Fale Burman God afton fula mask 1954
 

Mitt i det sommarheta Stockholm uppmärksammas konstnären och tecknaren Tobby Hagen (som är bokens jag) av en man som ville ge honom ett uppdrag. Det är Herkules Borén Konstimport, Vasagatan 19-21. I morgon klockan 0915.
Adressen ligger i anslutning till Parnass-Teatern och det är där jag kommer in först och blir ifrågasatt av
vaktmästare Sundin, som är där trots att teatern är stängd för ombyggnad. Han pratar om teaterfantomen.
- På Boréns kontor träffar jag sekreteraren
Hjördis Lövinger och en gammal skolkamrat, Uno Karlberg.
- Herkules Borén som knappast gör skäl för sitt förnamn vill att jag gör en teckning av en kvinna,
Helen Haymark, från ett foto. På kontoret finns en tavla med ett grovt pornografiskt motiv. Jag kände igen stilen som Mattias Wrehdes, den för 10 år sedan bortgångne geniale konstnären. Den är signerad "Cop. efter M. W-e".
Johan Viktor "Jive" Anderling är kamrer på firman. Unos syster Inez är gift med Amandus Borén, bror och delägare. Skådespelaren Sverker Barkman. Uno vill visa mig teatern bakom kulisserna.
När jag kommer hem funderar jag på att visa fotot av kvinnan för min vän
Reidar Hammer, som bor högst upp i huset. Han är arkeolog men också ofta konsulterad av polisen för expertutlåtanden.
Jag arbetar hårt med att få fram en teckning av kvinnan. När jag lyckats skickar jag bilden i ett kuvert till Borén och upptäcker för sent att jag glömt lägga teckningen i kuvertet.
När jag kommer upp till kontoret nästa daga tycks det ha varit ett bråk mellan bröderna Mandus och Herkules. Uno, Hjördis och "Jive" är uppskärrade och tycks misstro varandra. Herkules är inte inne då jag söker honom.
När jag åter är hemma ringer någon med kvinnoröst och säger att jag genast ska posta fotografiet till Herkules vilket jag inte gör.
- Uno och jag träffas på kvällen på hotell Regina för att prata gamla minnen. Uno säger att han är förvånad att Herkules inte kommit tillbaka till kontoret. Han skulle träffa sin advokat klockan 3. Plötsligt får Uno för sig att han ser Herkules i tamburen. Men han tror att han sett fel.
(Det finns en liknande story i Jan Ekströms "Morianerna"skriven 10 år senare)
Bråket tidigare under dagen handlade om att Mandus inte gillade "gubbens" affärsmetoder. Han skandaliserar firman. Hjördis hade skrivit om att köpa en tårta på stenogramblocket. Plötsligt hörs en högljudd och berusad kroggäst. Det är "
Sebom", Seved Boman, konstnär och bekant till mig. Han ägnar sig åt "neokonkretismen". Det är Sebom som Uno tog för Herkules.
- Uno följer med hem till mig för han vill se fotot med den hemliga kvinnan. Men han känner inte igen henne. Uno sover över på soffan och på natten väcks jag av ett oväsen och en svärande Uno. En kvinna har tagit sig in i lägenheten och flytt ut genom dörren då Uno vaknat. Jag rusar efter. Kvinnan undkommer. Dörren går i lås bakom oss. Vi tvingas uppsöka min vän Reidar Hammer som har extra nyckel.
- När vi åter är i min lägenheten finner jag att kuvertet med fotot är tomt.
- Nästa morgon ringer Uno. Herkules har inte kommit till kontoret. Ingen svarar hemma. I morgontidningen läser jag om att man gjort fyndet av en pornografisk tavla med "svinaktig åskådlighet", signerad Mattias Wrehde. Med posten kommer ett brev undertecknat Herkules Borén som ber mig att snarast skicka fotot till hans bostadsadress. Reidar kan snabbt avslöja att namnteckningen är förfalskad.
- Jag beger mig åter till byggnaden med Parnassteatern. Byggpersonalen bär ut en sopcontainer. I den hittar jag en tavelram. Ramen till Wredhes pornografiska tavla. På Boréns Konstimport är bara Uno, Hjördis och Anderling. Amandus kommer och oroas över min berättelse om det förfalskade brevet från hans bror.
- Själv funderar jag över den bortkastade ramen. Det finns ett otydligt märke som antyder Bergholms Glasmästeri på Upplandsgatan. Jag kommer dit efter stängningsdags men ägaren, en äldre man är kvar. Han blir orolig, tror att jag är från polisen. Han säger att en kvinna lämnat målningar överklistrade med papper för inramning.
- På väg hem hamnar jag på ett kafé just mitt emot Boréns firma och Parnassteatern. Allt verkar mörkt och stängt men jag ser ett ljussken och kan inte styra min nyfikenhet. Bakdörren är öppen och jag trevar mig fram i mörkret. Plötsligt blir jag nedslagen och vaknar vid lukten av naftalin. Bredvid mig ligger en svart hatt med märket H.B. Jag lyckas ta mig till foajéns telefon och ringer Reidar som i sin tur ringer polisen. En hel bil poliser kommer och med dem
kommissarie Ivarsson, en bekant till Reidar. Hela teatern letas igenom men utan att finna någon. Reidar får en idé. Kan Boréns kropp transporterats bor i något emballage som servicefirman tagit hand om. Snabbt ut till Hammarbyhamnen. Där finns en stor träställning med teaterns övertäckta takkrona. Under skynket hittas Herkules Boréns döda kropp, strypt med en scarf.
- Nu tillkommer
överkonstapel Jan Asker, chef för mordkommissionen. Docent Säwberg obducerar. Sundin blir förhörd och får visst gehör för sina teorier och kloaker och "fantomer". Sundin kan nästanpeka ut mordögonblicket till att vara mellan 1435 och 1450 under gårdagen. Då var Uno Karlberg på ett kafée och drack en pilsner. "Jive" Anderling var på banken och sedan i ett privat ärende som han mycket motvilligt avslöjar som att han besökt Intima Teaterns kansli för att förhöra sig om möjligheten att få en roll.
- Bara några timmar innan sin död hade Herkules Borén planerat ett möte med sin advokat för att ändra sitt testamente. Herkules Borén hade också lånat Sverker Barkman stora summor pengar. Den mördades svägerska, Inez Borén, tycks inte ha något alibi alls. Hon har bara "promenerat" ensam.
- Reidar funderar på om kvinnans var foto jag målat av kan vara en man utklädd till kvinna. Och vars identitet inte fick röjas. Han ger mig i uppdrag att ta kontakt med någon som är hemmastadd i stadens konstnärskretsar. Jag erinrar mig journalisten
Vicke Sandman. Innan jag lägger mig tittar jag en gång till på min tavelram. Nu hittar jag en papperslapp innanför spännramen. Det finns en text på den. Någon som förbannar en "kvinnohand som inte nöjer sig med ett finger!" Vem hade pratat på det sättet? Jo, målaren Seved Boman.
- Vicke Sandman finns mycket riktigt på Gyllene Freden i färd med att inta stora mängder mat och dryck. Han känner Seved Boman och vet var han bor. När vi kommer dit hittar vi honom hängandes i takets lampkrok. Chocken blir stor hos oss alla tre. Där finns en järnkamin, i den tycks tavlor ha bränts. Reidar tror att Seved mördats. Att han strypts innan han hängts upp i kroken.
- Reidar försöker sammanfatta och analyserar för min ignoranta, okunniga hjärna. Herkules Borén bedrev handel med hötorgskonst, en verksamhet han inte ville att varken brodern eller hans ordinarie kunder skulle känna till. Han annonserade efter lämplig konstnär och fick svar av en "dam" som ville vara agent. Reidar tror att det var en till dam maskerad till man. Mannen köpte tavlorna av en motvillig Seved Boman. Borén börjar misstänka den maskerade mannen, slås ner och stryps.
Plötsligt får Reidar ett infall. Och enligt detta svävar Hjördis Lövinger i stor fara. Det är dags för hennes tåg att komma in från den ort där hon besökt sin moster. Jag får i uppdrag att passa Katarinahissen. Jag får vänta länge men så kommer hon med en resväska i handen. Det är någon som följer efter. Det är "hon", den mystiska, förklädda. Skepnaden är i fatt Hjördis och försöker kasta henne över räcket ner i avgrunden. Jag rusar till och lyckas rädda henne men bara för att själv gripas av starka armar som för mig i samma farliga situation. Jag är övertygad om att jag ska falla och dö när poliser med kommissarie Ivarsson i spetsen räddar mig. Skepnaden grips och demaskeras. Det är Uno Karlberg, min skolkamrat.
Hur är detta möjligt? Uno är ju den ende som har alibi för tiden 1435 till 1450. Nej det är Hjördis som låtsat om att hon träffat den mördade Herkules Borén klockan 13. Hon ville inte erkänna att när han inte var inne för att diktera brev så hade hon av nyfikenhet tittat i det låsta förrådet och sett den grovt pornografiska tavlan. Det var Uno som dödat Borén redan vid niotiden när han var inne på kontoret. Borén hade upptäckt likheten mellan "Helen Haymark" och Uno. Det var Uno själv som brände fotot då han sov över hos mig. Historien om den kvinnliga tjuven var helt påhittad.