Jean Bolinder Dödisgropen 1990

 

- Per Ephraim Monsson berättar om sommaren 1987.
Jag är på en ö och skissar och målar. Båten från fastlandet är på väg in. En turist tittar på min teckning. Det är Jacob Harkman, en PR direktör. Min vän Anders Jöransson, en f d fiskare, tror liksom många andra öbor att måsarna är döda människor. Han berättar om hur det 1923 kom en zombie med båten. Han gick till klapperstensfälten där han försvann i en hord av måsar. Man fann sedan en död mås i en s k dödisgrop.
- Gertrud bor hos mig på ön. Hon är lite efterbliven, ung och mycket vacker, som en pornografisk dröm. Hon sköter mitt hushåll och knullar gärna även om hon själv aldrig skulle använda ett sådant ord. Hon är ett påhäng, vill ha barn med mig och kräver ständigt pengar till hushållet och till sin mammas underhåll. Mamman är en f d hora.
- Nisse Daivemni kommer på besök i min "ateljé". Är det djävulen själv som bjuder på mina tavlor? Vem är han? Han lämnar mig ett visitkort som det står Nils Davidzon på. En direktör från Bjärred.
- 1981 sparkades jag ut från Statens Balans- och kanalverk (SKBV) i Åby utanför Norrköping i samband med nedskärningar. Jag fick gå därför att jag förtalades av mina arbetskamrater. Jag genomförde då den "perfekta hämndens undersköna mästerverk".
- Jag minns då jag var i Paris 1953. Jag var 20 år och Maria 17 år. En arab sålde mig en pistol.
- Anders Jöranson studerade en gång till präst. Han berättar om "prästen och djävulen" som han själv upplevt som 18-åring på prästgården. Prästen knullade pigan bakifrån. Prästen sa att han låtit sin fru dö för att få knulla henne. Längst in i rummet stod Djävulen och dreglade av lycka. Efter prästen och pigans lysning dödades båda av blixten.
- Harkman kommer tillbaka och köper blyertsteckningen från bryggan till sin dotters födelsedag.
- "Mitt mord var perfekt". Jag dödade den som tog min hustru ifrån mig. Jag sköt Carl Solander, eftersom det var han som myglade bort mig från SKBV. När jag blev arbetslös ville min hustru skiljas. Jag lät en flaska snurra runt namnen på de sju av mina tidigare arbetskamrater som jag hatade mest. Den pekade till slut på Carls namn.
- Jag förberedde mig väl. Jag skaffade dubblettnycklar till garaget där jag långtidsparkerade min bil och till skjulet där Anders förvarade sin båt. "Ett mord som ingen upptäcker är sanktionerat från ovan" (83). Det trista med ett perfekt brott är dock att man aldrig kan få beröm för det!
- Jag söp Anders och hans fru Elisabeth fulla. Jag gav Gertrud sömnmedel. Själv spelade jag starkt berusad fast jag bara druckit vatten hela kvällen. När de somnat smög jag ut och tog Anders båt. Jag åkte till stan och hämtade bilen på långtidsparkeringen. Ingen såg mig. Fem timmar senare är jag i Söderköping. Jag slår sönder ett fönster till Carls sovrum och skjuter honom sedan i huvudet när han tittar ut.
- Polisen kommer ut till ön och förhör mig. Mitt alibi är emellertid helt vattentätt.
- Jag läser "Nemesis Divina" - Den gudomliga vedergällningen - av Carl von Linné. Den skriften tröstar mig.
- Detta som jag skriver skulle avslöja allt om mig. Därför gömmer jag det i ett lönnfack i ateljén.
- Gertrud vill gifta sig med mig och få barn. Hennes påtryckningsmedel är att hon medvetet ljugit för polisen för att ge mig ett alibi för mordnatten. Hon säger sig ha vaknat och upptäckt att jag inte var hemma. Mina undanflykter hjälper inte. Jag måste döda henne.
- Jag lurar ut henne i båten men mitt försök att döda henne misslyckas. Även ett geni kan misslyckas. Nu måste jag uppfylla löftet om att förlova oss. Det gör vi i Norge.
- För många år sedan tog Anders son Erling Vicktor med sig en trampmina och handgranat hem från militärtjänsten för att skrämma sina föräldrar. Anders kör ut honom och låser in sprängmedlen i uthuset.
- Nisse Daivemni besöker åter min ateljé. Han vill köpa min målning av klapperstensfälten för 25000 kronor. Är det djävulen själv som satt ett pris på min själ? Han kom till ön redan 1923 och bosatte sig i dödisgropen. Jag måste överlista honom. Jag ska lägga trampminan i gropen och och döda honom.
- En polis ringer och säger att de har fått nya uppgifter och vill träffa mig.

Berättare: Jacob Harkman.
Han är gift med Brita och har två barn Ulla och Bertil. Brita har två systrar. De är gifta med Carl Solander, resp. Johan. Johan är polis. Carl berättar om problemen med nedskärningar på SBKV. Många av de uppsagda har tagit verkligen illa vid sig. Börje tog livet av sig, någon annan omkom i en trafikolycka. Per blev konstnär på Tvillingöarna i Bohuslän. Carl är mycket bekymrad. Så blir Carl skjuten. Ingen misstänkt för brottet kan hittas.
- Johan och jag kontaktar polisen. Vi får låna den sten som gärningsmannen använde för att slå sönder fönstret. Jag lämnar den till en mineralexpert jag känner. Han hittar lysmossa på den, en växt som finns på Västra Tvillingön.
- Jag får med mig min fru Ulla och barnen på semester till Västra Tvillingön, en förevändning för att försöker hitta min svågers mördare. Jag har tur som hittar Per Monsson direkt i hamnen där han målar tavlor. Det var en "liten, mager och knotig karl. Tunn- och gråhårig med vita knän och spinkiga vador och med gula, oklippta tånaglar".
- Vi träffar på direktören Nils Davidzon från Skåne som säger att Monsson är "sprittsprångandes galen". Monsson kallar Nils Nisse Daevemni och tror att han är Djävulen. Vi inser att projektet är förfarligt för min familj och lämnar över vad vi funnit till polisen. Men Brita blir ångerfull då hon tänker på hur hennes systersöner förlorat sin pappa så vi tar oss till Monssons atelje igen, nästan utan lung- och hjärtkapacitet av rädsla.
- Vi träffar Anders och visar honom stenen. Han säger att sådan lysmossa kan finnas i en grotta uppe i berget. Han erkänner också att vissa detaljer faktiskt flyttats i hans båt den natten då Carl mördades. Har Per Monsson olovandes använt båten?
- Jag träffar Gertrud men då jag frågar om Per Monssons alibi mordnatten rabblar hon bara upp vad som förefaller vara en utantilläxa.
- Jag försöker hitta dödisgropen. Stenen passar exakt i ett hål bredvid! Jag åker till polisen och berättar om fyndet.
- Tre polismän, Per, Gertrud och jag uppsöker dödisgropen. Per hånler bara då han ser att stenen som krossade Carl Solanders sovrumsfönster passar i en hålighet. Det är inget bevis mot honom! Då närmar sig Nils Davidzon på avstånd. Den förvirrade psykopaten Per ser i honom djävulen som kommer för att hämta hans själ. Han börjar pladdra fram en osammanhängande bekännelse om att han bara var redskap för den gudomliga hämnden på dem som tog allt ifrån honom, arbete och hustru. "Du får mig aldrig!" säger han till "Djävulen" och hoppar ner i gropen. Världen exploderar och Per Monsson förintas inför våra ögon. Rök väller upp ur gropen. För ett ögonblick tycker jag att det ser ut som en gestalt. En djävul tar form och försvinner.

Epilog/Prolog vinter 1989
Hur kan Per Monsson berätta vad som hänt? Han är ju död. Han skrev ner texten allteftersom den utspelades sig och gömde dokumentet i sin ateljé. En olje-rik norrman har köpt fastigheten och nu ska det lilla annexet riva. Två byggnadsarbetare hittade i glipan mellan ytter- och innervägg en bunt blad med kulspetsskrift. De två byggnadsarbetarna som hittade bunten tänkte kasta den. Men Anders kommer förbi och ser genast att det handlar om viktiga papper. Han tar hand om dem och gör det möjligt för Jean Bolinder att skriva denna bok.

En Dödisgrop, bildades vid landisens smältning för 13.000 år sedan då ett stort isblock bäddades in i grus. Då isen smälte blev en stor grop kvar. Kallades dödisgrop eller Åsgrop: grop i grusbildning uppkommen då ett i gruset inbäddat isblock har smält.   (åter)


Klapperstensfält på Norra Kosterön    (åter)