Maj Sjöwall & Per Wahlöö  Mannen på balkongen  
 
(1967)

En man står på sin balkong. Han studerar noga omgivningen. Det är tidig morgon.
På polisstationen, fredagen den 2.6 1967 är de 1:e kriminalassistenterna
Gunvald Larsson, Fredrik Melander och Granlund där.
Kriminalkommissarie
Martin Beck vid Riksmordskommissionen ska resa till Motala. Ska träffa sin vän Ahlberg där.
Gunvald Larsson ska utreda en följd av rån mot äldre personer. Det har varit 8 på 2 veckor.
Lennart Kollberg, vars fru väntar barn och Rönn kompletterar skaran.
Arvid Larsson är en död hälare, bror till en annan skrothandlare och hälare Larsson som innebränts i Motala. Därav Becks resa som också blir en rekreationstur.
En äldre kvinna rånas i parken.
Nästan på samma plats hittar två alkoholister en åttaårig flicka,
Eva Carlsson, sexmördad. 1:e kriminalassistenten Sylvia Granberg håller förhör med den mördade flickans mamma Karin Carlsson.
Det finns ett inspelat förhör med den mördade flickan då hon tidigare utsatts för en blottare vid namn Eriksson. Han är nu gripen. 60 år och tydligt alkoholiserad. Han erkänner flera andra småbrott men bedyrar att han är oskyldig till mordet.
Snart hittas en annan flicka mördad på samma sätt. Båda är strypta och saknar sina trosor.
Två småpojkar hittade liket. Hon heter Annika. De berättar att den döda strax innan lekt med en jämnårig, Lena Oskarsson. Lena har en lillebror Bosse.
En "förskjuten" kvinna anmäler sig på polisstationen. Hon vill ange sin "fästman" eftersom han är otrogen. Polien får adressen till hans lägenhet. Där stormar snart Gunvald Larsson in och finner
Rolf Lundgren naken tillsammans med en ung språkstudent. Där finns mycket vapen och narkotika. Efter långt förhör erkänner Lundgren att det är han som är den efterspanade rånare. Men att han inte har något med morden på de unga flickorna att göra. Däremot tycks han ha lagt märke till den man som måste vara mördaren och kan lämna ett om än mycket vagt signalement.
Vad har de nu att gå efter? Inte mycket? Ett kompendium från psykologerna och en spårvagnsbiljett som pojken Bosse eventuellt fått jag mördaren.
Bosse Oskarssons mamma erinrar sig att Bosse påstått att han träffat "dagpappan" dvs maken till den dagmamma han gick till tidigare. Han heter
Eskil Engström. Men enligt "dagmamman" är maken död.
På väg in till jobbet i tunnelbanan kommer Martin Beck plötsligt på att just innan han åkt till Småland fick Gunvald ett telefonsamtal från en kvinna som var upprörd över att det stod en man på en balkong tvärs över gatan och tittade på småflickor. Nu lyckas polisen hitta Gunvalds anteckning om att kvinnan hette Andersson. Men det finns tiotusentals i Stockholm.
Det kräv som vanligt tur. Det blir den unge poliskonstapeln Kvist som då han efter en insats köper kaffebröd till fikat i ett konditori plötsligt träffar på en fru Andersson. Kan det vara den fru Andersson som ringt? Jo, mycket riktigt.
Nu vet polisen var "balkongmannen" bor. De tar sig in. Ingen är hemma men de finner teknisk bevisning som binder mannen vid morden.
Ett nytt mord upptäcks i S:t Eriksparken. Det är flickans mor som finner henne. En stor razzia sätts in men utan att hitta gärningsmannen.
Någon har sett mördaren på Djurgården. Alla tillgängliga resurser sätt in för att hindra honom från att lämna ön.
Radiopoliserna
Kristiansson och Kvant deltar i sökandet. Av en ren tillfällighet hittar de mannen Ingemund Fransson. Han erkänner direkt sina brott.

Mycket aktion, mycket lättläst dialog. Det är som om boken skrivits som ett filmmanus. Och filmen blev kanske bra men "manuset" passar inte i bokform.
Men också mycket kvasipsykologi och kvasisociologi (som att allt är "samhällets" fel) och som idag känns unket nattståndet.
Och problem med sina hustrur har de båda två Beck och Kollberg. Det är det hårda arbetet som förstör familjelivet.
Det allra värsta som kan hända är att "vanliga svenskar" försöker försvara sig själva och sina familjer - genom att att bilda "frivilliga skyddskårer - mot våldsmän och rånare. Då ryter Kollberg helt ursinnig. Den uppgiften har polisen monopol på även om de alls inte rår med uppgiften. Beck: "Själva milistanken utgör en långt större samhällsfara än någon enskild brottsling eller någon förbrytarliga" (129).