Klarakvarteren: En journalist, redaktör Erik Mattsson (han röker förstås pipa), bokens jag, får besök av en barndomsvän Valter Schmitt. Schmitt har ärvt sin pappas firma och tjänar bra på det. Han vill att jag ska hjälpa honom att finna Brita Ljungdahl. Hon är gift med Erik. Han vill att Ursula Vaern ska hjälpa honom att finna Brita.
Det finns en fotograf Calle Lindgren. En kåsör Gösta Bäckmark. Vaktmästare Ove Nilsson. Verner, ”vaktmästarpojke”. Herman Rooth, redaktionssekreteraren. Notischefen Nisse Rimstorp. Kriminalreportern Gerhardsson. Ragnar Svensson, Lars Askmark, Bengt Malm, fröken Bergman. Klas Gillander, Rune Gordon, Jan Kristensson, Erik Ljungdahl, Olle Sivert.
En Lars Johnson drunknade på midsommarafton. Jag får i uppdrag av Rooth att rota i midsommarhistorien och direktörerna. Jag söker upp Ursula Vaern på Norr Mälarstrand 52 A (samma adress som Elsie gömde sig på? Stockholms deckarkvarter är små).
Hon ligger emellertid död på trottoaren. Hoppat? Jag ringer Erik Ljungdahl och får hans frus tillfälliga adress på Bastugatan 10 B. Där vaktar en stor karl, Stig Larsson, som förnekar att Brita Ljungdahl bor där. Sedan kommer hon själv på besök till min lägenhet. Jag får tag på Fru Aina Linder. Jag får skjutsa henne och hennes väninna Siv Andersson till en dansrestaurang. Aina berättar om en träff på ett fjällhotell med det manliga direktörsgänget som slutat med att en ung flicka Solveig Fredriksson blivit utelåst och sedan dött i lunginflammation. Ursula Vaern var också med och har anklagat pojkarna för att ha orsakat hennes död. Lars Johnsson var inte med. Han var inte välkommen eftersom han lånade pengar av dem. Eller var det utpressning? Jag ställer frågan direkt till direktör Gordon när han ansluter sig till sällskapet på dansrestaurangen. Han verkar inte direkt glad åt frågan. Senare söker jag upp direktör Klas Gillander som är Gordons kompanjon i resebyråfirman. Men får i stället träffa hans far Sven Gillander. Jag avlägger rapport hos Rooth och får i uppdrag att kontakta Roland Rolandsson, en privatdetektiv, som Ursula Vaern anlitat. Jag kontaktar också rutinmässigt kriminalkommissarie Martin Eriksson för att höra om något nytt hänt fallet Ursula Vaern. Jag försöker få tag i Klas Gillander i hans sommarstuga på Rockö, där en del folk firat midsommar en månad tidigare. Arne Johansson tar mig i sin båt dit från Dalarö. Jag tar mig in i fritidsvillan. Den är inte låst. Jag söker igenom allt utan att finna något av intresse (ganska fräckt må man väl säga). Plötsligt kommer Klas Gillander, Kristensson, Sivert och Ljungdahl. De tar illa vid sig då jag frågar ut dem om dem varit utsatta för utpressning av Lars Johnsson och de kör ut mig (minst sagt en naturlig handling). När jag kommer tillbaka till tidningen får jag ett telefonsamtal av Sven Gillander som vill träffa mig på sin bankirfirma. Han erkänner att Lars Johnsson bedrivit en slags utpressning för att inte skriva "en nyckelroman". Han vill att jag ska sluta med mina efterforskningar, annars kan jag förlora mitt jobb. Nästa morgon ska Rolandsson komma på besök. Han kommer inte. När jag åker till hans bostad finner jag honom skjuten. Vad gör jag? Ringer polisen, eller ringer tidningen? Naturligtvis det senare, så att vi kan bli först med nyheten! Jag får ett telefonsamtal från Valter Smitt. Han ber mig genast komma ut till Olle Sivert. Där finns ”gänget”. De är minst sagt irriterade över mitt snokande. När jag frågar om de har något alibi för den gångna natten då Rolandsson mördades få jag tummen i ögat. Det blir slagsmål. Jag räddas av att polisen ringer på dörren! På väg tillbaka skuggar jag Aina Linder. Hon åker till Brita Ljungdahl. Aina vill inte tala om vem som skickat henne. Tillbaka på Kvällsbladet vill Rooth att jag åker till Paris med nattplanet för att träffa Urzula Vaerns mamma. Där kanske lösningen finns i brev från Urzula? När jag träffar Urzulas mamma har emellertid en Henr Zeder just varit där och hämtat breven. Vem kan det vara? Kanske någon på Gordons resebyrå som har en filial i Paris. Jag träffar Pierre Olovson som liknar den beskrivning som mamman gjort av sin besökare. Jag finner breven och hotas med en pistol. Efter ett slagsmål undkommer jag med breven. Jag tar flyget hem. På flygplatsen står Brita Ljungdahl. Hon väntar på en väninna säger hon. Hon lockar mig med hem till sig. När jag lämnar henne blir jag nedslagen i den mörka trappuppgången, blir medvetslös och förlorar breven! Brita Ljungdahl vet ingenting om detta säger hon utom att hon blivit ombedd av Klas Gillander att möta mig på flygplatsen och uppehålla mig några timmar. I stället kommer jag mig för att fråga ut personalen på den bensinmack som låg så att den hade uppsikt över den bakutgång som Urzula Vaerns lägenhet hade vid mordtillfället. En av mekanikerna, Valle kan identifiera en av männen i ”gänget”! Jag samlar hela gänget. Så här var det: När Erik Ljungdahl fick reda på att hans fru ville skiljas för att gifta sig med Valter Schmitt, ville han mörda denne. Han experimenterade med metalliskt natrium och vatten i reservbensindunken. Men det blev Lars Johnsson som tog båten och omkom. Urzula älskade Lars och avslöjade vad hon visste i breven till sin mamma i Paris. Därför blev det nödvändigt att få rag i och förstöra breven. Erik erkänner inför Rune Gordon att han mördat både Urzula och Rolandsson och försvinner sedan. På gatan finns emellerid redaktionsbilen med kontakt via kortvåg med polisen. Han kommer inte långt på sin flyktväg!