 |
|
 |
|
|
|
|
Första delen Åbrogatan, måndagen
den 27 oktober
Jag, Johan Lundgren, Carl
Bergman och doktorn Efraim Nylander
brukar träffas regelbundet för att diskutera deckare
vi läst. Jag är pensionär sedan 12 år då
jag avgick från min befattning som faktor vid Lindquists
Tryckeri AB. Carl Bergman sålde nyligen sin bokhandel. Han
har fru Margit och tre vuxna barn.
De två döttrarna är gifta och bosatta uti huvudstaden.
Sonen Gunnar, gift med Kerstin,
är verksam vid poliskåren i staden som kriminalassistent.
Doktor Nylander är ungkarl och hans hushåll sköts
av en städfru, fru Storm. Han
är fetlagd och skallig.
- Den 26 oktober 1965 blir vårt föreningsmöte
annorlunda. Carl framlägger ett fall ur verkligheten.
- I staden finns Lilla pensionatet med tvivelaktigt rykte som
drivs av Blom. Gunnar hade kallats
dit eftersom en herr Nilsson inte
öppnade sin dörr. Konstapel Ivehed
och Gunnar tryckte in dörren och fann Axel
Nilsson död fullt påklädd i sängen
med blodigt ansikte. Han tycktes ha slagit bakhuvudet i sänggaveln.
Han var 52 år gammal och hade kommit till Göteborgs
hamn från USA 2 veckor tidigare. Enligt förhör
med Blom föreföll Nilsson ha gott om pengar. Han hyrde
ett dubbelrum. Han hade haft besök under mordkvällen
av en högröstad man. Blom hörde grälet fortfarande
strax innan klockan tio. Blom menar att ingen kan ha tagit sig
ut efter klockan 10 då han låser porten och antog
därför att besökaren själv varit en gäst
på pensionatet, och då särskilt resanden i möbeltyger
Ivar Johanson. Johansson hade knackat
på Nilssons dörr klockan nio på kvällen
för att ta del av festen innanför men fått avvisande
svar. Detta hade uppmärksammats av en annan gäst, fanjunkare
Renquist.
- Till vår stora glädje konstaterar vi att vi har ett
fall av "det låsta rummet" att brottas med. Det
blir alldeles tyst och Carl hämtar den kylda helflaska punsch
han haft i beredskap.
- Det tycks vara klart att nyckel satt i låsets insida när
de både poliserna slog in dörren. Reservnyckeln hade
försvunnit med en tidigare gäst. Fönstret var inte
haspat men stängt. 3,5 meter nedanför fönstret
fanns en tät rosenrabatt. Fönsterbrädan hade en
löpare som var full med krukor och souvenirer. Nilsson förefaller
ha bjudit sin gäst på ost och rödvin. I en papperskorg
låg en handduk blöt av rödvin. Eller av blod?
- Nilsson hade under kvällen bett att få ett plåster
av Blom. Månne mördaren skurit sig? (Nej, plåstret
användes för att sätta märke på ett
glas så att spriten fördelades rättvist!) Doktorn
får en idé och ringer till sjukhuset. Mycket riktigt,
en person inkom under natten med ett skärsår i handen
för omplåstring. Tyvärr handlade det om pastorn
i baptistförsamlingen Fritiof Strömlund
som uppsökt sjukhuset tillsammans med sin fru!
- Namnet Axel Nilsson ger mig associationer. Min kusin, målarmästare
Hammarström, har en son Lars-Erik,
som har berättat för mig om en Axel Nilsson som han
gjorde lumpen tillsammans med. Detta leder till att doktorn minns
Axel Nilsson från sina år i nykterhetsnämnden.
Den beslöt sig för en resolution när det gällde
Axel Nilsson, dvs omhändertagande för vård. Nilsson
vägrade och försvann för 10 år sedan. Carl
undrar om inte det var Axel Nilssons moder, Agda
Nilsson, som skötte städningen i bokhandeln.
Hon dog förra året. Han erinrar sig att hon för
10 år sedan en dag grät och var ledsen för att
nu hade också hennes andra son flyttat till Amerika. Men
för några år senare hade hon sällskap av
en liten två-årig flicka som kallade henne farmor.
Försvann Axel för att han gjort någon kvinna med
barn? För att förena sig med sin bror Edvin?
- Plötsligt slår jag de mina två deckarbröder
med häpnad. Jag påstår att Axel gömmer sin
bror på pensionatet. Det är därför han har
dubbelrum. (Nej, för att Blom vill hyra ut ett dyrare rum).
Axel framstår som en gammal orkeslös, haltande gubbe
därför att han spelar sin bror. (Nej, därför
att han lider av sviterna från en hjärnblödning
han drabbats av i USA, och därför nu valt att åka
hem till Sverige). Och det är den riktige Axel som bodde
på pensionatet för en tid sedan för att låtsas
slarva bort nyckeln. Nu har bröderna var sin nyckel!
- Jag tar fram och läser ur Magnus Ekeblads årskrönika
för 1946 om hur Edvin Nilsson
varit när att lynchas och räddat sig genom att fly till
Amerika sedan fler personer avlidit och många andra blivit
blinda av att han blandat träsprit i sitt hemkörda som
han sålde. Advokaten Lindner
har sedan dess stridit för de skadades räkning mot försäkringsbolagen.
- Varför ha de då kommit tillbaka. Ja, därom kan
vi bara spekulera. Kanske modern Agda lurat tillbaka dem för
att de skulle ta sitt straff genom att falskeligen locka med arv
och testamente?
- Så har då mötet pågått till den
utsträckta tiden 0.30 och det är slut. Då överraskar
Carl med att vilja följa oss hem. Han har nya funderingar
han vill delge oss. Vi vet att Axel Nilsson har en dotter. Men
vad vet vi om mamman. Kanske hon fann det bättre att ta livet
av Axel än att ha honom tillbaka i staden med risk för
trakasserier. Kanske dottern tror att att hennes far är en
annan och att mamman vill att det så ska vara. Vi passerar
då doktorns mottagning och han vill visa oss en anteckning
han gjort på Axels journalkort. Mycket riktigt där
står att fästmön hette Rose-Marie
Åhlund, tandsköterskepraktikant. I telefonkatalogen
igenkänner doktorn adressen Johanneslundsvägen 3 för
en av de med namnet Åhlund han hittar där. Ett nytt
kort avslöjar Maja Åhlund på den adressen. Sven
och Agda Åhlund måste vara Rose-Maries föräldrar!
- Nu ska Carl genom ett experiment visa hur en mördare kan
ha hoppat från fönstret i Axel Nilssons rum. Han kan
ha tagit avstamp från fönsterbrädan och senare
från ett intilliggande fönster dragit löparen,
med på den stående krukor och souvenirer, tillrätta
efteråt med hjälp av en gardinstång. Efter detta
tar vi oss till min lägenhet på Åbrogatan 2.
Där fortsätter Carl sina spekulationer. Han menar att
Axel haft radion på för att inte somna. Vid åttatiden
får Nilsson besök av någon dryckesbroder som
medför dryckesvaror. Dessa förtärs med osten. Inemot
klockan tio försöker Axel få iväg besökaren
för att kunna ta emot en person som han väntar för
att diskutera ett utpressningsbelopp. Kanske är det svärsonen,
alltså Rose-Maries make. Svärsonen hinner inte in innan
Blom låser ytterdörren klockan 10 och måste därför
vänta tills Blom somnat vid ettiden. Då låser
Nilsson upp och släpper in svärsonen. Denne mördar
utpressaren med ett trubbigt föremål och hoppar ut
genom fönstret.
- Efter en orolig sömn tar jag mig direkt an med min uppgift
att skriva manuskriptet. Avsikten är att adressera detta
till kriminalassistent Gunnar Bergman.
Andra delen Rådhusgatan, fredagen den
31 oktober
Nu är det Gunnar Bergman, kriminalassistenten som skriver.
Han förefaller var missnöjd med det mesta. Han förstår
inte varför han valt polisyrket, varför efterträdde
han inte sin far i bokhandeln. Kerstins och hans två barn,
Lillan och Pelle, är ett ständigt trätoämne.
Fast Kerstin gillar han.
Och gubben som håller på med sina evinnerliga detektivromaner.
Nu har han tillsammans med de andra "Tre Vise Männen"
tåtat ihop ett stort konvolut som jag fått med posten.
Jag vill slänga allt i papperskorgen eftersom polisen redan
funnit mördaren. Men Kerstin tar med Lundgrens papper för
att läsa dem i skolan.
Gunnar Bergmans redogörelse för vad som hänt:
När jag kom till Lilla Pensionatet var Ivehed
redan där. Han hade slagit in dörren. Det var
en enda röra i rummet. Jag undersökte rummet och fönstret.
Jag bad Ivehed ringa efter Gustavsson.
Snart kom han tillsammans med polismannen Birger
Melin, den olyckan. De gjorde tillsammans en ordentlig
undersökning av huset. Jag fick en lista över vilka
som bodde på pensionatet: Lärarinnan Berta
Söderström, lärarinnan Sylvia
Hurtig, resande Ivar Johansson
och fanjunkare Sten Renquist. Förutom
Axel Nilsson alltså. Jag genomför förhör
med gästerna. Det ger inte mycket.
Jag åker hem till städerskan som funnit Nilssons dörr
låst på morgonen. Hon heter fru Svensson. Jag är
övertygad om att Nilsson dött genom en olyckshändelse
men att denna kan bli en bra anledning att sätta åt
Blom.
- Stissler vår tekniska expert
avslöjar att fingeravtrycken i Nilssons rum kommer från
Algot Cronlund, Crona kallad, guldsmed
och en trogen gäst hos polisen.
- Jag ringer rättsmedicinska för att få resultatet
av obduktionen, men docent Nyegaard
är inte anträffbar. Gustavsson har fått fram personuppgifter
om den avlidne Axel Nilsson, bl a att styvpappan till Axels dotter
Yvonne Linnéa är verkmästare Göran
Eriksson. Jag tar på mig uppgiften att underrätta
den efterlevande om dödsfallet. Jag träffar Göran
Eriksson. Han har två "egna" barn, Lisbeth och
Kennet. Hans fru Rose-Marie är på semester i Mamaia.
Själv har han varit sjuk hela veckan. Görans svärmor
är död sedan länge. Han ber mig att inte kontakta
svärfar Sven Åhlund.
- Gustavsson tror att Crona gömmer sig i sitt gamla föräldrahem
3-4 mil norrut. Nästa dag åker vi dit. Sedan vi letat
igenom flera förfallna gamla torp hittar vi Crona snarkande
på en säng, helt förbi av hunger och trötthet.
Vi försöker förhöra honom men det ger inte
mycket. Crona skyller på dilerium och minnesförlust.
Jag blir tvungen att kalla på doktor Nylander. Han får
Crona att bli mer språksam. Men han minns ingenting från
eftermiddagen fram till dess han vaknade klockan två av
en knackning på dörren. Då såg han Axel
Nilsson ligga blödande död bredvid sängen. Han
blev rädd för att han kanske dödat Nilsson utan
att komma ihåg det. Han diskade glasen och torkade av alla
fingeravtryck. Sedan lämnade han rummet och låste efter
sig. Därefter kastade han in nyckeln genom det öppna
fönstret.
- Nästa dag får jag obduktionsprotokollet. Nilsson
har dött av hjärnblödning. Jag ger Gustafsson i
uppdrag att skriva slutrapporten. Snart åker jag på
semester. Till fjällen och fiskar.
Tredje delen Gjutarvägen, söndagen
den 2 november
Nu är det Efraim Nylander som fattat pennan. I onsdags fick
han sin klarsyn. Han vill ge läsaren ett "Challenge
to the Reader" i bästa Ellery Queen stil. Redan på
sidan 31 i Johans redogörelse står det nämligen
fullt klart för den observante läsaren hur allt gått
till. (dock inte för mig, såvida det inte handlar om
ost. Kan ost vara farligt vid högt blodtryck? Just det, ja.).
Nylander säger också att om han ger ut en bok så
ska bokens titel ge en ledtråd i det här fallet tydligen
"Gammal ost". Redan John Dickson Carr gjorde på
detta viset.
Vad han kommit fram till är att Axel Nilsson fått en
hjärnblödning i USA. Eftersom han inte var amerikansk
medborgare och därför sjukvården var för
dyr för honom ville han komma tillbaka för att ta del
av vårt svenska välfärdssystem. Han var delvis
förlamad, därav den haltande gången och det sluddrande
talet. Han åt medicin mot för högt blodtryck men
varför var medicinflaskan full? Hotellstäderskan Svensson
vet dock att Nilsson också hade en annan medicinburk med
små skära piller med skåra.
- Det ylande ljudet som flera av gästerna hört på
natten var Berta Söderströms hund som behövde kissa.
Hon hade honom gömd i en väska eftersom det var hundförbud
på pensionatet. Därför stod bakdörren öppen
några minuter och under tiden låtsades fröken
Hurtig läsa högt för fröken Söderström
för att ge henne alibi.
- Gärningsmannen är Sven Åhlund, Axel Nilssons
svärfar, om han gift sig med den unga kvinna han gjort med
barn. När Axel kom tillbaka och bad om hjälp blev han
en symbol för allt det elände han åsamkat Sven
och då särskilt hans frus förtidiga bortgång.
Sven ville bli av med Axel både för att hämnas
och för att skydda sig själv, sina minnen och sin dotter.
När Axel besökt honom hade han visat sin medicinburk
mot högt blodtryck som han haft med sig från USA. Sven
bytte ut innehållet mot sin bortgångna fru Majas medicin
Niamidal som tvärtom kunde höja blodtrycket. Dessutom
skänkte han Axel en flaska Chianti vin och en vällagrad
cheddarost. Både vinet och osten ansågs kunna framkalla
en hjärnblödning.
- Vad ska jag nu göra frågar sig doktorn? Ska jag låta
rättvisan ha sin gång eller?
- Nästa morgon får jag ett brev från Algot Emanuel
Cronlund, f.d. guldsmed. Han skriver att de inte drack nåt
rödvin och inte var det nån åtgång på
osten heller. Så kanske Axel Nilsson dog en naturlig död
i alla fall trots Sven Åhlunds försök att ta honom
av daga?
Citat ur boken som avslöjar de tre vise männens (författarens?) uppfattning om hur en bra deckare ska vara:
"Jag tror man kan påstå att det inte är så betydelsefullt för en detektivromanläsare att i god tid före slutet kunna förutsäga den korrekta lösningen. Han vill helst av allt bli vilseförd och överraskad - och få litet nyttig hjärngymnastik på köpet."
"Doktorn anser rentav att vi behöver små
moment av bestörtning som motvikt mot vardagens trivialiteter
och att den hjälplöshet vi känner inför det
oförklarliga bidrar till en nyttig känsla av begränsning.
Man får känna en behaglig ansvarslöshet mitt inne
i ett engagerande händelseförlopp, vilket innebär
trygghet inom ramen för andra känslor, som fara, rädsla,
avsky och hat. Han hävdar vidare att läsningen av alla
rysligheterna tillfredsställer omedvetna behov, som är
förträngda och icke accepterade, så att vi därigenom
får utlopp för brottsliga och aggressiva drifter."
"Det är viktigt att redan nu klargöra vår principiella inställning tilldetektivromaner. Vi är anhängare av den klassiska problemdeckartraditionen med skarpsinnighet som en förutsättning för detektivens (eller läsarens) möjlighet att lösa gåta. Vi kräver litterär standard och en seriös inställning hos författaren. Intrigen får gärna vara konstruerad men inte ologisk. Läsaren ska ha en rimlig chans att sätta sin list och intelligens på prov. Alla misstänkta måste presenteras ärligt och alla lösningar och förklaringar måste vara välmotiverade. Vi kräver att detektiven löser sin uppgift med sina grå celler, inte med knytnävarna."