Ett troligt utdrag ur den dagbok som överste
Carlstierna skrev vid tiden för Karl XII:s död 1718.
"Han måste dö.
Sen blir det slut på eländet.
Han måste dö. Men varför måste just jag
döda honom? Jag har dock stått honom närmare än
de flesta.
Nu vet jag hur jag ska göra det. Efter skymningen, när
det har blivit mörkt ska det ske. Det blir svårt och
farligt. Men lyckas det blir det ett mord som ingen kan avslöja.
En mördare som ingen kan gripa. Det blir svårt att
göra det, med folk runt omkring.
Efteråt måste jag få med mig vapnet. Sedan får
jag gömma det. Eller göra mig av med det på annat
sätt. Eller kanske bara behålla det?
Han kommer att vara ensam däruppe
Nu ska det strax vara gjort. De såg inte genast att han
var död.
Jag kröp så fort jag kunde. Jag visste ju inte hur
länge han tänkte stanna där uppe, ensam, oskyddad.
Ingen såg mig när jag tog mig upp, det är jag
säker på. Och sen var han och jag ensamma däruppe.
Och nu är han död.
Efteråt kröp jag bort. Sen smög jag och sprang.
Alla önskade att han var död. Men ingen vågade
göra det. Ingen utom jag.
Det var svårt att krypa så där, med vapnet. Och
farligt. Jag kunde ha blivit sedd från två håll.
Ingen kände sorg efteråt. Alla var lättade. Jag
känner inga samvetsförebråelser. Det var nödvändigt.
Det var jag som måste göra det. Jag kunde vara där
utan att väcka misstankar.
Så höjde jag mitt vapen. Jag siktade mot huvudet och
där träffade jag också.
Maigret var också där. En misstänksam fransman.
Han kunde ha blivit farlig.
Kunde han verkligen tro att han var älskad av någon.
Han sjönk bara ihop.
Ingen visste vad jag skulle göra. Man ska inte ha medhjälpare
i sådana här saker. Förr eller senare pratar någon
bredvid mun.
Han måste ha förstått att han var hatad av många.
I allra sista ögonblicket misstänkte han något.
Han såg något eller hörde något. Och gjorde
en rörelse som för att försvara sig. Men då
var det för sent.
Ingen kan misstänka mig. Han höll vänstra handen
under kinden.
Silver, det var nödvändigt utan silver hade det inte
gått.
Det var hans envishet och hans halsstarrighet som hjälpte
mig. Och hans mod.
Jag undrar ibland om han ville dö? Om det var därför
han var där uppe, ensam, så länge? Som om han
väntade på något? På döden? Hans huvud
syntes tydligt, som en silhuett.
När han inte ville komma ner blev de oroliga.
Det är ändå något oerhört, att ha dödat
en man som han. Det var silvret som gjorde det. Han ville alltid
själv se vad som hände. Först en god stund efter
hans död gick månen ur skyarna i öster.
Varje dag han levde betydde lidande.
Några av dem försökte få honom att komma
ner, det hörde jag. Men han var envis som vanligt och stannade
där uppe. Dröjde till det var för sent.
Ljudet blev visst inte så hårt som jag fruktade. Som
när man kastar en sten i gyttja. Eller slår med två
fingrar i handen. Det drunknade i alla de andra ljuden runt omkring.
I arton år! I arton långa år!
Hans nya planer måste stoppas. De var vanvettiga.
Sista tiden blev jag illa behandlad, ställd åt sidan.
Men det var inte därför jag dödade honom. Så
många hade fått lida för hans framfart. Och måst
lida än mer om han fått leva.
Han visste inte hur han skulle möta framtiden. Han visste
inte hur han skulle komma till rätta med allt som gått
fel.
Efterår bar de bort honom på en bår. Man hade
satt på honom en peruk för att inte soldaterna skulle
se att det var kungen själv som låg där.
Jag kommer aldrig att glömma det, hur han stod där i
regnet av kulor från fästningen. Han hade sparkat i
stövlarna i löpgravens sida och hade huvud och axlar
ovanför krönet. Han såg på soldaterna som
grävde den nya löpgraven. Den som jag kom krypande ifrån,
med musköten laddad med en silverkula. Silver, det enda som
biter på den som är hård mot skott. Jag kunde
höra hur officerarna vid hans fötter försökte
få honom att komma ner. Men han var envis som alltid och
dröjde däruppe, till det var för sent.
(tillbaka till Baldersson: Statsrådet
klarar krisen)