Ulf Durling Gammal ost 1971

 


Första delen Åbrogatan, måndagen den 27 oktober
Jag, Johan Lundgren, Carl Bergman och doktorn Efraim Nylander brukar träffas regelbundet för att diskutera deckare vi läst. Jag är pensionär sedan 12 år då jag avgick från min befattning som faktor vid Lindquists Tryckeri AB. Carl Bergman sålde nyligen sin bokhandel. Han har fru Margit och tre vuxna barn. De två döttrarna är gifta och bosatta uti huvudstaden. Sonen Gunnar, gift med Kerstin, är verksam vid poliskåren i staden som kriminalassistent. Doktor Nylander är ungkarl och hans hushåll sköts av en städfru, fru Storm. Han är fetlagd och skallig.
- Den 26 oktober 1965 blir vårt föreningsmöte annorlunda. Carl framlägger ett fall ur verkligheten.
- I staden finns Lilla pensionatet med tvivelaktigt rykte som drivs av Blom. Gunnar hade kallats dit eftersom en herr Nilsson inte öppnade sin dörr. Konstapel Ivehed och Gunnar tryckte in dörren och fann Axel Nilsson död fullt påklädd i sängen med blodigt ansikte. Han tycktes ha slagit bakhuvudet i sänggaveln. Han var 52 år gammal och hade kommit till Göteborgs hamn från USA 2 veckor tidigare. Enligt förhör med Blom föreföll Nilsson ha gott om pengar. Han hyrde ett dubbelrum. Han hade haft besök under mordkvällen av en högröstad man. Blom hörde grälet fortfarande strax innan klockan tio. Blom menar att ingen kan ha tagit sig ut efter klockan 10 då han låser porten och antog därför att besökaren själv varit en gäst på pensionatet, och då särskilt resanden i möbeltyger Ivar Johanson. Johansson hade knackat på Nilssons dörr klockan nio på kvällen för att ta del av festen innanför men fått avvisande svar. Detta hade uppmärksammats av en annan gäst, fanjunkare Renquist.
- Till vår stora glädje konstaterar vi att vi har ett fall av "det låsta rummet" att brottas med. Det blir alldeles tyst och Carl hämtar den kylda helflaska punsch han haft i beredskap.
- Det tycks vara klart att nyckel satt i låsets insida när de både poliserna slog in dörren. Reservnyckeln hade försvunnit med en tidigare gäst. Fönstret var inte haspat men stängt. 3,5 meter nedanför fönstret fanns en tät rosenrabatt. Fönsterbrädan hade en löpare som var full med krukor och souvenirer. Nilsson förefaller ha bjudit sin gäst på ost och rödvin. I en papperskorg låg en handduk blöt av rödvin. Eller av blod?
- Nilsson hade under kvällen bett att få ett plåster av Blom. Månne mördaren skurit sig? (Nej, plåstret användes för att sätta märke på ett glas så att spriten fördelades rättvist!) Doktorn får en idé och ringer till sjukhuset. Mycket riktigt, en person inkom under natten med ett skärsår i handen för omplåstring. Tyvärr handlade det om pastorn i baptistförsamlingen Fritiof Strömlund som uppsökt sjukhuset tillsammans med sin fru!
- Namnet Axel Nilsson ger mig associationer. Min kusin, målarmästare Hammarström, har en son Lars-Erik, som har berättat för mig om en Axel Nilsson som han gjorde lumpen tillsammans med. Detta leder till att doktorn minns Axel Nilsson från sina år i nykterhetsnämnden. Den beslöt sig för en resolution när det gällde Axel Nilsson, dvs omhändertagande för vård. Nilsson vägrade och försvann för 10 år sedan. Carl undrar om inte det var Axel Nilssons moder, Agda Nilsson, som skötte städningen i bokhandeln. Hon dog förra året. Han erinrar sig att hon för 10 år sedan en dag grät och var ledsen för att nu hade också hennes andra son flyttat till Amerika. Men för några år senare hade hon sällskap av en liten två-årig flicka som kallade henne farmor. Försvann Axel för att han gjort någon kvinna med barn? För att förena sig med sin bror Edvin?
- Plötsligt slår jag de mina två deckarbröder med häpnad. Jag påstår att Axel gömmer sin bror på pensionatet. Det är därför han har dubbelrum. (Nej, för att Blom vill hyra ut ett dyrare rum). Axel framstår som en gammal orkeslös, haltande gubbe därför att han spelar sin bror. (Nej, därför att han lider av sviterna från en hjärnblödning han drabbats av i USA, och därför nu valt att åka hem till Sverige). Och det är den riktige Axel som bodde på pensionatet för en tid sedan för att låtsas slarva bort nyckeln. Nu har bröderna var sin nyckel!
- Jag tar fram och läser ur Magnus Ekeblads årskrönika för 1946 om hur Edvin Nilsson varit när att lynchas och räddat sig genom att fly till Amerika sedan fler personer avlidit och många andra blivit blinda av att han blandat träsprit i sitt hemkörda som han sålde. Advokaten Lindner har sedan dess stridit för de skadades räkning mot försäkringsbolagen.
- Varför ha de då kommit tillbaka. Ja, därom kan vi bara spekulera. Kanske modern Agda lurat tillbaka dem för att de skulle ta sitt straff genom att falskeligen locka med arv och testamente?
- Så har då mötet pågått till den utsträckta tiden 0.30 och det är slut. Då överraskar Carl med att vilja följa oss hem. Han har nya funderingar han vill delge oss. Vi vet att Axel Nilsson har en dotter. Men vad vet vi om mamman. Kanske hon fann det bättre att ta livet av Axel än att ha honom tillbaka i staden med risk för trakasserier. Kanske dottern tror att att hennes far är en annan och att mamman vill att det så ska vara. Vi passerar då doktorns mottagning och han vill visa oss en anteckning han gjort på Axels journalkort. Mycket riktigt där står att fästmön hette Rose-Marie Åhlund, tandsköterskepraktikant. I telefonkatalogen igenkänner doktorn adressen Johanneslundsvägen 3 för en av de med namnet Åhlund han hittar där. Ett nytt kort avslöjar Maja Åhlund på den adressen. Sven och Agda Åhlund måste vara Rose-Maries föräldrar!
- Nu ska Carl genom ett experiment visa hur en mördare kan ha hoppat från fönstret i Axel Nilssons rum. Han kan ha tagit avstamp från fönsterbrädan och senare från ett intilliggande fönster dragit löparen, med på den stående krukor och souvenirer, tillrätta efteråt med hjälp av en gardinstång. Efter detta tar vi oss till min lägenhet på Åbrogatan 2. Där fortsätter Carl sina spekulationer. Han menar att Axel haft radion på för att inte somna. Vid åttatiden får Nilsson besök av någon dryckesbroder som medför dryckesvaror. Dessa förtärs med osten. Inemot klockan tio försöker Axel få iväg besökaren för att kunna ta emot en person som han väntar för att diskutera ett utpressningsbelopp. Kanske är det svärsonen, alltså Rose-Maries make. Svärsonen hinner inte in innan Blom låser ytterdörren klockan 10 och måste därför vänta tills Blom somnat vid ettiden. Då låser Nilsson upp och släpper in svärsonen. Denne mördar utpressaren med ett trubbigt föremål och hoppar ut genom fönstret.
- Efter en orolig sömn tar jag mig direkt an med min uppgift att skriva manuskriptet. Avsikten är att adressera detta till kriminalassistent Gunnar Bergman.

Andra delen Rådhusgatan, fredagen den 31 oktober
Nu är det Gunnar Bergman, kriminalassistenten som skriver. Han förefaller var missnöjd med det mesta. Han förstår inte varför han valt polisyrket, varför efterträdde han inte sin far i bokhandeln. Kerstins och hans två barn, Lillan och Pelle, är ett ständigt trätoämne. Fast Kerstin gillar han.
Och gubben som håller på med sina evinnerliga detektivromaner. Nu har han tillsammans med de andra "Tre Vise Männen" tåtat ihop ett stort konvolut som jag fått med posten. Jag vill slänga allt i papperskorgen eftersom polisen redan funnit mördaren. Men Kerstin tar med Lundgrens papper för att läsa dem i skolan.
Gunnar Bergmans redogörelse för vad som hänt:
När jag kom till Lilla Pensionatet var Ivehed redan där. Han hade slagit in dörren. Det var en enda röra i rummet. Jag undersökte rummet och fönstret. Jag bad Ivehed ringa efter Gustavsson. Snart kom han tillsammans med polismannen Birger Melin, den olyckan. De gjorde tillsammans en ordentlig undersökning av huset. Jag fick en lista över vilka som bodde på pensionatet: Lärarinnan Berta Söderström, lärarinnan Sylvia Hurtig, resande Ivar Johansson och fanjunkare Sten Renquist. Förutom Axel Nilsson alltså. Jag genomför förhör med gästerna. Det ger inte mycket.
Jag åker hem till städerskan som funnit Nilssons dörr låst på morgonen. Hon heter fru Svensson. Jag är övertygad om att Nilsson dött genom en olyckshändelse men att denna kan bli en bra anledning att sätta åt Blom.
- Stissler vår tekniska expert avslöjar att fingeravtrycken i Nilssons rum kommer från Algot Cronlund, Crona kallad, guldsmed och en trogen gäst hos polisen.
- Jag ringer rättsmedicinska för att få resultatet av obduktionen, men docent Nyegaard är inte anträffbar. Gustavsson har fått fram personuppgifter om den avlidne Axel Nilsson, bl a att styvpappan till Axels dotter Yvonne Linnéa är verkmästare Göran Eriksson. Jag tar på mig uppgiften att underrätta den efterlevande om dödsfallet. Jag träffar Göran Eriksson. Han har två "egna" barn, Lisbeth och Kennet. Hans fru Rose-Marie är på semester i Mamaia. Själv har han varit sjuk hela veckan. Görans svärmor är död sedan länge. Han ber mig att inte kontakta svärfar Sven Åhlund.
- Gustavsson tror att Crona gömmer sig i sitt gamla föräldrahem 3-4 mil norrut. Nästa dag åker vi dit. Sedan vi letat igenom flera förfallna gamla torp hittar vi Crona snarkande på en säng, helt förbi av hunger och trötthet. Vi försöker förhöra honom men det ger inte mycket. Crona skyller på dilerium och minnesförlust. Jag blir tvungen att kalla på doktor Nylander. Han får Crona att bli mer språksam. Men han minns ingenting från eftermiddagen fram till dess han vaknade klockan två av en knackning på dörren. Då såg han Axel Nilsson ligga blödande död bredvid sängen. Han blev rädd för att han kanske dödat Nilsson utan att komma ihåg det. Han diskade glasen och torkade av alla fingeravtryck. Sedan lämnade han rummet och låste efter sig. Därefter kastade han in nyckeln genom det öppna fönstret.
- Nästa dag får jag obduktionsprotokollet. Nilsson har dött av hjärnblödning. Jag ger Gustafsson i uppdrag att skriva slutrapporten. Snart åker jag på semester. Till fjällen och fiskar.

Tredje delen Gjutarvägen, söndagen den 2 november
Nu är det Efraim Nylander som fattat pennan. I onsdags fick han sin klarsyn. Han vill ge läsaren ett "Challenge to the Reader" i bästa Ellery Queen stil. Redan på sidan 31 i Johans redogörelse står det nämligen fullt klart för den observante läsaren hur allt gått till. (dock inte för mig, såvida det inte handlar om ost. Kan ost vara farligt vid högt blodtryck? Just det, ja.). Nylander säger också att om han ger ut en bok så ska bokens titel ge en ledtråd i det här fallet tydligen "Gammal ost". Redan John Dickson Carr gjorde på detta viset.
Vad han kommit fram till är att Axel Nilsson fått en hjärnblödning i USA. Eftersom han inte var amerikansk medborgare och därför sjukvården var för dyr för honom ville han komma tillbaka för att ta del av vårt svenska välfärdssystem. Han var delvis förlamad, därav den haltande gången och det sluddrande talet. Han åt medicin mot för högt blodtryck men varför var medicinflaskan full? Hotellstäderskan Svensson vet dock att Nilsson också hade en annan medicinburk med små skära piller med skåra.
- Det ylande ljudet som flera av gästerna hört på natten var Berta Söderströms hund som behövde kissa. Hon hade honom gömd i en väska eftersom det var hundförbud på pensionatet. Därför stod bakdörren öppen några minuter och under tiden låtsades fröken Hurtig läsa högt för fröken Söderström för att ge henne alibi.
- Gärningsmannen är Sven Åhlund, Axel Nilssons svärfar, om han gift sig med den unga kvinna han gjort med barn. När Axel kom tillbaka och bad om hjälp blev han en symbol för allt det elände han åsamkat Sven och då särskilt hans frus förtidiga bortgång. Sven ville bli av med Axel både för att hämnas och för att skydda sig själv, sina minnen och sin dotter. När Axel besökt honom hade han visat sin medicinburk mot högt blodtryck som han haft med sig från USA. Sven bytte ut innehållet mot sin bortgångna fru Majas medicin Niamidal som tvärtom kunde höja blodtrycket. Dessutom skänkte han Axel en flaska Chianti vin och en vällagrad cheddarost. Både vinet och osten ansågs kunna framkalla en hjärnblödning.
- Vad ska jag nu göra frågar sig doktorn? Ska jag låta rättvisan ha sin gång eller?
- Nästa morgon får jag ett brev från Algot Emanuel Cronlund, f.d. guldsmed. Han skriver att de inte drack nåt rödvin och inte var det nån åtgång på osten heller. Så kanske Axel Nilsson dog en naturlig död i alla fall trots Sven Åhlunds försök att ta honom av daga?

Citat ur boken som avslöjar de tre vise männens (författarens?) uppfattning om hur en bra deckare ska vara:

"Jag tror man kan påstå att det inte är så betydelsefullt för en detektivromanläsare att i god tid före slutet kunna förutsäga den korrekta lösningen. Han vill helst av allt bli vilseförd och överraskad - och få litet nyttig hjärngymnastik på köpet."

"Doktorn anser rentav att vi behöver små moment av bestörtning som motvikt mot vardagens trivialiteter och att den hjälplöshet vi känner inför det oförklarliga bidrar till en nyttig känsla av begränsning.
Man får känna en behaglig ansvarslöshet mitt inne i ett engagerande händelseförlopp, vilket innebär trygghet inom ramen för andra känslor, som fara, rädsla, avsky och hat. Han hävdar vidare att läsningen av alla rysligheterna tillfredsställer omedvetna behov, som är förträngda och icke accepterade, så att vi därigenom får utlopp för brottsliga och aggressiva drifter."

"Det är viktigt att redan nu klargöra vår principiella inställning tilldetektivromaner. Vi är anhängare av den klassiska problemdeckartraditionen med skarpsinnighet som en förutsättning för detektivens (eller läsarens) möjlighet att lösa gåta. Vi kräver litterär standard och en seriös inställning hos författaren. Intrigen får gärna vara konstruerad men inte ologisk. Läsaren ska ha en rimlig chans att sätta sin list och intelligens på prov. Alla misstänkta måste presenteras ärligt och alla lösningar och förklaringar måste vara välmotiverade. Vi kräver att detektiven löser sin uppgift med sina grå celler, inte med knytnävarna."