Sven Sörmark Väck inte Marie 1970

 

Jag är handelsresande. Jag arbetar för en firma i textilbranschen - Kartago AB. Mina kollektioner förvarar jag i stora specialkonstruerade koffertar. Jag dödade min fru Marie därför att jag var helt utled på henne. Mitt enda krav var att det skulle ske på ett sätt som var "riskfritt" för mig och att det skulle ske på "ett snyggt sätt". På kvällen tar hon sig som vanligt ett bad. Efter några minuter följer jag efter och dödade henne. Jag hämtar en av de tomma koffertarna och placerar min hustru i den. Jag lägger i de kläder hon bar innan hon klädde av sig för badet samt all den packning hon kunde förväntas ta med sig på en resa.
Just när jag är klar att bära ner kofferten till de tre andra som redan står i bilen kommer Elisabeth, Maries syster. När hon får reda på att Marie ännu inte har kommit hem går hon emellertid igen.
- Jag anländer till Uppsala och tar in på mitt vanliga hotell. Jag planerar för morgondagens kundbesök och också en del inköp jag måste göra till sommarstugan. Bland annat måste jag köpa en spade.
- Nästa morgon ringer jag till sommarstugan. Då jag inte får något svar instruerar jag noga portieren om att notera om min hustru ringer mig. Sedan gör jag mina två planerade kundbesök.
- Efter en halvtimme är jag framme vid stugan. Jag ropar efter Marie, högt och många gånger. Sedan går jag ner till Fredrikssons som brukar se till stugan. Det är Ernst och Agnes, ett hederligt lantbrukarpar. När jag går tillbaka kommer min vän Bruno i sin röda Lancia. Han kör mig till järnvägstationen så att vi kan möta Marie där. Jag berättar för honom att Marie ibland är borta utan att jag vet var. Hon är inte med tåget och Bruno kör mig tillbaka till stugan. När han kört kör jag i min tur iväg.
- Jag vet ett ställe där jag lekte som barn. Det är en skreva mellan otillgängliga klippor. Jag bär dit kofferten bara för att upptäcka att jag glömt spaden! Jag låter kofferten ligga i regnet och kör snabbt hem och hämtar spaden. Då ringer Brunos fru, Estelle. Hon är lite förälskad i mig och vill nog komma ut. När jag kör iväg igen efter en halvtimme ser jag Brunos bil. Han säger sig ha varit nere vid sista tåget men utan att träffa Marie. Jag säger att jag är på väg till pojkarna Bergman för att köpa fotogen.
- Jag gräver snabbt ner kofferten och åker sedan till Bergmans. Hemma i stugan öppnar jag en flaska whisky.
- Nästa morgon ringer jag Elisabeth. Hon tycks veta någonting och vill inte att jag kontaktar polisen. På eftermiddagen åker jag till ännu en kund och sedan tillbaka till lägenheten i Stockholm. Där väntar ett blått kuvert innanför dörren. Ett papper med en text: "Jag kommer tillbaka. Marie". Jag svimmar över sängen.
- Nästa morgon ringer jag min vän, kommissarie Hillman. Jag presenterar mig som Brutus, det namn jag bär i den Orden vi båda tillhör. Han ger mig namnet på den person som polisen anlitar för att tyda handstilar. Docent Fell jämför texten jag fått med andra brev Marie skrivit och menar att allt är skrivet av samma person.
- Jag ringer Elisabeth igen och därefter polisen för att göra en anmälan. Kommissarie Frid verkar inte särskilt intresserad men noterar min anmälan. Snart hör jag en knäpp från ytterdörren. Där ligger ett nytt brev: "Jag söker dig igen. Marie".
- Jag mår väldigt dåligt men behärskar mig. Om en halvtimme måste jag vara på kontoret för en konferens. Säljresultatet visar en negativ trend för de allra flesta av säljarna. Börjar vi bli för gamla? Min chef som är yngre vill att vi pratar med en psykiater.
- Jag vill gärna göra honom nöjd och beställer tid. Doktor Nöjd är en ung rödhårig man. Jag berättar om hur jag träffade min fru på en danstillställning för teknologer när jag bara var ett biträde i en textilaffär. Jag fastnar genast för en flicka med ljust hår och mörka ögonbryn och placerar mig nära henne för att få chans på nästa dans. En annan man förekommer mig emellertid och då bjuder jag upp hennes bordsgranne. Det är Marie, min hustru. Jag låter henne tro att jag är civilingenjör. Vi gifte oss och hon blev gravid. Tyvärr var barnet dödfött.
- Jag beslutar mig för att åka ut och hälsa på Marie. Jag tar upp en ung flicka som liftar. Hon är mycket intresserad av mitt äktenskap och av min fru. Jag släpper av henne i ösregnet och upptäcker att jag glömt nyckeln till stugan hemma. Jag åker ner till Fredrikssons som blir mycket förvånade eftersom de sett Marie vinka från stugan. Jag åker helt förfärad tillbaka, bara för att upptäcka liftar flickan som tagit sig in och tagit av sig de våta kläderna. Hon fortsätter att prata om Marie. Det knackar på dörren. Bruno kommer in. Jag lyckas få Bruno att ta flicka med sig. Sedan upptäcker jag att Marie porträtt är borta. Jag somnar i en stol och väcks av telefonen. En kvinnoröst viskar att Marie finns på värdshuset. (Det är den unga liftarflickan som tagit fel på Marie och hennes syster Elisabeth). Bruno har kört henne till sitt och Estelles värdshus. Jag kör genast dit. Jag hälsar på portieren och hör Elisabeths klapprande steg komma ner för trappan. Jag ser benen och den gröna kjolen och skriker "Marie kom inte, bli kvar i jorden!". En lång okänd man kommer fram och frågar var Marie finns och jag beskriver vägen till graven.
Elisabeth berättar för polisen att hon länge känt till att Bruno haft ett förhållande med Bruno. De skrev små lappar till varandra. Bruno sparade dem och använde dem för att sätta trycp på och skräck i handelresanden. Bruno misstänkte honom sedan sett att det fanns en koffert för mycket som sedan bara försvann.