerar ner till badstranden. Jag
har mörk kostym och behåller kavajen på eftersom
jag har hängslen. Jag sätter mig i en sandgrop omgiven
av högt, torrt gräs. Ett ungt par blir mycket irriterat
över att jag tagit deras kärleksnäste i anspråk.
Till sist kommer hon jag väntat på. Hon är mycket
vacker och alla tittar på henne. Då visslar en ung
man ut sin beundran mot henne. Till min gränslösa besvikelse
följer hon med honom i stället. De älskar bara
några meter ifrån mig. Det är underbart vackert.
Då kommer tyvärr strandvakten och kör bort mig.
Jag springer iväg och gömmer mig i en talldunge. Där
vaknar jag på kvällen. Det regnar och jag är våt.
Stranden är alldeles tom. Jag njuter av att promenera alldeles
ner vid strandkanten, uthärdar ensamheten med alla ensamhetens
banala attribut, himmel, hav och sand. Tyvärr ser jag en
man kommande från andra hållet. Genast växer
mit skal ut. Jag känner att jag inte klarar av att möta
honom. När han är 50 meter ifrån mig viker jag
av och springer besinningslöst in i skogen.
- Jag kommer till ett litet samhälle med ett värdshus.
Jag går in för att få mig något att äta
och dricka. Men när jag säger att jag fått motorstopp
och en vänlig kvinna ger mig en telefon för att ringa
till en verkstad vet jag inte vad jag ska göra. Jag behöver
ju ingen verkstad. Jag kan inte ljuga, blir som paralyserad och
måste rusa i väg. Jag har en avsevärd brist i
att inte kunna ljuga. Det har inte med moralisk inställning
att göra utan beror på att jag inte har fantasi nog.
- Efter oerhörda strapatser ställer jag bilen i garaget
och går hem. Men jag är nöjd. Jag har verkligen
gjort allt för att hitta henne. Så ser jag henne i
parken. Hon är berusad. Hon sätter sig på en bänk.
När jag går förbi henne kallar hon på mig.
Hon röker upp mina cigaretter. Sedan frågar hon var
jag bor.
- Vi går in köksvägen. Jag hjälper henne
att sova i soffan i salongen. Jag är mycket lycklig. Jag
går ner i källaren och hämtar ved och tänder
en brasa.
- Jag lagar mat åt henne, vi äter och vi älskar.
Hon blir trött på att älska på mattan och
vill vara i sovrummet. Men det är helt förbjudet.
- Plötsligt förstår jag vem jag släppt in
i mitt hem. Den unga kvinnan som frågat om mustaschen kliade
och som var med i båten där pojkarna anföll mig.
Jag rakar av mig mustaschen för att hon inte ska känna
igen mig men det gör hon ändå.
- Första gången hon vill vara med mig klarar jag inte
av det. Hon är häftig och jag generad. Hon berättar
att hon heter Cassie. Men jag vill inte veta vad hon heter. Jag
vill att vi båda ska vara anonyma för varandra. Jag
blir mycket arg när hon hämtat min plånbok och
tittat på passet. Nu vet hon vem jag är. Jag slår
henne. Hon frågar varför jag är rädd. Jag
lägger mig på soffan drabbad av stark yrsel och huvudvärk.
Jag har frossbrytningar och hackar tänder. Jag ber henne
lämna mig men hon vill stanna en natt till eftersom jag är
så krasslig. Men jag är inte sjuk säger hon "utan
rädd. Du undrar vad dina fru skulle tycka om hon visste vad
dina vänner skulle säga om de anade". Hon är
jävulsk. Hon vet alla mina svaga punkter.
- På natten vaknar jag. Hon är borta. Hon måste
ha lämnat mig. Jag förstår inte att jag en gång
trodde att jag älskade henne. Allt är nu förbi
och jag ser fram emot att åter vara på kontoret som
vanligt efter någon dag till av vila.
- Köksdörren är låst med dubbla slag. Nyckeln
sitter på insidan. Alltså måste hon vara kvar
i lägenheten. Var kan hon vara? Jag tar fram den lilla vassa
kökskniven och börjar systematiskt leta igenom alla
utrymmen. Till sist förstår jag att hon måste
vara i sängkammaren. I sängen bredvid min ser jag en
varelse. "Men inte stilla som förut, död. En skugga
rörde sig mot den vita kudden". Jag rusar in och hugger
flera gånger med den korta kniven. Jag blir förskräckt
över min handling men samtidigt befriad.
- "Jag förstår att ni fann henne i morse, kommissarien".
Jag förstår att doktorn tipsat er. Men vad säger
doktorn? Att Cassie inte är död? Att Cassie aldrig varit
i lägenheten? Att hon inte existerar? Är lakanen sönderskurna?
Skulle jag ha varit ensam i lägenheten hela tiden? Menar
kommissarien att det finna varken mord eller mördare eller
offer? "Ensam, ensam i hela huset...".
