Jag, adjunkt Vilhelm
Persson, flyttade sedan jag gift mig med
Tora
Hiroshige
till hennes ö och hundkennel. Nu har hon dock rest till Japan
för att hälsa på släktingar och tagit med
vår dotter Emma. Just när jag koncentrerar mig som mest på
hundarnas behov, ringer naturligtvis Statsrådet för att
han saknar "mig och morden". Det frestar mig inte alls
att komma varken till Spånga eller Lindö. Men han är
slug. Han påminner mig om Operans föreställningar
och Historiesamfundet. Då han dessutom kan erbjuda sergeant Nilsson
från Arméns hundskola för att ta hand om djuren
faller jag till föga.
Jag vaknar nästa morgon i min lägenhet på Bastugatan.
Jag ska träffa Carl
C:son Carlstierna som vill ha hjälp
med en Karl XII utställning. När vi är klara kommer
advokat Lars Längstadius, som jag känner men helst undviker att träffa.
Han bjuder in oss båda till en middag i sitt hem vid Vaxholm
på fredag kväll.
Jag kom dit och kände mig tämligen främmande. Det
första Långstadius säger när han ser mig
är: "Och vem fan är ni?".
Jag drar mig undan i ett hörn och räddas av Samlevnads-Lisa,
Elisabeth Malmberg. Hon vill hämta ett glas juice åt mig.
Hon blir tydligen förhindrad ty med juicen kommer Tomas Valter,
redaktionschef på Rapport. Inte heller med honom vet jag
att konversera men vi räddas av att Längstadius vill
få alla med för en demonstration av nytillskott till
sin samling. Vad är det han samlar? Jo, mordredskap, knivar.
Han vill visa en speciell kniv. Han vill använda Valter som
försöksobjekt. Han stöter kniven i honom. Den tränger
in omgiven av en mörkröd fläck. Alla blir förskräckta
men det är bara en teaterdolk med rött bläck.
Jag sjunker ner i en stol vid matsalsbordet så långt
bort från värdinnan som möjligt. Bredvid får
jag journalisten Kajsa
Baum. Hon är full av ironiska kommentarer
om värden. På andra sidan får jag en ung flicka,
Linnea Ååse. Hon skriver deckare.
Kajsa Baum pekar ut andra vid bordet. Den skilde Carlstierna,
Erik Johansson, tills i julas VD i Supergruppen, chefen för
Skolöverstyrelsen Gustav
Danielsson, Elisabeth Malmberg. Tomas Valter
håller tal där han berömmer maten men önskar
värden död!
Jag träffar Carlstierna som är bekymrad för sin
utställning. Pengarna räcker inte. Han föreslår
att vi tillsammans ska upp till Längstadius som ska vara
på sitt arbetsrum och söka ett bidrag. Men han sitter
med huvudet mot skrivbordsytan med ett krossår i nacken.
Polisen kommer dit, hittar mordvapnet, en basebollklubba, förhör
oss alla och jag är inte hemma förrän klockan fyra
på morgonen.
Klockan 9 ringer Statsrådet och gratulerar mig! För att jag än en gång
lyckats vara på platsen för ett mord! Statsrådet
är justitieminister och kan skaffa sig all information från
polisen.
Snart är han i min lägenhet. "Stor och hemsk och
rufsig och med blå uppspärrade ögon" (61).
Han kräver direkt att vi gör ett förhör med
kapten Carlstierna. Det ger inte mycket förutom att jag inte
kan hindra statsrådet från att sponsra hans utställning
om Karl XII. Detta innebär nämligen att han helt kommer
att ta över arrangemanget vilket kan bli katastrofalt med
tanke på hans bristande historiekunskaper.
Två dagar före mordet hade Längstadius haft inbrott
på sin gård.
Polisens undersökningar har gett alibin åt alla utom
sex personer. När statsrådet får höra att
det är just de personer jag träffade mordkvällen
blir han euforisk av glädje. Han belönar mig med epitetet
"Dödens ängel". Det är Kajsa Baum, Linnea
Ååse, Elisabeth Malmberg, Gustav Danielsson och Tomas
Valter.
Det blir besök direkt i Lidingö där Linnea Ååse
bor. Hon känner Längstadius sedan barndomen som en vän
till hennes föräldrar. När dessa dog blev han hennes
förmyndare. Linneas intresse för morbida deckarintriger
får mig att rysa men statsrådet blir överförtjust.
Nästa besök blir själva brottsplatsen i Gammelgården.
Statsrådet har utverkat nycklar från polisen. Han
avslöjar att det fanns ett papper under skrivbordsalmanackan
med fyra ord "Det kom en krypande". Han hade också
flera gånger skrivit ordet "dagboken". Statsrådet
hittar en liten rund träbricka. Det är det glasunderlägg
föreställande en japanska som jag använt under
kvällen.
Jag är nu på statsrådets sommarställe Lindö
och läser "Geschichte des Hundes". Men tiden för
läsning är knapp. Någon av statsrådets 16
barn gör allt för att störa liksom statsrådet
själv. Han berättar att polisen har andra intressanta
spår. Ett är ett kuvert som tycks ha innehållet
en psalmbok.
Sedan blir det besök hos Kajsa Baum, skvallerkåsören.
Hon bor utanför Sigtuna. Hon vet vilket kräk Längstadius
är. Hon kan beskriva honom med språkets hela mängd
av invektiv eftersom hon bott ihop med honom i tre år.
Elisabeth Malmberg bor i Åkersberga. Hon har också
bott ihop med Längstadius. Helt nyligen. Hon bor med sin
mamma som hela tiden avbryter samtalet med att ställa frågor
angående planeringen av sin begravning.
Snart är vi tillbaka hos Linnea Ååse som statsrådet
har fattat ett starkt tycke för. Jag inser genast att jag
måste hindra honom från att utöva sina liderliga
lustar så att han inte lämnar sin fru Margareta som
är min syster och därmed lämnar över föräldraansvar
på mig för alla 16 barnen. Jag kan inte låta
honom besöka Linnéa utan mitt sällskap.
Det finns nya ledtrådar på ett papper i mordoffrets
papperskorg. En sifferkombination, 1746, 1799, 1859, 1917. Tillsammans
åker vi till Tomas Valters villa i Djursholm. Han säger
sig ha varit i vinkällaren under de ödesdigra minuter
då Längstadius slogs ihjäl.
Enligt Längstadius testamente ärver hans barn det mesta.
Kajsa Baum får 300000, Linnea Åse ärver hela
knivsamlingen medan Elisabet Malmberg får ingenting alls.
Statsrådet ifrågasätter det viktiga i att bedriva
mordspaning. Det vore kanske mer meningsfullt att sitta hemma
hos Linnea och hjälpa henne med mordhistorierna. Helt mot
min vilja måste jag nu kraftigt betona hur oumbärlig
den obskyra verksamheten är "Allt teori är grå,
friskt drypande blod hittar du bara i verkligheten". Jag
lyckas övertyga honom för att rädda mig från
föräldraansvaret för de 16 föräldralösa
barnen! Jag bestämmer mig för att avslöja att det
är Linnea Ååse som mördat Längstadius.
Jag måste ta mig till hennes hus och finna bevis.
Det blir en för mig ytterst misslyckad och pinsam affär
som statsministern finner dråplig. Jag tappar en tändsticka
i lusthuset så att det brinner ner. Linnea kommer på
mig då jag snubblar över hennes säng sedan jag
funnit komprometterande papper i hennes skrivbordslåda.
Hon tar mig för en våldtäktsman och slår
ner mig med ett bollträ.
Jag vaknar i en fängelsecell på Norrtälje polisstation.
Genom en lucka sticker statsrådet in huvudet och berättar
vad jag hittat på. Han har betalat 100000 för lusthuset
och personligen lovat att ta hand om mig på Lindö som
villkor för mitt frisläppande.
(Kapitel 25, sidorna 162-164,
är fristående från intrigen i övrigt. Det
handlar om sjukhusadministratörer, representerade av sina
svinlädersportföljer, som inför besparingskrav
på 5 %, finner den rätta lösningen. Det patientfria
sjukhuset skulle kunna bli ett mönstersjukhus, 2000-talets
sjukhus. "Och andra institutioner kommer att följa efter.
Vi kommer att få det låntagarfria biblioteket, den
elevfria skolan, den åldringsfria äldreomsorgen. Världen
och framtiden tillhör administratörerna!")
"Nu ska vi åka och hälsa
på Gustav Danielsson!" Han var tidigare chef för
Socialstyrelsen men "vi" kunde inte ha honom där.
Han försökte nämligen genomföra partiprogrammet.
Danielsson träffade Längstadius för 10 år
sedan i en familjeangelägenhet. I samband med ett vårdsärende
vid skilsmässan.
Nästa morgon åker statsrådet åter till
Linnéa. Det är otänkbart för mig att följa
med menar han som jag uppförde mig sist. Jag lyckas dock
få lift av ett av de större barnen. När jag kommer
fram hör jag "erotiska ljud" från sovrummet.
Jag störtar in men bara för att åter mötas
av slag från bollträt. Jag vaknar ånyo på
Norrtälje polisstation. Denna gång har jag bränt
ner hela boningshuset vilket kostar statsrådet 2 miljoner.
Det bästa är dock att Linnéa nu ska bo hos släktingar
i Nora på långt avstånd från Statsrådet.
Nu får han nya vansinniga idéer. Vi ska klä
ut oss till konstauktionsinköpare. Först blir det Tomas
Valter vi lurar. Statsrådet erbjuder honom summor han inte
motstå bara för att få med sig "bevismaterial"
att undersöka.
Statsrådet hade förlorat
den ene galoschen. Det var samma par han hukat över en morgon
då Tage Erlander kommit in på hans byråchefsrum.
Ett misstag som gjorde honom till minister. Se Statsrådet och döden.
Nu tog han sig till talmannen som just
höll på med regeringsbildning. Han blev utkörd
och träffade då på journalister som alla väntade
på svar om den nya regeringen. Statsrådets svamlande
om galoscher togs för en splittring av partiet och samarbete
med något borgerligt parti. Statsministern som såg
det hela vågade då inte avskeda sin justitieminister
som han annars hade god lust till.
Statsrådet vill nu att vi ska skugga Kajsa Baum. Men trots
att hon har semester beger hon sig till sin arbetsplats på
Aftonbladet. Utklädda tar hon oss för nya medarbetare
och sätter Statsrådet att skriva rubriker. Han lyckas
över hövan med verkliga lögnaktiga skandalrubriker
svilka gör Kajsa hänförd.
På eftermiddagen är jag i min lägenhet. Jag läser
"De puniska krigen": Ett plötsligt telefonsamtal
uppmanar mig att lämna det jag fått av Längstadius
i en ihålig ek på Valdemarsudde. Jag svarar argt och
nekande.
På natten tar sig någon in i min lägenhet och
genomsöker allt. När jag vaknar blir jag nedslagen.
Statsrådet blir rädd att något kan hända
Gustav Danielsson. När vi kommer dit är han mördad
med en kniv som tidigare stulits från Längstadius samling.
Han lyckas få ur sig tre ord: "Armen, hälsade,
brott".
Sedan är det Elisabet Malmbergs tur att bli skuggad. Inget
intressant förrän hon tar sig till en sektkyrka där
doktor Moons barn samlas. Jag hamnar i en rullstol och blir förklarad
frälst och helad när Statsrådet vill att vi snabbt
ska bege oss därifrån.
Nästa morgon till Tomas Valter. Han får ett telefonsamtal.
Någon vill ha en dagbok.
Vi klär ut så nytt. Nu till psykiater som gör
hembesök. Det är Kajsa Baums mentala status som ska
fastställas. Med avsikt naturligtvis att hitta bevis för
att hon är en mörderska. Hon lägger sig på
soffan och snart somnar hon. Statsrådet passar på
att genomsöka hennes sovrum. Men när jag tar över
"behandlingen" vaknar hon och igenkänner mig. Snart
är också statsrådet avslöjat!
Som straff tvingas statsrådet att låta sig utsättas
för en "hemma hos" intervju som ska ge läsarna
av Hänt i Veckan tillgång till alla skandalösa
och intima detaljer om familjelivet. När intervjun är
klar är huset övertänt och brinner ner till grunden.
Är det jag som slarvat med tändstickor igen?
Nu måste Kajsa Baum flytta in i Lillgården.
(Är det inte f d VD Erik Johansson som ligger bakom morden?
Varför förlorade han den posten i Supergruppen? Och
vad är detta för något? Varför nämns
han inte bland de misstänkta?)
Ett inskjutet avsnitt två gamlingar som inte får besök
av sina barn fast de gjort allt för dem (268-270)
jag och Statsrådet funderar gemensamt över vad de olika
ledtrådarna kan betyda (sådana avsnitt är bäst).
Innan upplösningen blir det ett "bus" till. Statsrådet
klär ut sig till tandläkare, tar över en mottagning,
skickar erbjudande om gratis behandling till de nu fyra misstänkta.
Avsikten är att utsätta dem för "tortyr"
så att de erkänner. Den första och enda "patienten"
blir Elisabet Malmberg. Experimentet går naturligtvis omstyr
som vanligt och det blir åter jag som får bära
hundhuvudet. Nu ska också Elisabet och henne mamma bo på
Lindö.
Jag sitter i biblioteket på Lindö. Jag dricker ett
glas och håller det lilla träunderlägget i handen.
Jag knackar på det och plötsligt ser jag lösningen
framför mig. Alla ledtrådarna faller på plats.
Detta kan jag inte avslöja för statsrådet. Jag
måste själv ta initiativet. Jag ringer till Mördaren
och stämmer träff på Gården.
Samma kväll vill Statsrådet ha mig med till Gården
för en rekonstruktion. Efter denna går jag därifrån.
Statsrådet känner röklukt och får ut alla
ur huset. Sedan ser han mig stående en bit därifrån.
På marken ligger Carlstierna död med en skada i huvudet.
Han tror först att jag är en sinnessjuk mördare.
Då berättar jag om att vi stämt möte halv
tolv. Men att Carlstierna kommit tidigare och försökt
bränna ner huset för att dölja de spår av
honom som kunde finnas. Han överraskades av elden och fick
en nedstörtande takbjälke i huvudet. Jag räddade
honom men några minuter senare var han död. Mordvapnet
var Carlstiernas gipsade arm. Glasunderlägget hade han för
att lura mig att han knackade på dörren. Basebollklubban
ordnade han vid ett inbrott före mordet.
Vilket var då motivet? Jo, Längstadius hade funnit
ett dokument från Karl XII:s tid. Det var en dagbok som
en anfader till Carlstierna hade skrivit. I denna dagbok beskrevs
hur överste Carlstierna sköt och dödade kungen.
Det skulle vara en alltför stor skymf för Carlstierna
om denna sanning offentliggjordes. Att han som hedrade Karl XII
och alltid hävdat att översten räddat kungens liv
och därmed adlat släkten i själva verket var en
kungamördare. Och skymfen att kungen skjutits från
de egna leden. Längstadius ville utnyttja dessa känslor
och begärde en stor summa för att sprida sanningen.
Därför mördades han. Gustav Danielsson märkte
den gipsade armen. Han var ett farligt vittne som också
måste dödas.
(Innehållet i dagboken kan man ta del av genom att läsa
några rader efter varje kapitel. Jag har sammanfogat
texten)