Bo Baldersson Statsrådet klarar krisen 1990 340 sid

Jag, adjunkt Vilhelm Persson, flyttade sedan jag gift mig med Tora Hiroshige till hennes ö och hundkennel. Nu har hon dock rest till Japan för att hälsa på släktingar och tagit med vår dotter Emma. Just när jag koncentrerar mig som mest på hundarnas behov, ringer naturligtvis Statsrådet för att han saknar "mig och morden". Det frestar mig inte alls att komma varken till Spånga eller Lindö. Men han är slug. Han påminner mig om Operans föreställningar och Historiesamfundet. Då han dessutom kan erbjuda sergeant Nilsson från Arméns hundskola för att ta hand om djuren faller jag till föga.
Jag vaknar nästa morgon i min lägenhet på Bastugatan. Jag ska träffa
Carl C:son Carlstierna som vill ha hjälp med en Karl XII utställning. När vi är klara kommer advokat Lars Längstadius, som jag känner men helst undviker att träffa. Han bjuder in oss båda till en middag i sitt hem vid Vaxholm på fredag kväll.
Jag kom dit och kände mig tämligen främmande. Det första Långstadius säger när han ser mig är: "Och vem fan är ni?".
Jag drar mig undan i ett hörn och räddas av Samlevnads-Lisa,
Elisabeth Malmberg. Hon vill hämta ett glas juice åt mig. Hon blir tydligen förhindrad ty med juicen kommer Tomas Valter, redaktionschef på Rapport. Inte heller med honom vet jag att konversera men vi räddas av att Längstadius vill få alla med för en demonstration av nytillskott till sin samling. Vad är det han samlar? Jo, mordredskap, knivar. Han vill visa en speciell kniv. Han vill använda Valter som försöksobjekt. Han stöter kniven i honom. Den tränger in omgiven av en mörkröd fläck. Alla blir förskräckta men det är bara en teaterdolk med rött bläck.
Jag sjunker ner i en stol vid matsalsbordet så långt bort från värdinnan som möjligt. Bredvid får jag journalisten
Kajsa Baum. Hon är full av ironiska kommentarer om värden. På andra sidan får jag en ung flicka, Linnea Ååse. Hon skriver deckare.
Kajsa Baum pekar ut andra vid bordet. Den skilde Carlstierna,
Erik Johansson, tills i julas VD i Supergruppen, chefen för Skolöverstyrelsen Gustav Danielsson, Elisabeth Malmberg. Tomas Valter håller tal där han berömmer maten men önskar värden död!
Jag träffar Carlstierna som är bekymrad för sin utställning. Pengarna räcker inte. Han föreslår att vi tillsammans ska upp till Längstadius som ska vara på sitt arbetsrum och söka ett bidrag. Men han sitter med huvudet mot skrivbordsytan med ett krossår i nacken.
Polisen kommer dit, hittar mordvapnet, en basebollklubba, förhör oss alla och jag är inte hemma förrän klockan fyra på morgonen.
Klockan 9 ringer
Statsrådet och gratulerar mig! För att jag än en gång lyckats vara på platsen för ett mord! Statsrådet är justitieminister och kan skaffa sig all information från polisen.
Snart är han i min lägenhet. "Stor och hemsk och rufsig och med blå uppspärrade ögon" (61). Han kräver direkt att vi gör ett förhör med kapten Carlstierna. Det ger inte mycket förutom att jag inte kan hindra statsrådet från att sponsra hans utställning om Karl XII. Detta innebär nämligen att han helt kommer att ta över arrangemanget vilket kan bli katastrofalt med tanke på hans bristande historiekunskaper.
Två dagar före mordet hade Längstadius haft inbrott på sin gård.
Polisens undersökningar har gett alibin åt alla utom sex personer. När statsrådet får höra att det är just de personer jag träffade mordkvällen blir han euforisk av glädje. Han belönar mig med epitetet "Dödens ängel". Det är Kajsa Baum, Linnea Ååse, Elisabeth Malmberg, Gustav Danielsson och Tomas Valter.
Det blir besök direkt i Lidingö där Linnea Ååse bor. Hon känner Längstadius sedan barndomen som en vän till hennes föräldrar. När dessa dog blev han hennes förmyndare. Linneas intresse för morbida deckarintriger får mig att rysa men statsrådet blir överförtjust.
Nästa besök blir själva brottsplatsen i Gammelgården. Statsrådet har utverkat nycklar från polisen. Han avslöjar att det fanns ett papper under skrivbordsalmanackan med fyra ord "Det kom en krypande". Han hade också flera gånger skrivit ordet "dagboken". Statsrådet hittar en liten rund träbricka. Det är det glasunderlägg föreställande en japanska som jag använt under kvällen.
Jag är nu på statsrådets sommarställe Lindö och läser "Geschichte des Hundes". Men tiden för läsning är knapp. Någon av statsrådets 16 barn gör allt för att störa liksom statsrådet själv. Han berättar att polisen har andra intressanta spår. Ett är ett kuvert som tycks ha innehållet en psalmbok.
Sedan blir det besök hos Kajsa Baum, skvallerkåsören. Hon bor utanför Sigtuna. Hon vet vilket kräk Längstadius är. Hon kan beskriva honom med språkets hela mängd av invektiv eftersom hon bott ihop med honom i tre år.
Elisabeth Malmberg bor i Åkersberga. Hon har också bott ihop med Längstadius. Helt nyligen. Hon bor med sin mamma som hela tiden avbryter samtalet med att ställa frågor angående planeringen av sin begravning.
Snart är vi tillbaka hos Linnea Ååse som statsrådet har fattat ett starkt tycke för. Jag inser genast att jag måste hindra honom från att utöva sina liderliga lustar så att han inte lämnar sin fru Margareta som är min syster och därmed lämnar över föräldraansvar på mig för alla 16 barnen. Jag kan inte låta honom besöka Linnéa utan mitt sällskap.
Det finns nya ledtrådar på ett papper i mordoffrets papperskorg. En sifferkombination, 1746, 1799, 1859, 1917. Tillsammans åker vi till Tomas Valters villa i Djursholm. Han säger sig ha varit i vinkällaren under de ödesdigra minuter då Längstadius slogs ihjäl.
Enligt Längstadius testamente ärver hans barn det mesta. Kajsa Baum får 300000, Linnea Åse ärver hela knivsamlingen medan Elisabet Malmberg får ingenting alls.
Statsrådet ifrågasätter det viktiga i att bedriva mordspaning. Det vore kanske mer meningsfullt att sitta hemma hos Linnea och hjälpa henne med mordhistorierna. Helt mot min vilja måste jag nu kraftigt betona hur oumbärlig den obskyra verksamheten är "Allt teori är grå, friskt drypande blod hittar du bara i verkligheten". Jag lyckas övertyga honom för att rädda mig från föräldraansvaret för de 16 föräldralösa barnen! Jag bestämmer mig för att avslöja att det är Linnea Ååse som mördat Längstadius. Jag måste ta mig till hennes hus och finna bevis.
Det blir en för mig ytterst misslyckad och pinsam affär som statsministern finner dråplig. Jag tappar en tändsticka i lusthuset så att det brinner ner. Linnea kommer på mig då jag snubblar över hennes säng sedan jag funnit komprometterande papper i hennes skrivbordslåda. Hon tar mig för en våldtäktsman och slår ner mig med ett bollträ.
Jag vaknar i en fängelsecell på Norrtälje polisstation. Genom en lucka sticker statsrådet in huvudet och berättar vad jag hittat på. Han har betalat 100000 för lusthuset och personligen lovat att ta hand om mig på Lindö som villkor för mitt frisläppande.
(Kapitel 25, sidorna 162-164, är fristående från intrigen i övrigt. Det handlar om sjukhusadministratörer, representerade av sina svinlädersportföljer, som inför besparingskrav på 5 %, finner den rätta lösningen. Det patientfria sjukhuset skulle kunna bli ett mönstersjukhus, 2000-talets sjukhus. "Och andra institutioner kommer att följa efter. Vi kommer att få det låntagarfria biblioteket, den elevfria skolan, den åldringsfria äldreomsorgen. Världen och framtiden tillhör administratörerna!")
"Nu ska vi åka och hälsa på Gustav Danielsson!" Han var tidigare chef för Socialstyrelsen men "vi" kunde inte ha honom där. Han försökte nämligen genomföra partiprogrammet.
Danielsson träffade Längstadius för 10 år sedan i en familjeangelägenhet. I samband med ett vårdsärende vid skilsmässan.
Nästa morgon åker statsrådet åter till Linnéa. Det är otänkbart för mig att följa med menar han som jag uppförde mig sist. Jag lyckas dock få lift av ett av de större barnen. När jag kommer fram hör jag "erotiska ljud" från sovrummet. Jag störtar in men bara för att åter mötas av slag från bollträt. Jag vaknar ånyo på Norrtälje polisstation. Denna gång har jag bränt ner hela boningshuset vilket kostar statsrådet 2 miljoner. Det bästa är dock att Linnéa nu ska bo hos släktingar i Nora på långt avstånd från Statsrådet.
Nu får han nya vansinniga idéer. Vi ska klä ut oss till konstauktionsinköpare. Först blir det Tomas Valter vi lurar. Statsrådet erbjuder honom summor han inte motstå bara för att få med sig "bevismaterial" att undersöka.
Statsrådet hade förlorat den ene galoschen. Det var samma par han hukat över en morgon då Tage Erlander kommit in på hans byråchefsrum. Ett misstag som gjorde honom till minister. Se Statsrådet och döden.
Nu tog han sig till talmannen som just höll på med regeringsbildning. Han blev utkörd och träffade då på journalister som alla väntade på svar om den nya regeringen. Statsrådets svamlande om galoscher togs för en splittring av partiet och samarbete med något borgerligt parti. Statsministern som såg det hela vågade då inte avskeda sin justitieminister som han annars hade god lust till.
Statsrådet vill nu att vi ska skugga Kajsa Baum. Men trots att hon har semester beger hon sig till sin arbetsplats på Aftonbladet. Utklädda tar hon oss för nya medarbetare och sätter Statsrådet att skriva rubriker. Han lyckas över hövan med verkliga lögnaktiga skandalrubriker svilka gör Kajsa hänförd.
På eftermiddagen är jag i min lägenhet. Jag läser "De puniska krigen": Ett plötsligt telefonsamtal uppmanar mig att lämna det jag fått av Längstadius i en ihålig ek på Valdemarsudde. Jag svarar argt och nekande.
På natten tar sig någon in i min lägenhet och genomsöker allt. När jag vaknar blir jag nedslagen. Statsrådet blir rädd att något kan hända Gustav Danielsson. När vi kommer dit är han mördad med en kniv som tidigare stulits från Längstadius samling. Han lyckas få ur sig tre ord: "Armen, hälsade, brott".
Sedan är det Elisabet Malmbergs tur att bli skuggad. Inget intressant förrän hon tar sig till en sektkyrka där doktor Moons barn samlas. Jag hamnar i en rullstol och blir förklarad frälst och helad när Statsrådet vill att vi snabbt ska bege oss därifrån.
Nästa morgon till Tomas Valter. Han får ett telefonsamtal. Någon vill ha en dagbok.
Vi klär ut så nytt. Nu till psykiater som gör hembesök. Det är Kajsa Baums mentala status som ska fastställas. Med avsikt naturligtvis att hitta bevis för att hon är en mörderska. Hon lägger sig på soffan och snart somnar hon. Statsrådet passar på att genomsöka hennes sovrum. Men när jag tar över "behandlingen" vaknar hon och igenkänner mig. Snart är också statsrådet avslöjat!
Som straff tvingas statsrådet att låta sig utsättas för en "hemma hos" intervju som ska ge läsarna av Hänt i Veckan tillgång till alla skandalösa och intima detaljer om familjelivet. När intervjun är klar är huset övertänt och brinner ner till grunden. Är det jag som slarvat med tändstickor igen?
Nu måste Kajsa Baum flytta in i Lillgården.
(Är det inte f d VD Erik Johansson som ligger bakom morden? Varför förlorade han den posten i Supergruppen? Och vad är detta för något? Varför nämns han inte bland de misstänkta?)
Ett inskjutet avsnitt två gamlingar som inte får besök av sina barn fast de gjort allt för dem (268-270)
jag och Statsrådet funderar gemensamt över vad de olika ledtrådarna kan betyda (sådana avsnitt är bäst).
Innan upplösningen blir det ett "bus" till. Statsrådet klär ut sig till tandläkare, tar över en mottagning, skickar erbjudande om gratis behandling till de nu fyra misstänkta. Avsikten är att utsätta dem för "tortyr" så att de erkänner. Den första och enda "patienten" blir Elisabet Malmberg. Experimentet går naturligtvis omstyr som vanligt och det blir åter jag som får bära hundhuvudet. Nu ska också Elisabet och henne mamma bo på Lindö.
Jag sitter i biblioteket på Lindö. Jag dricker ett glas och håller det lilla träunderlägget i handen. Jag knackar på det och plötsligt ser jag lösningen framför mig. Alla ledtrådarna faller på plats. Detta kan jag inte avslöja för statsrådet. Jag måste själv ta initiativet. Jag ringer till Mördaren och stämmer träff på Gården.
Samma kväll vill Statsrådet ha mig med till Gården för en rekonstruktion. Efter denna går jag därifrån. Statsrådet känner röklukt och får ut alla ur huset. Sedan ser han mig stående en bit därifrån. På marken ligger Carlstierna död med en skada i huvudet. Han tror först att jag är en sinnessjuk mördare. Då berättar jag om att vi stämt möte halv tolv. Men att Carlstierna kommit tidigare och försökt bränna ner huset för att dölja de spår av honom som kunde finnas. Han överraskades av elden och fick en nedstörtande takbjälke i huvudet. Jag räddade honom men några minuter senare var han död. Mordvapnet var Carlstiernas gipsade arm. Glasunderlägget hade han för att lura mig att han knackade på dörren. Basebollklubban ordnade han vid ett inbrott före mordet.
Vilket var då motivet? Jo, Längstadius hade funnit ett dokument från Karl XII:s tid. Det var en dagbok som en anfader till Carlstierna hade skrivit. I denna dagbok beskrevs hur överste Carlstierna sköt och dödade kungen. Det skulle vara en alltför stor skymf för Carlstierna om denna sanning offentliggjordes. Att han som hedrade Karl XII och alltid hävdat att översten räddat kungens liv och därmed adlat släkten i själva verket var en kungamördare. Och skymfen att kungen skjutits från de egna leden. Längstadius ville utnyttja dessa känslor och begärde en stor summa för att sprida sanningen. Därför mördades han. Gustav Danielsson märkte den gipsade armen. Han var ett farligt vittne som också måste dödas.
(Innehållet i dagboken kan man ta del av genom att läsa några rader efter varje kapitel. Jag har sammanfogat texten)


till sidans topp