Om Michel Houllebecq Elementarpartiklarna Bonniers 2000

http://www.superlounge.com/v2/06/kultur.html


Har ni börjat bli en aningen trötta på alla filmer och böcker som bygger på igenkänning? De har ju sköljts över oss på sistone. Nu senast med Herngren/Holms film "Klassfesten" där vi förväntas gå ut från biosalongen med ett snett leende och unisont utropa: precis så där var det, det handlar ju om mig!

Om ni har tröttnat på detta rekommenderas "Elementar- partiklarna", av den franske författaren Michel Houellebecq, som ett effektivt motgift.

Nej, det här är verkligen ingen må-bra-roman och det är synnerligen svårt att hitta gemensamma beröringspunkter med Bruno och Michel, halvbröder och bokens huvudpersoner. Läsaren får följa dem från barnsben till medelålder. De överges av sina hippieföräldrar i tidig ålder och växer upp hos morföräldrarna. I vuxen ålder väljer de helt olika banor. Michel blir en deprimerad enstöring. Helt ointresserad av mänskliga relationer ägnar han all tid åt sin karriär som forskare och sina teorier om kloning av människor. Bruno väljer en annan strategi. Med ett glödande självhat är han på ständig jakt efter att konsumera känslolöst sex. Bröderna har helt olika personligheter men förenas i ensamheten och en desperat längtan efter att finna sammanhang i tillvaron.

"Somliga människor lever till sjuttio, åttio års ålder, och tror att det ständigt ska hända någonting nytt, att äventyret väntar bakom hörnet, som man säger; till slut måste man närapå ta livet av dem, eller åtminstone se till att de blir ordentligt invalidiserade för att de ska ta sitt förnuft till fånga."

Det här är ingen munter läsning, snarare motbjudande. Men samtidigt i vissa stunder hysteriskt rolig. En sådan svartsynt humor har jag inte upplevt sedan jag läste Célines "Resa till nattens ände".

Den yviga stilen gjorde mig nästan sjösjuk. Som läsare slängs man mellan tid och rum. Flera sidor med filosofiska diskussioner kan följas av kliniska sexskildringar. Klara analyser står sida vid sida med unkna tankegångar som formuleras av någon av huvudpersonerna. Det är en kalejdoskopisk resa som kulminerar i slutet när romanen plötsligt får klara drag av sciencefiction, med tydliga referenser till Aldous Huxleys "Du sköna nya värld".

Det är uppenbart att Houellebecq vill säga något, men det är inte helt lätt att säga vad. Många kritiker har sett romanen som en ideologisk kritik mot 68-generationen vars paroller om solidaritet mynnade ut i egoism och girighet. Men man kan också se det som en bredare kritik mot konsumtionssamhället och den ökande graden av individualism i samhället.

Romanen slog ned som en bomb i Paris när den publicerades 1998 och den 40-årige och fram till då okände Houellebecq (med ett förflutet som mjukvaru-utvecklare!) blev i ett slag hela det litterära Frankrikes l´enfant terrible.

Kritikerkåren delades snabbt i två läger: för eller emot. De argaste kritikerna anklagade Houellebecq bl a för att vara reaktionär och kvinnohatare. Besynnerliga provokativa uttalanden i media, och det faktum att Houellebecq helt klart inte verkar vara någon direkt trevlig typ har inte talat till hans fördel. Andra menar å andra sidan att han snarare är en desillusionerad vänsteranhängare som satiriskt kommenterar samtiden. Det handlar med andra ord om den klassiska frågan om man kan och bör skilja konstnären från hans verk. Provocerande och högintressant läsning är det i varje fall, långt ifrån alla känna-igen-sig-trender.

Under 2002 kommer översättningen till engelska av Houellebecqs senaste roman: "Plateforme" ut. Även den har gett upphov till stora kontroverser i hans hemland.