Semestern är nära för mig, Harry Friberg. Studion är het och jag försöker motarbeta dåsigheten och klara av det sista telefonsamtalet. Sedan ska jag iväg till Riksgränsen för att ensam vandra i fjällen i två veckor. Plötsligt dyker det upp en fetlagd och svettig man i 50-årsåldern med tordönsröst. Han visar ett brev adresserat till Henrik Hermansson. Han hänvisar till Ansgar Eriksson (en tvivelaktig bekant) som säger att jag hjälpt honom. Därför kommer han till mig med sitt anonyma brev. Det innehåller en anmodan att betala 100000 kronor till Rädda Barnen och ett förtäckt hot mot hans konstsamling. Det är undertecknat med ett bokmärke med "Sällskapet Skyddsänglarna". Jag råder honom att gå till polisen men han är envis. En kompromiss blir att jag följer med honom hem och fotograferar hans vackra och värdefulla samling av antika silverföremål. Hermanssons 20-årige revolutionäre son Pelle dyker upp.
- Nästa kväll ringer Hermansson och berättar att han haft inbrott. Flera föremål är stulna.
- Första kvällen på fjällhotellet får jag ett nytt telefonsamtal. Nu är det Johan Överberg som ringer. Jag träffade honom på en Rotary-lunch en gång. Han har fått ett anonymt brev med samma avsändare och innehåll som Hermansson. I det brev åsyftas Överbergs fina samling av snusdosor.
- Vederkvickt till kropp och själ efter två veckors vandring läser jag om inbrott hos Johan Överberg. Detta får mig att bege mig till Kungsholmen, polishuset och Vesper Johnson. Vi går tillsammans med Sven-Erik Nåtting på stöldroteln till restaurang Cattelin. I dofterna av vitlök, persilja och andra snigelkryddor delger vi varandra vad vi vet om de två stölderna.
- Jag ringer en bekant på en tidning i Marieberg. Han har en del att berätta om Hermanssons och Överbergs skumma affärer på gränsen till det legala.
- Jag tar med mig bilderna av Hermanssons silversamling till Stephan Birö, en av Stockholms namnkunnigaste antikhandlare. Han visar sig överraskande ointresserad.
- Jag går på tidskriften Hemma Bäst:s födelsedagskalas. Jag träffar dess chefredaktör Marion Ljungqvist. Bob Hult var med och startade förlaget. Karl-Gustav Törner, intendenten på Nationalmuseum låter jag ta en titt på silverbilderna.
- Efter festen bjuder Törner mig hem. Han bor vackert på Drottningholm med sin fru Anita. De är grannar med Marion och Bob. Anders Skogman, en annan granne bor på Loviselund. Han är pensionerad överingenjör från Televerket. Det är vackra hus och jag och Karl-Erik ska göra en bok om dem. Kalle Törner är "som tokig i gamla hus". Han köper renoveringsobjekt och rustar upp dem.
- Jag övernattar och går nästa dag med Karl-Erik till ett litet grönmålat hus som ägs av en äldre dam, Elsa Carlberg. Hos henne är Stephan Birö för att värdera en del konstföremål. När Marion senare får höra detta blir hon upprörd. Hon tror att Birö är en skurk som lurar Elsa.
- Min kollega Kerstin Franzén är tillbaka solbränd och glad efter sin depression från i våras. Själv åker jag på en affärsresa till Köpenhamn. Där hittar jag något som ser ut som Hermanssons stulna 1700-talsljusstakar. Så är det inte men jag blir hänvisad till en juvelerarebutik på Bredgade. Där fanns de! Identiska med fotografiet. Jag får reda på att det är en ungrare med en liten butik som lämnat dem i kommission.
- I en liten oansenlig butik hittar jag Peter Gerö. Han nekar till att ha lämnat ljusstakarna. En bil från speditionsfirman "Jensen & Tarp" lämnar honom ett paket.
- Nästa dag går jag till speditionsfirmans kontor och lyckas med hjälp av diverse halvlögner få reda på att ett paket skickats till Gerö från en av tre namngivna firmor.
- Jag skaffar en penningremissa från Hermansson i Stockholm med uppdrag att köpa ljusstakarna. När jag kommer tillbaka till Bredgade säger de att de just är sålda till en svenskamerikan.
- Tillbaka i selen på firman igen. Jag äter lunch på Glada Laxen där jag träffar Marion Ljungqvist. Hon vill att jag följer med henne till Stephan Birö för att å Elsa Carlbergs vägnar kräva tillbaka en Ming-skål hon lämnat i kommission. En mycket motvillig Birö lämnar över skålen.
- Efteråt blir det lunch hos Marion och Bob.
- Jag kontrollerar de tre speditionsfirmorna i telefonkatalogen. En av dem "Kungsholms Hamn & Co". Senare efter ett besök hos min tandläkare hittar jag Kungsholms Hamnplan och efter idogt letande hittar jag en dörr med ett litet visitkort på med företagets namn. En grannkvinna upplyser mig om att ingen är hemma. På en namntavla i porten finns husägarens namn och adress. På kontoret kan de leta fram kontraktet men underskriften är oläslig. När jag lämnar kontoret upptäcker jag att jag är skuggad.
- En ny antikvitetsstöld äger rum. Nu är det Stephan Birö som är offret. Värdefulla smycken hade stulits från hans privata kassaskåp.
- Alla stölderna och de anonyma breven förbryllar mig. Det är ett pussel som inte går att lägga. Jag bestämmer mig för att ta ett samtal med Kalle Törner. Eftersom han inte är hemma letar jag upp honom på hans nya gård, Älvesta. Den ligger utåt Huddinge. Det är Anitas föräldrahem. På gården finns en kulle, en jordkällare, med en mycket stabil dörr, vars nyckel Kalle säger sig ännu ej har hittat. En tjuvgodsgömma?
- På Freden träffar jag Johan Överberg. Vi pratar om inbrottet han haft. Han vill visa mig sin sinnrika larmanordning och bjuder mig hem till sig för att visa sin eminenta samling gamla snusdosor. Han berättar att Kalle Törner varit hos honom flera gånger för att diskutera en eventuell utställning på Nationalmuseum.
- Jag tar mig åter till kontoret på Kungsholms hamnplan. Nu är dörren öppen. En liten städerska håller på. Där finns en större nyckel som går till "bryggeriet" säger hon. Men hon vet inte var. Jag får med mig nyckeln i smyg och låter göra ett avtryck.
- Jag kommer att tänka på Sankt Eriks Bryggeri. Jag tar mig dit. Det är fullt av företag från stora och eleganta till små obskyra. Efter långt letande hittar jag en liten lapp med "Kungsholms Hamn & Co". Nyckeln passar. På en lagerhylla finns flyttkartonger. De tycks innehålla olika prydnadsföremål. I en hittar jag ett smyckeskrin med pärlhalsband som jag är övertygad om kommer från inbrottet i Stephan Birös kassaskåp. Vad ska jag göra? Ta dem därifrån? Eller skulle det vara ett inbrott? Jag låter allt ligga, låser om mig och går därifrån.
- Jag går till Stephan Birös hemadress och får honom att berätta om hur stölden gått till. Jag förstår då att någon av Stephan själv, hans mor, jag själv eller Marion måste vara tjuven. Vi är de enda som visste att Stephan förvarade ett dyrbart halsband i kassaskåpet. Marion och jag såg halsbandet då vi krävde tillbaka Elsa Carlbergs Mingvas. Stephan berättar också att han förvarade det för två landsmäns räkning. De hade flytt från kommunismens elände i Ungern i mitten av 1950-talet.
- Jag åker ut till Drottningholm. Där är de samlade alla tre, Marion, Bob och Anders. I allegorisk form anspelande på Robin Hood får jag dem att förstå att spelet är slut. De kan inte fortsätta att ta lagen i egna händer även om det finns brottslingar som man inte kan komma åt genom domstolarna. De måste sluta med att "stjäla från de rika" och "ge till de fattiga" d v s Rädda Barnen. Innan de går därifrån lovar det att Stephan Birö ska få möjlighet att betala sina ungerska vänner en stor summa pengar. Även Hermansson, Överberg och alla andra ska få tillbaka vad de bestulits på oberoende av "Robins Hood-trions" uppfattningar om vad som är rättvist.