Ulf Durling Tack för lånet 1981

Jag, Alexander Edström, 25 år, träffar min farbror Ernst Hjalmar Edström. Min far var den världskände reportern Verner Edström. Hos honom finns en för mig obekant person, Heinrich Müller, som presenteras som chef för ett berömt museum i Haag och en världsberömd auktoritet på nederländskt måleri. De lurar mig att från en bok peka ut en tavla. Det blir Jan Bruegel d ä, "Erntefest mit tanzenden Bauren", som finns på ett museum i Wien. De säger att Müller har slagit vad om att det är möjligt att plocka ner en tavla och gå ut me den utan att bli ertappad. De vill att jag ska åtaga mig uppdraget. Jag blir uppbragt och vägrar. Jag utsätts för "leda frestelser men förblir ståndaktig".
- Min mor betraktar mig fortfarande som ett barn. Hon tar hand om sin far, min morfar, något senil. Jag arbetar som assistent åt en skolvaktmästare.
- Min stora hobby och intresse är fotbollsklubben Bävern där jag har hand om ungdomarna. Vi drabbas hårt av att vårt läger som vi samlat in pengar till under en lång tid dras in. Det finns ett alternativ men det är för dyrt. Detta får mig att anta uppdraget för att hjälpa klubben. Jag tar genast kontakt med Müller och informerar honom. Men jag accepterar inte att jag av en ren slump har valt ut tavlan i Wien. Då säger de två herrarna att de ska lägga korten på bordet. Nu säger de att "Erntefest mit tanzenden Bauren" egentligen är ett plagiat. Förfalskaren är Jan Bruegels svåger Adriaen Brouwer. Detta kommer att upptäckas inom en snar revision. Det bli en stor skandal och därför ska tavlan plockas bort innan dess. Farbror Ernst har lovat att köpa den. I Wien ska Müllers krigsskadade svåger ta emot mig och hjälpa mig. Jag ska skära ut tavlan som mäter 18 x 22 cm och sedan spänna en av mig målad tavla utanpå och så transportera hem den till Sverige. Jag vägrar att flyga och får motvilligt i stället tågbiljetter. När jag blivit av med min mamma på Stockholms Central upptäcker jag mitt emot mig en tjej i 20-årsåldern. Hon heter Jill och vi blir genast bekanta och redan före Södertälje är jag förälskad. Hon är konststuderande och kan allt om de gamla flamländarna och särskilt Bruegel och hela hans släkt. Vilket fantastiskt sammanträffande! Enda problemet är att hennes tågluffarbiljett inte gäller i Tjeckoslovakien (östtstaterna) så jag måste boka om min resa. Jag ringde till farbror Ernst som lovade att ordna allt och se till Müllers svåger blir informerad om förseningen.
- Men i Wien finns ingen svåger. Vi åker till hotell Grillparzer där Jill lyckas ordna så att vi får ett gemensamt rum. När hon kommer ut från badet halvnaken ringer telefonen. Det är mamma! Det får mig att tappa ståndet och så blir det inte mer med det! Farbror Ernst ringer och berättar att både svågern och hans fru är försvunna, antagligen mördade. Jag anmodas att genast återvända till Sverige för att rädda mitt liv. Jill blir djupt besviken på min feghet att åka hem med svansen mellan benen.
- Vi beger oss till museet. Många tavlor är bortplockade bl a den jag skulle "låna". Personalen informerar oss om att tavlorna tillhör en vandringsutställning som närmast ska ställas ut i Berlin. När vi går därifrån upptäcker vi att vi är skuggade. Vi slinker in på en restaurang för att äta Wienerschnitzel. Sedan ska vi ta tåget till Berlin. Där ska vi knycka tavlan! Jill har minst lika stor flygskräck som jag och svimmar inom det taxfria området. En äldre moderlig tant kommer till undsättning liksom ljushårig atletisk herre.
- När vi landat visar sig de två hjälparna från en helt annan sida. Snart sitter vi i en taxi på väg mot Östberlin. I bilen finns förutom en kraftig boxare också en enarmad "bandit". De kör oss till ett stort hus som för tillfället står tomt. Där binds vi i en soffa och de tre lämnar huset. Det är tänkt att vi ska invänta Schulzes ankomst nästa dag. Nästa morgon väcks vi av den gräsklipparmotor. Vi lyckas göra trädgårdsmästaren uppmärksam på vårt bryderi och vi lyckas fly. När vi åter är i Västberlin vill Jill att vi gör ett nytt försök att stjäla tavlan.
- Vi hittar "Skördefesten". Ingen person finns inom synhåll och jag klipper av de två wirerarna med en avbitare. Då går larmet. Jill har sinnesnärvaro nog att stoppa en sjal under kjolen och simulera gravid. Hon drar av ena wiren till en annan tavla, skriker zur Hilfe, och får vakterna att tro att det är den tavlan som utlyst larmet. Hon skyller på att hon hastigt blivit svimfärdig. Museet ordnar omedelbart en taxi till BB. Där har vi en viss svårighet att komma bort från en manhaftig barnmorska som vill förlösa Jill. Till sist når vi Bahnhof Zoo och kommer på tåget till Sverige. På färjan försäger sig Jill. Hon pratar om länder i Europa till vilka hon flugit. Jag förstår att hennes flygfobi är en ren bluff! Hon säger "snicksnack" och jag förstår ännu mer. Farbror Ernsts favorituttryck. Hon måste vara en av hans adoptivbarn. Hon är en av mina kusiner! Jag funderar på att hoppa överbord.
- När jag surat färdigt låter jag henne berätta. Hon heter inte Jill utan Stina Gabriella Edström. Hon lagade maten den dag då farbror Ernst tog emot mig. Hon lyssnade på herrarnas samtal och blev intresserad. Hon säger att nu har hon blivit dökär i mig och vill inget hellre än bli kallad Jill. Snart är vi nere i en hytt på båten som Jill redan betalt för. Och plötsligt fungerar allt mycket bra.
- När vi kommit igenom tullen i Trelleborg och står och kramas av lycka dyker plötsligt boxaren från Berlin upp och snor Jills väska med den stulna tavlan. Jag offrar fem enkronor på att ringa onkel Franz och berätta om misslyckandet. Han låter inte missnöjd men säger att jag måste förstå att jag nu går miste om belöningen.
- När vi helt utlakade kommit fram till Stockholm byter vi kläder och åker sedan ut till Stocksund. Vi vill ta gubbarna på bar gärning. När Müller får se oss rafsar han genast ner några saker från bordet ner i sin portfölj. På Jills inrådan sticker vi därifrån.
- I Jills gamla Fiat åker vi till Sollerön till min mor och morfar. På vägen diskuterar vi vad som hänt oss och vad allt kan betyda. Kanske min kontakt fanns på Westbahnhof i Wien när vi kom men inte vågade visa sig p g a att jag var i sällskap med Jill? När han ringde till farbror Ernst var det lätt för honom att identifiera henne som Stina, den yngre av tvillingjäntorna. Müller och Ernst blev nu rädda för att Stina skulle avråda mig från att genomföra stölden. Därför fick "kommissarie Rückert" byta skepnad och bli den atletiske herrn som kidnappade oss. Det som vi uppfattade som försök att hindra oss att stjäla tavlan skulle i stället stimulera oss att göra det. Jag måste säga att jag hade svårt att följa med i Jills resonemang.
- Helgen i Sollerön blir en skön avkoppling.
- Åter i Stockholm söker jag upp mr Okisawa på Grand Hotel, japanen som kontaktat farbror Ernst för att köpa äkta "Hötorgskonst". Han och hans fru är på Arlanda. Jag hinner i fatt dem men den förbindlige japanen har bara hötorgskonst signerad Evert Dahlberg i väskan! Sortie!
- Jill drar med mig till Stadsbiblioteket och avdelningen för Konstvetenskap. Hon letar upp en tjock bok, Complete Edition of the Paintings, ett planschverk. Hon säger att många av de små tavlorna av Brueglarna, både av pappa Pieter och hans söner, har försvunnit under seklernas lopp. Kanske finns vissa av dessa gamla rariteter under andra senare Brueglar. De skulle då betinga ett mycket högt värde! Det fanns mycket knepiga relationer mellan medlemmarna i familjen Bruegel.
- (Alexander fantiserar: Pieter den äldre hade förlamat sina soners skaparkraft. Jan kom aldrig längre än till att måla miniatyrer. Han hämnades genom att måla över den gamles tavlor efter hans död.)
Vi åker upp till Evert Dahlbergs lägenhet, han som målar Hötorgskonst. Hans fästmö Margareta Olsson öppnar. Bakom henne finns Dahlberg och farbror Ernst. Men också Müller och en okänd man i vit linnekostym. Dahlberg håller på att måla över en tavla med sina hötorgsmotiv. Jag offrar min näsduk med monogram och torkar bort färgen. Bakom finns omisskännligt Jan Bruegels sammetsmjuka kolorit. Jag skäller ut dem och Jill vittjar Müllers väska på det svarta negativet. Det är Skördefestens djupare, stråltäta skikt. Innan vi går tar jag med mig den nymålade tavlan och vittjar Müller plånbok för att kontrollera hans ID-handlingarvarvid ett helt nytt namn träder fram.
- Nästa vecka går bussen med hela laget och Jill och jag till Gothia Cup i Lysekil. Det blir en fantastisk sejour i Bohuslän. Den enda tråkigheten kommer från farbror Ernst. En nära bekant, en österrikare, på besök har i fyllan och villan fallit över balustraden i villans övervåning och slagit ihjäl sig.
- Det blir en chartertur till Italien. Den första veckan är det sol och varmt. Först i slutet av turen blir det regnigt och kallt så att vi kan använda våra ytterkläder utan att väcka uppmärksamhet. Vi kör genast till Neapel där Bruegels vandringsutställning finns. Jag krokar upp målningen Erntefest mit tanzenden Bauren och fäster en lapp bredvid "Grazie tante" (tack för lånet). När vi skyndar oss ut stoppar en man oss. Det är den hjälpsamme museimannen från Kunsthistorisches Museum i Wien. Jag försvinner medan Jill förnekar att hon träffat honom tidigare. Hennes bevis var att hon inte kunde vara den kvinna som var höggravid för 6 månader sedan eftersom hon var gravid nu. Nu är det äkta vara! Det ska bli ett fotbollsproffs. Mamma har redan börjat virka ljusblå kläder åt min son. Happy end!

Jan Bruegel d ä:s verk finns här.