Ulf Durling debuterade med Gammal ost 1971 och gjorde därvid omedelbar succé. För boken fick han debutantdiplomet 1971. Sedan dess har han haft sin givna plats på den svenska deckarparnassen. Det är aldrig frågan om en Durling-bok är bra eller dålig; frågan är om han skall lyckas toppa sig själv. Det brukar han kunna göra - fast Gammal ost är förstås en klassiker - och den enda kritik recensenterna brukar rikta mot honom är att han är så svår att kritisera. Vilket säkerligen fröjdar en gammal deckarrecensent som Durling...
Skall vi säga något ovänligt om honom, så kunde han gärna ha varit flitigare som författare (men arbetet som överläkare tar förstås sin tid), för det finns i skrivande stund färre än ett dussin romaner med hans namn på omslaget. Samtliga kan dock tryggt rekommenderas; inte minst hans psykologiska porträtt är både underhållande och övertygande. Hans huvudsyfte är att skrämmas, luras och förvända synen på sina läsare, samt växelvis göra det så trevligt och otrevligt för dem som möjligt.
1983 fick han Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman för sin sjunde bok "Lugnet efter stormen".
Därefter följde In memoriam (1988), Synnerliga skäl 1990 och Tills döden förenar oss (1993). Därefter kom Komma till skott (1996).