Sten Wilding Tolv timmar 1966
 

Jag, Martin Broman, är på fjällvandring i Jotunheimen i Norge. Jag bor på Bredalshytta som är ett primitivt hotell utan elektricitet. Ägaren är Sellmark. Han har hjälp av sin unga dotter Lilian och av kokerskan Elsie och Roger, en ung pojke. Mina medgäster är Ib Möller, en läkare från Danmark, Herman Wiegler, direktör från Stockholm. Han är orolig för att hans fru Marie Wiegler inte kommit tillbaka från sin tur på fjället. Vidare Kristine och Knut Haraldsen från Norge. Glaciären Trollbreen tog Sellmarks fru för sju år sedan, och Olof Celander, Maries förre man förra året.
- Jag följer med Wiegler och Sellman på en lång, farlig och kall räddningsexpedition. Vi har all nödig utrustning med oss. Efter flera timmars mödosam vandring uppåt kommer vi till glaciären Trollbreen. Vi kommer till en djup och bred klyfta i isen. Den klyfta i vilken Olof Celander hittades. Sellmark kryper fram mot stupet och ser Marie ligga trettio meter ner. Med hjälp av den medhavda båren lyckas vi få upp liket. Hon har ett rep under armarna som är några meter långt. Det tycks vara avskuret med en kniv! Vid kanten av stupet finns färska märken av stegjärn. Maries kängor har inga.
- Vandringen tillbaka går under tystnad. I hotellet finns ett litet källarrum och där lägger vi Maries döda kropp. Jag upptäcker att det finns en kamera i en väska under den dödas midja. Men filmen tycks ha rivits ut.
- Vi träffar de andra gästerna i sällskapsrummet framför den öppna brasan. Wiegler säger att det måste vara någon av dem som dödat Marie och börjar ett förhör som inte leder någon vart. I fickan på Olof Celanders anorak fanns ett brev adresserat till Jörgen Celander, Olofs bror.
- Snart har alla gått till sängs. Jag sitter ensam kvar med Lilian. Hon berättar att Marie var "lätt på foten" och både Haraldsen och Möller var mycket intresserade av henne vid fjällvandringen förra året. Olof Celander avgudade sin fru. Medan vi pratar kommer Sellmark in och kör henne bryskt i säng.
- På natten väcks jag av ett fasansfullt skrik. Det är Lilian som ser ett ansikte stirra in genom hennes fönster. Jag rusar ut och kommer i slagsmål med en figur som visar sig vara Ib Möller. Han säger sig ha sett någon i källarrummet. Där finner vi Haraldsen gråtande på knä bredvid liket.
- Jag kommer på Sellmark med att ur en låst låda ta fram brevet som Olof Celander skrev till sin bror. Motvilligt låter han oss läsa det. Han säger sig ha gömt det för att inte polisen skulle ge hotellet dåligt rykte. I brevet skriver Olof att någon stått gömd bakom ett isblock och knuffat ner honom. Sedan låg han flera timmar och väntade innan han frös ihjäl.
- Jag tar mig tillbaka till Loftet där vi har våra små sovrum. Av Wiegler får jag reda på att Marie var med barn då hon dog. I november året innan hade hon fått missfall. Då var hon i Köpenhamn.
Sedan kommer jag på Kristine Haraldsen med att stå och kyssa Möller i mörkret. Inne på sitt rum försöker hon sedan förföra mig och säger sig inte våga vara ensam. Då hör jag att någon lyssnar utanför hennes dörr. Jag ser en man fly ut i det becksvarta snöovädret och följer efter. Snart är jag alldeles vilse och vet inte vilket håll huset finns. Jag fryser fruktansvärt och tror att jag kommer att dö. Plötsligt är det någon som slår mig i huvudet och jag sjunker ner i snön för att dö. Då upptäcker jag att det är husväggen jag gått in i. På känslolösa ben lyckas jag nå fram till dörren och sjunker ihop innanför den.
- Lilian kommer som en räddande ängel med hett kaffe, konjak och torra kläder. När jag tinat upp delar jag och Marie en stunds funderingar om vem som mördat de två och varför.
- Jag beger mig till Ib Möller för att få reda på vem som var far till det barn som Marie lät honom ta bort. Han erkänner aborten och påstår att barnet var Olofs.
- Plötsligt slår det mig att det är något konstigt med brevet Olof skrev till sin bror på sin "dödsbädd". Det fattas en sida! Den finns i Sellmarks låda. I det skriver Olof att bredvid den mannen han inte kunde identifiera stod Marie och skrattade då han föll.
- Plötsligt kommer Sellmark, likblek i ansiktet. Maries lik är borta. Alla hjälper till att leta. Jag hittar båren stående på högkant i torkrummet. Någon har velat tina upp liket. Vem och varför?
- Plötsligt är det klart för mig att det bara är en person som har kunnat försöka elda upp filmen från Maries kamera. Om man läser tillbaka i boken
förstår man att den mannen måste vara Herman Wiegler.
- Alla samlas åter i källarförrådet dit Maries kropp återförts. Sellmark medför en fotogenkamin som jag ställer nära Maries hårt knutna hand. När den går att öppna tar jag fram det sista beviset på Herman Wieglers skuld, en avlång läderklädd träknapp som slitits loss från Hermans anorak.
- Sellmark tar med sig Roger och Haraldsen och Herman Wiegler och kör till polisen nästa dag. Jag ber dem ta med och posta ett brev till en advokatbyrå. Inuti kuvertet ligger ett annat kuvert adresserat till "Direktör Herman Wiegler tillhanda". Advokatens uppgift är att lämna över brevet om 25 år.
- Av detta brev framgår att Martin Broman är ett alias för Jörgen Celander! Jörgen Celander kom till fjällhotellet för att reda ut vem som var skyldig till hans brors död. Redan första kvällen hör han genom hyttväggen hur Marie och Herman bråkar om mordet. Jörgen bestämmer sig för att straffa de två. Det gör han genom att döda Marie på samma sätt som hans bror mördades och lägga ut spår så att Herman Wiegler ska fällas för mordet.

Författaren lägger in ledtrådar som att "bara en person kan ha haft tillfälle att kasta filmen i Maries kamera i den öppna spisen". Läser man om dessa sidor så framgår det tydligt att den personen är Herman Wiegler. Men i detta fallet är det inte författaren som lagt in ledtrådar. Det är Jörgen Celander, alias Martin Broman, som lägger ut falska spår. Han vill inte bara lura personerna på fjällhotellet utan även läsaren. Snyggt gjort! Denna vinkling har jag hittills aldrig sett i en svensk deckare.

Guide över leder i Jotunheimen
Böverdalens
Vandrarhem