Jan Olof Ekholm Ett avslutat kapitel Plus 1980 226 sid

Birger Ferm laddar upp ordentligt på Arlanda Taxfree. Han fru är Maisie Ferm, skön och dygdig? Ferm är chef för ett gammalt familjeföretag.
Resesällskapet ska till Marakesh i Marocko.
Lola Lundh är väl påpälsad. Hon är änka och sitter på kontor. Bleka, magra och snipiga: Lorens och Lilian Brandt. Han är byrådirektör och hon farmacept. Korpulenta, högröda och flinande: Ronald och Marika Strömbeck. Ronald är "entreprenör" i Dalarna och hon är hemmafru. Bokens jag är journalisten Örjan Sohlberg. Carina Thomasson är "allt ledare och ledare" på sällskapet. Ahmed Alaqui kör bussen från flygplatsen.
Passagerarna är alla mer eller mindre öppet rasistiska och fördomsfulla mot landet Marocko och dess invånare. De är mest intresserade av alkohol och att pruta. Det blir en lång busstur med avbrott i Imin Tanout för en paus med myntathé. Där sker också en presentation av deltagarna på charterresan. Själv presenterar jag mig som deckarförfattare vilket inte väcker någon större succé.
När vi kommit till hotellet beger sin Birger Ferm genast till medinan. Hans fru däremot vill gå på restaurang med mig. Vi äter Kebab och jag blir riktigt intresserad av henne men då jag är nära en kyss utanför hennes dörr kommer Lola ut och förstör allt.
Nästa morgon blir det stadsrundtur. Längs Aveny Mohammed V. Carina är klädd på arabiskt vis. Vi ska till medinan. Ronald skryter med vad han tror vara ett riktigt fynd av grillspett och blir inte glad när han finner sig grundligt lurad.
På kaféet blirjag vittne till hur någon lägger något vitt i ett av de nio glas med té som är avsedda för vårt sällskap. Innan vi åker vidare vill Lola köpa saffran på Kryddhandlarens torg. Ronald passar på att försöka hitta försäljaren som lurat honom.
Lola kommer inte och Carina går för att söka upp henne. En ung pojke tar mig i handen och vill ha med mig. Han säger "Swedish tourist" och jag följer med. Han visar mig en tiggare med kapuschongen neddragen över ansiktet. Men det är ju Lola Lundh! Hon är död. Jag springer tillbaka, är nära att gå vilse men hittar till sist bussen. Carina och jag går tillbaka tillsammans med två poliser. Både liket och hennes väska är kvar. Kriminalinspektör
Musapha Sehimi tar över. Det ska bli obduktion. Allt talar för att hon dött av hjärtbesvär. Jag vill inte acceptera detta utan gör mina egna undersökningar som dock är fruktlösa och blir utsatta för löje från mina medresenär. En fransk läkare Jean-Claude Gay obducerar och fastställer dödsorsaken till hjärtinfarkt. Kroppen läggs i en zinkkista som svetsas igen och skickas till Sverige.
Jag hjälper Carina att tömma Lolas rum. Jag hittar ett andra pass för henne och en peruk likadan som Lolas hår.
I programmet ingår en marockansk helkväll på Dar Es Salaam. Det blir en traditionell trerätters lyxmåltid som uppskattas bättre sedan sällskapet lärt sig att äta utan bestick. Vinet flödar och herrarna särskilt Birger och Ronald blir tämligen beskänkta. Själv har jag dålig aptit både på mat och vin. Efter maten blir det magdans. Flera av flickorna tycks känna Birger och snart är både han och Ronald uppe och dansar och klämmer på flickorna som blir rikligen belönade. Jag lyckas undkomma dansen och tar i stället flera foton.
På natten när Birger slocknat kommer Maisie till mitt rum. Hon stannar över natten men när jag vaknar på morgonen är hon borta.
Det blir avskedsfester och ännu mer märkvärdiga beteenden från resdeltagarna. Carina avslöjar att det varit ett besvärligt ressällskap.
Fyra månader senare, i april, får jag ett inbjudningskort från Birger och Maisie till en Marockansk afton i deras hem för utbyte av tankar och fotografier. Jag ringer dit och blir extra varmt inbjuden av de båda. De andra ringer mig också och är mycket vänliga och inställsamma. Vad har de att dölja?
Jag ska spela "sagoberättaren". Jag börjar med att konstatera att en i sällskapet är mördare! Lola Lundh var i verkligheten knarkkurir. Men denna resan hade hon en annan uppgift. Nämligen att frita en svensk som satt i fängelset i Marrakesh. Men hon blev själv offer för knarkligorna. Någon smusslade gift i hennes te och utnyttjade hennes hjärtfel.
Jag går igenom var och en av deltagarna och presenterar de motiv de kan ha haft för att ta livet av Lola Lundh. De tillbakavisar beskyllningarna och menar att jag själv är minst lika misstänkt. Då startar jag projektorn och visar den bild jag tog då giftet lades i Lolas glas. Det framgår klart vems handen är! (Tablå!)

Hit har boken handlat om ett manuskript skrivet av Göran Sandahl: Mord i medinan.
Nu är det de verkliga figurerna som träder fram:
Byrådirektören
Lars Backe med fru Lilly.
Entreprenören
Reinhold Bäckström med fru Majken.
Direktören
Börje Rask med fru Margareta
Förhörsledare: kriminalinspektören
Jan-Åke Blomquist.
Blomquist förhör samtliga en och en med utgångspunkt från Göran Sandahls bok. Alla är rörande eniga om Görans fabuleringskonst. Inte mycket av vad han skrivit stämmer med verkligheten. Jan-Åke Blomquist finner dock en hel del motsägelsefullt i vittnesmålen och tror alltmer på Sandahls skriftliga uppgifter. Särskilt när det kommer fram att Lars Backe är en mutkolv. Han ger Bäckströms företag alla kontrakt och i gengäld blir Backes bjudna på restaurang och som nu på semesterresa.
I bokens sista kapitel avslöjas att det var Margareta Rask som försökte döda sin man Börje genom att smyga ner antabustabletter i hans glas med myntaté. Hon var trött på hans knarkaffärer och hon hade äktenskapförord så allt efter honom tillföll henne efter hans död. Glaset dracks dock av misstag av "Lola Lundh" som var i Marrakesh för att besöka sin son som satt fängslad för narkotikasmuggel.
Börje å sin sida tyckte att Göran Sandahl avslöjade alltför mycket om paret Rasks knarkhandel så han lät två torpeder ta hand om honom. Sedan dess vara Göran Sandahl försvunnen.
Författaren (Ekholm) bekräftar själv att Göran Sandahl är död.
"Jag medger att detta känns egendomligt. I elva år har han mer eller mindre varit aktiv, denne antihjälte…Nu är det oåterkalleligen slut".
Jag skulle kunna tillägga att det gick bra att vara (anti)hjälte i 11 av Ekholms böcker men då Sandahl själv gjorde ett försök att skriva en deckare kostade detta honom livet.






















 

till sidans topp