Bokens jag, den unge direktören Björn Lovén är på maskerad i Lund. Det är också
konsthistorikern och docenten Niels Krude. Jag var utklädd som en luffare eftersom jag innerst inne önskade vara detta. Deras gemensamma väninna från studietiden Birgitta är nu gift med Ernst van Rippelhausen som har en flott villa som kallas "Aronsminne" vid Bjärred. Niels vill att jag ska prova på luffarlivet där. Mycket motvilligt ger jag efter. Efter 150 m får jag skavsår! Men jag får lift med bussen och kan snart stiga av vid en liten lanthandel i Bjärred. Efter några kilometrars smärtsamma promenad är jag vid den gamla herrgården och blir bryskt avsnäst av en Jeeves-liknande hovmästare. Men Birgitta, som inte känner igen mig, erbjuder mig ett jobb. Hon vill att jag ska spela rollen av hennes rullstolsbundne make. Han ska göra affärer med Bengt Bruhn, en av Stockholms mest kända konsthandlare. När checken för de tre Picassotavlorma är skriven rusar en ung man in och skriker att "direktören har skjutit sig". Han griper mig som en bedragare och låser in mig i en vedbod. Han heter Peter Jakobsson och är konstnär.
Anders Magnusson, en av de stora vid Dramaten. Hans fru Anna Magnusson. Kriminalkommissarie Olsson. Bertil Persson, Ernsts sekreterare. Ernst bror, Johan van Rippelhausen. Pia Berg, blond fotomodell. Olsson håller förhör. När det är Birgittas tur är hon försvunnen. Sedan är det min tur. I Birgittas frånvaro är det inte utan att mitt beteende ser misstänkt ut. Men hon återkommer. Men Olsson misstänker att Birgitta i maskopi med mig sköt sin man. Då kommer Niels i sin Jaguar för att se hur skämtet utfallit. Birgitta och jag tar vår chans rusar till bilen och rivstartar. Vi kör iväg tills jag inser att alla vägarna snabbt spärras av. En gul tegelvilla har garaget öppet. Vi kör in där.
Vart har de hamnat? Naturligtvis i makarna Brundins villa i Bjärred! Marianne Brundin tar emot. Snart kommer också journalisten vid Skånes Allehanda, Jöran Brundin.
Han är på väg till mordplatsen. Jag som nu är rakad och omklädd i kostym tänker utmana ödet att följa med honom som hans fotograf. Under namnet Björn Rymmén.
De flesta är smickrade över att bli fotograferade och jag får bra kontakt med de närmast inblandade. Först den deklamerande Anders Magnusson. Han antyder att den döde skaffat sig en givande och skattefri inkomst. Sedan är det den fagra Pia Bergs tur. Hon sörjer sin älskade Ernst som hon skulle gifta sig med. Vi tar en båttur. Hon kysser mig. Peter Jakobsson blir rasande. Undra på det. Hon är ju hans fru!
Anna Magnusson är inte lika övertygad som de andra om att det är Birgitta som mördat Ernst.
I lusthuset befinner sig brorsonen Johan ivrigt studerande romersk rätt. När jag går därifrån slås jag ner och vaknar med Jöran Brundin med en bula i huvudet. Han tar mig tillbaka till villan där Marianne dukat upp en formidabel supé. De diskuterar vad som hänt och Birgitta berättar att Ernst hade hemliga papper i en portfölj i ett dolt kassaskåp i herrgården. Varför inte försöka smyga dit och hämta den? Jöran kör mig och Birgitta dit. Vi hittar kassaskåpet. Men tre Picassotavlor är borta. Jag tappar ficklampan och polisen är oss på spåren. Min ficklampa är märkt med mitt namn. Vi flyr ut i mörkret. Vi får se Pia Berg sitta på huk framför en eld och maka föremål ur elden. Till sist hittar vi Jöran och bilen. Fastnar snart i en poliskontroll. Men Birgitta hinner gömma sig och jag är åter fotografen Rymmén. När vi argumenterar med en konstapel hörs ett skott. Det är Pia Berg som är skjuten. Alla måste stanna på herrgården och förhörs av kommissarie Olsson. Sedan får Jöran och "Rymmén" åka "hem". Men nästa morgon väcks de tidigt av polisens bultningar. Nu grips både Göran och Birgitta, misstänkta för mord.
Det blir bilfärd till Malmö. Jag blir förhörd och instängd i en cell. Jag börjar inse att risken finns att jag kan bli dömd för mord även om jag är oskyldig.
Nästan morgon väcks jag av Olsson som uppmanar mig attb erkänna. Bara ett erkännande kan hindra mig från att få lagens strängaste straff. Han bluffar med att Birgitta redan erkänt. Men då han påstår att Birgitta dödat Pia Berg förstår jag att han ljuger och jag står fast vid min oskuld. Då släpps jag plötsligt fri!
Vi kommer tillbaka till herrgården och blir bemötta med falsk vänlighet.
Så fort Birgitta och jag får tillfälle tar vi oss till Ernst kassaskåp. Till övervåningen smyger sig snart även de övriga i huset. Snart kan vi öppna kassaskåpet och ta ut portföljen. Men när vi skulle lämna garderoben var vi förföljda och ett skott brann av. Vi tvingades rädda oss genom ett fönster. Åker iväg i min Jaguar med förföljaren efter oss i en Mercedes. Det blir en kurragömmalek. Där vi gömmer oss i badhytter, jagar i väg i en eka för att slutligen gömma oss på en stor segelbåt. I jakten har portföljen förlorats.
Vi tar kontakt med Olsson som nu verkar riktigt effektiv.
Nu följer under två dygn i juni ett förhör i herrgården med: Johan, Birgitta, Bertil, Anders och Anna Magnusson, Bengt Bruhn och Peter. Förhören visar att ingen har ett verkligt alibi för jakten på mig och Birgitta. Anna Magnusson anklagar ihärdigt mig för att vara mördaren.
När läget förefaller som mest omöjligt dyker Marianne Brundin upp. Hon har hittat det fotot för vars skull jag kanske blev nedslagen. Det var det jag tog av Picassotavlorna och mördaren måste vara en av de två som såg på när fotot togs. (Detta är en typisk Bolinder ledtråd och när jag läser tillbaka finner jag att det är Anna Magnusson och Bengt Bruhn det handlar om). Snart pekas mördaren ut som en fredlös. Plötsligt rusar han genom det franska fönstret, tar sig till sin bil och försvinner.
Här dyker polismannen Petrén upp. Med Olsson vid ratten tar vi upp jakten. Mördarens bil står kraschad utanför Konsthallen i Lund. Ett fönster är uppbrutet. Mördaren är därinne, han upptäcks och skadas i axeln av Olssons skott. Men han undkommer, stjäl Olssons polisbil, klär ut sig i polisuniform, flyr till Bulltofta där han lyckas få i gång ett plan. Men skadan hindrar honom och planet störtar med dödlig utgång.
Det är Marianne som kan reda ut hur det hela har gått till:
Ernst kom på att de Picassotavlor som Bruhn dyrt sålt honom var förfalskade. Han förvarade bevis på detta i sin portfölj i kassaskåpet. Han hade sedan en tid pressat Bruhn på pengar. Därför sköt Bruhn honom. Pia Berg kände till utpressningen och försökte bevara resterna från de brända tavlorna som bevis. Därför sköts hon också. Det blev också nödvändigt för mördaren att jaga ifatt Birgitta och mig för att få tag i bevisen i portföljen. Innan hade han slagit ner mig och stulit kameran för att få tag på de bilder jag tagit av tavlorna. till sidans topp