Stieg Trenter Som man ropar 1944

 

framsida       sammanfattningar       Trenter startsida         baksidestext
present på 60-årsdagen den 6 mars 2003

Fyra medarbetare på tidningen heter Andersson med ständiga förväxlingar som följd. Chefredaktören kräver att vi byter namn. Göran, en av tidningens båda redaktionssekreterare, har redan bytt till Knallius. Jag Gerhard Andersson skrattar ut honom och han blir min ovän för livet. Han tvingar mig att ta semester ögonaböj. Jag har inga pengar och inga idéer. Tursamt nog träffar jag Johnne Gylling, den gänglige lintotten som jag tillbringat 9 år tillsammans med i Latinläroverket å Norrmalm. Han sköter nu sin fars hattfirma med den äran i Göteborg. Och arbetar med chiffer för Generalstaben. Han har ett gammalt torp inne i Värmlands urskogar nära en by som heter Skogås som han ber mig se till under några veckor.
Det är ett rustikt torp för ett rustikt och enkelt liv vilket passar mig utmärkt. Jag läser, solar, badar, joggar, lagar mat och sover.
Jag läser i en tidning att det finns en mycket sällsynt orkidé i svenska barrskogar. Den heter Skogsfrun och har hittats i närheten av Skogås. Jag kan inte låta bli att gå på jakt efter den. Men jag går vilse. Hittar inte tillbaka till torpet. Men däremot till ett ödetorp i närheten av en sjö. Utanför detta hittar jag en rödhårig man med ett djupt otäckt sår i tinningen. Jag undersöker honom och finner att han är död. I sin plånbok har han ett papper med siffror som chiffer. För att vara säker hämtar jag vatten för att stänka på honom. När jag kommer tillbaka är kroppen nu en ung levande kvinnas. Hon har legat där i tre och en halv timme påstår hon. Hon blir mycket förvånad över min berättelse om den döda mannen. Men hjälper mig att hitta hem. Hon lämnar mig i närheten av torpet och tycks upplösas i dimman. Jag får ett fruktansvärt slag i bakhuvudet. När jag vaknar slår jag huvudet i hängmattan. Under hängmattan finns en stor sten Är allt en dröm? Har jag somnat i hängmattan, fallit ur och slagit huvudet i stenen?
Jag tar kompass med mig och ger mig ut i skogen. Men jag hittar inte ödetorpet. I stället funderar jg på att göra pannkakor till lunch. Jag behöver mjölk och beger mig till handelsboden och herr Alfred Andersson. Han är stolt över att Skogås fått eget hemvärn och att han skall bli dess chef. Jag tar också kontakt med skogvaktaren som kan visa mig på sina detaljkartor att det inte existerar något ödetorp där jag trodde mig ha funnit det.
Efter tre vidare händelselösa veckor är jag åter i Stockholm i min ateljévåning vid Gävlegatan högst uppe i Vasastaden. Det är min sista semesterkväll. Jag beger mig tillsammans med Johnne Gylling till Djurgården och tivolit på Gröna Lund. Vi tävlar i "tiokamp" men Johnne träffar en flicka från Göteborg och jag låter honom gå. I stället köar jag för Grottbanan. Någon som tränger sig före orsakar ett våldsamt gny i kön. Jag hoppar i en båt och någon hoppar efter ner på den längstgående sitsen. Vi forsar förbi grimaserande skräckansikten, en hand trevar under min kavaj. Plötsligt bländas jag av ett starkt ljussken. När båten kommer ut är mannen bakom mig död. Knivstucken. Polisen kommer med kriminalkommissarie Kjellberg. Mannen har peruk, under den är han rödhårig. Det är den man jag för några veckor sedan såg död i drömmen!

till sidans topp