Sven Sörmark Ett sista leende 1979

 

Jan Steiner, 47 år, står inför tingsrätten anklagad för mord på sin far, den kände konstnären och konstprofessorn Johan Steiner.

På Lanzarote, mars 1997
Jag, Jan Steiner, träffar en ung svenska som heter Magdalena på hotell Los Vertes. Jag visar henne min fars inbyggda hus omgivet av en hög, vit mur, som denne använt för spritfester och som ateljé. Jag berättar hur djupt fäst jag är vid min mor och hur mycket hon fått lida i sitt äktenskap med Johan Steiner. Jag bjuder Magdalena på öns vin Malvasia och berättar att jag lider av att inte fått min fars ådra att måla. Däremot är jag duktig på att fotografera och att måla av foton. Jag kysser henne för första gången och gläder mig över att åter känna "naturliga" känslor.
- Nästa dag tar jag i smyg, gömd i buskarna, en bild på henne. På bilden ler hon ett inåtvänt leende.
- Jag köper den paella jag ska bjuda Magdalena på hos Sebastian, den unga kocken. Han är specialist på "Kärleksmåltider". Magdalena kommer punktligt klockan sju till ateljén. Vi dricker vin och äter och jag berättar allt som hänt mig och mina föräldrar i Stockholm. Jag visar henne till och med det brev jag har som skriftligen avslöjar allt kring mordet på min far. Medan hon läser det vilar jag en stund på sängen och somnar snart. Jag vaknar inte förrän halv elva följande dag. Då är Magdalena borta liksom brevet och det foto jag tagit av henne.
- Jag hittar inte Magdalena någonstans på hotellet. Jag tar fram ett nytt foto av henne som jag visar på de två svenska resebyråerna. Men ingen känner igen henne eller vet vem hon är. Jag är förtvivlad, brevet får inte komma i orätta händer.
- På Vitos lilla restaurang träffar jag Emanuel, en gammal vän från Stockholm. Han är fet och plufsig, men är en god deckarförfattare. Han känner igen Magdalena som den kvinna som satt bredvid henne på planet ner. Hon hade en förälskad pojkvän med sig.
- Jag fruktar att något är på gång mot mig särskilt sedan jag i hotellobbyn träffat på kommissarie Ullman, chef för mordkommissionen i Stockholm. Jag lyckas byta min hemresebiljett mot en tidigare avgång.

I Stockholm jan-febr 1979
Från de protokoll som kommissarie Ullman upprättade efter vittnesförhör kan man läsa att:
Jan Steiner säger sig den 16 januari 1979 ha hittat sin far Johan Steiner skjuten i pannan. Detta bör ha skett bara några minuter tidigare. De två glasdörrarna som från faderns arbetsrum ledde ut i trädgården stod öppna. Jan sprang ut i trädgården och vidare ut på en väg där han mötte revisor Salander som inte sett något. När han kom tillbaka fann han sin mor avsvimmad i dörröppningen mot hallen. Sedan hon kommit till sans ringde han polisen i Saltsjöbaden och bad att få tala med inspektör Åhlenius och därefter till doktor Helén husläkaren. Senare uppgav Jan Steiner att faderns revolver som förvarades i skrivbordshurtsen var borta.
På morgonen den 17 januari hördes den dödes hustru Aina Steiner liksom hembiträdet Stina Alm. Intendent Axel Lindhagen är anställd på halvtid för att sköta om familjen Steiners betydande konstsamling. En tavla har försvunnit i samband med mordet. Det är emellertid en billig reproduktion av Rembrandts berömda målning "Kökspigan".
Jan Steiner misstänks för mordet men tingsrätten avslår åklagarens begäran om förnyad häktning. Han flyger då omedelbart till Lanzarote för att återhämta sig.

På Lanzarote, mars 1979
Ullman informerar mig om att en kvinna Irma Hill påstår sig först ha varit min och sedan min fars älskarinna. Vidare att en man säger sig ha min skriftliga bekräftelse på hur mordet på min far gick till. Slutligen att en Willy Jeanson har ändrat sitt hemflygsdatum och åkt till Stockholm tidigare än planerat.

I Stockholm, mars 1979
Jag hittar Willy Jeanson i telefonkatalogen på Hagagatan. Jag åker dit och tar in på hotell Gustav V mitt emot. Jag ser honom. Det är den unge mannen på fotot jag tog av Magdalena i Lanzarote. Han går hemifrån på morgonen. Sedan ser jag Magdalena genom fönstret. Magdalena ringer mig och säger att hon vill byta brevet mot några tavlor ur min fars samling. Jag tar i smyg ett kort av Magdalena när hon står i fönstret på Hagagatan. Jag arbetar flera dagar hemma i ateljén med filmen.
När jag är färdig ringer jag Ullman och ber honom komma till hotell Gustav V. Jag vill att han ska se Magdalena med egna ögon och förstå mina känslor för henne. Sedan åker han och jag hem till mig. Där säger jag att jag fått tillbaka brevet som var en missuppfattning. Ullman kräver att få se brevet. Men jag deponerat det hos Axel Lindhagen så det hjälper honom inte att han letar igenom hela huset.
- Senare på dagen ringer Ullman och kräver att jag ska infinna mig på polishuset. Där får jag veta att "flickan på Hagagatan" hittats skjuten i sin lägenhet. "Fröken Lidell" som Magdalena heter hittades av fästmannen Willy Jeanson.
- Mordet beräknas ha skett mellan klockan 10 och 12. Klockan 1110 såg Ullman med egna ögon en levande fröken Lidell i fönstret. Ullman ger mig alibi för mordet. Hon har dödats med samma pistol som dödade min far. Därför måste jag vara oskyldig även till detta mord. Det visar sig att även fästmannen Willy Jeanson har alibi.
- Två dagar senare kommer Ullman med en fullmakt för husrannsakan. Han öppnar en låst tapetdörr och finner vad han väntat sig - en stor tavla av Magdalena med exakt samma mått som fönsterbågen på Hagahuset. Det var "alibitavlan" jag visat Ullman klockan 1110, men då var hon redan mördad. Idén fick jag av kopian av Rembrandts Kökspigan som "stals". Den hade ett papper på baksidan som berättar om hur Rembrandt målat en duk med en piga har var så intagen i. Den blev så bra att det gick flera dagar innan man upptäckte att det inte var den levande flickan som satt i fönstret.
- Den tavla jag målat var inte en exakt kopia av det foto jag tagit. På fotot är Magdalenas mun sluten. På tavlan ler hon "ett sista leende".
Vem var min medhjälpare som satte upp tavlan i fönsterbågen? Ingen fick veta detta.

Konfidentiellt till läsaren
Det var mamma, som plågats ett långt liv av min fara, som sköt honom. Tre dagar därefter skrev hon ett brev till mig i vilket hon erkände allt. Det var detta brev som Magdalena stal från mig i ateljén på Lanzarote. Det var emellertid jag som sköt Magdalena för att hindra att brevet blev grund för en utpressning och riskerade att komma i orätta händer. Jag mördade för att rädda min mor och tog också på mig skulden för hennes mord på min far.