Jan Mårtensson Demonerna 1975

- Bokens jag Johan Christian Homan, får besök i min antikhandel. Leif Berggren undrar om jag kommer ihåg honom efter 15 år. Senast sågs vi som studenter på Flustret i Uppsala då jag slagit vad om att jag kunde simma ut till den lilla holmen i Svandammen och lägga studentmössan på fågelhuset. Han har idkat affärer i Sydamerika i många år och vill nu bjuda mig på middag för gamla minnes skull. Han har primitiv skulptur med sig, en grym demon från Mexiko. Han vill att jag ska den i kommission.
- Vi hamnar på Freden. Det blir snaps till sillen och konjak till kaffet. En väl kraftig lunch men jag blev ju bjuden. Han berättar om sina fina affärer i Sydamerika men det känns oäkta som om han fabulerade. Klockan två har jag en kund som väntar och jagmåste lova Leif att komma till hans lägenhet klockan 7 prick på kvällen.
- Jag går dit. Får hjälp av en äldre herre att hitta rätt. Dörren är olåst men finner inte Leif trots att jag letar i flera rum. Han har dukat fram så jag tar för mig medan jag väntar. Tjugo över sju ringer det på dörren. Jag öppnar inte. Det känns genant att sitta ensam i en främmande lägenhet. Jag väntar fem över halv åtta. Sedan måste jag iväg. Jag skulle vara på en fest i närheten halv åtta. Jag rusar ner för trapporna och är nära att knuffa omkull städerskan.
- Festen blir trist. Kvinnans frigörelse diskuteras och lidelserna svallar över rödvinsglasen. Klockan elva skyller jag på huvudvärk och går hem.
- En eftermiddag några dagar senare kommer en man in och ställer närgångna frågor om mina relationer med Leif Berggren. Det är kommissarie Bengt Jönsson. Berggren har hittats mördad i sin lägenhet. Jag är inte direkt misstänkt men jag får inte lämna Stockholm.
- Det känns som om marken ryckts undan fötterna på mig. Som om jag fått besked att jag har en dödlig sjukdom. Jag funderar på vad jag ska göra. Jag måste själv skaffa fram bevis mot mördaren. Jag vet att Berggren har en syster. Jag får namn och adress av Jönsson: fröken Inger Berggren, (men i fortsättningen heter hon Ingrid!). Sleipnerstigen 7 i Djursholm. Det är svårt att hitta den lilla gatstumpen på bilkartan.
- När en kvinna öppnar dörren blir jag alldeles häpen. Hon var en exakt kopia av en kvinna jag är förälskad i. En kvinna på en skulpterad korsfästelsescen i Strängnäs Domkyrka målad för 500 år sedan! Inredningen i huset är raffinerad och dyrbar. Hon är fastighetsmäklare och huset är till salu. Hon berättar om hur dominerande deras far varit särskilt mot Leif som misslyckats med sina studier i Stockholm. Han skickade Leif utomlands för att praktisera i Brasilien. Där öppnade han dans- och biljardsalong. Leif var en gång förlovad med Margret. Hon arbetar nu med Anders Holmström, en god vän och tidigare förlovad med Ingrid, som har konstgalleri. Leif hade en vän som heter Stig Martinson och är journalist. En annan vän från Rio-tiden är direktör Gösta Runman.
- Jag åker direkt till Holmströms Galleri Estet på Karlavägen. Där finns en rödhårig ung kvinna med genomskinlig hy. Det är Margret. Hon accepterar mitt erbjudande att bjuda på lunch. Hon är säker på att Leif höll på med kriminella saker i Sydamerika. Hans syster Ingrid är ett fnask. En grå person kommer till vårt bord på restaurangen. Det är Anders närmaste man, Jan Bergman. Han lämnar en handskriven lapp till Margret. När hon går "glömmer" hon lappen på bordet. Där står "Håll käften om Leif Berggren".
- Jag besöker Gösta Runman i hans magnifika direktörskontor. Swedish Latin-American Trading. Han pratar i telefon med en journalist Martinsson. Leif Berggren var en mycket seriös och duktig affärsman enligt Runmans förmenande. När jag går ut läser jag i smyg Martinsson telefonnummer på sekreterarens telefonblock.
- På kvällen ringer jag numret. En vresig Martinsson blir intresserad av mitt problem och ber mig komma. Det serveras stora whiskydrinkar direkt. Martinsson kände Berggren sedan flera år tillbaka i Rio. Han tror att Berggren är på väg att ta upp konkurrensen med narkotikakungarna i Sverige. Han tänkte föra in heroin. Martinsson tänker avslöja hela gänget. Han tror att det är Holmström som mördat Berggren.
- Jag hinner med en auktion efter en gammal kyrkoherde i Danderyd. Ett par alrotsbord av Siölin får jag till hyggligt pris. Av en slump hamnar jag bakom Ingrid Berggrens hushållerska.
- Nästa dag får jag besök av kommissarie Jönsson. Och det vänder sig i magen. Men han har inte häktningsordern med sig den här gången heller. Han säger sig ha kommit bara för att få min underskrift på utskriften av det förhör som hållits av mig. Jag får tillfälle att tala om vad mina egna "spaningar" hittills lett fram till. Han ska inte tro att jag overksam sitter och väntar på att bli inlåst.
- En gustaviansk byrå inbringar flera sköna tusenlappar. Det blir Pussy Cat-food till Cléo och Operakällaren för mig. Efter sill och några snapsar mognar beslutet att åka direkt ut till Ingrid Berggren.
- När jag kommer dit är hon emellertid inte hemma. Jag hör ljudet av krossat glas och sedan någon som springer iväg och att en bil rivstartar. Efter viss tvekan har jag mig in genom det krossade fönstret. Ingrid kan ju ligga skadad där inne. Det enda jag upptäcker är emellertid att den "demon" jag tidigare sett i hennes sovrum nu är borta.
När jag ringer henne nästa dag nekar hon till att hon haft någon "demon". Ingenting har hänt.
- En kommissarie Fransson kommer och mitt blodtryck blir åter osunt högt. Han är narkotikautredare och intresserad av vad jag berättat för Jönsson.
- Jag ligger länge i sängen på söndagsmorgonen och läser DN särskilt annonserna under personligt. Där hittar jag idag någon som annonserar efter en försvunnen "Mexikansk indianskulptur"! Är det Ingrid som annonserar efter något hon sagt mig hon aldrig haft? Då ringer det på dörren. Det är Stig Martinsson i full utrustning. Han har fått tips. Nu ska jag följa med ut och se när en laddning narkotika kommer.
- Vi sitter länge i min bil och väntar på att Holmström ska komma ut. Till sist kör han iväg och vi hänger på så diskret som möjligt. Genom Örebro, mot Karlskoga och Fjugesta. Inne i ödemarken vid en sjö ligger en sommarstuga. Där stannar Anders. Sedan händer ingenting. Jag smyger mig fram i mörkret. I huset ser jag Anders och direktören Gösta Runman. Stig berättar att Runman ärvt sig till företaget. Han arbetade hos sin blivande frus far. Hon såg ut som "ett troll" säger Stig men Runman tog henne för pengarna. Hon blev deprimerad och vid ett besök i Rio hoppade hon från åttonde våningen. Sedan dog också fadern och Runman hade allt.
- Nästa morgon ringer fastighetsskötaren Jansson. Det har varit inbrott i min butik! Jag tar mig genast dit. Allt är i enda röra men ingenting tycks vara stulet. Jag blir så arg så jag tar mig direkt till Galerie Estet, sedan jag anmält inbrottet. Jag frågar Anders Holmström om han har mördat Leif Berggren, frågan gör honom upprörd. Men när jag frågar om han är en av Stockholms ledande knarkimportörer tar det hus i helvete och jag blir utkastad och utskälld inför ögonen på kunder och anställda. Innan hinner jag dock antyda att jag vet att han varit i Runmans sportstuga.
- Nästa dag får jag ett brev där Holmström ber om ursäkt för att han brusade upp. Han vill att jag ska komma ut till honom på Klockarvägen 11 i Lidingö för att reda ut alla frågetecken. Jag beslutar mig för att träffa honom men först skriver jag ett brev till polisen som en livförsäkring och lägger i butiken.
- När jag kommer till den uppgivna adressen är allt släckt och tyst. Ingen öppnar.
- När jag ringer nästa morgon till Jönsson får jag veta att Holmström skjutit sig. Han har lämnat ett brev i vilket han tar på sig skulden för mordet på Berggren. Jönsson blir intresserad och ber mig följa med honom ut till Lidingö. Jag berättar om brevet jag fått från Holmström och det brev jag deponerade åt polisen. Vi träffar kriminalassistent Lindgren som har hand om Holmströmfallet.
- Jag är i Saluhallen för att göra inköp till en delikat supé till vilken jag bjudit Ingrid Berggren. Men stämningen förstörs av att Jönsson ringer för att säga att man funnit resterna av en indianstatyett i en av Holmströms skrivbordslådor. Jönsson vill träffa mig nästa morgon.
- Jönsson tror sig ha bevis för att Holmström mördades. Vilket betyder att jag åter tillhör de misstänktas skara.
Jag tar kontakt med Bengt Börjesson, konsthistoriker från Uppsala som jobbar på etnografiska muséet. Han vet en del om demonstatyer från Mexiko. Han kallar demonen för en mexikansk dödsgud. Amerikanerna betalar hur mycket som helst för sådana. Men den jag visar honom är en värdelös kopia.
- Jag åker åter till Galleri Estet. Bergman är där, lika grå som alltid. Han visar mig Margrets rum. Hon säger att hon vet vem som mördade hennes älskade Anders. Det är Bergman, "skitprinsen". Han dödade också Leif Berggren, av oro för att denne skulle ta över narkotikahandeln i Sverige. Men både Anders och Bergman är bara springpojkar säger hon, det är Ingrid Berggren som ligger bakom allt! Jag vet inte vad jag ska tro.
- Jag lämnar galleriet. Jag är hungrig och faller för frestelsen att besöka "Siewertzs Konditori". Över en choklad med vispgrädde, en napoleonbakelse och en potatisbakelse försöker jag göra ett bokslut, bena upp fakta i målet. Varför bad Leif mig att ta så noga vara på "demonen" om det bara var en billig kopia? Varför gav olika personer så motsägelsefulla bilder av Leif?
- Efter kaloriintaget blir jag beslutsam. Jag ska göra upp med Bergman, tvinga honom att erkänna. Men först ringer jag Jönsson och får en chock. De vill anhålla mig. Holmströms avskedsbrev är skrivet på min skrivmaskin. Men först måste jag hem och testa mitt sista halmstrå.
- Från mitt väl dolda kassaskåp i våningen tar jag fram "demonen". Vad döljer den för hemligheter? Jag kastar den mot den öppna spisen så den går sönder. Fram kommer en metallhylsa. Innehåller den diamanter eller narkotika? Samtidigt ser jag ett par skor sticka fram under draperiets tunga brokad. Och en pistol med ljuddämpare. Jag förstår att det är Bergman som har kommit för att tysta ännu ett vittne. Jag öppnar hylsan. Den innehåller ett gulnat papper skrivet på spanska.
- Gösta Runman skulle kunna hjälpa mig med översättningen från portugisiska. Men han ber mig tända en brasan i öppna spisen för att kasta in papperet. Han berättar om hur han hjälpte sin djupt deprimerade fru att gör självmord under en affärsresa i Rio. En städerska råkade se det och uppfattade det som om han dödat min fru. Leif Berggren fick kvinnan att skriva ett vittnesmål att hon sett honom knuffa ut sin fru genom fönstret. Med det som vapen pressade han Runman på pengar. När Leif kommit tillbaka till Sverige ville han ha en stor summa pengar. Istället sköt Runman honom. Men Leif hade två kopior på vittnesmålet. Ett fick Anders Holmström tag i och ville med det bli kompanjon i företaget. Runman förbereder sig på att skjuta mig. Jag lockar på Cléo som hoppar upp på min axel. Runman tappar koncentrationen och jag kastar mig fram och ger honom en dansk skalle i veka livet. Han faller omkull, slår sig och blir liggande medvetslös. Då kommer Jönsson med poliser. Och vad får de se? Den förmodade mördaren på väg att ta livet av ett nytt offer? Runman håller med. Det som räddar mig från 10 års straffarbete är att Cléo tagit det hopskrynklade brevet som var på väg i i brasan som en leksak och därmed räddat det från eldförgängelse. Städerskans vittnesmål friar mig från fängelsestraffet. I stället grips Runman misstänkt för dubbelmord.
Jag äter lunch i Kungsträdgården med Bengt Ambrosius Jönsson. Min andra gäst har inte kommit ännu. Jönsson berättar att han fått sitt namn efter en annan Bengt som hans mor var släkt med på långt håll. En stolle, en poet. Bengt Lidner. Min andra gäst är på väg. Ingrid, vars like i Strängnäs domkyrka jag förälskat mig i.