Vikarierande provinsialläkaren Per-Olof Linder får ett sista besök på nyårsaftonskvällen. Han vikarierar för den ordinarie doktor Kinell. Patienten är en man i sextioårsåldern som lider av smärtor från en skada han fått av en rysk granat vid Sallafronten 1940. Han berättar om Major Gustaf Lager på Steneby som också var med. Majoren har fått slaganfall och mannen fruktar att hans släktingar håller på att ta död på honom.
Senare på kvällen ringer en ung kvinna till mig. Det är Agneta Cederström på Steneby Gård. Hon vill att jag ska se till hennes sjuka morbror Gustaf Lager. Hon hämtar mig i bil.
Carl-Erik Cederström bor med Agneta på gården. Deras bror Henrik, lektor på läroverket i Lidaskog och svägerska Marja är på besök. Car-Erik vill genast köra ut mig men jag står på mig och låter Agneta visa mig den sjuke. Jag ser direkt att mannen är dödsdömd, han har bara timmar kvar att leva. Han medvetslös och bortom all behandling. Stämningen bland de församlade är minst sagt betryckt och snart får jag reda på varför. Lager har skrivit ett testamente som ger större delen av sin förmögenhet till krigskamrater från Finland under förutsättning att de är bosatta i hans hemortskommun. För tillfället finns det inga sådana arvingar men efter tolvslaget då två kommuner slås ihop till en storkommun finns det plötsligt två personer som tar hand om arvet! Det gäller alltså för majoren att snabbt dö inom de närmaste timmarna. Carl-Erik erbjuder mig en ansenlig del av arvet om jag "hjälper" den sjuke över gränsen i tid.
det är kallt i salongen. Agneta erbjuder sig att hämta ved. Efter en kort stund hörs ett skrik. Jag rusar ut. Agneta har skrämts av en man i dimman.
Stämningen blir allt mer dyster. Jag får reda på hur Gustaf Lager räddat en ettårig föräldralös pojke under finska vinterkriget 1940. Han tog honom med sig och lät honom bo hos sig. Han kallade honom Lennart. Henrik påstår att pojken blev helt utan uppfostran och bara hittade på ofog. Att Agneta föll för sin "kusin" och blev förälskad gjorde bara brödernas ovilja mot honom större. När ladugården brann ner 1958 fick Lennart Lager skulden för detta. Han flydde till USA och dog utomlands.
Jag utforskar huset och finner dels att det finns en mindre trappa från köket som leder upp till det sovrum där majoren ligger och dels att bakdörren inte går att låsa.
Plötsligt ser Marja ett ansikte genom fönstret. Carl-Erik springer ut och jag följer efter. Jag tycker mig se en skugga genom dimman. Carl-Erik skriker till. Han har fallit över en kratta och skadat sig i handen. Jag tar fram en stelkrampsspruta ur min låsta läkarväska och upptäcker då att en spruta och en ampull med morfin har försvunnit. Samtidigt kommer Agneta ner från sjukrummet. Det är slut. Han är död. Klockan är nio minuter i tolv.
Vi springer upp. Fönstret är öppet. Jag hittar en rödbrun prick i den dödes armbågsvinkel. Han har fått en injektion. Man kan därför misstänka mord. Carl-Erik kräver att jag skriver ut en dödsattest. När jag vägrar med skälet att jag inte känner dödsorsaken blir han aggressiv och när jag vill ringa polisen hotar han mig med att avslöja inför polisen att det är jag själv som gett injektionen som dödshjälp. Jag blir osäker om detta kan förstöra hela min karriär och låter bli att ringa.
Kanylen och ampullen hittas i Agnetas rum. Det blir hårda ord mellan syskonen och svägerskan. Den senare går till sitt rum. Eftersom hon uppger att hon är sjuk följer jag efter. Jag får användning för mina kunskaper i psykiatri och lyckas komma bakom Marjas arroganta och rädda fasad. Hon berättar om Henriks återkommande hemska mardrömmar.
Agneta berättar att Gustaf Lager nyligen fått och besvarat brev från Schweiz. Kanske har han ändrat sitt testamente? Brevet skickades till en Arne Tallgren. Jag minns att på nyårsafton en Tallgren ringt och sökt doktor Kinell. Några minuters eftertanke ger mig också att namnet är ett anagram på Lennart Lager. Är han inte död?
Jag tar med mig Agneta och går till Gustaf Lagers stuga i närheten. Jag vill försöka hitta någon kopia på breven. Vi hittar ingenting men överraskas plötsligt av en man som bor i stugan. Det är Lennart Lager. Agneta svimmar av sinnesrörelsen. Lennart berättar för mig att även om han varit en riktig buse under sin uppväxt så var det aldrig han som satte fyr på ladugården. Däremot säger han sig veta vem som gjorde det för att i sitt hat kasta skulden på Lennart. Han har i fickan brevet som hans svar skrev till honom i Schweiz i vilket denne ber om förlåtelse för att han misstänkt Lennart för mordbranden och talar om att han därför ändrat sitt testamente så att Lennart ska få allt. I Sverige var det doktor Kinell som var hans kontakt.
När vi åter kommer in i huset är förvåningen och förskräckelsen stor. Lennart vill inte blanda in polisen utan själv ta hämnd och reda ut både vem som mördat hans fosterfar och vem som bränt ner ladugården.
Lennart menar sig ha kommit på vem som gett hans fosterfar morfininjektionen. Han använder uteslutningsmetoden. Varken Carl-Erik eller Henrik skulle ha kastat skulden på Agneta. Återstår bara Marja. Hon erkänner faktiskt. Hon gav Gustaf injektionen och gömde sedan sprutan i Agnetas rum. Låset petade hon upp med en kniv. Men Lennart Lager är inte nöjd. Han tror att Gustaf redan var död då han fick injektionen. Varför var fönstret öppet? Kanske för att vädra ut koloxid som innan tagit livet av Gustaf? Jag beslutar mig för att ta reda på om det finns separata rökgångar så att man kan stänga för elden i Gustafs rum samtidigt som man kan elda i salongen. Jag måste bege mig upp på vinden med all sin bråte. Lampan fungerar inte. Jag hittar en sotig sten som någon troligen använt för att kväva elden i Gustafs rum. Då försöker någon strypa mig. Personen har bandage på ena handen.
Jag vaknar upp liggande bredvid skorstenen med Lennart Lager bredvid mig.
Jag återhämtar mig och tillsammans går vi ner till de tre andra. Lennart Lager chockar dem med att tala om att det inte var Marjas injektion som dödades hans far. Han hade innan dött av koloxidförgiftning. Men den som ströp draget i skorstenspipan kan inte vara densamme som den som läst Gustaf Lagers brev till Lennart Lager. I detta brev klargjordes ju dels vem som satt fyr på ladugården och dels att det inte spelade någon roll vid vilket klockslag Gustaf Lager dog, arvet gick ju ändå syskonen förbi. Vem är då koloxidförgiftare och vem satte fyr på ladugården för att kasta skulden på Lennart Lager?
Då erkänner Henrik att det var han som ordnat koloxidförgiftningen. Carl-Axel däremot nekar till sitt brott. Lennart Lager är nu nöjd. Han drar inte in polisen, han låter syskonen ärva sin fosterfar men dock med förbehållet att de båda bröderna donerar sina arvslotter i sin helhet till de båda krigsveteranerna i Lidaskog.
Agneta kör oss båda i sin bil därifrån. Lennart Lager talar då om att han vet att då Gustaf utsattes för de två mordförsöken var han redan död. Det hade Agneta sett till genom att täppa till hans näsa och mun. Men hon får ändå sitt arv.
(Mycket spännande och ovanlig).