 |
|
 |
|
|
|
|
Jag, Martin Broman,
är på fjällvandring i Jotunheimen i Norge. Jag bor på Bredalshytta som är
ett primitivt hotell utan elektricitet. Ägaren är Sellmark. Han har hjälp av sin unga dotter Lilian och av kokerskan Elsie och Roger, en ung pojke. Mina medgäster
är Ib Möller, en läkare från Danmark,
Herman Wiegler, direktör från Stockholm.
Han är orolig för att hans fru Marie Wiegler
inte kommit tillbaka från sin tur på fjället.
Vidare Kristine och Knut
Haraldsen från Norge.
Glaciären Trollbreen tog Sellmarks fru för sju år
sedan, och Olof Celander, Maries förre man förra
året.
- Jag följer med Wiegler och Sellman på en lång,
farlig och kall räddningsexpedition. Vi har all nödig
utrustning med oss. Efter flera timmars mödosam vandring
uppåt kommer vi till glaciären Trollbreen. Vi kommer
till en djup och bred klyfta i isen. Den klyfta i vilken Olof
Celander hittades. Sellmark kryper fram mot stupet och ser Marie
ligga trettio meter ner. Med hjälp av den medhavda båren
lyckas vi få upp liket. Hon har ett rep under armarna som
är några meter långt. Det tycks vara avskuret
med en kniv! Vid kanten av stupet finns färska märken
av stegjärn. Maries kängor har inga.
- Vandringen tillbaka går under tystnad. I hotellet finns
ett litet källarrum och där lägger vi Maries döda
kropp. Jag upptäcker att det finns en kamera i en väska
under den dödas midja. Men filmen tycks ha rivits ut.
- Vi träffar de andra gästerna i sällskapsrummet
framför den öppna brasan. Wiegler säger att det
måste vara någon av dem som dödat Marie och börjar
ett förhör som inte leder någon vart. I fickan
på Olof Celanders anorak fanns ett brev adresserat till
Jörgen Celander, Olofs bror.
- Snart har alla gått till sängs. Jag sitter ensam
kvar med Lilian. Hon berättar att Marie var "lätt
på foten" och både Haraldsen och Möller
var mycket intresserade av henne vid fjällvandringen förra
året. Olof Celander avgudade sin fru. Medan vi pratar kommer
Sellmark in och kör henne bryskt i säng.
- På natten väcks jag av ett fasansfullt skrik. Det
är Lilian som ser ett ansikte stirra in genom hennes fönster.
Jag rusar ut och kommer i slagsmål med en figur som visar
sig vara Ib Möller. Han säger sig ha sett någon
i källarrummet. Där finner vi Haraldsen gråtande
på knä bredvid liket.
- Jag kommer på Sellmark med att ur en låst låda
ta fram brevet som Olof Celander skrev till sin bror. Motvilligt
låter han oss läsa det. Han säger sig ha gömt
det för att inte polisen skulle ge hotellet dåligt
rykte. I brevet skriver Olof att någon stått gömd
bakom ett isblock och knuffat ner honom. Sedan låg han flera
timmar och väntade innan han frös ihjäl.
- Jag tar mig tillbaka till Loftet där vi har våra
små sovrum. Av Wiegler får jag reda på att Marie
var med barn då hon dog. I november året innan hade
hon fått missfall. Då var hon i Köpenhamn.
Sedan kommer jag på Kristine Haraldsen med att stå
och kyssa Möller i mörkret. Inne på sitt rum försöker
hon sedan förföra mig och säger sig inte våga
vara ensam. Då hör jag att någon lyssnar utanför
hennes dörr. Jag ser en man fly ut i det becksvarta snöovädret
och följer efter. Snart är jag alldeles vilse och vet
inte vilket håll huset finns. Jag fryser fruktansvärt
och tror att jag kommer att dö. Plötsligt är det
någon som slår mig i huvudet och jag sjunker ner i
snön för att dö. Då upptäcker jag att
det är husväggen jag gått in i. På känslolösa
ben lyckas jag nå fram till dörren och sjunker ihop
innanför den.
- Lilian kommer som en räddande ängel med hett kaffe,
konjak och torra kläder. När jag tinat upp delar jag
och Marie en stunds funderingar om vem som mördat de två
och varför.
- Jag beger mig till Ib Möller för att få reda
på vem som var far till det barn som Marie lät honom
ta bort. Han erkänner aborten och påstår att
barnet var Olofs.
- Plötsligt slår det mig att det är något
konstigt med brevet Olof skrev till sin bror på sin "dödsbädd".
Det fattas en sida! Den finns i Sellmarks låda. I det skriver
Olof att bredvid den mannen han inte kunde identifiera stod Marie
och skrattade då han föll.
- Plötsligt kommer Sellmark, likblek i ansiktet. Maries lik
är borta. Alla hjälper till att leta. Jag hittar båren
stående på högkant i torkrummet. Någon
har velat tina upp liket. Vem och varför?
- Plötsligt är det klart för mig att det bara är
en person som har kunnat försöka elda upp filmen från
Maries kamera. Om man läser tillbaka i boken förstår man att den mannen måste vara Herman
Wiegler.
- Alla samlas åter i källarförrådet dit
Maries kropp återförts. Sellmark medför en fotogenkamin
som jag ställer nära Maries hårt knutna hand.
När den går att öppna tar jag fram det sista beviset
på Herman Wieglers skuld, en avlång läderklädd
träknapp som slitits loss från Hermans anorak.
- Sellmark tar med sig Roger och Haraldsen och Herman Wiegler
och kör till polisen nästa dag. Jag ber dem ta med och
posta ett brev till en advokatbyrå. Inuti kuvertet ligger
ett annat kuvert adresserat till "Direktör Herman Wiegler
tillhanda". Advokatens uppgift är att lämna över
brevet om 25 år.
- Av detta brev framgår att Martin Broman är ett alias
för Jörgen Celander! Jörgen Celander kom till fjällhotellet
för att reda ut vem som var skyldig till hans brors död.
Redan första kvällen hör han genom hyttväggen
hur Marie och Herman bråkar om mordet. Jörgen bestämmer
sig för att straffa de två. Det gör han genom
att döda Marie på samma sätt som hans bror mördades
och lägga ut spår så att Herman Wiegler ska fällas
för mordet.
Författaren lägger in ledtrådar
som att "bara en person kan ha haft tillfälle att kasta
filmen i Maries kamera i den öppna spisen". Läser
man om dessa sidor så framgår det tydligt att den
personen är Herman Wiegler. Men i detta fallet är det
inte författaren som lagt in ledtrådar. Det är
Jörgen Celander, alias Martin Broman, som lägger ut
falska spår. Han vill inte bara lura personerna på
fjällhotellet utan även läsaren. Snyggt gjort!
Denna vinkling har jag hittills aldrig sett i en svensk deckare.
Guide över leder i Jotunheimen
Böverdalens Vandrarhem