(tillbaka till Baldersson: Statsrådet klarar krisen)

Ett troligt utdrag ur den dagbok som överste Carlstierna skrev vid tiden för Karl XII:s död 1718.

"
Han måste dö. Sen blir det slut på eländet.
Han måste dö. Men varför måste just jag döda honom? Jag har dock stått honom närmare än de flesta.
Nu vet jag hur jag ska göra det. Efter skymningen, när det har blivit mörkt ska det ske. Det blir svårt och farligt. Men lyckas det blir det ett mord som ingen kan avslöja. En mördare som ingen kan gripa. Det blir svårt att göra det, med folk runt omkring.
Efteråt måste jag få med mig vapnet. Sedan får jag gömma det. Eller göra mig av med det på annat sätt. Eller kanske bara behålla det?
Han kommer att vara ensam däruppe
Nu ska det strax vara gjort. De såg inte genast att han var död.
Jag kröp så fort jag kunde. Jag visste ju inte hur länge han tänkte stanna där uppe, ensam, oskyddad.
Ingen såg mig när jag tog mig upp, det är jag säker på. Och sen var han och jag ensamma däruppe. Och nu är han död.
Efteråt kröp jag bort. Sen smög jag och sprang. Alla önskade att han var död. Men ingen vågade göra det. Ingen utom jag.
Det var svårt att krypa så där, med vapnet. Och farligt. Jag kunde ha blivit sedd från två håll.
Ingen kände sorg efteråt. Alla var lättade. Jag känner inga samvetsförebråelser. Det var nödvändigt.
Det var jag som måste göra det. Jag kunde vara där utan att väcka misstankar.
Så höjde jag mitt vapen. Jag siktade mot huvudet och där träffade jag också.
Maigret var också där. En misstänksam fransman. Han kunde ha blivit farlig.
Kunde han verkligen tro att han var älskad av någon.
Han sjönk bara ihop.
Ingen visste vad jag skulle göra. Man ska inte ha medhjälpare i sådana här saker. Förr eller senare pratar någon bredvid mun.
Han måste ha förstått att han var hatad av många.
I allra sista ögonblicket misstänkte han något. Han såg något eller hörde något. Och gjorde en rörelse som för att försvara sig. Men då var det för sent.
Ingen kan misstänka mig. Han höll vänstra handen under kinden.
Silver, det var nödvändigt utan silver hade det inte gått.
Det var hans envishet och hans halsstarrighet som hjälpte mig. Och hans mod.
Jag undrar ibland om han ville dö? Om det var därför han var där uppe, ensam, så länge? Som om han väntade på något? På döden? Hans huvud syntes tydligt, som en silhuett.
När han inte ville komma ner blev de oroliga.
Det är ändå något oerhört, att ha dödat en man som han. Det var silvret som gjorde det. Han ville alltid själv se vad som hände. Först en god stund efter hans död gick månen ur skyarna i öster.
Varje dag han levde betydde lidande.
Några av dem försökte få honom att komma ner, det hörde jag. Men han var envis som vanligt och stannade där uppe. Dröjde till det var för sent.
Ljudet blev visst inte så hårt som jag fruktade. Som när man kastar en sten i gyttja. Eller slår med två fingrar i handen. Det drunknade i alla de andra ljuden runt omkring.
I arton år! I arton långa år!
Hans nya planer måste stoppas. De var vanvettiga.
Sista tiden blev jag illa behandlad, ställd åt sidan. Men det var inte därför jag dödade honom. Så många hade fått lida för hans framfart. Och måst lida än mer om han fått leva.
Han visste inte hur han skulle möta framtiden. Han visste inte hur han skulle komma till rätta med allt som gått fel.
Efterår bar de bort honom på en bår. Man hade satt på honom en peruk för att inte soldaterna skulle se att det var kungen själv som låg där.
Jag kommer aldrig att glömma det, hur han stod där i regnet av kulor från fästningen. Han hade sparkat i stövlarna i löpgravens sida och hade huvud och axlar ovanför krönet. Han såg på soldaterna som grävde den nya löpgraven. Den som jag kom krypande ifrån, med musköten laddad med en silverkula. Silver, det enda som biter på den som är hård mot skott. Jag kunde höra hur officerarna vid hans fötter försökte få honom att komma ner. Men han var envis som alltid och dröjde däruppe, till det var för sent.
(tillbaka till Baldersson:
Statsrådet klarar krisen)