Jöran Bundin är den person kring vilken händelserna kretsar i Bolinders böcker. Hans fru Marianne är fortfarande lika tilldragande och hjälpsam. Anna Caroline, dottern har blivit 4 år och fått en lillebror Magnus. Semester i Dalarna är på väg. Bjärred och Skånes Allehanda får klara sig själv några veckor. Men av detta blir intet.
En liten stat i östafrika, Bianne, regeras av diktatorn Lobutti. Oppositionsledaren Leo Felis strider om makten. I landet finns ett svenskt företag, Senferverken. I en TV-intervju gör företagets vice VD Bruno Löfgren bort sig. Redaktionssekreteraren Larsson vill att Bundin följer upp intervjun i Stockholm. Genast! Han ska intervjua VD Axel Senfer, 54 redan nästa dag. I Stockholm övernattar Brundin hos sin syster Eva Johansson. Eva är god vän med Agneta Kallerström som är sekreterare på Axel Senfers kontor. Eva har därför mycket intressant att berätta.
T ex att sekreteraren Marie Andersson, 29 var på väg att bli fru Senfer men brädades av miljonärsdottern Kersti Wistrand, 21. Senfers dotter Astrid är gift med en framåt man i firman, Erik Törnmark, racerförare.

Senfer håller en presskonferens där Löfgren åter gör bort sig genom att påstå att Leo felis inte kommer tatt få utresetillstånd för att komma till möte med studentkåren i Lund. Sedan vill Agneta att jag följer med på party till Törnmarks. I ett mindre rum upptäcker jag världens vackraste kvinna. Min privata upptäckt, som citerar dikter på franska. Det är Senfers blivande fru!

Därefter intervjuar jag Birger Lexov, Senfers upplurade kompanjon. Han hatar Senfer och säger sig ha bevis för hans förskingring. Senfers beskrivning är helt annorlunda.

Hem till Lund och Leo Felis tal i Akademiska Föreningens stora sal. Fullsatt, hätsk, suggestiv stämning. Fullt av paraoller och hetsande talkörer. "Sverige ut bur Bianne". Men när han ska tala faller han död ner. Hjärnblödning påskyndad av den starka spänningen inför framträdandet.
Obduktionsprotokollet är glasklart men en hatisk stämning piskas upp. Mycket massmedia angriper Senferverken. På tidningarnas insändarsidor rasar medborgarna. När det börjar lugna sig realiseras Senfers inbjudan till diktatorn Lobutti.
Jag blir åter skickad till Stockholm för att bevaka mottagandet.
Den pensionerade litteraturprofessorn Bror A. Bohman (känd redan från den första boken "Skulle jag sörja..",) skriver en artikel i vilken han jämför Felis död med en händelse i Sverige i början av 1800-talet. Då hade den danske prinsen Christian August blivit vald till tronföljare efter Karl XIII. Men när han kom till Sverige föll han av sin häst och avled i hjärnblödning. Men alla trodde att han förgiftats. Riksmarskalken Axel von Fersen utpekades som ansvarig för mordet och han massakrerades av pöbeln i samband med begravningen.

När Lobutti anländer i limosin tillsammans med Senfer och Löfgren till Riddarhustorget möts han av en vpldsamt upphetsad folkmassa. Det skandas "Imperialister - utsugare" och banderoller med "Död åt mördaren" vecklas ut. Plötsligt rusar tre flottister fram och drar ut Senfer ur bilen. Senfer dör av att hans egen papperskniv sticks honom i ryggen.
Jag dras in i tumultet men lyckas fly in i Högsta Domstolen. Och därifrån tillbaka till Senferhuset. Där blir frågan vem som haft tillfälle att ta kniven från skrivbordet. "Den låg där i morse" säger Agneta. (Men om det är hon som mördat Senfer kan man väl inte lita på att hon talar sanning?Jo, Jöran påstår att Agneta och Eva var de enda som kunde gå fria från misstankar och att "denna mín bedömning visade sig helt riktig". ). (För övrigt går tempot som hittills - s.90 - varit högt och intrigen spännande, ner och det blir en kronologisk lista över vad var och en gjort under den "ödesdigra" morgonen).

Det blir presskonferens under ledning av kriminalkommissarie Etrén. Man söker en kontaktman mellan de s k flottisterna och anstiftaren till mordet.
Men nu tycker redaktionssekreterare Larsson att det är bortkastade pengar att ha mig kvar i Stockholm så det är bara att sätta sig på tåget till Skåne igen. Men innan det går läser jag en liten notis om en antikvitetshandlare Jonas Bartholin som dött av kolosförgiftning. Bartholin, det var ju det namnet som en av flottisterna nämt som kontaktman. Jag rusar av tåget och beger mig till "Mårten Trotzigs gränd". Där träffar jag den öltörstige gårdskarlen Eriksson som har mycket att upplysa om Bartholins kontakter med undre världen.
PÅ tyska kyrkogården träffar jag Kersti Wistrand. Jag får bjuda denna underbart vackra och intelligenta kvinna på middag. På Cattelin. En underbar middag. Dit kommer emellertid snart Birger Lexov med Törnmark och Bruno. Lexov anklagar öppet Törnmark för att vara Senfers mördare.
Det kommer också fram att Svante, Bruno Löfgrens son, efter playboyliv förskingrat pengar och också kommit i händerna på ockraren Bartholin. Senfer avskedade honom från firman och Svante kastade sig ner från Katarinahissen.
Nästa förmiddag håller Senferverken presskonferens. Till stor överraskning utser styrelseordföranden Bruno Löfgren som ny VD. Törnmark får nöja sig med vice-posten.
Själv hämtar jag så mycket information jag kan få hos Etrén på Stockholmskriminalen. Därmed hade jag all nödvändig information som behövdes för att lösa fallet. Däremot var den inte ordnad så att jag kunde dra rätt slutsats.
Jag ringer till min fru Marianne. Hon har tidigare visat sig ha den logiska förmågan att dra rätt slutsatser. Men just när hon ska avslöja det mest graverande vaknar Magnus och gallskriker. Jag tvingas sätta igång min egen tankeverksamhet. Och den leder mig säkert fram till att det är Bruno Löfgren som mördat de två. Motivet är att hämnas Svantes död. Jag åker till Bruno Löfgrens hem och avslöjar för honom att jag vet att han är mördaren. Han erkänner men vill få betänketid för att kunna vinka av Kersti som har fått en stor roll i Hollywood.
Jag ringer in sensationsartikeln till Skånes Allehanda. En artikel som ska bli min språngbräda mot framtiden. Men när jag ringer hem för att emottaga gratulationer från min fru får jag en kalldusch. Hon övertygar mig om att Löfgren omöjligen kan vara mördaren. Ett försök att dra tillbaka artikeln renderar mig bara ett avskedande från Larssons sida!
Ute på Arlanda hittar jag Kersti och Bruno. Planet är en timme försenat. Nu är det Kersti jag anklagar för de två morden! Jag vet att berätta att Kersti var ihop med Svante, och var på väg att bli narkoman då Svante höll på att bli förskingrare. Men Axel Senfer tvingade fram hans död.
Kersti hade skjutit till spjället med hjälp av ett harpungevär från ett fönster mittemot Bartholins lägenhet.
Bruno vill låta nåd gå före rätt "högsta rätt ät största orätt". Om jag sätter dit Kersti kommer Bruno att ta på sig brotten säger han. När Kerstis plan ropas ut rycker jag på axlarna och går.
"Ung svenska får amerikansk storroll". "Senfermordet förblir olöst". Är det så tidningarna arbetar? till sidans topp