 |
|
 |
framsida sammanfattningar Trenter startsida baksidestext
|
|
|
|
Det
är augusti i Stockholm och ovanligt varmt. Jag, Harry
Friberg, jobbar trots kvällsvärmen i Studion.
En Otto Beck ringer. Han vill sälja
en gammal fotosamling. Han bor på Tulegatan och vill ha
ett bud omedelbart. Fotografierna förefaller mycket intressanta.
Plötsligt dyker en kvinna upp i lägenheten. Det är
Birgitta Nordmark, vår världsberömda
sopran från Kungliga scenen i Stockholm. Hon är kusin
med Otto. Plötsligt upptäcker hon liket av en man i
sängkammaren. Med kulhål i hjärttrakten och en
attachéväska fästad vid handleden. Det är
Rutger Stiernhielm, nyutnämnt
ambassadråd.
Polisen kommer och med dem kommissarie Enfrid.
Jag tar mig upp till Studion. Hittar Hampe
Hymling, min kamrer, men är snart ensam igen. Någon
dyrkar sig in i Studion, men försvinner snabbt vid upptäckt.
Det luktar björkparfym, en öststatsdoft.
Nästa morgon ringer Enfrid med information från utrikesrådet Bertil Flodquist. Stiernhielm
är skjuten med en italiensk pistol. En ros i silver hittades
under kroppen. Han är känd för omfattande amorösa
eskapader fast han är gift sedan 17 år.
Efter frukosten dyker en ung kvinna upp. En mycket avlägsen
bekant. Ann-Charlotte Johansson arbetade
som sekreterare åt Stiernhielm. En karl som luktar björkparfym
skuggar henne. En annan sekreterare heter Karin
Bergman. Hon är sekreterare åt ambassadören
Ludvig Hammargren. Hon är kär
i Rutger. Ann-Charlotte säger sig ha sett Karin Bergman på
Stureplan vid 7-tiden på mordkvällen. Louise
Hammargren är ambassadörens fru. Jag promenerar
med A-C hem för att se om skuggan följer efter. Hon
bor hos sin mamma och bjuder på en utsökt italiensk
måltid. Telefonen ringer. Det är Karin. Från
Rom! Är hon där eller i Stockholm?
Bertil Flodquist ringer och vill att jag kommer till UD-residenset.
Inga papper fanns i den fastkedjade väskan! Chefen för
arkivet kan inte hitta dem. Det är Gösta
Nordmark maka till Birgitta. Vi tre beger oss hem till
änkan efter den mördade, Marie
Stiernhielm. Där hittar jag
ett kort från Birgitta till sin älskade Rutger!
Marie vet att berätta om när gästerna kom och gick
på hennes cocktailparty under mordkvällen. Nordmarks
gick strax före åtta, Bertil Flodquist klockan 7 (då
kan det ju vara han som är mördaren!).
Gösta vill bjuda mig hem på mat. Birgitta låtsas
inte känna igen mig!
Birgitta sjunger i Rosenkavaljeren. I denna opera finns ett inslag
där en ung ädling lämnar en silverros till den
som en annan man valt som sin fru.
Plötsligt kommer den bullrande världssopranen Ingmar Söderman och vill förlika
sig med sin älskade kollega Birgitta. Gösta blir rasande
och vill slåss. Ingmar skjuter honom, med en teaterpistol!
Jag blir kallad till Enfrid för att underteckna mitt vittnesmål.
Han har hand om fallet eftersom hans chef Vesper
Johnson har semester.
Till min kamrer Hymlings glädje hinner jag med en del eftersatt
arbete på Studion men då ringer Ann-Charlott och vill
ha iväg mig omedelbart då "skuggan" åter
är efter henne. Men han är försvunnen när
jag kommer dit. I stället tar han kontakt med mig på
kvällen och bestämmer träff för att "köpa
papperen". Men när jag kommer dit sitter han död
på en bänk. Mördad. Polisen kan identifiera honom
som Janislav Eriksson, flykting från
Lettland, som adopterats i Sverige.
Nästa dag åker Hampe och jag till Italien i en affärsresa.
Jag passar på att besöka några av mina favoritrestauranger,
men också Sveriges konsul i Rom Holger
Tisell. På kvällen blir jag hembjuden till Svenska
institutets chef Sven Löfberg.
Där träffar jag Karin Bergman som jag lyckas få
att erkänna att både hon och Ann-Charlott var oroliga
för en del papper som Rutger hade. Hon kom till Stockholm
för att diskutera detta med Ann-Charlotte men också
för att ställa Rutger mot väggen sedan han brevledes
försmått henne. Hon misstänker också Rutger
för att extraknäcka åt någon utländsk
makt!
När jag åker därifrån får jag lift
med en hästdroska med en märkvärdigt klädd
man på kuskbocken. Han kör inte alls dit jag vill.
Men det är ju kriminalintendenten Vesper
Johnson, utklädd. Min förargelse över att
ha blivit lurad försvinner snart vid åsynen av den
läckra måltid han dukar upp. Medan vi äter diskuterar
vi vad som hänt i Stockholm. Hypoteser framkastas och förkastas.
Nästa morgon följs vi åt till Marie Stiernhielms
lägenhet åberopande ett löfte jag fått att
få använda hennes vackra utsikt för fotografering.
Vesper hittar ett silversmycke som förefaller identiskt med
den ros som påträffades under hennes mans döda
kropp. Det anlände med bud under morgonen.
Nästa morgon flyger Hampe och jag tillbaka till Sverige.
På kvällen går jag med Ann-Charlotte för
att se Rosenkavaljeren på Operan. Ingemar Söderman
ställer till en scen mot Gösta Nordmark och i första
pausen blir Birgitta mycket upprörd då hon finner ett
silversmycke som en ros i sin loge. Det är Rutger som har
som vana att skicka dessa speciella smycken.
Jag bestämmer mig för att hoppa över andra akten.
Tydligen är Birgitta i fara. Samma uppfattning har tydligen
Vesper som jag träffar i samma ärende. Han säger
sig börja skönja mönstret. Otto Beck tycks ha varit
utpressare i liten skala. Lägenheten på Tulegatan tycks
ha varit ett kärleksnäste när Rutger var i Stockholm.
Janislav Eriksson mördades av politiska skäl. Hans uppdrag
var att förmedla material från Rutger till köparen.
Han ville visa sig duktig inför sina uppdragsgivare och det
kostade honom livet.
Just efter föreställningens slut hörs ett dunsande
och ett skrik. Någon har försökt knuffa ner Birgitta
för en trappa. Var är gärningsmannen? Jag får
hjälp av Ingmar Söderström med att leta igenom
vindsutrymmena. Vi ser till sist en maskerad gestalt som när
vi närmar oss på en smal brygga tappar fotfästet
och störtar 10 meter ner på scenen med en ögonblicklig
död som följd. Marie Stiernhielm är död. Hon
hade dödat Rutger, till sist trött på hans evinnerliga
fruntimmershistorier och nu också för att hindra att
skandalen med hans kontakter med främmande makt kom ut.
"Nu för tiden bryr man sej inte om alibin och andra
fakta, vi tar reda på vem som haft
en mamma som inte förvärvsarbetat och där har vi
brottslingen" (129) filosoferar Vesper Johnson. "Min
mamma förvärvsarbetade inte" invänder fotografen
Harry Friberg. "Det är därför du är så
förvekligad och bortkommen i livet, trumpetade han. Endast barn som haft förmånen av kollektiv
uppfostran blir livsdugliga och samhällsnyttiga individer".
(129)
Bra genomskådad samhällsutveckling av Trenter redan
många år innan "dagisexplosionen".