Elvy Ahlbeck (f 1931) debuterade 1962 med en kriminalroman, som hette Vargen.
Debuten var en osedvanligt fullmogen bok på flera plan. Den var utmärkt som kriminalroman, den var mycket bra som roman om människor av skilda slag och i olika åldrar i en svensk småstad, den presenterade levande porträtt av människorna och den var fullkomligt fri från gottköpseffekter, men desto mer laddad med mänsklig problematik. Inte för inte kallades den för "den bästa debuten på många år" av Anders Jonason i Expressen.
Nästa bok,
Mord utan förbindelse fick tidningens Expressens statyett Sherlock för årets bästa detektivroman. Den tilldrog sig på en ö i den ångermanländska skärgården. Den berättade om en grupp människor på ön, som var isolerad av isen; berättade om relationerna människorna emellan; berättade om hur döden slog ner som en kuslig påminnelse om mänsklig jävlighet.
På den säkra sidan (1965) började i Malmö, fortsatte i Köpenhamn och avslutades i Malmö. Det inte minst originella med boken var att ett kollektiv uppträdde som detektiver.
Fallen från skyarna (1966) hade som grundtema individens förhållande till kollektivet i en frireligiös bygd i trakten av Härnösand. Den är både munter och allvarlig, den är både spännande och skrämmande, den är framför allt psykologiskt strålande.
Alla Elvy Ahlbecks fyra romaner är tämligen egensinniga och helt okonventionella. Närmast påminner de om psykologiska kriminalromaner, vad som med en engelsk term brukar kallas crime novels. Ty även om intrigen och själva gåtan visst spelade roll, så lät hon inte personskildring och beskrivning av mänskliga relationer komma i andra hand.
Sedan flera år bor hon på Öland och är adjunkt vid en skola i Kalmar. Hon slutade skriva detektivromaner därför att det bar emot att döda för ro skull och för pusslets skull.
Efter 10 års uppehåll kom
Barmhärtighetssystrarna, en novellsamling. De både är och inte är kriminalnoveller. Bäst är nog att kalla dem noveller om brott. De visar hur flytande gränsen mellan kriminallitteratur och s k vanlig skönlitteratur är. Och de är ett utmärkt bevis på att gränsen närmast är något obefintligt.
Novellerna i Barmhärtighetssystrama handlar om människor som råkar begå brott. Frågan är om de gör det medvetet eller inte. Frågan är innerst inne vad som är brott och vad som inte är det. Frågan är vad människans mest välmenande handling kan leda till.