Jan Mårtensson Döden går på muséum 1977

- Bokens jag är som vanligt Johan Christian Homan. Till min antikvitetsaffär kommer en dag en tidigare bekant, Stig Emanuel Strömberg, kallad Stickan. Han verkar ha sett sina bästa dagar men vill hålla skenet uppe. Han är duktig på antikviteter. Nu kallar han sig försäkringskonsult. Han kan den undre världen och erbjuder sig hjälpa försäkringsbolagen att få tillbaka värdefulla stulna föremål. Han visar mig ett kort på två mycket värdefulla föremål och vill att jag ska hålla ögonen öppna om de dyker upp. Kan bli en liten provision.
- Det är vinter och snart jul och jag beger mig till Nationalmuseum för att se på utställningen "Svenska klenoder". Där finns verkliga rariteter som Erik XIV:s regalier, kungakronan, riksäpplet och spiran i en stor glasmonter. Jag träffar den ansvarige för utställningen, förste intendent Anders Bruhn. Han är en vän till mig sedan universitetstiden i Upsala. Han skötte sina studier väl medan jag ägnade mesta tiden åt att skriva studentspex. Han ber mig komma tillbaka när rusningen är över.
- Detta gör jag och får då en privat visning av amanuensen Bengt Heller. Det var han som kläckte idén med utställningen och är nu besviken och förgrymmad över att den inte alls blivit som han önskade. Han menar att det bara är "förtryckets symboler" man visar upp.
- Julen firar jag hos Erik (Gustafsson), en kollega i antikbranschen i Gamla Stan. Han vill inte vara ensam och bjuder alltid in många människor. Jag träffar Greta Lind. Hon är intendent på Nationalmuseum. Hennes fästman är betydligt yngre än hon och kallas Dick. Han är flykting från Jugoslavien och har fått jobb genom AMS som vaktmästare på Nationalmuseum. Hon vet hur välbevakad utställningen är.
- Nästa dag får jag höra på radionyheterna att inbrott gjorts på muséet under julnatten och att många värdefulla saker stulits. Jag kan inte låta bli att ta mig dit. Jag träffar Anders. På hans kontor finns också hans sekreterare, en ung söt flicka, Karin Stenman. Hon studerar och ska bli amanuens. Anders berättar att tjuvarna verkar varit hemmastadda. Inget lås har brutits upp, larmet har stängts av. Vakterna hade fått sömnmedel i sin julmat. Mogens And är informationschef.
- Till min glädje dyker kriminalintendenten Calle Asplund upp. Han är min vän sedan Helgeandsmordet. Polisen har hittat en bil på Lovön med en resväska. I väskan fanns en katalog från utställningen.
- Jag tillbringar en julvecka på en väns lantställe. Kunderna är få och jag tar mig åter till Nationalmuseum. Jag går till restaurangen där jag träffar den vackra Karin Stenman och Bengt Heller, den dystra amanuensen. Han är svartsjuk på Anders Bruhn och skyller inbrottet på honom. När jag åter är hemma kommer Carl Asplund på besök. Det är tydligt att polisen kört fast och nu vill han ha min hjälp.
- Jag ringer till Stickan Strömberg, försäkringskonsulten på dekis. Han har ett kontor på Nürnbergbryggeriet på Högbergsgatan. Jag tar en taxi dit. Det är en stor byggnad med en stor mängd magasinerade prylar. Innanför finns ett litet kyffé, som är kontoret. Stickan berättar att hans huvudsakliga födkrok är att vara "tigerhaj" dvs låna ut andras pengar till de som inte kan låna någon annanstans och till skyhöga räntor. Jag lyckas locka honom att hålla ett öga på vad som händer i "undre världen" vad gäller stölderna på Nationalmuseum.
- När jag ligger i skumbadet och lyssnar på en flöjtkonsert av Mozart ringer telefonen. Det är Karin som vill träffa mig. Jag klär mig ungdomligt och tänder en brasa. Hon vill berätta om sina misstankar men vill inte gå till polisen. Hon tror att det är Dick som är skyldig till konststölden.
- När jag nästa dag ska fira en god affär med en dyr middag på en lyxrestaurang ser jag Dick där i sällskap med några välklädda herrar. Jag ser honom åka därifrån i en alldeles ny BMW. Kan man unna sig detta på AMS-bidrag?
- Lägenheten håller på att gro igen. Den behöver en omgång av Rut Linnéa Andersson, Cléos och mitt stöd i livet. Jag går hem till henne. Hennes son Lennart Andersson är där. Han visar sig vara en av de två förgiftade väktarna. Han berättar att det var Karin och Greta som ordnade julmaten åt dem. Både han och Lasse, "Pastorn", slocknade.
- När jag kommer hem har ljuset slocknat i trappan. När jag sätter nyckeln i dörren blir jag nedslagen. Fröken Quist, min enda granne på 4:e våningen tror först att jag är ett fyllo men hjälper mig sedan in. På hallmattan ligger ett papper med utklippta bokstäver. Det är en varning på dålig svenska till mig att sluta leka polis. 20 minuter senare sitter Calle Asplund i min lägenhet. Han menar att jag måste kommit något på spåren som någon hotas av. Jag berättar om mina senaste kontakter med Karin Stenman, väktaren och Dick. Calle kan å sina sida tala om att under natten då stölden begicks snöade det från klockan halv tolv till klockan två. När polispatrullerna kom halv fem fanns det inga som helst spår i snön. Alltså måste tjuvarna varit kvar i huset!
- Nästa dag ringer Asplund. Han har varit hos statsministern som också fått ett ihopklippt anonymt brev. "Släpp Brank och Schmidt så får du kronan tillbaka!". De två tillhör "Röda Augusti" en grupp till vänster om Baader Meinhof.
- Regeringen vill inte släppa de två. Den är rädd för de prejudikat detta kan skapa. Den har en vecka på sig.
- I min lägenhet leker Cléo vilt med en papperstuss, kommer åt bokhyllan och välter några böcker. En av dem är "Pojkarnas Julbok". Jag bläddrar i den. Några bovar har klätt ut sig till indianer för att ge dessa skulden för ett rånöverfall. Det ger mig en idé. Kanske det var samma sak med stölden på Nationalmuséum.
- På kvällen strax innan tiden går ut för regeringen ringer "Stickan" mig. Han låter rädd och vill att jag kommer omedelbart. Jag tar mig genast till hans kontor. Där sitter Stickan i sin kontorsstol, blodig, skjuten till döds. På huvudet har han Kung Eriks stulna krona och i ett krampaktigt dödsgrepp håller han spiran. Jag ringer omedelbart Calle Asplund och snart är huset fullt av poliser.
- Jag får ett nytt tips av Calle. I muséets restaurang kök arbetar en fransman, Lerouge, som är god vän med Bengt Heller. Han hjälpte till med väktarnas julmat. På hans rum hade polisen hittat en sönderklippt Expressen och en klisterburk.
- Jag är hemma hos Karin. Jag älskar henne och jag kysser henne. Kvällen innan bjöds jag att fira som den hjälte jag blivit. Erik Gustafsson var där. Anders Bruhn, Dick och Greta, Bengt Heller, Mogens And, kamreren Vera Persson och basen för vaktmästeriet, f d fanjunkaren Bertil Karlsson. Ingen tycks ha alibi för tidpunkten kvällen innan då Stickan blev mördad. Vera Persson berättar att hon kände Stickan eftersom han ofta sålt saker till muséet. Stickan ringde till Vera, till Bengt Heller och till Anders strax innan han blev mördad och ville träffa dem.
- Karin vill träffa mig igen. Men först efter klockan 9 på lördagskvällen. Hon måste jobba över länge på Muséet. Jag hittade bakdörren och trevade mig upp till det tredje våningsplanet. Jag hittar Karin liggande framåtlutad över sin skrivmaskin, medvetslös. Men hon lever och jag lägger henne på en soffa. Jag springer efter en telefon men det är låst överallt. Till sist kommer jag upp på vinden. Plötsligt slocknar ljuset och jag blir inlåst. Jag bankar och skriker och efter en lång stund kommer en vakt som mycket misstänksamt tar mig med. Karins rum är nu tomt och helt städat. På polisstationen blir jag släppt och jag kan ringa Karin som är i sin lägenhet med Bengt Heller. Jag åker genast dit. Hon berättar att hon suttit och skrivit och att allt plötsligt blivit svart.
- Jag bestämmer mig för att åka till Karins kontor, gömma mig och vänta ut gärningsmannen om han återkommer för att leta fram det han förra gången inte hunnit hitta. Efter flera timmars väntan öppnas dörren. En man med ficklampa börjar leta på skrivbordet. Jag är genast övertygad om att det är Bengt Heller. Han gjorde det för att han hatade den framgångsrike Anders. Sedan drar jag mig till minnes en uppgift om vem som hade kontrollen över muséet och då blir jag lika övertygad om att det är Anders Bruhn som är den skyldige. Men nej! I stolen sitter Mogens And, den gemytlige dansken. Vi är nu båda överens om att Anders Bruhn själv stulit från muséet. Han var i maskopi med Stig Strömberg som lånat honom pengar och kommit på att Anders förskingrat. För att övertyga vill jag visa Mogens tjuvgömman som jag avslöjat på vinden. På väg upp på den skrangliga stegen bakom Mogens får jag emellertid en annan idé. Hade Mogens verkligen varit den motståndsman han utgav sig för att vara. Tänk om han istället varit nazist som rövade värdesaker från judar som sedan Stickan sålde i Stockholm? Och precis så var det. Och han välter stegen över mig.
- Jag vaknar på sjukhuset. Asplund är där och undrar vad jag ställt till med. Han tror att jag yrar när jag säger att det var Mogens And som knuffade mig. Asplund har anhållit Lerouge och Heller för stölden och mordet på Strömberg.
- När han gått somnar jag. Jag vaknar av att någon lägger sig över mig och får mig att nästan kvävas. Då kommer Karin som en räddningens ängel med Cléo på armen. Mogens And hoppar ut genom fönstret! Nu måste väl även Asplund fatta vem som är den skyldige!