 |
|
 |
|
|
|
|
En man står på
sin balkong. Han studerar noga omgivningen. Det är tidig
morgon.
På polisstationen, fredagen den 2.6 1967 är de 1:e
kriminalassistenterna Gunvald
Larsson, Fredrik Melander och Granlund
där.
Kriminalkommissarie Martin
Beck vid Riksmordskommissionen
ska resa till Motala. Ska träffa sin vän Ahlberg där.
Gunvald Larsson ska utreda en följd av rån mot äldre
personer. Det har varit 8 på 2 veckor.
Lennart Kollberg, vars fru väntar barn och Rönn kompletterar skaran.
Arvid Larsson är en död hälare, bror till en annan
skrothandlare och hälare Larsson som innebränts i Motala.
Därav Becks resa som också blir en rekreationstur.
En äldre kvinna rånas i parken.
Nästan på samma plats hittar två alkoholister
en åttaårig flicka, Eva
Carlsson, sexmördad.
1:e kriminalassistenten Sylvia
Granberg håller förhör
med den mördade flickans mamma Karin Carlsson.
Det finns ett inspelat förhör med den mördade flickan
då hon tidigare utsatts för en blottare vid namn Eriksson.
Han är nu gripen. 60 år och tydligt alkoholiserad.
Han erkänner flera andra småbrott men bedyrar att han
är oskyldig till mordet.
Snart hittas en annan flicka mördad på samma sätt.
Båda är strypta och saknar sina trosor.
Två småpojkar hittade liket. Hon heter Annika. De
berättar att den döda strax innan lekt med en jämnårig,
Lena Oskarsson. Lena har en lillebror Bosse.
En "förskjuten" kvinna anmäler sig på
polisstationen. Hon vill ange sin "fästman" eftersom
han är otrogen. Polien får adressen till hans lägenhet.
Där stormar snart Gunvald Larsson in och finner Rolf Lundgren naken tillsammans med en ung språkstudent. Där
finns mycket vapen och narkotika. Efter långt förhör
erkänner Lundgren att det är han som är den efterspanade
rånare. Men att han inte har något med morden på
de unga flickorna att göra. Däremot tycks han ha lagt
märke till den man som måste vara mördaren och
kan lämna ett om än mycket vagt signalement.
Vad har de nu att gå efter? Inte mycket? Ett kompendium
från psykologerna och en spårvagnsbiljett som pojken
Bosse eventuellt fått jag mördaren.
Bosse Oskarssons mamma erinrar sig att Bosse påstått
att han träffat "dagpappan" dvs maken till den
dagmamma han gick till tidigare. Han heter Eskil Engström.
Men enligt "dagmamman" är maken död.
På väg in till jobbet i tunnelbanan kommer Martin Beck
plötsligt på att just innan han åkt till Småland
fick Gunvald ett telefonsamtal från en kvinna som var upprörd
över att det stod en man på en balkong tvärs över
gatan och tittade på småflickor. Nu lyckas polisen
hitta Gunvalds anteckning om att kvinnan hette Andersson. Men
det finns tiotusentals i Stockholm.
Det kräv som vanligt tur. Det blir den unge poliskonstapeln
Kvist som då han efter en insats köper kaffebröd
till fikat i ett konditori plötsligt träffar på
en fru Andersson. Kan det vara den fru Andersson som ringt? Jo,
mycket riktigt.
Nu vet polisen var "balkongmannen" bor. De tar sig in.
Ingen är hemma men de finner teknisk bevisning som binder
mannen vid morden.
Ett nytt mord upptäcks i S:t Eriksparken. Det är flickans
mor som finner henne. En stor razzia sätts in men utan att
hitta gärningsmannen.
Någon har sett mördaren på Djurgården.
Alla tillgängliga resurser sätt in för att hindra
honom från att lämna ön.
Radiopoliserna Kristiansson
och Kvant deltar
i sökandet. Av en ren tillfällighet hittar de mannen
Ingemund Fransson. Han erkänner direkt sina brott.
Mycket aktion, mycket lättläst
dialog. Det är som om boken skrivits som ett filmmanus. Och
filmen blev kanske bra men "manuset" passar inte i bokform.
Men också mycket kvasipsykologi och kvasisociologi (som
att allt är "samhällets" fel) och som idag
känns unket nattståndet.
Och problem med sina hustrur har de båda två Beck
och Kollberg. Det är det hårda arbetet som förstör
familjelivet.
Det allra värsta som kan hända är att "vanliga
svenskar" försöker försvara sig själva och
sina familjer - genom att att bilda "frivilliga skyddskårer
- mot våldsmän och rånare. Då ryter Kollberg
helt ursinnig. Den uppgiften har polisen monopol på även
om de alls inte rår med uppgiften. Beck: "Själva
milistanken utgör en långt större samhällsfara
än någon enskild brottsling eller någon förbrytarliga"
(129).